VOY: Emanations. Det om den mystiska liktransportören och livet efter döden.

voy emanations

Ändå ganska imponerad av hur det här avsnittet faktiskt lyckas diskutera religion och livet efter detta utan att bli alltför plakatviftande. Men kanske kan man sammanfatta avsnittet lite så här: det finns inga garantier och ingen returrätt när det handlar om  efter döden-upplevelser.

voy emanations 4När besättningen på Voyager tar sig till en meteorit för att undersöka eventuella fyndigheter av ett hittills okänt grundämne så hamnar de istället på vad som ser ut som en gravplats. Utspridda ligger det döda humanoider lindade i något slags vitt tyg. Efter ett tag inser de att kropparna transporteras dit genom någon form av transportstråle från en annan dimension, men när Voyagers stråle korsar likstrålen så byter två kroppar plats. Kim hamnar i en läskig elektronisk kista/dödsmaskin på en främmande planet medan en död kvinnoaliens kropp hamnar ombord på Voyager.

voy emanations 3Begreppen klarnar när Kim inser att Uhnari-folket han hamnar oss inte tror att de skickar iväg sina kroppar till en ödslig gravkammare, utan till nästa stadie i själens evolution. Och det handlar alltså inte om någon andlig utveckling, utan de förväntar sig att få behålla sina kroppar och kunna hänga med sina döda släktingar när de väl kommit dit. De är faktiskt så pass säkra på det här att det inte finns någon egentlig dödsångest bland dem, däremot ett visst mått av funkofobi. Om du har en skada eller funktionsnedsättning kan du ju lägga dig i den där maskinen i förtid, som först tar livet av dig och sedan skickar dig till det man föreställer sig är Paradiset. På det viset kan du snabbare få komma till det stadie av existensen där du får en perfekt kropp och kan leva ett perfekt liv. Gissa hur poppis det då blir när Kim börjar berätta om alla döda och föruttnade kroppar han hittat i sin ände av dödsmaskinens transportörstråle. Man kan väl säga att en viss irritation, sorg, skräck och vrede infinner sig hos Uhnarierna. För att inte tala om den ångest som drabbar Uhnarikvinnan som hamnar på Voyagers, och som man återupplivar där.

 

voy emanations 2Det är rätt många turer i intrigen, och den innehåller åtminstone några överraskningar på vägen. Helt döms inte heller tron på livet efter detta ut i manuset, men visst lyckas man ge ett och annat tjuvnyp åt eventuella trosläror som kan beskriva livet efter detta på tvärsäkra och exakta sätt. Däremot kanske jag inte riktigt uppfattade tråden kring dödshjälp som manusförfattaren Brannon Braga berättar om i boken Captain’s logs Supplemental, däremot är det klart att det här räknas som en av seriens mörkare avsnitt, och att Brannon distribuerat en del av sina egna tvångstankar och demoner i det här manuset. Vem som byggde den mystiska dödsmaskinen/liktransportören åt Uhnarierna förblir dock en gåta, både i avsnittet och i bakom-materialet.

Betyg: 8/10.

Star Trek: Voyager: Säsong 1, avsnitt 9/16. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 7 långfilmer och 355 tv-avsnitt.

Rascals. Det med unga nästa generation.

tng rascals 2

tng rascals 4För att vara ett koncept som ändå varit så pass välvilligt inställt till uppföljningar och spin-offs så kan jag inte förstå hur man kunde missa att man i det här avsnittet var inne och nosade på ett makalöst koncept. Ett pre-teen Star Trek vore ju fantastiskt, och dessutom the next generation på allvar. Jönssonligan blev ju Lilla Jönssonligan, vi fick Young Indiana Jones och A-teens. Hur MAGNIFIKT hade det inte varit att få följa en kapten Picard i målbrottet! I stället verkar det som om vi får nöja oss med det här avsnittet, där ett mystiskt energifält sabbar någon funktion i transportören så att det till fysiken är tolvåriga upplagor av Picard, Guinan, Ro och fru O’Brien som strålas tillbaka till Enterprise.

tng rascals 3Medelålders hjärnor i barnkroppar är förstår rätt läskigt, och även den vanligtvis så vidsynta personalen ombord på Enterprise reagerar avvaktande och med lätt äckel när en pojk-Picard försöker bossa ombord. För att inte tala om hur pedofil O’Brien känner sig när hans barnfru vill kramas och få tröst. Det enda undantaget är väl Troi, även om hon är lite väl snabb med att tänka ut alternativa karriärmöjligheter tillsammans med Picard. Hon är så pass effektiv att han börjar drömma om hur det skulle vara att åldras en andra gång. Som Troi uttrycker det i avsnittets mest poetiska replik:

In a way, you’re very lucky. You might have a chance do what most people can only dream about. Have a second childhood without the pain of growing up again.

tng rascals 5Nu hinner ju ingen tänka så där jättelänge på det där med åldrandet, eftersom ett gäng ferengier kapar Enterprise med hjälp av två klingonska skepp. Det går som vanligt oroväckande snabbt att slå ut Enterprises försvar. Lyckligtvis består ferengiernas taktik av att transportera alla vuxna ner till en närliggande planet, de har förstås ingen aning om att det finns fyra kompetenta besättningsmedlemmar i barnkroppar ombord.

tng rascalsJag var själv lite förvånad över hur mycket jag tyckte om hela den här barnupplagan, framför allt eftersom jag tyckte att det blev lite väl mycket barnperspektiv under säsong fem. Men det här är oemotståndligt för mig. Unge Picard är förstås mest komisk, kombinationen stort ego och bräcklig röst på gränsen till målbrottet är alltid en hit. Och när han och Riker ska låtsas vara far och son. Awkward på ett härligt sätt.
tng rascals 6Annars är det väl den unga Ro som gör bäst ifrån sig. Hon vill inte återuppleva sin olyckliga barndom, hela kroppen utstrålar irritation och frustration på det där truliga tonårssättet. När mini-Guinan försöker få henne att minnas lyckliga barndomsminnen så svarar Ro lite surt att det faktiskt inte var så kul att växa upp i ett flyktingläger. Ferengierna blir däremot bara mer och mer motbjudande, författarna och regissörerna gör verkligen det oerhört lätt för sig när de skildrar dessa rakt igenom förkastliga och korkade ynkryggar. Så himla endimensionellt och slentrianrasistiskt att det är svårt att uthärda.

Betyg: 8/10.

Star Trek: The Next Generation. Säsong 6, avsnitt 7/26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 6 långfilmer och 235 tv-avsnitt. Det här är mitt sextioförsta inlägg i årets #blogg100-utmaning.

Realm of fear. Det där Barclay kommer ut som transportörfobiker.

tng realm

Det finns uppenbarligen bara ett alternativ om någon ombord på Enterprise ska ha en dålig egenskap, eller kanske bara vara lite allmänt neurotisk. Eftersom alla andra ombord är så extremt perfekta och balanserade (förutsatt att deras kroppar inte tas över av en alien) så måste man helt enkelt skriva in stackars löjtnant Barclay i manuset när det ska handla om mänskliga svagheter eller besinningslös hybris. Vi har redan tidigare sett honom som holodäck-missbrukare samt med en onaturligt hög iq Den här gången får vi reda på att han dessutom lider av transportör-fobi. Blotta tanken på allt som kan gå fel när en kropp bryts ner till molekyler och sedan sätts samman igen får honom att freaka. Hur han lyckats hålla den fobin hemlig under alla år i Stjärnflottan skulle i sig bli ett intressant avsnitt, men den här gången handlar det visst om att konfronteras med det man är allra mest rädd för.

tng realm 2Så gissa vad som händer när Barclay efter många om och men till sist ställer sig i transportören? Jo, det sker förstås något extremt underligt. Ett maskliknande föremål med mun simmar fram till honom och biter Barclay i armen medan han transporteras. Medan han består av det där vattenfallsliknande ljusfenomenet. Och där varelsen bitit honom gnistrar sedan med jämna mellanrum hyn på ett underligt sätt samtidigt som det gör skitont. Barclay gör som alla moderna människor, han kollar sina symptom på datorn för att själv ställa sin diagnos. Det är lika smart ombord på Enterprise som i vår tid. Fenomen som uttorkning och hallucinationer (det strålande bettet) passar in på transportörpsykos tycker Barclay, dessvärre finns det inget botemedel mot det tillståndet.

tng realm 3Dwight Schultz gör ett finfint jobb som den allt mer hysteriske Barclay. För första gången inser jag varför figuren blivit populär bland fansen, äntligen en besättningsmedlem ombord på Enterprise som är lite neurotisk. Det är en fröjd att se Barclays hypokondri blomma ut, eller för den delen när han med tillkämpad tapperhet bestämmer sig för att ge sig in i transportören igen för att se om de ålliknande föremålen finns kvar. Överhuvudtaget är det rätt så coolt att se hur en transport ser ut från “insidan”, det var verkligen hög tid att vi fick se transporten göras ur det perspektivet.

Själva ramhandlingen: “undsätta ett rymdskepp i nöd, där alla ombord visar sig vara döda eller försvunna och man inte har en aning om vad som hänt” är jag däremot ganska mätt på. Lite förnyelse hade inte skadat. Precis som jag verkligen inte inser poängen med O’Brien. Scenen med spindeln i det här avsnittet gjorde inte saken bättre. Mer Barclay och mindre O’Brien om jag fått bestämma. Den här serien behöver NEUROSER!!! Upplösningen lämnar förstås inte Barclay i sticket som neurotisk hypokondriker. Det är han som till sist löser den stora gåtan med vad de fiskliknande föremålen inne i transportörströmmen var. Exakt hur den där mal-liknande saken kunde vara en besättningsman förstod jag däremot inte riktigt. Men det kanske inte är så viktigt. Det viktiga var att Barclay inte både var ett freak och inkompetent samtidigt. Det hade jag tagit som en personlig förolämpning.

Betyg: 8/10. (en svag åtta är ändå en åtta)

Star Trek: The Next Generation. Säsong 6, avsnitt 2/26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 6 långfilmer och 230 tv-avsnitt. Det här är mitt femtiosjätte inlägg i årets #blogg100-utmaning.

Mirror, Mirror. Det med parallella universum, pinare och en Spock med skägg.

st mirror 5

Tanken på parallella universum kan ibland kännas som en tröst. Jag tänker mig att det någonstans, i en annan dimension, kanske finns en Roger som gjorde alla de rätta valen. Som inte ältade sina egna tillkortakommanden utan förverkligade all den potential som trots allt fanns lagrad i någon undanskymd del av dna:t. Och som, framför allt, bestämde sig för att omfamna sin nördighet lite tidigare i livet och såg alla avsnitt av Star Trek innan han fyllde 40. Å andra sidan är det misslyckanden och svagheter som gör en ödmjuk. Den där andre Roger är antagligen en rätt så olidlig person. Och vem vet, även om man tar olika vägar kan man ibland ändå hamna vid samma destination.

Parallella universum, och en människas dolda, mörka sidor var uppenbarligen teman som Gene Roddenberry och hans manusredaktörer gillade. The Alternative Factor, The Enemy Within, The City on the Edge of Forever och The Naked Time utforskar alla olika aspekter av parallella verkligheter eller motsägelsefulla personlighetsdrag hos en individ. Men kanske har Star Trek-teamet aldrig utforskat ämnet mer konsekvent än i Mirror, Mirror.

Allt börjar när det går snett i transportören. Kirk med manskap ska transporteras upp från planeten Halka mitt under en jonstorm när något slirar i maskineriet. Liksom hakar upp sig. När Kirk och hans mannar till sist materialiseras på Enterprise så allt sig ganska likt. Men bara ganska. Spock har skägg, federationen har en ny krigisk logga, Sulu har ett stort ärr i ansiktet. Men, kanske mest skrämmande av allt. Kirk och de andra i transportören har bytt till en parallellt uniformsdesignuniversum. Nu är de alla klädda enligt någon sorts pirattema. Glansigt och glittrigt, och magtröja för Uhura.

st mirror naziI den här parallella verkligheten har den hyfsat fredliga federationen ersatts av ett krigiskt imperium. Och aggressiviteten riktas inte bara mot fienden. Det är ett understatement att säga att kårandan bland besättningen är obefintlig. Befordran fixar man till exempel enklast genom att lönnmörda en kollega. Sexuella trakasserier på bryggan är vardagsmat. Och för att ingen tittare ska missförstå budskapet i avsnittet så hejar man på varandra ombord på skeppet med något som är väldigt likt en hitler-hälsning.

st mirror 6Och det finns mer! Den onda versionen av Kirk styr och ställer på Enterprise tack vare en sorts fjärrdödsmaskin. Genom övervakningskameror kan han se allt som händer, och faller det inte honom i smaken kan han utplåna en person genom att bara trycka på en knapp. Men det finns förstås också lindrigare sätt att bestraffa. Befälen läxar till exempel upp sina underlydande genom en så kallad pinare, agonizer, en sorts elpistolliknande grej. Pinare. Smaka på det ordet. Den svenska översättaren som kom på det borde få något sorts litet pris.

st mirror 3Varje avsnitt måste ju få ett slut, och ganska mycket av intrigen går förstås åt till att ta sig hem till rätt dimension igen. Givetvis kan de blödiga, snälla goda Enterprise-människorna inte överlista Spock, men även i en ond dimension är han resonabel. Bara det finns någon sorts av logik i det du säger. Jag har bara sett det här avsnittet en gång, men enligt fansidorna som jag läst så finns det en rad skillnader mellan dimensionerna, till exempel på bryggan och i designen av själva skeppet (tydligen ska man ha använt modellen av Enterprise som användes i piloten). Men till sist faller hela intrigen på en rad orimligheter kring det samtidiga i en rad skeenden och händelser.

Man kan också lita på att det finns en aspekt av Kirks personlighet som alltid verkar vara konstant – rollen som den intergalaktiska häradsbetäckaren.

Sammanfattning: Mirror, mirror räknas till de legendariska avsnitten av TOS. Kanske för att idén kring parallella verkligheter slutligen utförs på ett någorlunda konsekvent sätt, efter några tidigare mer halvdana försök. Det hade ju förstås varit helt fantastiskt om man kunnat göra ett helt spegelavsnitt, där vi bara fick följa de tossiga onda upplagornas framfart, men jag antar att det är lite sent för att kunna genomföra nu. Själv är jag mest intresserad av hur den onda ideologin avspeglas i den nya federationslogga och Spocks skägg. Men framför allt genom Uhuras magtröja. Eller är det bara en sport-bh? Betyg: 8/10

st mirror 4