The Man Who Folded Himself är ytterligare ett dåligt samvete som jag kunde stryka från min att göra-lista den här sommaren. Boken sattes i mina händer för flera år sedan av min kompis Marcus med motiveringen att den var queerig SF av en författare som inte bara var homosexuell utan också skrivit Star Trek-avsnitt. Och nu i efterhand undrar jag ju hur jag lyckats undgå David Gerrold så här länge. Inte bara skrev han det legendariska originalserieavsnittet The Trouble With Tribbles, och den animerade uppföljaren More Tribbles, More Troubles, utan också The World of Star Trek. En bok som bland annat innehåller kapitlet “Star Trek Analyzed – The Unfulfilled Potential”, där han kritiserade saker som han tyckte att serien misslyckats med. Tankar som han lär ha försökt realisera när han senare arbetade med Star Trek: The Next Generation under seriens första säsong. Ja, eller under ganska mycket av den första säsongen. Tydligen ska bråk med Gene Roddenberry ha varit orsaken till att han inte pallade jobba kvar säsongen ut.
Utöver det här skrev Gerrold förresten också det animerade avsnittet Bem. Plus att han gjort cameos, både IRL och i animerad form i Star Trek. Så, visserligen kunde jag stryka den här boken från min lista, men fick nu också lägga till The World of Star Trek, Gerrolds Star Trek-romaner The Galactic Whirlpool och Encounter at Fairport och den delvis självbiografiska The Martian Child. Och hans bokserier Star Wolf och The War Against The Chorr verkar ju också intressanta. Varför blir det så här hela tiden? Nya Star Trek-trådar vecklar ständigt ut sig in i ännu mer läsning och research. Evighetsprojekt, man kan inte annat än älska dem.
The Man Who Folded Himself är för övrigt en mestadels rappt berättad (och ganska kort) roman som beskriver tidsresor på ett ovanligt inspirerat och förvirrande sätt. Personen som reser i tiden i boken kan träffa och prata med tidigare versioner av sig själv, vilket skapar en rad märkliga situationer. Han upptäcker så småningom även både faror och fördelar med att ändra i tidslinjen, förstås. Och det är de där erfarenheterna och resonemangen kring dem som upptar större delen av texten. Hur huvudpersonen försöker orientera sig i sin nya roll som tidsresare, och hur tiden trots allt hinner ifatt honom. Som utlovat finns det definitivt homosexuella inslag, och så många möjliga och omöjliga tidsparadoxer problematiserade att en tidsreseskeptiker som jag blir väldigt nöjd.
I min utgåva, från 2002, finns för säkerhets skulle ett efterord som sätter romanen i ett tidsrese-sammanhang, ett sånt hade jag nog gärna velat att flera Star Trek-säsonger avslutades med. Men mer än så här om själva boken vill jag nog inte skriva, den här ska läsas ospoilad tycker jag. Rekommenderas varmt, medan jag fortsätter att fördjupa mig i Gerrold-Trekiana. Så småningom.
The Man Who Folded Himself är skriven av David Gerrold. Så här långt i min Startrekathon har jag betat av 13 spelfilmer, 7 dokumentärer, 9 Star Trek-romaner, 15 lite större seriealbum samt 797 tv-avsnitt. Och lite till.
Trials and Tribble-ations är alltså Deep Space Nines bidrag till det 30-årsfirande för Star Trek som pågår hösten 1996 (precis som Voyagers 
Ursäkten för att göra en tidsresa i det här avsnittet heter Barry Waddle, en människa som Defiant plockar upp i Cardassien. Fast han heter inte Barry, egentligen och är inte människa heller. Hans verkliga namn är det nordiskt klingande Arne Darvin, den klingon förklädd till människa som är skurken i originalseriens The Trouble with Tribbles. Han använder sig av en magisk bajoransk orb ombord på Defiant för att resa tillbaka till tiden för det där avsnittet, där han tänkt rätta till det som gick fel i hans plan förra gången, och eventuellt spränga Kirk i luften. Men även Sisko och hans crew klär ut sig i originalseriestass och bordar rymdstationen och Enterprise för att hindra honom.
I avsnittet varvas nyinspelade scener med att skådespelarna stoppas in i befintligt material. Det är förstås skitkul att se alla i de gamla outfitsen och frisyrerna. Men eventuella konstigheter går inte okommenterade förbi. Dax noterar till exempel hur korta kjolar kvinnorna ombord på Stjärnflottans skepp bar förr i tiden. Och Worf pressas på svar om varför klingonerna på 2200 talet ser helt annorlunda ut jämfört med 2300-talsupplagan.
Hela det här avsnittet är förstås en fest i nostalgi och fandom. En riktigt snygg sådan också. Men allra mest elegant tycker jag nog att den sista scenen ombord på gamla Enterprise är, den där Sisko går fram och tackar Kirk för att han fått tjänstgöra på hans skepp. Scenen som man klippt in Sisko i är ursprungligen en av de där snuskgubbescenerna, där en snygg brud kan föranleda menande blickar och leenden mellan männen. Nu är det istället Sisko som man tycker är lite gullig i sin beundran. Bra jobbat, genusombudsmannen på Star Trek-kontoret.
Om jag ska tro min testpublik, som såg det här avsnittet tillsammans med mig, så är det här ett avsnitt som är nästan helt obegripligt om man inte sett 
Handling: Det var alltså i ett numera 
Det här har vi sett förut: Det här är ett rätt underligt avsnitt. Egentligen är det nästan exakt samma intrig som i det första avsnittet om tribblar i originalserien. Samtidigt som man inte riktigt bryr sig om att förklara vem någon är eller varför de är i konflikt med varandra för nytillkomna tittare, som till exempel tribbelexportören Cyrano Jones som här framstår som ännu mer gåtfull än sist han var med i serien. Att man sedan plockat in några direkta bildcitat från det första tribbelavsnittet förstärker känslan av att det här är ett renodlat tributavsnitt till The Trouble with Tribbles.
Det här är nytt: Tribblarna i det här avsnittet är framavlade för att inte föröka sig. Istället blir de jättetjocka. Sedan visar det sig att deras sätt att föröka sig på numera liknar spindlar som bär sina ägg med sig. För efter ett tag spricker de tjocka, stora hårbollarna och förvandlas till hundratals små tribblar.
Någon öppen strid med klingonerna blir det heller inte fråga om. Här hänvisar man till det fredsavtal som slöts i 