Alltså. Det här avsnittet. Så mycket som är på gång här att det kändes som en sån där dubbelepisodgrej.
Men tematiken kändes å andra sidan en smula bekant. Efter att i två på varandra följande avsnitt se först hololäkaren rövas bort och sedan Seven of Nine utsättas för ett kidnappningsförsök ,så hamnar den här gången BÄGGE TVÅ i finkan hos ett främmande folk. Hos Lokirrerna har nämligen hologrammen revolterat, och nu tillåts inga fotonvarelser att passera genom deras territorium. För att rädda hololäkaren undan hologramhatarna så laddar Seven of Nine ner hans program till sin egen matris innan hon sätts i finkan. Det kanske hon inte skulle ha gjort, för hans program får tydligen högre prioritet än hennes eget medvetande. Stackars Seven kan alltså bara stumt se på medan hololäkaren styr och ställer med hennes kropp. Som när han upptäcker hur kul det är att äta. Och dricka.
Body and soul är ett slags avancerad och högteknologisk kombination av bodyswap/förväxlingskomedin, och ett ypperligt tillfälle för Jeri Ryan att få släppa loss lite och göra sin bästa parodi på Robert Picardo. Imitationen är kanske inte perfekt men ganska underhållande, och under avsnittets gång så vinner den här historien verkligen över mig – jag går från djupt skeptisk till entusiastisk på 40 minuter. Det här är ju faktiskt kul på riktigt.
För säkerhets skull så trycker serieskaparna även in en bihandling i avsnittet, och låter man Tuvok ramla rakt in i den brutala och ofta våldsamma vulcanska brunstperioden, Pon Farr. Det här är extremt skamligt, tydligen, för in i det längsta insisterar Tuvok på att han egentligen har influens, och inte alls permanent kåtslag. Den medicin som hololäkaren konstruerat för att lindra Tuvoks symptom fungerar dessvärre inte optimalt, och då läkaren är tillfångatagen på ett skepp långt borta så får man nöja sig med vikarien Paris take på problemet. Att Tuvok kanske kan lätta på trycket genom att ligga lite på holodäcket?
PARIS: I do have one area of expertise that might help. The holodeck.
TUVOK: I am a married man.
PARIS: It’s the holodeck, Tuvok. It doesn’t count.
TUVOK: Is that what you tell your wife?
PARIS: No, of course not. My days of rescuing slave girls from Planet Ten are history. Look, you have photographs of your wife, right? The computer can use them to create a replica. You wouldn’t be breaking your vows if it’s a hologram of your wife.
För att ytterligare komplicera saker så är även holodäcksverksamhet förbjuden inom Lokirrernas område, så när Voyager passerar där så erbjuds inte ens den avlastningen för Tuvok. Men lyckligtvis går han inte amok i Voyagers korridorer, utan man nöjer sig mest med att skoja lite om hela grejen.
Ett återkommande motiv i bodyswap-komedier är ju det här med sex och romantik, så givetvis blir Ranek, en av de manliga lokirriska befälen, mycket intresserad av Seven – utan att veta att hennes medvetande just nu är en manlig hololäkare. Medan Jaryn, enav de kvinnliga besättningsmedlemmarna som hololäkaren däremot blir lite intresserad av, tjatar om att hon vill presentera Seven för sin bror. Först kändes det här ganska unket. Sättet som hololäkaren blir förfärad på när Seven blir utsatt för närmanden från Ranek, till exempel. Men sen på slutet händer det något med tonen. Kanske är det en brasklapp man slängt in för att inte få kritik från hbtq-rörelsen, men det känns ändå rätt så uppriktigt när hololäkaren senare i avsnittet bara ignorerar alla hänvisningar till kön och heterosexualitet, utan snarare vill prata om det holofobiska inslaget hos lokirrerna.
RANEK: What happened was between me and Seven of Nine, not you.
EMH: I’m sorry you feel that way. The truth is, aside from a few awkward moments, I enjoyed our time together.
(He looks towards Jaryn and back again.)
EMH: There are many women who’d appreciate an attractive man like you. I’m just not one of them.
JARYN: More of our vessels are on the way. You should leave while you can.
RANEK: Thank you.
(Ranek leaves.)
EMH: I guess you won’t be introducing me to your brother.
JARYN: I’m not sure you’re the kind of person he’s interested in.
EMH: You mean because I’m a hologram. I don’t imagine this experience is going to change your feelings about photonics, but I wanted you to know I’m grateful for the time we’ve spent together.
JARYN: You’re a talented doctor. We’re the ones who should be grateful.
EMH: I’m glad I could help. Doctor to Voyager. One to beam out.
Det här var kul, med oväntade vändningar och en hel del humor. Lite befriande självdistans kändes dessutom vältajmat just nu.
Betyg: 9/10.
Star Trek: Voyager. Säsong 7, avsnitt 7/26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 9 långfilmer och 643 tv-avsnitt.
Jag är helt beroende av Star Trek-poddar just nu (nya blogginlägg om det kommer snart). Det känns som om podd-programledarna de är mina kamrater och följeslagare i det här långdragna Star Trek-äventyret. Även om många av dem förstås pratar om och associerar kring saker kors och tvärs genom Star Trek-produktionen, från alla säsonger samtidigt. Detaljer om avsnitt som jag inte har sett ännu låter jag bara passera, men varje gång jag kan plocka en ny referens så blir jag förstås lite extra själaglad. Return of Tomorrow såg jag i förrgår, och redan dagen efter lyssnade jag på ett avsnitt av This week in Star Trek där man i förbifarten nämnde Sargon. Och jag förstod! Nördlyckan!!
Jag nämner det där eftersom det är den detalj jag kan uppbåda mest entusiasm kring när det gäller det här avsnittet. Inte för att Return to Tomorrow är direkt dåligt, det är bara hemskt förutsägbart: Enterprise kallas till en planet, träffar Sargon, en uråldrig förfader som kapslat in sin själ i en blinkande discoboll. Han ber om lov att få låna kropparna av några utvalda i besättningen, och låta dem tas över av honom och hans polare för en tid. Då kan de använda kropparna för att bygga androider som sedan kan rymma Sargons och de andras själar, minnen och personligheter i framtiden. Och så får de som lånat ut sina kroppar dem tillbaka. För att lägga lite extra tryck på Kirk och de andra förklarar Sargon att han troligtvis är mänsklighetens anfader, och att Adam och Eva var två astrounauter utskickade från Sargons planet.
Att låna ut sin kropp till en ande är alltid en stor risk, främst eftersom det är så himla mycket roligare att hångla med läppar än utan. Och är man en ande som fått smak för hångel är det frestande att helt enkelt vägra ge tillbaka kroppen. Ockupera den och vägra låta sig vräkas, som en sorts mental squatter. Och bara för att Sargon är en hedersknyffel som går att lita på så betyder inte det att hans kollega eller flickvän är lika ädla. Eller att de inte försöker ta livet av varandra – medan de använder sig av någon annans kropp! Kanske din, om du är dum nog att låna ut den!
Sammanfattning: Hade jag varit sjukt pretentiös hade jag försökt mig på en liknelse i stil med att Return to Tomorrow egentligen är ett avsnitt om handlar om kolonialism. Hur kolonialmakter lovar på allt som är heligt att de bara vill “låna” lite naturresurser, men sedan vägrar att lämna tillbaka dem till sina rättmätiga ägare. Men jag nöjer mig med att konstatera att Return to tomorrow är ett helt okej avsnitt, men ett som lämnar mig tämligen oberörd. Det roligaste som händer är väl egentligen att Spock får spela ond, elak och glad när hans kropp tagits över av någon annan. Och visst sitter han och glor på sjuksköterskans bröst hur länge som helst i första scenen som “förvandlad” en scen. I övrigt är det här en flatliner, dessvärre. Betyg: 4/10