I väntan på nästa avsnitt av Star Trek: Discovery så fortsätter jag att fördjupa mig i tecknade Trek-serier från sjuttiotalet. Lite längre ner i flödet så hittar du mer om Discovery.
Tydligen är det inte bara dilithium som Enterprise alltid håller utkik efter, för i det här äventyret introducerar man även det sällsynta ämnet TFA, tri-faxichologenic acid. Med större tillgång till TFA skulle man, enligt doktor McCoy, kunna producera någon form av universell antibiotika som kan bota typ ALLA sjukdomar.
Men när Enterprise upptäcker en asteroid fylld av TFA så är man tvåa på bollen. Här finns redan ett gäng svarta börs-hajar som startat en gruva. De använder urbefolkningen som arbetskraft och betalar dem med det narkotiska ämnet Kurali. När Kirk och grabbarna från Stjärnflottan försöker avbryta den här rovdriften på både TFA och urfolket så träffas deras skyttel av en stor stenbumling. Det är Klwawa som kastat den. En liten kille med otroliga krafter och ett fantastiskt intellekt.
Kirk och de andra tar med honom till Enterprise för att prata förstånd med killen, samt göra lite undersökningar. Man kommer fram till att killen härstammar från Jorden, och alltså inte är släkt med grottmänniskorna på planeten. Telluscentrismen visar på nytt sitt lite tjatiga ansikte här. Den tecknade serien är ännu mer snål än tv-serien när det gäller aliens som kan vara lika smarta, ädla och driftiga och som jordborna.
Skurkarna på planeten gör lite mer motstånd än vad det brukar bli i de här situationerna. Bland annat försöker man ta hela urbefolkningen som gisslan för komma undan Kirk och grabbarna. Det där löser sig dock när den starke lillkillen överrumplar skurkarnas boss med ett härligt tag över nacken. McCoy fixar sedan avgiftning av asteroidens befolkning, och Kirk gör klart att någon mer gruvdrift blir det inte tal om förrän civilisationen där har utvecklats ytterligare.
Ganska okej actionnivå i den här storyn, som egentligen är en uppfostrande story om narkotikans faror förklädd til asteroidaction. Det kanske är ganska typiskt att det jag reagerade mest på i det här numret av Star Trek var en lite läskig annons där man kunde köpa autentiska pilspetsar. Lite extra märkligt at se en sån här kolonialistisk mättad annons i en tidning där Stjärnflottan behandlar ett urfolk med i alla fall ett minimum av respekt. De får i varje fall vara i fred tills de själva vill ta kontakt med Federationen.
Det här är nummer 52 av de totalt 61 utgåvor av Star Trek-tidningen som förlaget Gold Key gav ut. Den här tidningen kom ut i maj 1978. Så här långt i min Startrekathon har jag dessutom betat av 13 spelfilmer, 7 dokumentärer, 8 Star Trek-romaner, 14 lite större seriealbum samt 776 tv-avsnitt.
I väntan på nya Discovery-serien känns det lite angeläget att avsluta några gamla bloggtrådar. Som den om de gamla Golden Key-samlingarna, som jag ju ägnat mig åt de senaste månaderna. Helt avslutad blir kanske aldrig min seriedokumentation av den här eran, för det verkar nästan ligga någon form av förbannelse över återutgivningarna av de gamla Star Trek-tidningarna. Både The Gold Key Archive och The Key Collection kom ju bara upp i fem samlingsutgåvor, sedan avbröt de utgivningen.
I och med den här samlingen har jag i alla fall kommit en bit på väg. Ända fram till serierna som gavs ut 1977, det vill säga nummer 43 av totalt 61 utgivna tidningar (varav i alla fall ett av de nummer jag saknar var en återutgivning av en serie jag redan skrivit om). Helt oåtkomliga är däremot inte resten av serierna. I Eaglemoss stora utgivning av Star Trek-serier (som jag tänkte skriva om i nästa blogginlägg) finns alla Gold Key-serier utgivna som ett slags extramaterial till volymens huvudäventyr. Eventuellt får jag starta ett separat sparkonto för de där sista sjutton albumen, om jag ska ha råd att köpa dem också. För just serieböcker är nog bland det dyraste man kan ge sig in på när det gäller Star Trek-utgivning. Det är mycket snyggutgåvor och komplettistbeten där ute.
Kanske blir det trots allt några sådana inköp, för de här senaste åtta seriehistorierna var förvånansvärt roliga att läsa. Det kändes som att alla hade haft det riktigt kul på jobbet när de kom till, och man tar sig lite härliga friheter med kanon: McCoy får till hux flux en dotter, man hittar på en rad nya konstiga tekniska hjälpmedel och vi får till och med se manskapet på Enterprise duscha nakna i en virusdödande steriliseringskammare. Det är kanske bara bra att ta små mikropauser i sitt Star Trek-bloggande då och då, för att liksom återfå lite av lusten för det här projektet och kunna uppskatta alla konstigheterna som det bjuds på i Trekiversumet. Däremot är det allra första äventyret i just den här samlingen kanske också bland de svagaste.
The Psychochrystals
Enterprise far till en fjärran planet för att samla in lite mineraler, stenar och andra saker som kan vara bra att ha. Det visar sig att planeten är full av kristaller, men med telepatiska krafter – de gör Kirk paranoid och får Scotty att svimma av efter att ha visat honom flera olika och motsägelsefulla sidor av hans personlighet. Det är förstås bara Spock som inte blir nämnvärt omskakad av upplevelsen.
De enkla kristallerna på planetens yta är egentligen kristallbebisar. När de sedan växer upp blir de sjukt fula kristallvarelser med humanoid form. De är dessutom inte särskilt gästvänliga, bittra efter olika närkontakter med gruvarbetare och olika utforskare. Därför döms alla från Enterprise till döden, men benådas efter att de oskadliggjort ett kristallmonster (allt liv på den här planeten är exakt som på andra planeten, men i kristallform). Enterprise-snubbarna lämnar kvar lite vetenskapliga fakta och läroböcker så att kristallvarelserna kan fortsätta att monstersäkra sin civilisation i framtiden – och kanske förstå att böcker och kunskap kan behövas även om man är supertelepatiska och kan dela allt med varandra. Ett rätt så tramsigt moraliserande slut på en rätt meningslös historia. Kanske kan Enterprisebesättningen sluta att mobba Spock, i stället för att vara så himla självgoda och nedlåtande. Vill man vara lite välvilligt inställd kan man däremot se det här äventyret som ett slags förebådande inför de tidskristaller som senare introduceras i Star Trek-universumet.
Oavsett hur illa läget är, så finns det alltid tid att dra ett taskigt skämt om Spock.
A Bomb in Time
Oj, tidsresor med hög insats här. Ett massförstörelsevapen färdas bakåt i tiden, och Federationen utpressas på en massa pengar. Om man inte betalar i tid så förstörs Jorden någongång för länge sedan.
Scotty och Kirk ger sig iväg för att försöka spåra upp bomben, men eftersom det är lite oklart till vilket århundrade som den färdats så far man olika långt tillbaka i historien. Scotty hamnar i 1800–talets vilda västern, och är så pass slarvig att hans phaserpistol nästan hamnar i klorna på ett gäng skurkar. Kirk hamnar i 1900-talets Hollywood och jobbar lite tillfälligt som stuntman. Specialeffekter hos den där filmstudion är nämligen lite väl häftiga för sin tid, och det visar sig förstås att den fx-ansvarige är vetenskapsmannen som dragit iväg med den där bomben. Det hela utmynnar i en härlig jaktscen där de bägge åker längs en motorväg i gamla romerska hästkärror – som en motorvägsversion av Ben Hur, typ. Och forskaren visar sig egentligen vara en ärlig och hederlig typ, som for tillbaka i tiden för att förhindra att det hemska vapnet han varit med och uppfunnit någonsin skulle användas. Det här var ett av de få serieavsnitten i den här samlingen med samma känsla som i tv-serien. Ja, om den då inte hade varit nedlagd vid det här laget och redan tidigare använt både vilda västern och romarriket som miljöer där avsnitt utspelas.
One of our Captains is Missing!
Kirk får tillfälligt lämna Enterprise för att fara ut på ett hemligt uppdrag. Kaptensstolen på hans gamla skepp fylls av en vikarie som bara vill hålla på med olika krisövningar, gång på gång på gång. Men det egentliga temat i det här äventyret är faktiskt kolonialism.
Intrigen i One of our Captains is Missing kretsar kring ett utsatt urfolk som blir utnyttjade när de upptäcks av den “moderna” civilisationen på planeten. När övergreppen pågått ett tag får man hjälp och vapen av klingoner för att kunna slå tillbaka mot sina antagonister. Men klingonerna är förstås själva rätt sugna på att själva kolonisera det där folket och dess planet. Man kan väl säga att storylinen är lite som kalla kriget, fast i rymden.
Visst brukar de tecknade äventyren ofta avvika från Star Trek-kanon, men det är ändå en aning uppseendeväckande att Kirk i den här storyn tycker att klingonerna bör dela med sig av sina bomber till urfolket. Visst, det är i det här fallet ett sätt att förhindra att folket helt ska hamna i knät på klingonerna – hellre egna vapen än att de sköts av klingonska konsulter – men det är kanske inte helt glasklart hur en ständig upprustning ska kunna skapa fred på planeten.
På innovationsfronten finns en del nyheter. I det här äventyret använder sig till exempel Kirk av olika förklädnader, där man liksom kan dra av hela ansiktet som en mjuk mask – sådana där som jag har för mig att man kunnat se i olika Mission Impossible-filmer.
Rent berättartekniskt gillar jag att det där urfolket kommunicerar telepatiskt, vilket öppnar upp lite nya möjligheter i bildberättandet (anka med ungar betyder fred på jorden), samt att Kirk flera gånger får chansen att brottas med en musklig klingon (det känns som lite sexigare brottningsmatcher än det kanske var tänkt från början?). Däremot är jag lite frågande över den nya form av demokratiskt styre som besättningen på Enterprise försöker införa när deras t f kapten inte vill fara iväg och rädda Kirk på en planet långt, långt borta. Hade Kirk ens tolererat den där typen av uppförande, att man ska rösta om vad som ska göras? Tror inte det. Och så noterar jag också att fenomenet med fjolliga maskörer/frisörer tydligen – bokstavligt talat – är ett universellt fenomen.
Prophet of Peace
Det här äventyret börjar lite som den gamla storyn om Khan, fast tvärtom. Enterprise har lokaliserat en kapsel som flyter runt i rymden. Där inuti, i en kryokammare, finns doktor Alfred Bleikoff – en gammal forskare och fredsaktivist som frusit ner sig själv i väntan på ett botemedel mot en dödlig sjukdom som han led av.
Så fort Bleikoff är återupplivad så fortsätter han sitt okonventionella arbete för fred. Mest av allt retar han sig på det rymdförsvar som monterats på olika höga byggnader och som han vill montera ner, och han har en sällsynt förmåga att få med sig folket och skapa masspsykos i den här frågan. Efter ett tag förstår våra vänner från Enterprise att det är något skumt på gång, och lyckas till sist avslöja att Bleikoff egentligen är en robot. Hans hjärna har blivit ersatt av någon form av civilisation där ute i rymden, som lurat ut att det här skulle vara ett suveränt sätt att förbereda en invasion av Jorden. Tyvärr en så pass långsiktig plan att deras egen civilisation nog råkat gå under medan de väntade på att Bleikoff skulle bli återupplivad – i alla fall spekuleras det kring det i serien på ett orimligt detaljerat sätt.
Ett rätt så tramsigt äventyr, som ändå är lite roligt berättat. Lite extra bonuspoäng för att vi får se en utdelning av Nobelpriset, som mest påminner om någon galaföreställning, där svensk militär burar in fredsaktivister som demonstrerar.
Mest exalterad blev jag ändå när jag eventuellt hittade det som är ursprunget till de där desinfektionsrummen med blått ljus i Discovery. Ni vet, det där rummet där de flesta i besättningen åtminstone någon gång får sitta halvnakna för att stimulera seriens tittarsiffror. I den här serien är det faktiskt ännu mera naket när besättningen ska bli renade från virus. Även om man förstås måste lägga till att de rengörande strålarna kittlar, så det inte ska bli för homoerotiskt där i duschen. Eller, för att använda korrekt språkbruk här, de står och fnissar i ett steri-bath med steri-rays. Ett påpassligt ditritat räcke ser också till att det inte blir allt för snuskigt i serien.
Furlough to Fury
Ett telepatiskt djur, en Vrell, spelar en av huvudrollerna i det här dramat. Det gör också McCoys dotter Barbara, som forskar inom främmande djurarter. Men det handlar inte bara om underliga djur och förlorade döttrar – här finns också en rätt tramsig krim-intrig om en före detta besättningsman på Enterprise som stulit någon form av ädelsten och gömt ombord på skeppet.
Det största avtrycket i den här serien gör Barbara, en stor djurvän som kan tämja både bläckfiskar och jättebjörnar som kan sända vidare telepatiska budskap utan att en förstå dem själv (för övrigt en väldigt märklig förmåga som egentligen bara kan komma till användning när man ska utforma en plot som den som finns i den här serien). Barbara är till en början rätt vresigt inställd till både sin farsa och Stjärnflottan, men mjuknar sedan något. Själv undrar jag hur Alphaurisk opera låter efter att ha läst det här äventyret, det är tydligen en konstform där man sjunger mellan tonarterna. Och så är jag lite extra fascinerad av de balla “flygande tefat”skeppen i serien. De som dyker upp i den King Kong-liknande scenen där Vrellen klättrar upp i ett torn.
The Evictors
På planeten Nraka så tillber man den store Zotar. Denna gudaliknande figur som lärde hjälpte folket där att utforma sin civilisation, skapade ett skriftspråk och lärde dem livsviktig teknik. Men under det här äventyret visar sig att historieskrivningen hade ganska många luckor. Zotar var egentligen en del av en äldre civilisation som tidigare funnits på den här planeten, och nu – 500 000 år senare — har hans ättlingar återvänt för att kräva tillbaka sitt gamla hem. .
Ett lite tuffare avsnitt det här, där Kirk och Spock bestämmer sig för att försvara befolkningen på Nraka, för att senare inse att varelserna på rymdskeppet egentligen talade sanning om sitt ursprung där. Frågan är väl ändå om man inte förlorar sitt förstahandskontrakt på en planet efter en halv miljon år? Framför allt eftersom de som nu lever på planeten är ättlingar till de som Zotars folk lämnade kvar när de evakuerade sin hotade planet – sjuka, störda och kriminella.
Noterar lite roliga tekniska innovationer här, som en deco-blazer (en pistol som skjuter ut fyrverkerier) samt en jättestor filmduk i himlen. Sedan är i alla fall jag alltid lite svag för serier där folkmassor utbrister i ett GUD ÄR DÖD!
World against Time
Crewen på Enterprise upptäcker en planet som drabbats av omvänt åldrande. Radioaktiv strålning från en helig grotta får befolkningen att bli yngre och yngre, tills de en dag inte längre existerar. Nu ska Enterprisebesättningen försöka stoppa den här utvecklingen, helst innan de själva blivit bebisar.
I World against Time kombineras alltså två teman vi sett förut, barnplaneten och en omvänt åldrande-storyline. Planeter bebodda av barn har vi ju sett i såväl originalseriens Miri och serieremaken Child’s Play, medan det omvända åldrandet finns både i den animerade serien och i ett tidigare nummer av serietidningen.
Scotty utmärker sig lite extra här, han lyckas både bli nedkissad av en jättebaby och försöker uppfostra ett av “barnen” genom smisk på stjärten. Annars är väl höjdpunkten när Scotty och Spock ska placera en sprängladdning i vad som blivit ungdomens källa, och blir små pojkar på kuppen. Men som helhet är det här en rätt så klumpigt berättad story, som förstås slutar med att McCoy på nolltid får fram ett botemedel som gör alla som vill vuxna igen.
Ändå värt att notera en innovation som jag inte hört talas om förrän i det här äventyret, är att den universella översättaren som Enterprisebesättningen använder sig av kallas för en lingua-disc och är baserad på telepati, inte på igenkänning av språk.
The World Beneath the Waves
Här dyker doktor McCoys dotter Barbara upp igen. Och allt gulligull som fanns mellan henne och farsan i slutet av Furlough to Fury är nu som bortblåst. Hon är fortfarande sur över att farsan varit extremt frånvarande under hennes uppväxt, och valt rymden istället för familjelivet. Men hon gör fortfarande det på ett rätt coolt sätt. När en ovanligt pilsk Scotty försöker ragga på henne genom att utlova att han kan vara hennes daddy och ge henne smisk, så hanterar hon även den obehagliga situationen på ett berömvärt sätt. (Det här är andra avsnittet i rad som Scott och smisk kopplas samman – vad är det egentligen som är på gång?)
Storylinen om dottern är betydligt mer intressant än det här undervattensäventyret. Det handlar om ett folk som börjat leva under vattenytan för att undkomma någon form av strålning från rymden. Med tiden har man blivit genetiskt anpassade till att vara vattenvarelser, vilket dessvärre lett till att man börjat med utrensningar av de barn som fötts med “vanliga” luftandningsorgan.
När Enterprise-expeditionen hälsar på under ytan så hamnar man nästan i finkan. Man lyckas ta sig ut från fängelsehålan, men för att komma upp till ytan igen måste man döda ett stort genetiskt förändrat monster, en Agaara. När man väl gjort det så hittar man en liten grupp av luftandande människor som flytt undervattensriket och nu lever ovan jord. Efter lite fredsmäklande sluter de två civilisationerna fred, och efter att McCoy räddat sin dotters liv blir hon på nytt mer vänligt inställd till honom.
Allra mest intressant i det här avsnittet är väl som vanligt de tekniska uppfinningarna som lanseras. Menta-pix-tekniken, små filmer som upplevs i 3D och med smaker och dofter. Samt Comp-ox-tabletten som låter en person leva under vattenytan i 24 timmar.
De här blogginläggen blir extremt långa, men det är något som är så spännande med att folk som inte varit nere med Star Trek fått missbruka franchisen på det sättet som man gör här. När det är som bäst finns det både visuell berättarglädje och visionära tankar kring framtiden – som när man lite i förbifarten lanserar idén med undervattenshotell i ett äventyr. Vi får se när jag får chansen att återbesöka Golden Key-produktionen igen. Ber om ursäkt om några av bilderna i det här blogginlägget är lite suddiga, satt och fotade med kameran sent på natten, och ljusförhållandena var kanske inte idealiska.
Det här är volym 5 (av 5) av The Key Collection, med serier från det amerikanska förlaget Gold Keys Star Trek-utgivning. Den här utgåvan innehåller serier som gavs ut mellan oktober 1975 och februari 1977. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 13 långfilmer och 774 tv-avsnitt, samt bloggat om sju Star Trek-romaner och tretton seriealbum – och lite till.
Precis som Friendship One är det här ett avsnitt om first contact-problematik. Men lite smartare och mindre generiskt än vad det blev i förra avsnittet – så märkligt att man lägger de här efter varandra i serien.
Det börjar i varje fall med vackra vyer över en grönskande planet. Seven och Chakotay är på väg till en konferens, men Chakotay insisterar på en omväg för att njuta av utsikten. Tyvärr kör man rakt in i en osynlig energisköld, och det är verkligen med minsta möjliga marginal man lyckas ta sig igenom den levande.
På andra sidan döljer sig en urbefolkning. En primitiv civilisation, men välvilligt inställda så länge de inte behöver konfronteras med talande kommandobrickor. De tar hand om den skadade Chakotay, samtidigt som Seven oroar sig extremt mycket för det brott mot Generalorder 1 som de gör sig skyldiga till när de fraterniserar med den primitiva stammen. För Stjärnflottebesättningens närvaro på den här annars så isolerade platsen gör stort intryck på de bofasta. Spillror från deras skyttel finns överallt, och snart börjar de medlemmarna i stammen smycka sig med vrakdelar i ansiktet för att se ut som Seven och måla mönster i ansiktet för att se ut som Chakotay. Det är tydligt att det här är ett folk som fått leva utan modeimpulser alldeles för länge.
När Janeway letar efter Seven och Chakotay så upptäcks den stora energibarriären. Den utgör ett mysterium även för resten av befolkningen på planeten Ledos.Den konstruerades av aliens för att skydda urfolket från resten av planetens allt mer moderna civilisation. Men de främmande rymdvarelserna kom aldrig tillbaka, och ingen har kommit på hur man ska kunna sänka barriären.
När väl grundförutsättningarna är klara så återstår en hel del trixande hit och dit innan man kan hitta en lösning på det här äventyret. Chakotay och Seven är i realiteten fångar bakom energibarriären, eftersom generatorn som driver den är belägen bakom den. Men som vanligt så lyckas Seven hitta några sladdar och relän och bygger en maskin som sänker skölden. Men då kommer nästa problem, Ledosierna skickar genast in en expedition och det står klart att man antagligen vill exploatera området. Urfolkets paradis är hotat på nytt.
Parallellt med Seven och Chakotays äventyr nere på planeten så har Paris dömts till en repetitionskurs efter att han kört vårdslöst på i Ledosisk rymd. En rätt rolig bihandling där en extremt noggrann inspektör tvingar Paris att repetera de allra enklaste övningarna för piloter. Lite som när jag skulle ta körkort och avbröt undervisningen i några månader, och sedan fick börja med krypkörning igen, fast jag redan klarat av halkan. Mycket kränkande. Men det är förstås just Paris som i slutändan får fixa problemet med skölden. Det utbryter nämligen en mindre väpnad konflikt kring hur man ska göra med energibarriären i framtiden. Janeway vill återställa allt som det var förut, medan Ledosierna hävdar sin rätt till området. När Ledosierna satt Voyagers vapen teknik ur spel är det Paris som skiter i kölektionen och istället blir dagens hjälte, transporterar upp den ledosiska expeditionen och skjuter Sevens lilla mackapär i bitar. Urfolkets hemvist är säkrad, åtminstone ett tag till.
Natural law är ett avsnitt med högt tempo, och intrigen är fylld av små och stora händelser. Det är förstås en smula komiskt att man använder samma grepp här som i förra avsnittet, med en liten flicka från den främmande befolkningen som söker och skapar en kontakt med Voyagers besättning. Precis som allting annat så är hon mer utvecklad i det här avsnittet.
Det finns ju alltid en risk med den här typen av historier, där Voyagers crew möter “infödingar” och “primitiva folk”. Den här gången tycker jag ändå att det är hyfsat okej, även om man hela tiden balanserar på gränsen till någon form av etnopornografi och exotisering. Medlemmarna i urfolket talar inte, utan kommunicerar bara med teckenspråk, vilket ändå ger en air av mystik kring det här folket, vilket på något sätt också ger dem lite mer pondus och intregritet. Talet är väl tänkt att stå för någon form av modernitet och utveckling, så egentligen bryter Chakotay och Seven mot generalorder ett, bara de snackar i urfolksmedlemmarnas närvaro.
Det här är också ett avsnitt som väcker tankar om kolonialism, exploatering av naturen och det allt snävare utrymmet för urfolk på Jorden. Givetvis dyker det upp en hel del funderingar om regnskogarna i Brasilien när jag ser på det här. Vi får se om det kommer någon alien svepande ner från rymden och skapar ett reservat åt urfolken och djuren som lever där någon gång snart. .
Betyg: 7/10.
Star Trek: Voyager. Säsong 7, avsnitt 22/26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 9 långfilmer och 658 tv-avsnitt.
