Egentligen är det konstigt att Enterprise svarar på nödanrop överhuvudtaget. Det verkar ju vara det enklaste sättet för en potentiell fiende att locka skeppet och dess besättning in i en fälla. Oftare det än att man faktiskt räddar någon. Och i By any other name verkar Kirk och hans manskap nästan angelägna om att kunna tas som gisslan, så hals över huvud springer de rakt in i det bakhåll som kelvanerna har gillrat. Kelvanernas plan? Att kapa Enterprise, förvandla personalen till porösa kuber av aska och mineraler och sedan trycka plattan i mattan för att ta sig till sin hemplanet i Andromedagalaxen, 300 år bort. 
Kelvanernas hemliga vapen är en knapp på deras bälte som förvandlar människor till något i stil med levande statyer. Ett otroligt bra vapen. Man skadar ingen, man bara förhindrar ens fiende från att röra sig. Och vi kan väl säga så här, om skådespelarna i Star Trek hade försökt dryga ut kassan med att stå som levande staty på någon gågata någonstans hade de inte fått mycket pengar i kassan. Det visar sig att det här att stå stilla faktiskt är Star Trek-kollektivets absolut sämsta gren – ibland är det verkligen korkat att spara in på specialeffekter. Och på tal om specialeffekter, i det här avsnittet bjuds vi inte på några extravaganser i alienska utseenden heller. Kelvanerna ser ut som människor, trots att de kommer från en annan galax och egentligen är någon sorts Lovecraftska tentakelmonster. På något sätt (som ingen förklarar) har de nu människokroppar istället. Fyllda av funktioner, känslor och begär som kelvanerna varken känner igen eller förstår.
Det visar sig vara just mänskligheten som är de hyperintelligenta Kelvanernas blotta. Kirks enda hopp är att utnyttja mänskliga svagheter för att få Kelvanerna ur balans. Var och en i den kvarvarande besättningen utnyttjar sin personliga superkraft för att förvirra fienden. Scotty super en kelvan under bordet. McCoy säger att åt en annan kelvan att han behöver en vitaminspruta, men injicerar istället medel som påverkar humöret. Spock slår kelvanernas befälhavare i 3D-schack och försöker få honom att komma ur balans rent känslomässigt. Och Kirk. Ja, vad tror ni Kirks uppgift är? Att hångla med en av de kvinnliga kelvanerna, förstås. Och hon har förresten helt omotiverat mycket lite kläder på sig hela tiden. Alltså väldigt små kläder. Nej, inte i storlekar utan som i väldigt lite tyg. Ja, ni förstår. 
Kelvanerna blir till sist så mycket människor att de bestämmer sig för att strunta i sin uppgift, ställa in uppdraget och bli människor på heltid istället. På samma planet som de räddades ifrån. Från disciplinmaskiner till slackers, alltså. För övrigt skämdes jag lite när jag såg det här avsnittet. Här har jag skrivit intergalaktiskt gång efter annan i den här bloggen och så visar det sig att Enterprise hållit sig hemma i den här galaxen hela serien. Det har har inte jag förstått. Jag fintade bort mig själv efter avsnittet Where no man has gone before. Där är ju Enterprise på väg ut ur vår galax, men hindras av en gigantisk magnetisk storm. Jag tänkte att man krånglat sig genom den på något annat sätt, men så verkar inte vara fallet. Tvärtom, det där stormmolnet fungerar som en barriär mellan galaxerna, som även skadat kelvanernas skepp på vägen till Jorden. Det är därför de behöver Enterprise. För att kunna ta sig hem.
Sammanfattning: Vad tyckte jag egentligen, då? Jag vet att jag gillade dödskuberna väldigt mycket. Att det verkligen var läskigt när kelvanernas befälhävara smulade sunder ett i sin hand. Det var den brutalaste närbild jag sett av en avrättning. Men i övrigt? Tja, det här kapningsfösöket kändes tråkigt. Kelvanerna var också trista. Och jag orkar inte med att se Shatner hångla en endaste gång till! Det räcker nu! Förresten, det här med att mänsklighetens svagheter består av svartsjuka, hormoner, sprit och sex – hade man inte kunnat hitta några mer överraskande och mer spektakulära saker att sätta på listan? Betyg: 4/10
