Jag är helt beroende av Star Trek-poddar just nu (nya blogginlägg om det kommer snart). Det känns som om podd-programledarna de är mina kamrater och följeslagare i det här långdragna Star Trek-äventyret. Även om många av dem förstås pratar om och associerar kring saker kors och tvärs genom Star Trek-produktionen, från alla säsonger samtidigt. Detaljer om avsnitt som jag inte har sett ännu låter jag bara passera, men varje gång jag kan plocka en ny referens så blir jag förstås lite extra själaglad. Return of Tomorrow såg jag i förrgår, och redan dagen efter lyssnade jag på ett avsnitt av This week in Star Trek där man i förbifarten nämnde Sargon. Och jag förstod! Nördlyckan!!
Jag nämner det där eftersom det är den detalj jag kan uppbåda mest entusiasm kring när det gäller det här avsnittet. Inte för att Return to Tomorrow är direkt dåligt, det är bara hemskt förutsägbart: Enterprise kallas till en planet, träffar Sargon, en uråldrig förfader som kapslat in sin själ i en blinkande discoboll. Han ber om lov att få låna kropparna av några utvalda i besättningen, och låta dem tas över av honom och hans polare för en tid. Då kan de använda kropparna för att bygga androider som sedan kan rymma Sargons och de andras själar, minnen och personligheter i framtiden. Och så får de som lånat ut sina kroppar dem tillbaka. För att lägga lite extra tryck på Kirk och de andra förklarar Sargon att han troligtvis är mänsklighetens anfader, och att Adam och Eva var två astrounauter utskickade från Sargons planet.
Att låna ut sin kropp till en ande är alltid en stor risk, främst eftersom det är så himla mycket roligare att hångla med läppar än utan. Och är man en ande som fått smak för hångel är det frestande att helt enkelt vägra ge tillbaka kroppen. Ockupera den och vägra låta sig vräkas, som en sorts mental squatter. Och bara för att Sargon är en hedersknyffel som går att lita på så betyder inte det att hans kollega eller flickvän är lika ädla. Eller att de inte försöker ta livet av varandra – medan de använder sig av någon annans kropp! Kanske din, om du är dum nog att låna ut den!
Sammanfattning: Hade jag varit sjukt pretentiös hade jag försökt mig på en liknelse i stil med att Return to Tomorrow egentligen är ett avsnitt om handlar om kolonialism. Hur kolonialmakter lovar på allt som är heligt att de bara vill “låna” lite naturresurser, men sedan vägrar att lämna tillbaka dem till sina rättmätiga ägare. Men jag nöjer mig med att konstatera att Return to tomorrow är ett helt okej avsnitt, men ett som lämnar mig tämligen oberörd. Det roligaste som händer är väl egentligen att Spock får spela ond, elak och glad när hans kropp tagits över av någon annan. Och visst sitter han och glor på sjuksköterskans bröst hur länge som helst i första scenen som “förvandlad” en scen. I övrigt är det här en flatliner, dessvärre. Betyg: 4/10
Hej! Jag gillar verkligen din blogg! Den har fått mig at ta upp min mr Spock-fetisch från ungdomen igen. Därför var jag bara tvungen att titta på det här avsnittet för att jag ville se en ond och skrattande mr Spock. Det var tyvärr lite av en besvikelse. Men en stor behållning var captain Kirks bombastiska tal när han (trotsandes all logik som vanligt) ska övertala de andra att det är en jättebra idé att låta några superangelägna aliens ta över deras kroppar. Han var liksom så glad att han fick hela centre stage och chansen att riktigt ta i och visa vad han går för utan några avbrott. PLUS ackompanjerad av stegrande musik. Jag fnissade så jag fick tårar i ögonen när jag tänkte på hur han övade in det hemma framför spegeln.
Ja, Gud vad irriterad jag var över det där talet! Jag är så inne i serien nu att minsta ansiktsuttryck på spock är som en örfil. Men kanske är han mer skadeglad än glad! Kul att du gillar bloggen!
Det var väldigt länge sedan jag såg orginalserien och jag är inte särskilt insatt, men du som är det kanske vet – det måste ju ha varit meningen att kirk skulle bli seriens hottie. (Alltså gudbevaremej, men ändå…) Blev han någonsin det? Nu framstår han ju som en bilkrock, men hur var det då? Jag vet att det är ganska många som led av samma Spock-fetisch som jag hade, men Captain Kirk? Rys. /vänligen gillar-faktiskt-star-trek-pga-andra-anledningar-än-dess-väldigt-tvivelaktiga-boyband-kvalitéer-ocskå
Med tanke på att Kirk får ta av sig tröjan hela tiden, så är det ju tänkt att han skulle vara en sexsymbol. Men det var ju Spock som snart blev en minst lika viktig rollfigur (och fick upp sin lön!). För att attrahera yngre kvinnliga tittare skrev man dock in Chekhov och hans Monkees-frisyr i säsong två. Själv är jag helt övertygad om att jag var kär i Kirk när jag var runt sju år och såg serien första gången. Det var han och Håkan Hagegård i Trollflöjten. Viss likhet finns faktiskt.