Short Treks: The Trouble with Edward. Tribble-skräck och arbetsplatskomedi!

Det är egentligen konstigt att det inte gjorts ännu fler avsnitt om tribblar. Det är ju faktiskt ett av de bästa påhitten som någonsin gjorts inom Star Trek-universumet. Gosiga på utsidan, men med en förökningstakt som gör att de inte går att ha i möblerade rum. Eller rymdskepp. Livsfarligt gos, helt enkelt.

Men hur kan ens en art med en sådan explosiv fortplantning existera? Vilken planet kan ens härbärgera en sådan art? I det här Short Treks avsnittet kommer då äntligen en backstory som känns lite mer logisk än den vi fått leva med så här långt. En rimlig förklaring till hur tribblarnas biologi och förökning går till. Allt är nämligen Edwards fel. En stjärnflotteforskare som tänkte att de där gulliga pälsbollarna skulle kunna vara en bra proteinkälla. Framför allt om man kunde boosta deras fortplantningsförmåga. Så Edward tillför sitt eget dna till tribblarnas. Resultatet är en katastrofal förökningstakt – tydligen föds de till och med gravida.

I The Trouble with Edward förvandlas de gulliga tribblarna till rena rama skräckfilmsmaterialet. Det ursprungliga, mer lustifika sättet att angripa tribble-fenomenet känns långt bort när en VÅG av tribblar vräker fram genom ett skepp och tvingar besättningen till att evakuera för att undkomma dem. Ja, alla utom Edward då, som typ drunknar i gosiga pälsbollar. Men avsnittet är förstås inte en renodlad skräckis, den allra största delen är väl att beteckna som en arbetsplatskomedi som dryper av svart humor.

Men vad är kopplingen till Star Trek Discoverys-universum då? Jo, den egentliga huvudpersonen i avsnittet är Lynne Lucero som lämnar sitt jobb som vetenskapsofficer på Enterprise för att istället jobba som kapten för ett forskningsskepp. Men det som verkade vara ett ganska lätt jobb blev en mardröm, tack vare Edward. Sen tycker jag faktiskt inte att Luceros ledarstil är optimal. Varför skulle man inte kunna äta tribblar? Och varför låter hon inte ens Edward tala till punkt om sitt forskningsprojekt? Även om Eddie visar sig vara både unikt illojal och korkad, så känns kanske inte Lucero direkt som en lyssnande boss.

Omdömet? Briljant! Det här är ett riktigt smart avsnitt, och exakt vad tribble-konceptet behövde.

Det är också extremt viktigt att ingen missar den ovanligt roliga post-creditsscenen i det här avsnittet:

Extramaterialet på dvd-utgåvan handlar den här gången främst om tribblarna själva, som den här gången fått nya former och färger. Ett smart sätt att variera extramaterialets vinklar på.

Betyg: 9/10.

Short Treks. Säsong 2, avsnitt 2/6. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 13 långfilmer och 770 tv-avsnitt.

Star Trek-litteratur: Little Golden Book-utgåvorna. Indoktrinering för blivande trekkers.

Jag har ju tidigare skrivit om “barnböcker” med Star Trek-innehåll, parodier som egentligen vänder sig till vuxna Trekkers. Men utgåvorna från Little Golden Books är faktiskt äkta vara. Böcker för dig som vill låta dina barn (eller andra minderåriga i din bekantskapskrets) lära känna den rätta läran så tidigt som möjligt.

Little Golden Books är ett amerikanskt koncept för barnböcker som funnits sedan 40-talet. Tydligen är en av deras bästsäljare genom tiderna The Poky Little Puppy – berättelsen om en liten valp som får lära sig att man kanske missar desserten om man dar iväg på osanktionerade upptäcksfärder. Eller Scuffy The Tugboat, som lär sig på det hårda sättet att det ändå kan vara ganska coolt att var en leksaksbåt i ett badkar. Snälla sagor, gärna med en sensmoral i en medelstor bok med hårda pärmar.

Samtiden har däremot inte gått förlaget helt förbi, utan populära koncept har dykt upp i deras utgivning. Det finns alltså böcker om såväl Sesam och Barbie som Star Wars. Och sedan förra året även Star Trek. Tre böcker, för att vara exakt.

Bjärta färger och korta texter är konceptet i I am captain Kirk, I am Mr. Spock och Two Many Tribbles. De två första böckerna är mer en introduktion till Star Trek-universumet. I I am Captain Kirk får vi veta vem alla ombord på Enterprise är och vad de gör. I I am Mr Spock får vi lära oss en massa intressanta fakta om Spock (som till exempel vad en mind meld är). Den enda boken med ett egentligt äventyr är Too many tribbles, där man (väldigt förenklat) återberättar originalserieavsnittet The Trouble with Tribbles.

Det är förstås bilderna som är den stora behållningen av de här böckerna. Det optimistiska schwunget i bilderna, den naiva och härliga stilen i illustrationerna gör att berättelserna om Spock, Kirk och de andra blir ljuvligt sagolika – utan att det känns mossigt.

Ur I am Captain Kirk.
Ur I Am Captain Kirk.
Ur Too Many Tribbles.

Indoktrinering – på ett bra sätt. Det är ungefär det som dyker upp i mitt huvud när jag bläddrar lite noggrannare genom de här böckerna. De två första fungerar egentligen mest som teasers, en första smak av en främmande och fantastisk värld för läsare mellan 2 och 5 år. Medan Tribblesboken är det självklara Star Trek-äventyret att börja med när det är dags för lite fördjupning (man har gått in och korrigerat lite i handlingen – tribblarna dör förstås inte här, utan blir bara lite sjuka i den barnvänliga utgåvan). Och Spock bekämpar virus med logik.

De här tre böckerna kom 2019, men tydligen är inte Star Trek-behoven hos den allra yngsta målgruppen helt mättade. Redan i sommar var det i varje fall planerat att det skulle komma ut en abc-bok på Star Trek-tema – men exakt om det blir så vet väl ingen just nu. Bilderna här nedanför är dessvärre inte från några böcker som finns på riktigt, utan bara bilder som finns till salu på nätet. Synd, för det där hade ju blivit intressanta barnböcker på riktigt.

I am Captain Kirk och Too Many Tribbles är skrivna av Frank Berrios och illustrerade av Ethen Beavers. I am Mr. Spock är skriven av Elizabeth Schaefer och illustrerad av Ethen Beavers. Parodierna sist i blogginlägget är gjorda av Joey Spiotto.

ENT: The Breach. Det med grottutforskningen och botandet av ärkefienden.

Vad är dealen? 

Två parallellhandlingar här. En som mest handlar om att klättra i djupa grottor. Och sen en där Phlox tvingas övertala en alien från ett främmande folk att låta honom rädda hans liv. Temat för avsnittet? Främlingsfientlighet!

Enterprise skickas till planeten Xantoras. Den nya regeringen där är extremt främlingsfientlig och kräver att alla varelser som inte är från planeten ska lämna den. Det finns en denobulansk vetenskapsexpedition nere i några djupa grottor på planeten dit inga signaler når, och det är den som Enterprise besättning ska rädda. Här återkommer alltså två av Star Trek-franchisens favoritteman. En utflykt in i grottrekvisitan (även om det är ovanligt djupa grottor och branta stup i det här avsnittet) samt en nedräkning till en tydlig deadline.

Ett av skeppen med aliens på väg från Xantoras drabbas av en reaktorläcka. Eftersom de inte får återvända till Xantoras griper Enterprise in. En av de allvarligast skadade patienterna freakar när han ser doktor Phlox. Det visar sig att Phlox art, denobulanerna, legat i krig med patientens folk, Antarierna. Ett långt krig, med en rad krigsbrott och medicinska övergrepp som tragiska inslag – denobulanerna verkar ha varit typ nazister. De bägge folken verkar fortfarande uppfostra sina barn med skräckhistorier om De Andra, och hatet är levande trots att den senaste väpnade konflikten inträffade för 300 år sedan.

Phlox patient är så fylld av hat och bitterhet att han helt enkelt vägrar att räddas till livet av en denobulan. Inte förrän Phlox berättat om hur han brutit med sin egen son på grund av hans antarierhat kan den livsräddande behandlingen ta sin början.

Allt slutar ändå hyfsat lyckligt. Grottexpeditionen lämnar Xantoras, om än två timmar efter deadline och jagade av ett stridsplan. Och Phlox bestämmer sig för att försöka ta kontakt med sin son igen, tio år efter att de brutit med varandra.

Några nya kontakter? Xentarierna vägrar alla former av kontakt, förutom över radion. Några antarier har inte Enterprise stött på tidigare – men att ha en denobulan som skeppsläkare kan visar sig alltså ställa till med problem.

Vårdslöst beteende? Hela grottexpeditionsräddningen är extremt illa genomtänkt och utförd. Denobulanerna nere i grottan är inte ens intresserade av att följa med bort från Xantoras utan Trip måste tvinga dem. Sedan måste släpa med sig alla tunga sten- och mineralprover som denobulanerna samlat in på den besvärliga färden upp till ytan. Och till på köpet utbryter det något av ett xantoransk inbördeskrig precis ovanför deras grotta så att hela gänget håller på att få stenblock i huvudet. Jobbigt!

Personlig utveckling: Grottdramatiken till trots, det här avsnittets huvudintrig är nog egentligen den om Phlox och hans patient. Här får vi alltså reda på mer mörka sidor om både denobulanerna och Phlox – folkmordsanklagelserna respektive skeppsläkarens krisiga familjeliv. Så här berättar Phlox själv om det som hänt för den arge antarier-patienten.

Ordväxlat:

PHLOX: You asked me if I had heard stories as a child about the Antarans. My grandmother lived through the last war. I would lay in my bed at night thinking about her stories, terrified that one of those evil Antarans would climb through my window.

HUDAK: I hope your confession makes you feel better, Doctor, but it doesn’t change a thing.

PHLOX: You also asked me if I have children. I have five. And no, I never told them my grandmother’s stories. When they asked me about the Antarans, I told them the truth, as best as I knew it. I told them about our military campaigns against your people. About how we had demonised you, turned you into a faceless enemy. I wanted them to learn to judge people for what they really are, not what the propaganda tells them.

HUDAK: How would you know who we really are?

PHLOX: I don’t. But I’m proud to say that my children would consider my grandmother’s attitude archaic. All of them but one. We have grown more open-minded since the last war, but there are still Denobulans who fear Antarans, even hate them. My youngest son, Mettus, was seduced by those people. I did my best to convince him he was mistaken. I told him I wouldn’t tolerate the values he was embracing. It created a rift between us. Maybe I didn’t do enough to reach him. Last time we spoke was nearly ten years ago.

Det här kändes precis som… 

Två parallellintriger här. Den ena spännande och meningslös, den andra lite seg och mer meningsfull. Ingen av dem är helt lyckad, även om det fortfarande tydligen är pyttelite spännande för mig att se på äventyr i grottor. Det trodde jag faktiskt inte. Men de två handlingarna gifter inte riktigt sig, utan två halvbra stories blir ett halvdåligt avsnitt.

Bäst är ändå storyn om Phlox. Den vanligtvis så fryntlige läkaren visar här lite andra sidor av sig själv och sitt liv på Denobula. Det finns också några laddade scener här där Archer försöker få Phlox att bota Hudak mot hans vilja som är minnesvärda, En tydlig skillnad mellan hur människor och denobulaner ser på sin läkaretik.

Extrafakta: Det här var väl första gången vi fick se en tribble i Star Trek-tidslinjen. Phlox varnar redan här för deras höga fortplantningshastighet, och använder dem till mat för sina djur i sjukstugan.

Betyg: 7/10.

Star Trek: Enterprise. Säsong 2 avsnitt 21/26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 10 långfilmer och 708 tv-avsnitt.

DS9: Trials and Tribble-ations. Det där Sisko hänger på Enterprise och får besök av tidspolisen.

ds9 trials 8

Äntligen är tribblarna tillbaka, om än i något recyklad form. Jag har en tribble själv hemma, som jag köpt på ett Star Trek-konvent. Den brukar jag använda till att skrämma livet ur folk, genom att exempelvis gömma den någonstans i soffan när jag har gäster – under en kudde eller en filt, Extra bra blir det om vi ska kolla på en skräckfilm och gästen omedvetet kommer åt den, varpå tribblen börjar skrika och gästen med. Blir aldrig trött på det där.

Tycker rent generellt att det är för lite tribblar i Star Trek. Visst, de fanns med på ett härn i Discovery, men fick en alldeles för nedtonad roll. Obegripligt, med tanke på hur mysiga de här gulliga hårbollarna är. Men tribblarna är inte det enda skälet till att jag längtat efter det här avsnittet. Framför allt har jag de senaste åren funderat en massa på hur man skulle lyckas genomföra hela den här idén. Jag menar, det lät som ett så himla märkligt infall, att göra ett avsnitt där Deep Space Nine-crewen återvänder till ett gammalt originalserieavsnitt. Dessutom ett av de gamla avsnitten som jag verkligen tycker om.

Det visar sig att det där inte kändes konstigt alls. Snarare helt naturligt och mysigt. Fast på ett sätt är Trials and Tribble-ations faktiskt revolutionerande. Här når liksom Star Trek-konceptet en helt ny nivå när det gäller hur meta man kan vara. Och hur skojigt man kan ha det med det där metaperspektivet. Tungan är så långt inkörd i kinden att man knappt kan säga något vettigt, glimten i ögat så stark att jag blir bländad. Kort sagt, det är riktigt lyckat.

ds9 trials 5Trials and Tribble-ations är alltså Deep Space Nines bidrag till det 30-årsfirande för Star Trek som pågår hösten 1996 (precis som Voyagers Flashback ). Själva formen, att stoppa in Deep Space Nine-rollfigurerna i scener från ett gammalt Star Trek-avsnitt känns egentligen extremt passande i sammanhanget, när allt kommer omkring. Lite som en auktoriserad fanfilm, eller kanske ett extremt avancerat larp. Dessutom är ju principen ungefär samma som den i ett holodäcksavsnitt. Kan man träffa Einstein eller Robin Hood där, så borde väl kapten Kirk också kunna dyka upp.

Men det verkliga genidraget i Trials and Tribble-ations är nog introducerandet av tidspoliserna. De utgör ramhandlingen till äventyret. Surt och irriterat förhör de Sisko om hur han och de andra hamnade på Enterprise till att börja med. För det där med tidsresor är inte bara något enkelt, roligt och härligt längre inom Star Trek-konceptet. Det är, som det mesta annat inom Federationen och Stjärnflottan, numera reglerat och omgivet av olika föreskrifter och bestämmelser.

ds9 trials 9Ursäkten för att göra en tidsresa i det här avsnittet heter Barry Waddle, en människa som Defiant plockar upp i Cardassien. Fast han heter inte Barry, egentligen och är inte människa heller. Hans verkliga namn är det nordiskt klingande Arne Darvin, den klingon förklädd till människa som är skurken i originalseriens The Trouble with Tribbles. Han använder sig av en magisk bajoransk orb ombord på Defiant för att resa tillbaka till tiden för det där avsnittet, där han tänkt rätta till det som gick fel i hans plan förra gången, och eventuellt spränga Kirk i luften. Men även Sisko och hans crew klär ut sig i originalseriestass och bordar rymdstationen och Enterprise för att hindra honom.

ds9 trials 4I avsnittet varvas nyinspelade scener med att skådespelarna stoppas in i befintligt material. Det är förstås skitkul att se alla i de gamla outfitsen och frisyrerna. Men eventuella konstigheter går inte okommenterade förbi. Dax noterar till exempel hur korta kjolar kvinnorna ombord på Stjärnflottans skepp bar förr i tiden. Och Worf pressas på svar om varför klingonerna på 2200 talet ser helt annorlunda ut jämfört med 2300-talsupplagan.

WORF: They are Klingons, and it is a long story.
O’BRIEN: What happened? Some kind genetic engineering?
BASHIR: A viral mutation?
WORF: We do not discuss it with outsiders.

Worf är däremot betydligt mer verbal när det gäller att förklara sitt hat mot tribblar, och beskriva hur klingonerna slutligen utrotade hela arten. Något som Odo och de andra sedan spolierar när de visst får med sig några tribblar till sin tid. Ett tidsbrott de “glömmer” att berätta om för tidspoliserna.

ds9 trialsHela det här avsnittet är förstås en fest i nostalgi och fandom. En riktigt snygg sådan också. Men allra mest elegant tycker jag nog att den sista scenen ombord på gamla Enterprise är, den där Sisko går fram och tackar Kirk för att han fått tjänstgöra på hans skepp. Scenen som man klippt in Sisko i är ursprungligen en av de där snuskgubbescenerna, där en snygg brud kan föranleda menande blickar och leenden mellan männen. Nu är det istället Sisko som man tycker är lite gullig i sin beundran. Bra jobbat, genusombudsmannen på Star Trek-kontoret.

Betyg: 9/10.

Star Trek: Deep Space Nine. Säsong 5, avsnitt 6/26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 7 långfilmer och 448 tv-avsnitt. 

More Tribbles, More Troubles. Tribblarnas återkomst.

st more tribbles 1Om jag ska tro min testpublik, som såg det här avsnittet tillsammans med mig, så är det här ett avsnitt som är nästan helt obegripligt om man inte sett The Trouble With Tribbles. Eller i alla fall ointressant. Själv blev jag nog mest lite ledsen, eftersom jag älskade tribblarnas första framträdande i Star Trek-universumet. Det här blev mest som en trist repris.

st more-tribbles 2Handling: Det var alltså i ett numera kultförklarat avsnitt i The Original Series som vi först fick möta hårbollarna som kallas för tribblar på svenska och tribbles på engelska. Deras enda kända funktioner är att äta, föröka sig och göra olika ljud. Att just det här avsnittet fick en kultstatus trr jag hängde mycket ihop med en sorts gullighetschock i just det avsnittet, något som kändes väldigt ovanlig i Star Trek. Det var också ett avsnitt som lyckades mjölka all tänkbar komik kring kombinationen av hårbollsvarelser och livet på ett rymdskepp.

Tyvärr måste jag härmed meddela att tribblar är helt ocharmiga när de är tecknade. Hela gosigheten försvinner, liksom. Och av den där chockeffekten märktes heller inget. De passar dessutom in lite för väl i en animerad serie, man förväntar sig liksom lite att det ska komma en rund, hårig varelse rullande när det är tecknat. Sedan undrar jag förstås vem som beslutade att göra tribblarna rosa i det här avsnittet? Och vart tog deras klingonska varningslätet vägen? Det är ju det hjärtskärande varningslätet som gör att klingonerna avskyr de små pälspuffarna.

st more tribbles 4Det här har vi sett förut: Det här är ett rätt underligt avsnitt. Egentligen är det nästan exakt samma intrig som i det första avsnittet om tribblar i originalserien. Samtidigt som man inte riktigt bryr sig om att förklara vem någon är eller varför de är i konflikt med varandra för nytillkomna tittare, som till exempel tribbelexportören Cyrano Jones som här framstår som ännu mer gåtfull än sist han var med i serien. Att man sedan plockat in några direkta bildcitat från det första tribbelavsnittet förstärker känslan av att det här är ett renodlat tributavsnitt till The Trouble with Tribbles.

st more tribbles 3Det här är nytt: Tribblarna i det här avsnittet är framavlade för att inte föröka sig. Istället blir de jättetjocka. Sedan visar det sig att deras sätt att föröka sig på numera liknar spindlar som bär sina ägg med sig. För efter ett tag spricker de tjocka, stora hårbollarna och förvandlas till hundratals små tribblar.

I det här avsnittet introduceras också en tribbeldödare, som Klingonerna avlat fram. Men den står sig förstås slätt mot de där jättetribblarna.

Betyg: 4/10. Jag hade höga förväntningar på det här avsnittet, men blev grymt besviken. Däremot kan man väl se blotta existensen av det här avsnittet som ett bevis på kultstatusen för The Trouble with Tribbles, eftersom man redan 1973 tycker att det är läge att göra ett hyllningsavsnitt på samma tema för fansen. Eller var tanken att barnpubliken, som ju var tänkt som målgrupp för den animerade serien, skulle gilla tribblarna som de gosedjur? Idag skulle jag förstås självklart ha vägt in en merchandisemöjlighet som orsaken bakom att göra ett tribbelavsnitt för barn, men är inte säker på att den sidan av affärsverksamheten var fullt utbyggd på den tiden.

Star Trek The Animated Series, säsong 1, avsnitt 5/16. Avsnitt 85 i min Startrekathon.

The Trouble with Tribbles. Gulliga hårbollar som blir lite för många gulliga hårbollar.

st tribbles 2

Vad finns det att säga om The Trouble with Tribbles? Att det är ett helt oemotståndligt avsnitt. Det kanske bara är precis så enkelt. Det går liksom inte att tycka illa om ett avsnitt med en scen där kapten Kirk öppnar en lucka i en vägg och dränks av levande pälsmuffar. Precis som Uhura i avsnittets början tar med sig en tribbel till Enterprise utan att reflektera över att den kan föröka sig i hyperfart tills hela skeppet är överfullt, lika charmad blir jag när jag ser The Trouble with Tribbles och struntar fullständigt i att hela avsnittet hela tiden ligger och väger – på gränsen till att bli rena rama farsen. Men, som sagt, vem bryr sig? Kirk med tribbel-trubbel – det kan inte bli finare.

st tribbles 3
Men det här avsnittet sticker inte bara ut och är annorlunda för attdet har en massa gosedjur i huvudrollen. Under en säsong där ungefär samma typ av idéer och teman återkommer i avsnitt efter avsnitt så känns The Trouble with Tribbles väldigt annorlunda. Till exempel får vi här reda på lite mer om de interna konflikterna inom federationen. I det här fallet, civila myndigheter som kräver hjälp av Enterprise. Kirk blir kallad till en rymdstation för att göra något så tråkigt som att bevaka en last med utsäde. Det ska nämligen användas på en planet som både federationen och klingonerna gör anspråk på och man är rädda för någon sorts sabotage. Vi kan väl konstatera att Kirk gör det mycket tydligt för alla inblandade att det här är under hans värdighet.
st tribbels 4Någon öppen strid med klingonerna blir det heller inte fråga om. Här hänvisar man till det fredsavtal som slöts i Errand of Mercy. Det betyder i praktiken att fiender som i vanliga fall sitter i varsitt rymdskepp och skjuter på varandra, här sitter och dricker sig fulla på samma bar på rymdstationen. Fast helt utan konflikter förlöper förstås inte samexistensen – något så ovanligt i Star Trek som ett barslagsmål utkämpas mitt bland allt goset med tribblarna. Men till och med ett slagsmål med klingoner är lite skämtsamt i The Trouble with Tribbles, och i efterhand kan man se att det var precis den här typen av manus som gjorde att producenten Gene Coon hamnade i onåd hos Star Treks skapare Gene Roddenberry, och sedan slutade. Det är talande att Roddenberry var bortrest när manuset till The Trouble with Tribbles färdigställdes. För honom var Star Trek inte tänkt att utvecklas till en komediserie.

Sammanfattning: Jag brukar ju, precis som Roddenberry, gilla de lite mörkare avsnitten av Star Trek. Men tribblarna… Det måste vara de största stjärnor som Star Trek någonsin skapat. Jag ska givetvis direkt gå ut på nätet och se till så att jag kan skaffa mig några sådana här att gosa med hemma. För övrigt bryter tribblarna mot alla de där universella reglerna om manligt och kvinnligt som Kirk talade om i tidigare avsnitt. Tribblarna är bisexuell och förökar sig på egen hand, förklarar McCoy i en scen. Det är ju inte min definition av ordet bisexuell, men jag är glad för varje queerifiering av Star Trek jag kan hitta. Betyg: 9/10 (manuset är eventuellt bara värt en fyra, skådespeleriet likaså – men tribblarna!!!)

I väntan på The Trouble with Tribbles

trouble

Det går liksom inte att slarva över The Trouble with Tribbles. Avsnittet där Enterprise och en rymdstation invaderas av levande pälsmuddar som förökar sig supersnabbt. Deras stora fördel är att de spinner när man klappar dem och skriker högt när de kommer i närheten av en klingon. Medan jag filar på inlägget om det avsnittet postar jag bilden på min enda Star Trek-ägodel av rang. The Trouble with Tribbles-minnestallriken. Enjoy!