ENT: Babel One, United och The Aenar. Berättelsen om hur Romulanerna typ skapar Federationen av misstag.

Medan jag sitter och knåpar på inlägget om det senaste Picard-avsnittet så bjussar jag på en bloggpost om en gammal Enterprise-episod. De tidigare Picard-skriverierna hittar du här nedanför, eller under Picardrubriken i menyn till höger.

En ny triptyk. Den här gången om hur romulanerna försöker skapa kaos i sitt närområde genom att bussa de olika folken och raserna på varandra. Till sin hjälp har man ett fjärrstyrt skepp som man kan kan förklä på olika sätt. Först ser det ut som om det är ett tellaritiskt skepp, sen ett andoriskt – och till sist imiterar man till och med Enterprise på ett övertygande sätt.

Eftersom jag parallellt med den här serien kollar på Picard, så är det lite extra intressant att se hur bilden av romulanerna som någon form av extremondska befästs i de här avsnitten av Enterprise. Det eviga målet för romulanerna är att ständigt expandera sitt territorium, och helt utan några moraliska betänkligheter kidnappar man en telepatisk varelse och använder honom för att genomföra sin ondskefulla plan. Väldigt cardassiskt, liksom. Grymheterna genomförs bara med betydligt mindre njutning.

Här återförenas också på nytt med den hetlevrade andoriern Shran. Faktum är att Shran och Archers vänskap känns som den mest utvecklade relationen i hela serien, vilket känns ganska talande för hur den här serien konsekvent fokuserat mer på action och macho-bonding än personlig utveckling och nära relationer. Samtidigt märker man, bara av att skumma igenom sammanfattningarna av avsnittens handlingar, att intrigenb berättas i ett betydligt högre nu än i början. Man hoppar mer obekymrat mellan olika bihandlingar, och är inte på något sätt besvärad av att hålla liv i en story i tre avsnitt i rad. Samtidigt känner jag mig ändå ganska distanserad till det som händer. Det kan ju bero på en viss “slutet på serien”-fatigue för min del, men jag känner mig faktiskt sällan riktigt överraskad eller berörd av det som avsnitten tar upp.

Dessa tre avsnitt känns till viss del också som ett slags pliktskyldig storstädning i tidslinjen. Man skapar här förutsättningarna för det som sedan kommer att bli Federationen – som man ju ett flertal gånger förebådat genom den där tjatige tidsagenten från framtiden som aldrig vill att Archer ska ta några risker. Inte ens Federationens tillkomst kommer alltså som någon direkt överraskning, inte ens när den – som här skapas av som en oväntad konsekvens av att romulanerna försöker få alla att misstro alla.

I Babel One anfaller ett tellaritiskt skepp sin andoriska motsvarighet, mitt under förberedelserna för det som skulle bli ett stort fredssamtal mellan de två imperierna. Vår blåe kompis Shran, vars skepp var det som förstördes, är givetvis rasande. Han blir inte mindre förbannad när hans räddningspod blir bärgad av Enterprise, som har den tellaritiske ambassadören som passagerare – han var också på väg till Babel One för de där samtalen. Inte ens när Enterprise attackeras av ett andoriskt skepp, som verkar lite mystiskt och inte svarar på anrop, så släpper hans ilska. Så upprörd är Shran att han på egen hand bestämmer sig för att reda ut hur det här med Tellariterna och hans skepp hänger ihop. Så han bestämmer sig för att tillsammans med sin flickvän Talas genomföra ett eget förhör av tellariterna. Med sina vapen i hand. Det slutar i en enda röra, och en av tellariterna skjuter Talas – som för övrigt är Shrans nya flickvän.

Samtidigt lyckas Enterprise snoka upp ett spår från skeppet som attackerade dem. Men när man kommer fram till det så ser det helt annorlunda ut än tidigare. Man transporterar över Tucker och Reed till den mystiska farkosten, som inte lyckas hitta någon besättning ombord. Vi som tittar vet däremot att allt är fjärrstyrt från Romulus, av en märklig pilot som sitter med vad som liknar en omfattande vr-utrustning och styr skeppet. Så småningom lurar man väl också ut att det här skeppet är försett med hologramliknande utrustning, som gör att man kan låtsas vara vilket skepp som helst.

United

Det känns som om en orimligt stor del av det här avsnittet ägnas åt den duell som Shran och Archer utkämpar. Shrans flickvän Talas dör nämligen, och han vill hämnas. Så han utmanar den skyldige terraliten på duell. Archer kommer då fram till att den enda diplomatiskt konstruktiva utgången av en sådan duell är att han tar tellaritens plats, och förlorar. Genom att intensivplugga andoriska texter hittar till sist Mayweather och Hoshi en mindre tragiskt utgång av tvekampen. Om Archer skär av Shrans ena antenn så kan han vinna duellen utan att någon behöver dö (tydligen växer antennen ut av sig själv efter några månader). Han lyckas med sitt uppsåt, och skapar tillfällig vapenvila på sitt skepp.

Det romulanska maskeradskeppet toppar sin form genom att maskera sig till Enterprise och skjuta ner ett rigelliskt skepp. Awkward för Archer.Det blir alltså nu ÄNNU viktigare att hitta den där otroligt avancerade drönaren. T’Pol kommer då på ett system där en mängd skepp från olika planeter skulle kunna skapa ett nät för att hitta drönaren. Men hur hittar man 128 skepp som kan samarbeta? Dags för Archers diplomatiska trevare till sina grannar, för att försöka få ihop allierade. Och han får börja på sitt eget skepp. Inte den lättaste av uppgifter.

Ombord på den romulanska drönaren utspelas det också en fajt, om kontrollen över skeppet. Tucker och Reed drar ut en massa sladdar och trycker på en mängd knappar för att ta över kommandot. Men den romulanske befälhavaren lyckas fånga Tucker i ett litet rum där han utsätts för stark radioaktiv strålning. Reed förhandlar via någon form av högtalarsystem med romulanerna för att få ut Tucker. Men lurar dem. Han har fixat så att hans faserpistol kortsluts, vilket spränger en massa en massa skit i luften ombord. Tur att det är ett självreparerande skepp! Jag tror att det är här, eller i förra avsnittet som de två också hinner avhandla T’Pols rumpa och dess sexighet.

Drönaren fastnar i the amazing nätverk av skepp från ett helt gäng planeter. Men när Enterprise väl kommer fram till skeppet har T’Pol svårt att transportera ut Reed ocdgh Tucker. Så i en lösning som påminner om den som vi såg Archer uppfinna i The Augments, så hoppar helt enkelt Tucker och Reed ut i rymden och hoppas att Enterprise hittar dem. Det var roligare första gången, även om det är lite snyggt när de två liksom driver igenom ett vulcanskt sklepp med en sån där ring runt fartygskroppen.

Avsnittet slutar med att vi får se vem det är som fjärrstyrt skeppen, vad som ser ut som en albino-andorier.

The Aenar

Och det är just de vita andorierna, eller aenar som folket heter, som står i fokus för det avslutande avsnittet. Genom “telepatiska signaturer” slår man nämligen fast att det är någon med det ursprunget som styr den mystiska drönaren. Man kan väl likna dem vid andoriernas telepatiska och blinda släktingar, som lever i någon form av islandskap på samma planet. Archer och Shran tar sig dit, men får – efter lite förhandlingar och samtal –ingen hjälp. Man lyckas däremot slå fast att det är den försvunne aenaren Gareb, som är den som antagligen styr skeppet – men att allt är lite märkligt eftersom aenarerna är inbitna pacifister. Men allt är inte förlorat – Garebs syster Jhamel trotsar sitt folks vilja och följer med till Enterprise. Det är också hon som, genom telepatisk kontakt, övertalar Gareb att lägga ned vapnen. Det visar sig att han blivit manipulerad – romulanerna har sagt att alla aenarer är utrotade, och det är för att hämnas dem som han gått med på att styra deras farkost. Eller, i det här skedet av avsnittet, deras bägge farkoster. Han låter nu dem skjuta ner varandra, men som straff mister han livet. Ouch,

Sedan försöker också Trip få klarhet i sitt förhållande till T’Pol i det här avsnittet. Det går så dåligt att han begär förflyttning till nästa stora rymdskepp som Jorden bygger, Columbia. Och det kanske man kan förstå efter det här meningsutbytet där han är ute med håven efter lite ömsesidig betuttning

TUCKER: You know, when I was on that ship with Malcolm I was convinced I was going to die. You ever been there?

T’POL: Since Enterprise was launched, we’ve all been near death on more than one occasion.

TUCKER: I’m not talking close scrapes. I mean when you’re in a bad situation, and you know this is it, there’s no way out, and you have time to think about it.

T’POL: In the Expanse, when we were attempting to destroy Sphere forty one, I didn’t believe we’d survive.

TUCKER: What went through your mind?

T’POL: Whether or not to transfer auxiliary power to the deflector array. Why do you ask?

TUCKER: Just curious.

Tre saker jag gillade med det här avsnittet.

  1. Tellariternas masker (se överst i detta inlägg).
    Visst har vi väl sett dem förut i den här serien, men den här gången var jag helt fascinerad över deras hundliknande uppsyn. Plus att jag verkligen kunde identifiera mig med deras extremt gnälliga, burdusa och otrevliga attityd till omvärlden. Om jag skulle vara någon i Star Trek-universumet, så skulle det förmodligen vara en tellarit. Framför allt efter den här serien, då looken ju gått från det mer grislika till en arg, ful hund.
  2. Brian Thompsons fyrkantiga ansikte. Bara så fantastiskt kvadratiskt. Det har ju synts tidigare i Star Trek – men aldrig så här länge utan jättemycket mask utanpå.
  3. Aenarnas isvärld. Skön omväxling mot alla grottor. Isgrottor rules.

Den här gången kan jag inte ens sätta separata betyg på varje avsnitt. det känns som att de höll ungefär samma nivå, och hängde så pass mycket samman. Så det får bli ett genomsnitt. Den där sjuan som vissa läsare (Jerry, om han fortfarande följer med i bloggen) brukar mobba mig för att överanvända.

Babel One Betyg; 7/10
United Betyg: 7/10
The Aenar Betyg 7/10

Star Trek: Enterprise. Säsong 4, avsnitt 12, 13 och 14/22. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 10 långfilmer och 756 tv-avsnitt.

ENT: Daedalus. Det om forskaren som vill transportera tillbaka sin son från de döda.

I väntan på ett nytt Picard-avsnitt passar jag på att beta av lite gamla Enterprise-episoder. Picard-skriverierna hittar du här nedanför, eller under Picardrubriken i menyn till höger.

Det är idolbesök på Enterprise. Emory Erickson, mannen som uppfann transportören, ska tillbringa lite tid hos Archer och de andra för att testa en ny och förbättrad version av sin gamla uppfinning. För Tucker är det här en enormt stor grej, Erickson var en av hans förebilder redan när han var liten. För Archer innebär besöket att han får träffa en gammal vän till familjen – Erickson och Archers farsa hängde en hel del.

Eftersom Erickson sitter i rullstol och inte är helt frisk, så följer också hans dotter Danica med. Och det är när far och dotter snackar med varandra i enrum som vi inser att det är något skumt i görningen. Precis som det är något konstigt med Emorys rygg. Och varför låter inte Erickson Tucker titta på hans tekniska utrustning inför experimentet? Jo, för att hela grejen med transportörexperimentet är egentligen en bluff. I stället är Emory på Enterprise för att försöka få tillbaka sin son från de döda. Han försvann ut i intet under en transportörolycka, och nu tror Erickson att han kommit på ett sätt att återmaterialisera honom. Helt riskfritt är det däremot inte, resterna av sonen som liksom delvis materialiserats dödar en besättningsman som kommer i vägen för honom.

När Tucker och Archer till sist listat ut vad det egentligen är som Erickson håller på med så låter Archer honom fortsätta. Ja, faktum är att han blir sådär lite tokigt arg på Tucker när han har invändningar. Tydligen går det här med familjens vänner före gott omdöme och reglemente. Och givetvis är alla Ericksons ansträngningar förgäves. Visst, han får faktiskt sin son tillbaka. Men cellerna i hans kropp har redan brutits ner för mycket för att han ska kunna överleva. Han dör i sin fars armar.

Jo, en sak till hände, T’Pol sa till Tucker att hon inte pallar ha en relation just nu.

Efter de senaste avsnitten, fyllda med maktspel och hyfsat mycket action, känns det extremt skönt med ett lite mer stillsamt avsnitt av den lite mindre skalan. Och, faktum är ju, att Daedalus är ett avsnitt som känns mer troget det egentliga Star Trek-konceptet än det mesta vi sett i Enterprise. Ett avsnitt som handlar om förhållandet mellan teknik och människa, framsteg och förluster, moral och känslor. Sedan kanske jag inte direkt föll helt för det här. Tycker att det är så pass irriterande med Archers ojämna humör och inkonsekvens. Och tycker aldrig riktigt att han fått en ordentlig näsbränna för sin självupptagenhet. Men en fin historia på Daidalostemat.

Betyg: 6/10.

Star Trek: Enterprise. Säsong 4, avsnitt 10/22. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 10 långfilmer och 752 tv-avsnitt.

ENT: Vanishing Point. Det där Hoshi Sato fastnar i en transportördröm.

Transportörtrubbel: Trubbel med transportören är ju trots allt något av en grundpelare i intrigbyggandet genom hela Star Trek-historien. Såg till exempel nyligen om The Motion Picture, en film som eventuellt är den Star Trek-produkt som varit allra mest fixerad vid transporsfunktionen – och det säger inte lite i det här sammanhanget. Inte bara tog det längre tid att transportera folk i filmen än i tv-serien tio år tidigare (inte helt överraskande eftersom den här filmen tar god tid på sig när det gäller nästan allt), utan vi fick också vara med om en hemsk transportörolycka alldeles i början av filmen.

Transportörsrummet är alltså en evig källa till dramatik. Det finns dessutom en uppsjö av avsnitt där transportören strejkar, går sönder eller inte fungerar på grund av någon mystisk strålning på planeterna som stjärnflottans personal besöker. Men lika ofta brukar transportören sedan kicka igång i sista sekunden – en enkel och tidseffektiv lösning på alla knipor som våra hjältar försatt sig i. Juvelen i transportörintrigkronan måste väl ändå vara avsnittet där Tuvok och Neelix smälter samman till en och samma person – Tuvix. En så bra idé!

Men i Enterprise har man hittills varit försiktiga med att använda transportören som dramaturgisk beståndsdel. Den är fortfarande en nymodighet ombord, som besättningen helst bara använder i absoluta nödfall. Och det är också det som är hela grejen här.

Vad är dealen?

Stackars Hoshi Sato – som vi ju tidigare fått veta lider av klaustrofobi – gillar förstås inte heller idén om att hon ska plockas itu i sina beståndsdelar för att sedan sättas samman igen på en annan plats. Det är väl därför som ingen heller lyssnar på henne när hon känner sig konstig efter sin premiärtur i transportören.

Men givetvis har det skett något fel, och hon blir efter ett tag osynlig. Lite oklart dock på vilket sätt. Ibland kan hon inte trycka på knappen som öppnar dörrar, ibland kan hon gå genom väggar. Ytterligare någon annan gång kan hon se till att en lampa blinkar. Fast det där med osynligheten är också en bra grej, för hon upptäcker några onda aliens ombord på Enterprise. Aliens med bomber! När hon ska förfölja dem genom deras variant av en transportör så hamnar hon i transportörrummet i stället. Det visar sig att stora delar av avsnittet bara varit en dröm som Hoshi haft medan hon transporterades.

Erfarna Enterprise-tittare lät sig dock inte luras för ett ögonblick. Det faktum att T’Pol lät Hoshi sova över sig och missa början av sitt pass på bryggan med några timmar var givetvis för otroligt för att vara sant.

Några nya kontakter? Ja, men de fanns inte på riktigt – så vi kanske kan strunta i dem den här gången?

Personlig utveckling: Det känns som om det var länge sedan vi hade ett Hoshi-avsnitt, där hon fick ta ordentligt med plats och vara lite mer än sina nojor. Även om, förstås, nojorna fick ta mycket plats även den här gången.

Sexytime: Vi får också följa med Hoshi in i duschen, och när hon är osynlig så struttar hon runt i en magtröja (det är ju bara för resten av besättningen som hon är osynlig – vi tittare ser ju henne hela tiden). Det är tydligt att någon ansträngde sig för få in lite scener med exponerat i den här storyn.

Matvanor: En liten patriarkal uppvisning blev det också i lunchrummet. Där är Hoshi osäker på om hon är osynlig eller bara blir ignorerad av killarna vid det coola bordet i matsalen när hon frågar om det finns plats för henne där. En liten rolig twist på osynlighetstemat.Osynliggjord eller osynlig?

Det här kändes precis som… ett grepp vi sett flera gånger tidigare, men här i en ny tappning. Och ganska piggt utfört, faktiskt. Det känns som om Enterprise äntligen fått lite styrfart på sitt spänningsberättande. Dessutom tycker ju jag att alla avsnitt där chefer plötsligt och omotiverat börjar bete sig extremt känslokallt och avståndstagande fungerar alldeles utmärkt som psykologisk skräck.

Sedan kan man ju alltid ifrågasätta hur många “allt var en dröm”-avsnitt en serie kan kosta på sig innan man som tittare förutsätter att allt underligt som händer i serien är antingen hallucinationer, ett besök i en annan dimension eller ett äventyr på holodäck (det senare ett berättartrick som verkligen överanvänts på ett orimligt sätt genom åren). I brist på ett holodäck på Enterprise får man hitta på sådana här historier, som givetvis är fullkomligt ologiska och irriterande när man tänker mer än fem minuter på grundförutsättningarna för det. Om flera dagars drömmande kan inträffa som en bieffekt av att färdas i transportören så borde vi väl ha hört något om det även längre fram i serien?

Betyg: 8/10.

Star Trek: Enterprise. Säsong 2 avsnitt 10/26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 9 långfilmer och 697 tv-avsnitt .

ENT: Strange New World. Det med planeten med paranoiapollen.

Vad är dealen?

Strange new world är ett klassiskt old school-avsnitt! Man besöker en främmande planet, men bakom paradiskulissen finns något jättefarligt. Svårare än så är det inte att knåpa ihop ett genomsnittligt Star Trek-avsnitt tydligen.

 Det är givetvis Archer som inte kan motstå frestelsen att göra ett besök när Enterprise passerar en planet som verkar lik Jorden. Planeten framstår som obebodd, och när man väl landat är det som att komma till rena rama paradiset. Ja, tills en storm bryter ut och drar med sig någon form av pollen som gör att folk hallucinerar och blir paranoida. Det dröjer inte många minuter innan alla människor i patrullen på planeten tror att T’Pol hemlighåller något. Ja, att hon till och med har någon form av konspiration på gång tillsammans med de där mystiska varelserna som verkar bo inuti stenar och klippor.

Det blir Archer som på avstånd från Enterprise får prata ner den mest galne besättningsmannen, Tucker, och som tur är fungerar transportören trots att det är storm, så att man kan skicka ner lite medicin.

First contacts? Det såg ju lovande ut ett tag, men dessvärre visade sig de där klippmänniskorna bara finnas inuti Enterprisebesättningens huvuden.

Vårdslöst beteende? Att ta med sig en hund till en outforskad planet känns inte helt okej. Att inte ens ha den i koppel känns direkt SKANDALÖST. Har Archer aldrig sett den där filmen på Anslagstavlan om att man ska ha hunden kopplad när djur kanske har ungar i närheten.

Överhuvudtaget känns hela gruppen som landsätts på planeten helt naiva och oseriösa. Känns ju nästan barnsligt att tro att det inte finns farligheter på en okänd planet, vad som helst från spindlar till mygg skulle ju kunna ta kål på en alien som kom till Jorden för en snabb rökpaus. Vad kan det då inte finnas för otäckheter på en sånt här ställe? Dessutom är hela avsnittet fullt av irationellt beteende. Folk som går iväg ensamma ut på natten för att hämta proviant, trots att man är på ett ställe man inte riktigt har koll på. Har de aldrig sett en skräckfilm? Så där gör man inte! Det hade kanske varit bättre att kolla på lite skräckklassiker än att lära sig meningslösa spökhistorier?

Matvanor: Dumt att glömma kvar just mat- och vattenransonerna när man flyr från sitt basläger in i en gotta. Man skulle ju ändå kunna tänka sig att man var tränad för nödlägen och att det ingick lite proviantkontroll då?

Personlig utveckling: Tucker är tydligen den som snabbast blir knäpp efter lite centralstimulerande pollen. Och våldsam. Känns inte helt tryggt.

Sexytime:

Ordväxlat:

T’POL: I was wrong. There is something of interest here. I’ve learned a great deal about human behaviour.

TUCKER: Oh?

T’POL: Under stress, you become volatile. You’re a far more dangerous species than I previously believed.

TUCKER: Your people have been telling us that kind of crap for a hundred years. Looks like you finally found a way to put us back in our cage.

TRAVIS: Sir?

TUCKER: Imagine the news back home, Travis. Enterprise crew found dead. Six weeks into their historic voyage, the bodies of all eighty two crewmembers were located on an uninhabited world. A Vulcan ship made the unfortunate discovery. Cause of death remains a mystery. But what the Vulcans won’t say is they know exactly who attacked us. In fact, they arranged the whole thing. They lured us down here so they could sabotage our mission.

T’Pol vs Mänskligheten: 2-0. Det räcker med lite pollen för att människornas vulcanofobi ska komma till ytan. Den här gången höll en av dem till och med på att döda T’Pol innan hon lyckades oskadliggöra honon. Och tack vare att den vulcanska fysiologin stod emot det där nervgiftet så kunde hon också rädda resten av crewen genom att ge dem hyposprayinjektioner. Vad hade Enterprisebesättningen varit utan T’Pol? Döda! Kommer de att vara tacksamma över det där? Troligtvis inte.

Transportörtrubbel: Att transportera upp en person som befinner sig mitt i en storm innebär visst att löv och grenar också kommer med, inbäddade i huden på människan man försöker förflytta. Tur att grenarna inte hamnade mitt i ett inre organ, i varje fall.

Det här kändes ju precis som… Grattis, där fick vi de första grottscenerna i ett Enterprise-avsnitt. Hoppas det tar ett tag innan vi återbesöker den kulissen.

Det finns ju många avsnitt som liknar det här, men det jag först associerar till är originalserieavsnittet This side of Paradise. Även här råkade besättningen ut för en pollenincident, men här blir man snarare världsfrånvänd och lite hög än paranoid och våldsam. Lite som i The Naked Time. Man kanske kan se Strange New World som en mix av de två.

Det är tydligt att Enterpriseskaparna tänker sig att det här ska vara som en gritty version av Star Treks originalserie. I förra avsnittet var det lik som tömdes på kemikalier, här är det en utdragen scen där en besättningsman hotar att döda en annan. Det där är jag ju helt för. Men på nytt är det Enterprisebesättningens fullkomliga inkompetens som gör mig så irriterad att det är svårt att ha kul när jag kollar. Hur gick uttagningen till den här besättningen egentligen till?

Betyg: 6/10.

Star Trek: Enterprise. Säsong 1 avsnitt 4/26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 9 långfilmer och 666 tv-avsnitt.

VOY: Tuvix. Det där Tuvok och Neelix smälter ihop till en person.

voy tuvix

dsp tuvix 6Vid första anblick verkade det här vara ett lite sköj avsnitt. Tuvok och Neelix, Voyagers mest anala respektive spontana besättningsmedlemmar, smälter samman till en person efter en olycka med transportören. Resultatet blir Tuvix. Upplagt för en del humor är det visar sig att de två är lite bättre som kombination än var för sig. Janeway får i och med det här får en säkerhetsofficer med lite humor, för att inte tala om att Tuvix lagar bättre mat än Neelix (hemligheten är tydligen att krydda lite mer logiskt). Oklart dock om Tuvix jobbar dubbla skift för att hinna med två personers arbetsuppgifter.

voy tuvix 3Man kan säga att Tuvix är som en omvänd variant av handlingen i Faces,  Där delas ju B’Elanna upp i två personer, en klingonsk och en mänsklig. I det här avsnittet blir Tuvix i stället en intressant kombination av Tuvoks logik och känslokyla kombinerat med Neelix frejdighet och intuition. Men det här är förstås något som besättningen ombord på Voyager först inser efter att det gått lite tid. Deras första reaktion när Tuvix anländer är att stå och råstirra på honom med en lite äcklad min. Mest knäckt av alla inför den nya personen ombord på skeppet är Kes, som någonstans ser sin pojkvän försvinna in i den genetiska mix som utgör Tuvix.

Men oavsett vad folk tycker om det som har hänt så lyckas ingen omdelbart hitta ett sätt att vända den process som skapat Tuvix. Och när möjligheten att återskapa Neelix och Tuvok inte längre finns, så ger besättningen Tuvix en chans. Efter lite uppvaktning börjar Kes till och med överväga att börja dejta honom, istället för att gå runt och sörja Neelix. Hennes uppskattade livslängd som ocampa är ju trots allt bara nio år. Det finns liksom inte tillräckligt med tid för långa sorgeperioder, helt enkelt

Just när allt verkar på väg att ordna sig till det bästa för Tuvix så kommer hololäkaren på ett sätt att reversera processen som skapade honom. Det finns bara ett problem med den nya metoden. Tuvix vill inte dö. Och vill inte försvinna. Han trivs med att leva, säger han, och hävdar att Janeway i praktiken dömer honom till döden om hon tvingar fram en separation. Det blir plötsligt väldigt allvarligt, alltsammans. Ska Janeway kunna verkligen döma någon till döden? En så trevlig prick som Tuvix, dessutom?

Jag sitter och väntar på den vanliga Star Trek-twisten. Att Tuvix själv ska inse att det nobla här är att gå med på delningen. Eller, kanske att hans kärlek till Kes ska göra att han accepterar splitten för att hon ska få sin älskade Neelix tillbaka. Eller, varför inte en plötslig sjukdom som gör att Tuvix måste delas för att överleva, lite som det var i Faces? Istället blir det en ovanligt jobbig upplösning. För Tuvix vill fortfarande inte dö.

ds9 tuvix 8Så det blir riktigt mörkt och obehagligt i slutet av det här avsnittet. Där Tuvix ber alla sina kollegor och vänner om hjälp ochh ingen ingriper. Sedan måste Janeway tillkalla säkerhetsvakter för att tvinga Tuvix till sjukstugan, där hololäkaren i sin tur vägrar att utföra sin arbetsuppgift eftersom det skulle strida mot hans hederskodex som läkare.  Janeways sammanbitna fejs och svarta, nästan tomma blick när hon får utföra skitjobbet själv. Och hur hon ensam går ut i en mörk korridor i avsnittets sista scen. Det här är moralisk hardcore i Star Trek. Och avsnittet som jag trodde skulle handla om en kul gimmick visade sig innehålla mer än dagsbehovet av allvar. Helt ärlig, det tog en bra stund för mig att hämta mig efter det slag i magen som den här storyn kulminerade som..

Dessutom lyckas manusförfattarna till det här avsnittet med att koppla Kes och hennes ambivalens inför Tuvix till Janeways och alla andras dilemma ombord. Ska man släppa livet hemma, och acceptera att man kanske aldrig kommer att återvända dit? Satt i det perspektivet blir Tuvix öde högst symboliskt. Han står för förändring, anpassning, något nytt som skapats i gammakvadranten. Att utplåna honom blir på sätt och vis för Janeway som ett sätt att fortsätta att hålla blicken på målet. Resan hem, oavsett hur lång tid det kommer att ta att komma fram.

Ytterligare ett sånt där avsnitt som verkligen förvånade mig. Ja, kanske till och med gav mig en mindre chock. Upplösningen kändes faktiskt otroligt obehagligt och läskigt. Det är för den här typen av oväntade avsnitt som jag fortsätter med det här bloggandet. Så himla kul!

Betyg: 9/10 .

Star Trek: Voyager. Säsong 2, avsnitt 24/26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 7 långfilmer och 429 tv-avsnitt.

DS9: Our man Bashir. Det där Bashir lever ut sina Bond-drömmar på holodäck.

ds9 our man bashir 2

Ett holodäcksäventyr där Bashir lever ut sina fantasier om att vara James Bond… Alltså, man kan väl säga att jag var en smula förskräckt efter anslaget i det här avsnittet. Skräckslagen, nästan. Gissade att det här var Deep Space Nines version av de andra seriernas ganska så irriterande Robin Hood och Beowulf-avsnitt. Men de där farhågorna var faktiskt onödiga. Här nöjer man sig inte bara med att leka Bond och hemlig agent, utan väger ihop det med en bihandling som tar upp en problematik som nog bara ökat i angelägenhet sedan det här avsnittet gjordes. Ett av vår tids största irritationsmoment, och en källa till evig oro och frustration. Men det är inte bara jag som kämpar med ett evigt underskott på minne på min telefon, ipad, dator och jobbmail. Till och med rymdstationen Deep Space Nine långt in i framtiden har samma brist!

ds9 our man bashir 4När ett av rymdstationens skepp utsätts för ett terrordåd (hela skeppet exploderar) så fastnar Sisko, Kira, O’Brien, Worf och Dax i ett sånt där transportörlimbo – lite mittemellan de olika maskinerna, liksom. För att spara datan om deras personer som fortfarande flyter runti sajberspejsen måste man snabbt som attan ge Deep Space 9:s dator ordern att rensa sina minnen och spara besättningsmedlemmarnas existenser där i stället. Minnena hamnar tydligen lite här och var på skeppet, och själva de fysiska kännetecknen hamnar i Quarks holosvitsdator. Därifrån migrerar de in i Bashirs holoagentdrama. Nu blir den svåra uppgiften för Bashir inte bara att spela en hemlig agent som ska sätta dit skurkarna. Nej, huvuduppgiften blir att hålla alla besättningsmedlemmarna vid liv inne i holohistorien.  Dör de finns risken att de också raderas för gott från datorminnet. Det hela blir förstås inte lättare av att några av dem har tilldelats roller som mest av allt vill ta livet av Bashir.

Även om det som vanligt är kul att se de nu välkända skådespelarfejsen i lite annorlunda roller, så handlar det här avsnittet egentligen mest om Bashir och Garak. Cardassiern tar sig olovligt in i Bashirs holostory, och genom hela storyn vill han gärna förklara för Bashir hur det är att vara en hemlig agent – på riktigt. Allt ställs på sin spets när Garak vill stoppa holoprogrammet för att rädda sitt eget liv (den där säkerhetsspärren är utslagen igen),, men Bashir faktiskt skjuter på honom – kanske till och med för att döda.

ds9 our man bashir 5Jag tycker att Our man Bashir är en rolig bagatell. Ett klassiskt holodäcksavsnitt, men med tillräckligt många nya twists och komplikationer för att det hela ändå ska kännas fräscht. Några extra pluspoäng för de vettlöst fjantiga namnen som alla har i holoäventyret. Mest är det kvinnsen som får heta roliga saker: Honey Bare och Mona Luvsitt. Galningen som vill dränka världen (Sisko) får heta Noah. Bara en liten smula av den sexism som man lyckas komma undan med genom att skylla på genren. Our man Bashir leker nämligen inte bara med James Bond-filmernas konventioner, utan också andra agentfilmer och -serier från 60-talet.  Som Star Trek-nörd hade jag gärna sett en tydligare blinkning åt Mission: Impossibles håll. Det var ju Lucille Balls produktionsbolag Desilu som producerade de första säsongerna av både den serien och Star Treks originalserie.

Om jag någonsin ser om det här avsnittet, så ska jag kolla in scenerna mellan Nana Visitor (Kira) och Alexander Siddig (Bashir) lite noggrannare. Det här var första avsnittet som spelades in efter att de två blivit tillsammans, nämligen.

Sedan kan man förstås också notera den accelererande våldsspiralen i serien i det här avsnittet, Federationens skepp utsätts alltså för ett sabotage som en cardassisk organisation står bakom. Terrorismen kommer från Cardassien.

Betyg: 8/10. 

Star Trek: Deep Space Nine. Säsong 4, avsnitt 10/26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 7 långfilmer och 404 tv-avsnitt.

 

DIS: What’s Past Is Prologue. Det med Lorcas kuppförsök i spegeluniversumet.

dis what past 5

Okej, ingen kan i varje fall anklaga den här seriens skapare för att dra ut på saker och ting i onödan. När väl kapten Lorcas verkliga identitet och motiv i serien till sist avslöjades för så gjorde man processen kort med den intrigbågen. Ett och ett halvt avsnitt fick vi se Lorcas verkliga ansikte, sedan var det tack och adjö. Han verkade å andra sidan vara en riktig brutal och vidrig person, mycket prat om att Federationen är ett misslyckat socialt experiment och att de starka alltid kommer att ta makten.

(…) you know that the Federation is a social experiment doomed to failure. Childish idealism. Every species, every choice, every opinion is not equal, no matter how much they want it to be. The strong and the capable will always rise. Like you and me. And every living being is safer and happier knowing their place. That’s why we have a duty to lead. Like what you did that day at the Binaries. Stay with me. Stay here and help me bring peace to this world through strength and order, the right way. There was no one else like the other you. And what she and I set out to achieve was gonna be remarkable. And then I met you.

Dessutom har några i författarrummet låtit honom mer eller mindre förvandlas till Donald Trump i ett tal där han säger saker som “let the empire be glorious again”. Innan spegel-Lorca sa tack och adjö lyckades han dessutom ta kål på spegel-Stamets – en lika kort bekantskap han. Och med det avslutades kanske spegeluniversumets spegling av vår samtid – även om de två allt mer börjar likna varandra.

De där drastiska besluten är väl egentligen bra – den här typen av kompromisslösa val gillar jag i vanliga fall i tv-serier – samtidigt tycker att det känns deppigt att förlora Jason Isaacs ur serien. Han är verkligen extremt bra, och har bidragit med mycket av den svärta som Star Trek: Discovery behöver. Å andra sidan känns det just nu som om varje skådespelares rollfigur i den här serien måste dö minst två, tre gånger innan man kan vara helt säker på att de är utskrivna på riktigt. Och då har vi bara besökt två parallella universum, det borde ju finnas några till därute. Och vart tog original-Lorca vägen, egentligen?

dis what past 3Den goda sidan av det här är ju att Michelle Yeoh nu däremot är tillbaka i serien igen. Hennes Georgiou dog ju i början av säsongen, nu är hennes spegelversion räddad från Terraimperiets exploderande palatsskepp, och hon befinner sig lite oväntat ombord på Discovery. Inte helt road av det faktumet, verkar det som.

Alla älskar Burnham

 

dis what past 2Michael Burnhams terapeut har jag nämnt tidigare i den här bloggen, och kanske är det dags för Discovery att hitta på en rollfigur med samma kuratorsfunktion som Deanna Troi i The Next Generation. För hur ska Burnham annars kunna reda ut det här att hon på något vis också är ansvarig för röran i spegeluniversumet. Det är spegel-Burnham som Lorca har en hangup på, det är därför han kallar till sig “vår” Burnham. Samtidigt som spegel-Burnham även lyckats svika spegel-Georgiou – inte bara kejsarinna utan även spegel-Michaels adoptivmor. Till sist klarar helt enkelt inte Michael av den här dubbla skulden, det är därför hon tar med sig spegel-Georgiou till Discovery i slutet av det här avsnittet. Ungefär med tanken:”om jag inte kan rädda personen jag älskar, så kan jag i varje fall rädda hennes onda tvilling”. Ja, det där kan ju inte sluta bra. Eller?

Spordriften och miljöförstöringen

dis what past 4Orsaken till att den fredliga Federationens Discovery spränger Terraimperiets palatsskepp i luften? Jo, det är för att man insett att just det här skeppets motor är källan till sporuniversumets förfall. Inför risken att den kan dra igång en kedjereaktion som kan förstöra hela myceliumnätverket, ja hela multiversumet, måste man offra hela Terraimperiets ledargarnityr, inklusive kuppmakarna ombord. Förklädd till en diskusion kring spordriften så letar sig miljödebatten och klimatförändringsångesten även sig in i Star Trek: Discovery, om än med en väldigt radikal och brutal lösning. Och här i Sverige präglas den politiska debatten av att flygskatter är att gå för hårt fram…

Och nu då?

Undrade jag för mig själv när Discovery for tillbaka till sitt rätta universum. Jo, men det visade ju sig att de kom hem nio månader senare – när klingonerna redan vunnit kriget mot Federationen. Så…det finns en hel del att ta tag i där. Mest undrar jag ju om de ska ta till standardgreppet i Star Trek i de här situationerna: tidsresor. Då kanske de kan hoppa tillbaka i tiden och återuppliva Wilson Cruz och Jason Isaacs med?

Små, små saker jag också tänkte på

Så fula skyltarna som det står “Long live the Empire” på är, ombord på palatsskeppet. En muralmålning hade väl mer varit på sin plats?

Det lilla hålet med lampor på som Burnham åker kana ut genom när hon är på flykt på palatsskeppet, vad är det? Ett slags glorifierad hundlucka?

Sarus linjetal inför attacken på det där palatsskeppet var imponerande i bild, men lite platt när jag klippte ut det i text till bloggen  så jag struntar i det. Där ser man vilken skillnad en bra iscensättning kan vara.

Jag må gilla Jason Isaacs som skådis, men han verkade nästan lite full när han var med i det är avsnittet av After Trek. Det här att han ingående skulle prata om hur många av rollfigurerna som hans egen rollfigur, Lorca, hade legat med. Suck.

Betyg: 7/12

Märker att jag tappar intresset direkt när det är en massa fajting och pangpang. Så även om det här avsnittet innehåller en massa gött, och faktiskt tar hela handlingen i ett nytt skede, så blev det ändå lite plattare för mig än förra. Som jag kanske eventuellt var lite väl snål emot när det gällde betyg. Ja ja, vi närmar oss i varje fall slutet på säsongen. Med sjumilakliv.  Men ser nästan fram emot att börja skriva om “gamla” serier nu igen. Något mysigt och hemvävt med serier som Voyager och Deep Space Nine.

Star Trek: Discovery. Säsong 1, avsnitt 13/15. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 7 långfilmer och 366 tv-avsnitt.

 

 

VOY: Emanations. Det om den mystiska liktransportören och livet efter döden.

voy emanations

Ändå ganska imponerad av hur det här avsnittet faktiskt lyckas diskutera religion och livet efter detta utan att bli alltför plakatviftande. Men kanske kan man sammanfatta avsnittet lite så här: det finns inga garantier och ingen returrätt när det handlar om  efter döden-upplevelser.

voy emanations 4När besättningen på Voyager tar sig till en meteorit för att undersöka eventuella fyndigheter av ett hittills okänt grundämne så hamnar de istället på vad som ser ut som en gravplats. Utspridda ligger det döda humanoider lindade i något slags vitt tyg. Efter ett tag inser de att kropparna transporteras dit genom någon form av transportstråle från en annan dimension, men när Voyagers stråle korsar likstrålen så byter två kroppar plats. Kim hamnar i en läskig elektronisk kista/dödsmaskin på en främmande planet medan en död kvinnoaliens kropp hamnar ombord på Voyager.

voy emanations 3Begreppen klarnar när Kim inser att Uhnari-folket han hamnar oss inte tror att de skickar iväg sina kroppar till en ödslig gravkammare, utan till nästa stadie i själens evolution. Och det handlar alltså inte om någon andlig utveckling, utan de förväntar sig att få behålla sina kroppar och kunna hänga med sina döda släktingar när de väl kommit dit. De är faktiskt så pass säkra på det här att det inte finns någon egentlig dödsångest bland dem, däremot ett visst mått av funkofobi. Om du har en skada eller funktionsnedsättning kan du ju lägga dig i den där maskinen i förtid, som först tar livet av dig och sedan skickar dig till det man föreställer sig är Paradiset. På det viset kan du snabbare få komma till det stadie av existensen där du får en perfekt kropp och kan leva ett perfekt liv. Gissa hur poppis det då blir när Kim börjar berätta om alla döda och föruttnade kroppar han hittat i sin ände av dödsmaskinens transportörstråle. Man kan väl säga att en viss irritation, sorg, skräck och vrede infinner sig hos Uhnarierna. För att inte tala om den ångest som drabbar Uhnarikvinnan som hamnar på Voyagers, och som man återupplivar där.

 

voy emanations 2Det är rätt många turer i intrigen, och den innehåller åtminstone några överraskningar på vägen. Helt döms inte heller tron på livet efter detta ut i manuset, men visst lyckas man ge ett och annat tjuvnyp åt eventuella trosläror som kan beskriva livet efter detta på tvärsäkra och exakta sätt. Däremot kanske jag inte riktigt uppfattade tråden kring dödshjälp som manusförfattaren Brannon Braga berättar om i boken Captain’s logs Supplemental, däremot är det klart att det här räknas som en av seriens mörkare avsnitt, och att Brannon distribuerat en del av sina egna tvångstankar och demoner i det här manuset. Vem som byggde den mystiska dödsmaskinen/liktransportören åt Uhnarierna förblir dock en gåta, både i avsnittet och i bakom-materialet.

Betyg: 8/10.

Star Trek: Voyager: Säsong 1, avsnitt 9/16. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 7 långfilmer och 355 tv-avsnitt.

Rascals. Det med unga nästa generation.

tng rascals 2

tng rascals 4För att vara ett koncept som ändå varit så pass välvilligt inställt till uppföljningar och spin-offs så kan jag inte förstå hur man kunde missa att man i det här avsnittet var inne och nosade på ett makalöst koncept. Ett pre-teen Star Trek vore ju fantastiskt, och dessutom the next generation på allvar. Jönssonligan blev ju Lilla Jönssonligan, vi fick Young Indiana Jones och A-teens. Hur MAGNIFIKT hade det inte varit att få följa en kapten Picard i målbrottet! I stället verkar det som om vi får nöja oss med det här avsnittet, där ett mystiskt energifält sabbar någon funktion i transportören så att det till fysiken är tolvåriga upplagor av Picard, Guinan, Ro och fru O’Brien som strålas tillbaka till Enterprise.

tng rascals 3Medelålders hjärnor i barnkroppar är förstår rätt läskigt, och även den vanligtvis så vidsynta personalen ombord på Enterprise reagerar avvaktande och med lätt äckel när en pojk-Picard försöker bossa ombord. För att inte tala om hur pedofil O’Brien känner sig när hans barnfru vill kramas och få tröst. Det enda undantaget är väl Troi, även om hon är lite väl snabb med att tänka ut alternativa karriärmöjligheter tillsammans med Picard. Hon är så pass effektiv att han börjar drömma om hur det skulle vara att åldras en andra gång. Som Troi uttrycker det i avsnittets mest poetiska replik:

In a way, you’re very lucky. You might have a chance do what most people can only dream about. Have a second childhood without the pain of growing up again.

tng rascals 5Nu hinner ju ingen tänka så där jättelänge på det där med åldrandet, eftersom ett gäng ferengier kapar Enterprise med hjälp av två klingonska skepp. Det går som vanligt oroväckande snabbt att slå ut Enterprises försvar. Lyckligtvis består ferengiernas taktik av att transportera alla vuxna ner till en närliggande planet, de har förstås ingen aning om att det finns fyra kompetenta besättningsmedlemmar i barnkroppar ombord.

tng rascalsJag var själv lite förvånad över hur mycket jag tyckte om hela den här barnupplagan, framför allt eftersom jag tyckte att det blev lite väl mycket barnperspektiv under säsong fem. Men det här är oemotståndligt för mig. Unge Picard är förstås mest komisk, kombinationen stort ego och bräcklig röst på gränsen till målbrottet är alltid en hit. Och när han och Riker ska låtsas vara far och son. Awkward på ett härligt sätt.
tng rascals 6Annars är det väl den unga Ro som gör bäst ifrån sig. Hon vill inte återuppleva sin olyckliga barndom, hela kroppen utstrålar irritation och frustration på det där truliga tonårssättet. När mini-Guinan försöker få henne att minnas lyckliga barndomsminnen så svarar Ro lite surt att det faktiskt inte var så kul att växa upp i ett flyktingläger. Ferengierna blir däremot bara mer och mer motbjudande, författarna och regissörerna gör verkligen det oerhört lätt för sig när de skildrar dessa rakt igenom förkastliga och korkade ynkryggar. Så himla endimensionellt och slentrianrasistiskt att det är svårt att uthärda.

Betyg: 8/10.

Star Trek: The Next Generation. Säsong 6, avsnitt 7/26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 6 långfilmer och 235 tv-avsnitt. Det här är mitt sextioförsta inlägg i årets #blogg100-utmaning.

Realm of fear. Det där Barclay kommer ut som transportörfobiker.

tng realm

Det finns uppenbarligen bara ett alternativ om någon ombord på Enterprise ska ha en dålig egenskap, eller kanske bara vara lite allmänt neurotisk. Eftersom alla andra ombord är så extremt perfekta och balanserade (förutsatt att deras kroppar inte tas över av en alien) så måste man helt enkelt skriva in stackars löjtnant Barclay i manuset när det ska handla om mänskliga svagheter eller besinningslös hybris. Vi har redan tidigare sett honom som holodäck-missbrukare samt med en onaturligt hög iq Den här gången får vi reda på att han dessutom lider av transportör-fobi. Blotta tanken på allt som kan gå fel när en kropp bryts ner till molekyler och sedan sätts samman igen får honom att freaka. Hur han lyckats hålla den fobin hemlig under alla år i Stjärnflottan skulle i sig bli ett intressant avsnitt, men den här gången handlar det visst om att konfronteras med det man är allra mest rädd för.

tng realm 2Så gissa vad som händer när Barclay efter många om och men till sist ställer sig i transportören? Jo, det sker förstås något extremt underligt. Ett maskliknande föremål med mun simmar fram till honom och biter Barclay i armen medan han transporteras. Medan han består av det där vattenfallsliknande ljusfenomenet. Och där varelsen bitit honom gnistrar sedan med jämna mellanrum hyn på ett underligt sätt samtidigt som det gör skitont. Barclay gör som alla moderna människor, han kollar sina symptom på datorn för att själv ställa sin diagnos. Det är lika smart ombord på Enterprise som i vår tid. Fenomen som uttorkning och hallucinationer (det strålande bettet) passar in på transportörpsykos tycker Barclay, dessvärre finns det inget botemedel mot det tillståndet.

tng realm 3Dwight Schultz gör ett finfint jobb som den allt mer hysteriske Barclay. För första gången inser jag varför figuren blivit populär bland fansen, äntligen en besättningsmedlem ombord på Enterprise som är lite neurotisk. Det är en fröjd att se Barclays hypokondri blomma ut, eller för den delen när han med tillkämpad tapperhet bestämmer sig för att ge sig in i transportören igen för att se om de ålliknande föremålen finns kvar. Överhuvudtaget är det rätt så coolt att se hur en transport ser ut från “insidan”, det var verkligen hög tid att vi fick se transporten göras ur det perspektivet.

Själva ramhandlingen: “undsätta ett rymdskepp i nöd, där alla ombord visar sig vara döda eller försvunna och man inte har en aning om vad som hänt” är jag däremot ganska mätt på. Lite förnyelse hade inte skadat. Precis som jag verkligen inte inser poängen med O’Brien. Scenen med spindeln i det här avsnittet gjorde inte saken bättre. Mer Barclay och mindre O’Brien om jag fått bestämma. Den här serien behöver NEUROSER!!! Upplösningen lämnar förstås inte Barclay i sticket som neurotisk hypokondriker. Det är han som till sist löser den stora gåtan med vad de fiskliknande föremålen inne i transportörströmmen var. Exakt hur den där mal-liknande saken kunde vara en besättningsman förstod jag däremot inte riktigt. Men det kanske inte är så viktigt. Det viktiga var att Barclay inte både var ett freak och inkompetent samtidigt. Det hade jag tagit som en personlig förolämpning.

Betyg: 8/10. (en svag åtta är ändå en åtta)

Star Trek: The Next Generation. Säsong 6, avsnitt 2/26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 6 långfilmer och 230 tv-avsnitt. Det här är mitt femtiosjätte inlägg i årets #blogg100-utmaning.