Allt är lite annorlunda i den här franchisen, det märker man redan när man håller i den första Picard-boken. För det verkar som om man förväntar sig att de potentiella Picard-läsarna har lite mer pengar att röra sig med än andra Star Trek-fans. Riktig hardback ska det vara. Det här är Star Trek-kultur som riktar sig till en mogen målgrupp.
Författare är Una McCormack, som jag först bekantade mig med när hon skrev Discovery-romanen The Way to the Stars. Den var rätt så YA i tonen, nu är det snarare det rakt motsatta hon ska skriva om. Det som blev slutet på karriären för en äldre man.
Och vet ni, det där sorgliga som ligger till grund för tv-serien Picard, det är faktiskt ännu värre när man läser om det här. Det är väl en sak att i efterhand inse att Picard dragit sig undan världen efter något som utvecklades till en gigantisk flopp. Det är lite värre att läsa om hur det egentligen inträffade. Hur han gick in i arbetet för att rädda romulanerna undan deras exploderande sol – fylld av höga ideal och föreställningar om att han verkligen kunde göra skillnad. Och sedan få följa honom när det enda som återstår är nederlaget.
Misslyckandet finns redan inbyggt i bokens struktur. Den första tredjedelen har döpts till The Hope 2381-2382. Sedan kommer The Best 2383-2384, varpå boken avslutas med The Last 2385. Fem års spann, från den största humanitära insatsen i Federationens historia, till ett skamligt avslut. Men kanske inte helt oväntat. Varken Federationen eller Stjärnflottan är nu längre de idealistiska organisationer som de framstod som i gamla Star Trek-inkarnationer.
Lite skamfullt måste jag nog också erkänna att jag tyckte att skildringarna av Federationen som en politiskt splittrad sammanslutning var bland det mest underhållande i den här boken. Som när vi får lära känna Olivia Quest, den karriärinriktade representanten från planeten Estelen, som utnyttjar missnöjet som existerar bland de mindre medlemmarna inom Federationen. Hennes hemplanet och flera andra småsystem känner sig undanskuffade, och tycker att de fyra stora styr och ställer som de vill – det vill säga Jorden, Vulcan, Andor och Tellar.
Picard framstår som ett idealistisk fossil jämfört med de politiska aktörerna inom Federationen. Oförmögen att tänka på annat än moral, rätt och fel och galaxens framtid. Medan politikerstjärnan Quests starkaste argument kring hela den romulanska räddningsaktionen är en slogan: “Romulan Space is Better for Romulans”. Okej, inte superklatschig, tycker jag, men tydligen funkar den för nyhetssändningarna inom Federationen. Här följer alltså McCormack upp det mediekritiska (medieföraktande?) spår som även fanns i Picard-serien. Till och med de tillbakadragna romulanerna verkar ha ett utbyggt utbud av verklighetsfrånvänd underhållnings-tv. Man undrar ju bara hur man rekryterar programledare och medverkande från ett sånt här superhemligt folk?
Den politiska likgiltigheten inom Federationen inför Romulus öde verkar återspeglas inom andra delar av organisationen. På skeppsvarvet på Mars är alla forskare till en början mest sura för att de måste fokusera på att bygga räddningsskepp tänkta åt före detta fiender, i stället för att arbeta med sina egna projekt. Samma reaktion har förstås Bruce Maddox, som är den som tar fram de där arbetsrobotarna som vi får se i tv-serien, samtidigt som han drömmer om att kunna skapa intelligent syntetiskt liv (han och Agnes Duratis förhållande får också en ordentlig genomgång här).
Bokens författare, Una McCormack, bor i Storbritannien, och det känns som om hon skrivit in en hel del Brexitångest i skildringen av den sönderfallande Federationen. Ja, frågan är om hon inte vävt in varenda stor zeitgeistföreteelse i samtiden i den här boken. Här finns ekona från de senaste årens flyktingkris i Syrien och Europa. Jag sitter och tänker på miljöfrågan när Romulus ledande skikt ignorerar stora klimatförändringar, och folket liksom köper deras version om att allt nog är lugnt, “annars hade väl någon gjort någonting”. Katastrofen på skeppsvarvet vid Mars känns som ett terrordåd. Och så blotta existensen av politiker, som Quest, som kommunicerar genom slogans och hårt vinklade nyhetsinslag, snarare än utifrån ideologi och ansvarskännande. Det pågår ett rätt så uppenbart samtidsrally i bakgrunden av den här storyn.
Men ju mer man läser, desto mer orimligt verkar hela idén bakom det stora räddningsuppdraget. Är det verkligen rimligt, eller framför allt troligt, att Stjärnflottan och Federationen skulle sätta allting (och då menar jag allting) på hold för att undsätta ett imperium som vägrar acceptera att de behöver hjälp? Som tvärtom motarbetar räddningsinsatser, tystar forskare och desinformerar hela sin befolkning. Alltså, jag tycker ju förstås att det är jättefint hela grejen, men Picard och de andras situation är verkligen i det närmaste ohållbar från början till slut. Deras handlingsfrihet är helt och hållet beroende på en regim som i praktiken genomför ett stillsamt folkmord. Och de räddningsinsatser man får lov att genomföra verkar helt slumpartat utvalda.
Däremot tycker jag att McCormacks fantasiser om hur romulanerna lever är rätt kul. Att man är ett så hemligt folk att hemmen byggs så att inte ens medlemmarna i en och samma familj vet var de andra befinner sig. För att inte tala om att man måste ta sig igenom en labyrint och hitta lönndörrar för att kunna ta sig in en av deras herrgårdar. Det låter också otroligt ineffektivt och tidsödande, och utan någon som helst genomförbarhet i praktiken.
Det huvudsakliga syftet med Last Best Hope fixar McCormack med bravur, nämligen att skapa ett trovärdigt bakgrundsmaterial till tv-serien Picard. Hon knyter upp och förklarar de flesta av de lösa trådar som man aldrig fick svar på i tv-serien, allt från Musikers skilsmässa till kaoset på Vashti blir utrett. Och sedan antyds det också, på inte mindre än två olika ställen, att supernovan som inträffar i Romulus sol inte beror på naturliga orsaker. Är det här fakta som jag missat tidigare, eller är det en ny ledtråd till vad som förorsakade Romulus öde?
Men mest av allt var Last Best Hope extremt ojämn. Jag gick verkligen från att läsa intresserat till att hålla på att somna av uttråkning (och tillbaka igen) hur många gånger som helst. Så, ett nyttigt tillskott till Picard-franchisen, men med så många uppgifter att bocka av att det aldrig blev någon vidare berättarglädje i slutresultatet.
Betyg: 6/10.
Så här långt i min Startrekathon har jag sett 13 långfilmer och 768 tv-avsnitt, bloggat om sju Star Trek-romaner och fyra seriealbum. Och lite till.
Om ni följt den här bloggen så har ni säkert sett att jag flera gånger hänvisat till These are the Voyages-böckerna. De har blivit mina egna personliga snuttefiltar under det här projektet. Något att hålla i (eller framför allt kolla i) när jag behövt bonusinfo, tydliga fakta och nördiga detaljer. Faktum är att det är en fantastisk serie böcker. Tre tjocka volymer om The Original Series som varit den perfekta inkörsporten in i ett tyngre Star Trek-missbruk för mig. Det känns som om det aldrig kan bli långtråkigt att titta på ett avsnitt när jag har all bakgrundsinfo om dramatiken bakom kulisserna – om man höll inspelningsschemat, tittarsiffrorna vecka för vecka och exakt hur många tusentals dollar varje avsnitt gick över budget.
Mest fascinerad är jag över dissekeringen av manusarbetet. För varje enskilt avsnitt finns det en utförlig beskrivning av hela manusprocessen. Ofta har det varit ett mödosamt arbete att knåda fram det som ska bli ett färdigt Star Trek-avsnitt. Jag trodde till exempel att en historia som The Deadly Years borde vara säsongens lättaste att få ihop. Dramaturgin är ju självklar – besättningen transporteras ner till en planet, utsätts för strålning, åldras sedan med flera år per dag till de blir senila och dementa, ett botemedel måste hittas innan alla dör av hög ålder. Men det visar sig att man varit inne och pillat i en massa detaljer. Bytt ut rollfigurer i manus (Uhura fick inte bli gammal i avsnittet eftersom Roddenberry var rädd att hon skulle förstöra sin image), jobbat på att skapa tydliga konflikter (Spock fick hålla i förhöret som skulle avsätta Kirk som kapten, för att anstränga relationen mellan de två vännerna) och diskuterat fram och tillbaka hur snabbt de olika individerna ska åldras och i hur många steg (Spock måste åldras långsammast eftersom Vulcaner blir äldre än människor).
Men viktigast av allt i ett avsnitt som det här är ju trots allt kapaciteten i sminket. Trots vissa problem med kontinuiteten tycker jag att rynkorna och åldrandet ser ovanligt bra ut för en 60-talsproduktion. Själva intrigen håller däremot inte riktigt ihop, trots allt petande från manusteamet. Flirten mellan Kirk och Dr Janet Wallace är bara rolig när det framgår att hon är gerontofil, det vill säga blir mer och mer tänd på Kirk ju äldre han blir. Och riktig action blir det inte förrän Kirk tvingas gå i pension mot sin vilja, och den nye kaptenen styr Enterprise rakt in i ett romulanskt bakhåll. Och botemedlet mot åldrandet, och dess snabba och exakta effekt är ju ett skämt.
Sammanfattning: Jag har förstått att det här avsnittet egentligen handlar om hur rädslan för åldrande gjort att man i västvärlden behandlar gamla på ett allt sämre sätt (redan på 60-talet, uppenbarligen). Om man verkligen hade velat få fram det budskapet borde man kanske inte ha gjort kapten Kirk fullt så dement som han faktiskt blir. Avsnittet räknas ändå till de klassiska eftersom man leker och driver med de rollfigurer som man annars tar på så enormt allvar. Men det som verkligen gör avsnittet sevärt är sminkavdelningens uppenbarliga frosseri i att få göra sina huvudpersoner riktigt rynkiga. Det och DeForest Kelleys allt mer utsökt stofiliga skådespeleri. Betyg: 7/10
Det här är det första avsnittet där Star Trek på allvar tar itu med frågan om rasism. Eller kanske är vulcanofobi ett bättre ord i de här sammanhangen. Trots att ett fredsavtal upprätthållits med romulanerna i 100 år, så har man aldrig sett dem, inte ens en bild. Så när man lyckas kapa en bildöverföring från den främmande farkostens brygga är det en stor händelse. Dessvärre en händelse som genast skapar dålig stämning. Det visar sig att romulanerna ser ut precis som vulcaner, och genast börjar besättningsmän misstro Spock. Är han kanske till och med en spion? (Att jag hajade till och tänkte att det kanske var Spocks pappa som attackerade jordkolonierna visade sig vid lite efterforskning inte vara så fel av mig. Skådespelaren Mark Lenard spelar pappa Sarek i senare Star Trek-sammanhang.)