DS9: Distant voices. Det med koma-dramat inuti Bashirs huvud.

ds9 distant voices

Odyssey-Main-ImageJag minns lite vagt en serie som jag bara såg några avsnitt av, men vars premiss ändå fascinerade mig. Serien handlade om en kille som var medvetslös efter en olycka, men som samtidigt i sitt undermedvetna var  med om ett äventyr vars utgång också bestämde om han skulle vakna ur sin koma eller inte. En mystisk värld där även personer från hans verkliga liv dök upp (lite som i Trollkarlen från Oz). Efter lite googlande fram och tillbaka så tror jag att det antagligen var den kanadensiska serien The Odyssey som jag såg, eller Resa i det okända, som den tydligen hette på svenska. Exakt varför jag kollade på Sommarmorgonsprogram (som den här serien vare en del av) när jag var 23 har jag inget riktigt klart svar på. Uthungrad efter tv, antar jag. Men hade jag haft lite klarare minnen från serien så hade jag kunnat säga saker som “det var där jag upptäckte Ryan Reynolds (han var typ 16 i serien).

ds9 distant voices 2Att jag började tänka på Resa i det okända mitt i mitt Star Trek-bloggande beror förstås på att intrigen i det här avsnittet är ungefär samma som i den serien – bara lite mer övertydlig i Star Treks version. Ungefär det här händer: Bashir blir överfallen av en elak lethian som ger honom elstötar i huvudet. Han mister medvetandet och när han vaknar igen är rymdstationen nästan tömd på folk, centraldatorn svarar inte på tilltal och på avstånd hörs ljudet av den arge lethianen som vandrar genom korridorerna och slår sönder saker. Efter ett tag lyckas Bashir hitta resten av Deep Space 9:s hjärntrust, men ingen är riktigt som de brukar. Alla har liksom bara en egenskap eller attityd och istället för att försöka hitta en lösning så bråkar man.

ds9 distant voicesDet är när Bashir får in en radiosändning där bland annat Dax diskuterar hans sjukdomstillstånd (fast hon samtidigt står intill honom), som saker och ting börjar bli riktigt förvirrade för Bashir. Eller egentligen är det då som det för första gången börjar klarna. Han har ju hört svaga röster på avstånd ända sedan han vaknade till efter attacken. De kanske inte var några hjärnspöken – utan snarare verkligheten– om det han nu upplever är en dröm. Ett drömtillstånd skulle också förklara att hans åldrande snabbats på enormt mycket de senaste 20 minuterna.

Den numera gråhårige och lite dåligt ålderssminkade Bashir slår alltså sisådär halvvägs in i avsnittet fast att allt han ser bara utspelas i hans hjärna, och de kollegor han träffar på ombord symboliserar olika sidor av hans personlighet. En kanske inte helt självklar diagnos att sätta på sig själv, men Bashir är trygg i sin läkarroll. Resten av avsnittet går sedan åt till att skildra Bashirs olika försök att ta sig till och reparera datorn ombord på rymdstationen, eftersom den på något sätt symboliserar hans medvetande och hjärna.

Drömmar, medvetslöshet och visioner är inget nytt i Star Trek (använt nu senast i Discoverys spordrömmar)  men det här kändes inte superbra genomfört. Repliker som “du representerar min yrkesskicklighet” är verkligen ingen grogrund för stor dramatik. Dessutom hinner man inte lära känna de där olika personlighetssymboliserande personerna alls innan den där förgrymmade lethianen bär iväg med dem in till medvetandets mörkersida. När jag googlade efter den där serien, Resa i det okända, så hittade jag förstås också en hel sida på sajten tv-tropes som bara handlade om den här konventionen – äventyr i komalandet. Så vad vi har här är alltså ett Star Trek-avsnitt som använder sig av en lite trött berättarkliché och inte riktigt lyckas göra något eget av den.

ds9 distant voices 3Det blir ett rimligt avsnitt, inte så mycket mer. Visst, det är kul när det regnar tennisbollar över Bashir när han öppnar olika paneler på Deep Space 9:s brygga (det har något att göra med att han egentligen ville bli tennisproffs, tror jag.) Men det är egentligen bara två saker i det här avsnittet som är riktigt bra och fyndiga, tycker jag. Dels att Bashirs 30-årskris gestaltar sig genom hans forcerade åldrande i kombination med att den där lethianen berättar för Bashir att han är misslyckad och aldrig vågat satsa på det han egentligen brinner för i livet  (tänk om ens självhat gick att känna igen lika lätt som en lethian). Sen är själva ramberättelsen, om förutsättningarna för Bashirs och cardassiern Garaks vänskap, också kul. Vet ingen annan än Garak som skulle ta det som en komplimang när en polares undermedvetna utser en till det som ska symbolisera lögn, dubbelspel och hot.

GARAK: And what I find interesting is how your mind ended up casting me in the role of the villain.
BASHIR: Oh, I wouldn’t read too much into that, Garak.
GARAK: Oh how can I not? To think, after all this time, all our lunches together, you still don’t trust me. There’s hope for you yet, Doctor.

Vi tackar också för bonusinfon om vad som är så trist med cardassiska mysterier: de misstänkta är alltid skyldiga – tydligen är utmaningen att gissa vem som är skyldig till vad.

Annars är väl Distant voices ett ganska hyfsat avsnitt för att vara en entricksponny  – och förutom en spännande mask (sådär, va?) på lethianern så är det här väl att anse som en bottle show. Och en ganska typisk sådan. Inget som händer här har betydelse för resten av serien.

Betyg: 7/10.

Star Trek: Deep Space Nine: Säsong 3, avsnitt 18/26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 7 långfilmer och 370 tv-avsnitt. 

Sarek. Det där Spocks pappa blir senil och börjar….ha…känslor.

tng sarek 2Jag gillar verkligen skådespelaren Mark Lenard. Jag tycker att han är skitbra, oavsett om han spelar Vulcan, Klingon eller Romulan. Och här är han tillbaka igen i franchisen. I sin paradroll som Spocks pappa, Sarek, och blir på det här sättet den första riktiga länken mellan originalserien och The Next Generation den första riktiga länken mellan originalserien och The Next Generation sedan McCoys framträdande i TNG-piloten.

tng sarek 5Sarek är på Enterprise för att leda förhandlingar med de mystiska legaranerna. Ett möte han förberett i 93 år. Men när han anländer ombord inför toppmötet så är det något som inte stämmer. Picard som träffat Sarek tidigare känner inte riktigt igen den tidigare så majestätiske diplomaten. En annan skum sak är att Sareks medarbetare uppträder överbeskyddande och hemlighetsfulla. Fast det verkliga beviset på att något riktigt konstigt är på gång är när Sarek och hans fru går på en konsert ombord på Enterprise och musiken får Sarek gråta – vilket i Vulcan-mått mätt motsvarar ungefär att streaka på nobelfesten. Som om inte Sareks känslosamhet var nog så utbryter det också en märklig epidemi av osämja ombord på Enterprise ganska så exakt vid samma tidpunkt som Sarek och hans gäng kommit ombord på Enterprise. Det verkar helt enkelt vara sämsta läget någonsin för att hålla ett politiskt toppmöte ombord.

tng sarek 4Sarek är ett avsnitt som handlar om åldrande och senilitet. När personer från Vulcan blir gamla (äldre än sådär 200 år) kan de drabbas av det så kallade Bendii-syndromet som innebär att de tappar kontrollen över sina känslor och tankar. Då vulcaner dessutom är telepatiska så kan deras förvirring och ilska sprida sig till andra.

Men det här avsnittet speglar en känsla och oro som fanns runt inspelningen av serien. Enligt vissa uppgifter var Gene Roddenberry så ängslig kring att knyta samman originalserien och The Next Generation att han ville ha två alternativa manus att välja mellan, ett om Sarek och ett om en annan tidigare okänd diplomat från Vulcan. Och när man läser på lite i bonsusfinformationen kring det här avsnittet så säger producenten Michael Piller att Sarek mest av allt får honom att tänka på situationen under produktionen av Star Trek. Hur Roddenberry successivt försämrades och hur han allt eftersom förlorade kontrollen över serien.

Det här påminner om: Sist någon blev gammal och senil ombord på skeppet var i orginalseriens The Deadly Years, då Kirk och några andra drabbades av ett åldersvirus.

Det här är nytt: Förutom att det är det första avsnittet då en skådespelare i en roll från originalserien dyker upp, så är det också första gången som folk bråkar ombord på Enterprise på det sättet som man borde bråka om man är instängda i en stor metalltunna mitt ute i världsrymden. Gillar framför allt slagsmålet i skeppsbaren. Kändes som om det var på tiden.

tng sarek 6Höjdpunkten är: När Picard och Sarek utbyter Vulcanska hälsningar i slutet av det här avsnittet hände det för tredje gången.hittills i min #startrekathon. Det rann några tårar nerför kinderna. Jisses! Sedan får ju också Patrick Stewart använda sig av ovanligt mycket av sina skådespelarresurser när han ska gestalta Sareks förvirring i en rad scener som också går till memorable moments-mappen. Picard och Sarek smälter ju samman sina sinnen så att Picard ska kunna hjälpa Sarek att få kontroll över sina tankar, åtminstone tillräckligt länge för att kunna genomföra sitt politiska toppmöte. Men för mig kändes det här som en helt ny variant av mind meld som jag inte riktigt förstod mig på. Den framstod mer som ett slags hjärnbyte eftersom Sarek behöll fattningen medan Picard bröt ihop. Och hjärndelningen varade också mycket längre än jag sett tidigare.

tng sarek 7Gillade inte: Den något överdramatiskt datoranimerade tåren som rinner längs Sareks kind. Den kändes som något hämtat ur typ en sydkoreansk såpa. Inget ont om koreanska såpor, men det kändes lite märkligt här.

Vad har vi lärt oss? Ingen undkommer åldrandet och dess fasor. Inte ens vulcaner. Det tar bara lite längre tid.

Det här är ett fint avsnitt, tycker jag, där man genom sf-ramen lyckas ge en ny infallsvinkel på ett högst mänskligt dilemma. Vacklar mellan åttan och nian i betyg, men avrundar uppåt för en gångs skull.

Betyg: 9/10

Star Trek: The Next Generation. Säsong 3, avsnitt 23/26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 5 långfilmer och 173 tv-avsnitt.

 

The Deadly Years. Åldersnoja, senilitet och romulaner.

st deadly 5Om ni följt den här bloggen så har ni säkert sett att jag flera gånger hänvisat till These are the Voyages-böckerna. De har blivit mina egna personliga snuttefiltar under det här projektet. Något att hålla i (eller framför allt kolla i) när jag behövt bonusinfo, tydliga fakta och nördiga detaljer. Faktum är att det är en fantastisk serie böcker. Tre tjocka volymer om The Original Series som varit den perfekta inkörsporten in i ett tyngre Star Trek-missbruk för mig. Det känns som om det aldrig kan bli långtråkigt att titta på ett avsnitt när jag har all bakgrundsinfo om dramatiken bakom kulisserna –  om man höll inspelningsschemat, tittarsiffrorna vecka för vecka och exakt hur många tusentals dollar varje avsnitt gick över budget.

st deadlyMest fascinerad är jag över dissekeringen av manusarbetet. För varje enskilt avsnitt finns det en utförlig beskrivning av hela manusprocessen. Ofta har det varit ett mödosamt arbete att knåda fram det som ska bli ett färdigt Star Trek-avsnitt. Jag trodde till exempel att en historia som The Deadly Years borde vara säsongens lättaste att få ihop. Dramaturgin är ju självklar – besättningen transporteras ner till en planet, utsätts för strålning, åldras sedan med flera år per dag till de blir senila och dementa, ett botemedel måste hittas innan alla dör av hög ålder. Men det visar sig att man varit inne och pillat i en massa detaljer. Bytt ut rollfigurer i manus (Uhura fick inte bli gammal i avsnittet eftersom Roddenberry var rädd att hon skulle förstöra sin image), jobbat på att skapa tydliga konflikter (Spock fick hålla i förhöret som skulle avsätta Kirk som kapten, för att anstränga relationen mellan de två vännerna) och diskuterat fram och tillbaka hur snabbt de olika individerna ska åldras och i hur många steg (Spock måste åldras långsammast eftersom Vulcaner blir äldre än människor).

st deadly 3Men viktigast av allt i ett avsnitt som det här är ju trots allt kapaciteten i sminket. Trots vissa problem med kontinuiteten tycker jag att rynkorna och åldrandet ser ovanligt bra ut för en 60-talsproduktion. Själva intrigen håller däremot inte riktigt ihop, trots allt petande från manusteamet. Flirten mellan Kirk och Dr Janet Wallace är bara rolig när det framgår att hon är gerontofil, det vill säga blir mer och mer tänd på Kirk ju äldre han blir. Och riktig action blir det inte förrän Kirk tvingas gå i pension mot sin vilja, och den nye kaptenen styr Enterprise rakt in i ett romulanskt bakhåll. Och botemedlet mot åldrandet, och dess snabba och exakta effekt är ju ett skämt.

st deadly 2Sammanfattning: Jag har förstått att det här avsnittet egentligen handlar om hur rädslan för åldrande gjort att man i västvärlden behandlar gamla på ett allt sämre sätt (redan på 60-talet, uppenbarligen). Om man verkligen hade velat få fram det budskapet borde man kanske inte ha gjort kapten Kirk fullt så dement som han faktiskt blir. Avsnittet räknas ändå till de klassiska eftersom man leker och driver med de rollfigurer som man annars tar på så enormt allvar. Men det som verkligen gör avsnittet sevärt är sminkavdelningens uppenbarliga frosseri i att få göra sina huvudpersoner riktigt rynkiga. Det och DeForest Kelleys allt mer utsökt stofiliga skådespeleri. Betyg: 7/10