VOY: Friendship one. Det om vänskapssonden som utlöste en katastrof.

Det råder ju lite olika meningar kring hur smart det är att skicka iväg sonder med olika typer av meddelanden ut i rymden. Farkoster där man till exempel berättar vem man är och var man finns. Till exempel har ju Pioneer– och Voyagerprojekten (alltså NASA-sonderna, inte den här tv-serien) väckt en del farhågor kring att det där är ett superbra sätt att få fientligt inställda aliens att komma hit och erövra vår planet, även om de flesta verkar tycka att chansen att någon överhuvudtaget hittar de där sonderna är mindre än minimal.

Det finns förstås också de som hävdar att orsaken till att vi inte hittar spår av intelligent liv ute i rymden, genom till exempel radiosignaler, beror på att alla intelligenta civilisationer ute i galaxen ganska snart bestämmer sig för att riskerna med att bli upptäckta är för stora. De iakttar radiotystnad, tesen är att isolering är en fråga om överlevnad där ute, bortom vårt solsystem. Friendship One tar ett annat grepp om frågan kring kommunikation med okända civilisationer, hur tekniken i farkosterna i sig kan stjälpa en hel civilisation.

Voyager-projektet har ju redan blivit en del av Star Trek-mytologin, så i det här avsnittet är det en annan, påhittad, sond som skickats från Jorden ut i rymden år 2067. I den här fiktiva framtiden har forskarna utveckla konceptet sedan Voyagers gyllene skiva, så i Friendship-sonden nöjer man sig inte med att spela Bach och Chuck Berry för aliens utan skickar också med en hel del tekniska manualer och instruktioner om hur man kan ta kontakt med Jorden.

Voyager får i uppdrag av Stjärnflottan att spåra upp den vid det här laget urgamla Friendship-sonden (drygt 300 år gammal) som tydligen försvunnit någonstans i deltakvadranten. En så pass meningslöst uppgift, men Janeway blir jätteglad och jättestolt över att äntligen få ett uppdrag från sina chefer som går ut på något annat än att bara hålla sig vid liv. Men när man kommer fram till planeten där Friendship landat så tas man inte direkt emot med öppna armar. Här har saker nämligen gått riktigt dåligt. Inspirerade av informatinen i sonden så har man börjat experimentera med antimateria, men mist kontrollen. Nu är hela planeten ödelagd, det råder ständig atomvinter och hela den kvarvarande populationen är strålskadad.

Tom Paris, Neelix och en besättningsman vid namn Carey blir tagna som gisslan av den lilla spillra av befolkningen som finns kvar på planeten. De utgör hårdvaluta för ledaren för de överlevande, Verin. Han använder gisslan för att försöka förhandla sig till att Voyager ska forsla hela planetens befolkning till närmsta obebodda klass M-planet. Han är också av den bestämda åsikten att Friendship-sonden bara utgjorde första delen av Jordens invasion av planeten. Att det var meningen att man skulle tappa kontrollen över tekniken från Friendship-sonden, så att civilisationen på planeten skulle gå under. Enligt Verins sätt att se det så indikerar Voyagers ankomst steg två i invasionsplanen. Janeways invändning, att man knappast ser till att en planet man vill invadera ska totalförstöras, får inget gehör hos honom.

När förhandlingarna om gisslan drar ut på tiden så dödar Verin stackars Carey. Eftersom det skulle ta några år att transportera hela befolkningen till närmaste klass M-planet, och Janeway dessutom inte gillar att förhandla under hot, så väljer hon en annan väg. Efter lite technobabble med Otrin, en forskare från planeten, så kommer man fram till ett sätt att göra planeten beboelig igen.

OTRIN: I’ve adjusted the radiation levels to match the conditions on the surface. Watch. An isolitic chain reaction. It recombines the nucleonic particles in the atmosphere. (The gas goes sparkly red then clear.)

JANEWAY: How do we apply your methods on a planetary scale?

SEVEN: Atmospheric processors are one possibility.

JANEWAY: Too bad we don’t have a Corps of Engineers to build them. What if we encase the catalytic agent in photon torpedoes? Use the concussive force to start the reaction.

SEVEN: It would require multiple detonations at low altitude, but I believe it could work.

OTRIN: Captain, an isolitic reaction of that magnitude would expand exponentially. Your ship might not survive.

JANEWAY: We’ll have to modify our shields, reinforce structural integrity. Well, let’s get started.

Verin verkar hellre vilja starta ett krig än gå med på det här, men till sist blir han övermannad av de andra. Bland annat av Brin, vars nyfödda barn just räddats till livet av Tom Paris.

Just den där scenen med den nyfödda bebisen som Paris lyckas rädda genom en pytteliten hjärtstartare är faktiskt ovanligt realistisk och dramatisk för att vara Star Trek, men i övrigt känner jag mig märkligt oengagerad i det där stackars folkets framtid. Inte ens att de allihopa går runt med tumörer och strålskador i ansiktet får mig att riktigt engagera mig. Kanske för deras osköna stil att skylla alla sina misslyckanden på en sond, och att de sedan vill ta ut hämnd på en besättning som lämnade Jorden 300 år efter att sonden sköts iväg. Dessutom känns det på riktigt jätteslappt att återvända till en av de där generiska grottkulisserna i det här avsnittet. Det går inte när vi vant oss efter avsnitt som Workforce.

Det mest uppbyggliga sättet att se det här avsnittet på är kanske som ett litet försvarstal för prime directive-principen. Att spridandet av kunskap lätt kan få oanade konsekvenser, oavsett om avsikten med att dela med sig av den är god. Men visst är det en lite sen poäng att hamra in hos oss stackars tittare, efter snart sju år av en serie? Jag har verkligen lite slutspurtsfeber just nu, och vill inte dras in i random uppdrag på ogästvänliga planeter med ogästvänlig befolkning, framför allt inte när Voyager och dess besättning kan få slut på atomvintern efter bara några minuters ansträngningar. En typisk quick fix för att hinna med en schysst upplösning inom den begränsade programtiden. Trots det potentiellt seriösa och gripande innehållet så känns Friendship One mest trivialt och förutsägbart.

Det jag egentligen minns bäst från avsnittet är dels en kommentar från Seven om hur Borgernas assimilering av Jorden kunnat ske för länge sedan om de råkat på Friendship-sonden (hon och Stephen Hawking hade säkert kunna ha ett bra snack om det där). Sen gillar jag också den lilla skärva av Janeways samtal med Jorden om de olika raser som hon mött i deltakvadranten som vi får höra. Det ger en liten insikt i var en del av de varelser hon mött på sin resa egentligen har sitt ursprung. Släkt med dinosaurierna till och med!

HENDRICKS [on screen]: They evolved from dinosaurs?

JANEWAY: Hadrosaurs, to be precise. Their ancestors settled in the Delta Quadrant twenty million years ago.

HENDRICKS [on screen]: The Voth, the Kobali, the Vaadwaur. You’ve made first contact with more species than any captain since James Kirk.

JANEWAY: It helps being the only Starfleet ship within thirty thousand light years.

Betyg: 4/10.

Star Trek: Voyager. Säsong 7, avsnitt 21/26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 9 långfilmer och 657 tv-avsnitt.

VOY: Workforce 1 & 2. Det där Voyagers besättning tvångsrekryteras in i arbetslinjen. Och Janeway får ligga.

Den där intensiva “sista säsongen”-känslan har fortfarande lyst med sin frånvaro så här långt in på år sju med Voyager. Hade förväntat mig att upphovspersonerna skulle våga flippa ut lite mer och försökt förverkliga de där allra knäppaste drömidéerna, nu när det bara återstår en handfull avsnitt av serien. Men så tyckte jag att det hände något i och med The Void. Och den positiva känslan trappades upp ytterligare i de här två sammanhängande avsnitten av Workforce. Det här är avsnitt med en lite lyxigare känsla och fler gästskådespelare. I det här fallet också ovanligt många främmande miljöer (det vill säga, avsnitt som utspelas på en ny planet, men som ändå inte innehåller en enda scen som är inspelad i en grotta). Dessutom får Janeway ligga igen i Workforce, och det är ju alltid något som är värt att fira. Även om det krävdes att hon skulle bli hjärntvättad för att det skulle hända.

Men nu går jag saker och ting i förväg, för det tar ett bra tag innan man som titttare ens förstår var och när det här avsnittet utspelas. Den första vi möter är en ovanligt (nästan hysteriskt) glad kapten Janeway, klädd i någon form av illasittande blå overall. Hon är på en främmande planet, i en storstad vi inte sett tidigare. Ganska snart förstår vi att hon ska börja på ett nytt jobb, men hennes uppträdande är långt ifrån vad vi förväntar oss från en kapten i Stjärnflottan. Snarare är hon lite nervös, stirrig och en aning för angelägen om att göra ett bra intryck. Är det här ett avsnitt som utspelas innan Janeways karriär i Stjärnflottan, tro? Eller är hon undercover agent? Det senare verkar ju som det troligaste alternativet när Seven of Nine plötsligt dyker upp som sträng effektivitetsansvarig på det energiverk som Janeway jobbar (fast Seven heter Annika här). Tuvok är också på plats, förresten. Och Tom Paris söker jobb på en bar. Men ingen i den gamla Voyager-besättningen verkar känna igen varandra. Eller, jo, Tuvok gör det. Men han förstår inte varför.

Handlingen rullas sakta upp, och sakta men säkert inser vi att avsnittens tema är hjärntvättning på bred front. Det här hörnet av Deltakvadranten lider av en enorm arbetskraftsbrist, så det finns en lönsam nisch för att tvångsrekrytera folk till anställningar. Man attackerar skepp med farlig strålning, och när man sedan erbjuder sig att vårda skadorna så passar man på att radera och bygga om minnesfunktionerna. Räddningen för Voyager-crewen blir Kim, Neelix och Chakotay som varit borta på ett uppdrag, samt hololäkaren, som på nytt får aktivera sin befälsfunktion och styra och ställa på skeppet. De gör sitt bästa för att infiltrera planeten där deras hjärntvättade kollegor jobbar. Men det är svårt och komplicerat att ta sig ner på planeten, och lika svårt att ta sig ut därifrån. Chakotay måste till exempel operera om hela fejset för att kunna smälta in på den nya planeten.

För skådespelarna blir det här i varje fall en kul utmaning. Roxann Dawson gör B’Elanna Torres på ett mjukare och mildare sätt än normalt. Och Kate Mulgrew, som spelat Janeway på ett allt mer grovt och slängigt sätt den senaste tiden, får här visa upp en annan sida av personligheten. Glad, optimistisk, lättflirtad och spontan. Något som kommer ganska väl till pass när Janeway ganska omgående blir raggad på av Jaffen (spelad av drömbåten James Read). Det här må vara ett torftigare liv än det i kaptensstolen på Voyager, men vi har aldrig tidigare sett Janeway så här avslappnad och lycklig.

En annan fin intrig i det här avsnittet är den där Paris uppvaktar en gravid B’Elanna, genast dragen till henne även om han inte minns att det är hans barn som hon väntar. När Neelix och Chakotay sedan lyckas föra tillbaka B’Elanna till Voyager så resulterar det också i några fina scener (när hon väl kommit över chocken över att bli kidnappad av två för henne främmande män). Sakta läser hon igenom Paris personliga loggar, och vad han skrivit om henne.

Det hela utvecklas till en två ovanligt rafflande avsnitt. Göttigt obehagliga scener från sjukhuset där någon form av maskiner rensar hjärnor på minnen, en galen och skoningslös professor en kosmetiskt omopererad Chakotay som jagas och slåss med vakter, Janeway och Jaffen som ska få stadens energiverk att stänga ner verksamheten så att Voyager kan transportera upp sin gamla besättning. Till sist visar det sig att den brutala arbetskraftsinvandringen är inte helt sanktionerad från Quarras myndigheters sida, och med hjälp av en envis polis så lyckas man till sist frige Voyagerpersonalen. Exakt hur det känns att jobba på ett skepp där alla blivit hjärntvättade och inte riktigt minns vem de är struntar däremot manusförfattarna i att skildra. Synd, det hade kunnat bli några fina gestaltningar av begreppet alienering där.

Den stackars hololäkaren hävdar envist att hans befälsvariant borde vara ständigt aktiverad, men ingen lyssnar på honom. Ett stackars hologram har verkligen få, om inga, sätt att stiga i graderna på ett federationsskepp. Och för Janeway finns det inte längre någon plats för kärlek eller romantik när hon nu insett vem hon egentligen är.

JANEWAY: I’d offer you a position. I could always use another skilled Engineer. But as the captain, it wouldn’t really be appropriate for me to
JAFFEN: Fraternise with a member of your crew. Well, at least my memories weren’t tampered with. According to the medical reports, I really did come to Quarra looking for a better life. And now that I’ve been promoted, I guess I’ve succeeded.
JANEWAY: Promotion?
JAFFEN: They had to replace our shift supervisor. Something about acquiring workers illegally.
JANEWAY: Congratulations. You deserve it.
JAFFEN: I thought you might like these back, to remind you of our time together.
JANEWAY: I won’t need souvenirs to remember you.

Denna snyftiga scen följs sedan av en där Chakotay frågar Janeway om hon tycker att det är synd att han dök upp, varpå hon svarar “not for a second”. Men visst finns det en liten spricka i den där tuffa fasaden.

Jag är förtjust i de här två avsnitten. Tycker att de innehåller en riktigt bra mix av action, utveckling av rollfigurer, oväntade vändningar och nya inslag. Och för en gångs skull kändes inte heller det tudelade avsnittet som någon konstruerad eller utdragen historia.

Betyg: 9 & 9

Star Trek: Voyager. Säsong 7, avsnitt 16 & 17 /26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 9 långfilmer och 653 tv-avsnitt.

VOY: Lineage. Det där B’Elanna blir gravid och vill genmanipulera sitt foster.

Tom och B’elannas förhållande har verkligen utvecklats snabbt under den här säsongen. Först bröllop, och nu den glada nyheten om att B’Elanna väntar barn. Fast för den blivande modern väcker beskedet om graviditeten upp en massa traumatiska minnen från förr. När hololäkaren gör en 3D-skiss av barnets utseende så blir hon helt förstörd. Orsaken: att den blivande dotterns panna har de typiska klingonska vecken.

Som förklaring till B’Elannas starka reaktion får vi följa med på en campingresa som hon gjorde som barn, och där hon som vanligt kände sig utanför, annorlunda och ensam. Som klingonbarn får man uthärda en del, tydligen. Som att någon lägger mask på ens smörgås som ett jätteroligt skämt “för ni klingoner gillar ju att äta mask”. And then some. Men allt eftersom de här flashbacksen fortsätter så inser vi att det inte var de där töntiga barnen som sårade B’Elanna på campingresan med sina töntiga skämt. Det var när hennes far John på kvällen, efter att barnen gått och lagt sig, satt och beklagade sig över hur jobbigt det var att leva med två klingoner som det riktiga dramat tog fart.

JOHN: She’s too damn sensitive.
CARL: What do you mean? She’s a great kid.
JOHN: You haven’t been around her much the last couple of years. She’s gotten moody, unpredictable, argumentative. Just like her mother.
(B’Elanna lyssnar.)
CARL: I thought you loved Miral’s intensity.
JOHN: Everything’s become a fight with her. I guess the older, I get the less intensity I can handle. You know, it’s funny how Mom and Dad always turn out to be right.
CARL: What do you mean?
JOHN: Mom warned me not to marry Miral.
CARL: Mom loved Miral.
JOHN: Sure she did. But she never thought I had the constitution to live with a Klingon. And now I’m living with two of them.

Det där blev början på slutet för B’Elannas uppväxt i en kärnfamilj. Och eftersom det var den unga B’Elanna som just efter det här skrek till farsan något i stil med att “om det är så jobbigt att bo med oss så kan du väl dra då!” så fick hon förstås enorma skuldkänslor när farsan någon vecka senare drog från familjen. Det klingonska arvet är alltså inget som B’Elanna är superglad över, utan har mest varit ett problem, det har vi väl förstått redan tidigare. Men de här minnena från barndomen triggar igång saker som hon verkar tappa kontrollen över helt.

Jag uppskattar ju när rollfigurerna i de här serierna går lite bonkers, så jag gillar att B’Elanna liksom går över alla gränser i sin iver över att få bort de klingonska generna från sitt barn. För det är den enda lösningen på problemet, verkar hon tycka. Hon drar sig inte ens för att gå in och programmera om hololäkarens matris, för att få honom att godkänna den genmanipulation som hon föreslagit (Paris, som är pappan är ju helt emot att göra några ingrepp på det viset). Det blir rätt rafflande när hon lyckas låsa in sig själv i sjukstugan och stänga av all kommunikation med den, för att dra igång genbehandlingen tillsammans med hololäkaren.

Bytte åsikt om det här avsnittet flera gånger medan jag kollade. Först tyckte jag att det var lite töntigt, av alla mellanförskapsavsnitt inom Star Trek så kändes det här som det ytligaste. Men sen när B’Elanna blev lite knäpp så tyckte jag att det började bli riktigt fascinerande. Gravida morsor är liksom inte att leka med! Men sedan försvann hela mitt intresse i och med det såpasmöriga slutet, där man dränker de få nyanser som finns i scenerna med smetig musik.

Däremot förstås skoj med hur Icheb till en början befarar att B’Elanna har en parasit i kroppen, innan man förstår att hon är gravid. Och det är förstås också i varje fall en smula lustigt hur snabbt ryktet om B’Elannas graviditet sprids ombord (själv hade jag varit fullständigt paralyserad av paranoia över att bo på det där skvallerbytteskeppet). Nu hoppas jag bara att upphovspersonerna hade det här avsnittet i åtanke när de författade resten av storyn om B’Elannas graviditet. Om hon får graviditetscravings och börjar käka mask så har man faktiskt lyckats knyta ihop den här dramaturgiska påsen på ett utmärkt sätt. Ser fram emot det.

Betyg: 7/10.

Star Trek: Voyager. Säsong 7, avsnitt 12/26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 9 långfilmer och 648 tv-avsnitt.

VOY: Drive. Det stora rymdracet och det lilla bröllopet.

Det är som en egen trop nu, eller hur? Varje gång Harry Kim visar intresse för någon tjej så vet man att det kommer att gå åt helvete.

Den coola rymdracerbruden Irina, som han faller för i det här avsnittet, visar sig förstås vara en förslagen typ. En sån som värvar Voyagers besättning till att vara med i en rymdskeppstävling, bara för att kunna gömma en bomb ombord på Delta Flyern. Rymdskeppsracet arrangeras nämligen för att fira en bräcklig fred mellan fyra olika folk, och Irina och hennes gäng är isolationister som inte vill se raser och kulturer blandas. Det är (förstås) rena turen att den kärlekskranke Harry råkar befinna sig ombord Irinas skepp under tävlingen. När han förstår att Irina är en skum typ kan han varna besättningen på Delta Flyern (eller ska vi kalla den Flyer II – Borgerna sprängde ju första versionen av skeppet i avslutningen av säsong 6.).

Och besättningen i fråga är Tom Paris och B’Elanna Torres. De hade ett gräl mitt under racet, så Paris valde att hoppa av tävlingen för att reda ut fnurran på tråden. Deras relation blev ju inte riktigt allvarlig förrän de höll på att dö tillsammans medan de flöt runt i rymddräkter med sinande lufttankar, så det är helt i linje med deras gemensamma historia att Tom Paris friar till B’Elanna när de precis fått reda på att deras skepp kanske sprängs inom några sekunder. Själva skildringen av relationen och dess problem kommer däremot inte att gå till tv-seriehistorien, direkt.

PARIS: The only self that I want to be is the guy you’re in love with. 
TORRES: Wow. I didn’t know you felt that way. 
PARIS: How can you say that? 
TORRES: Well, you always seem to have other priorities. 
PARIS: I’m showing you my priorities right now.
(—)
TORRES: How come you never talked to me about this before? 
PARIS: Well, you’ve got that tough Klingon exterior. And er, I didn’t think you liked the mushy stuff.
TORRES: Do I look that tough right now? 
PARIS: Does that mean you’re in the mood for some mushy stuff? 
TORRES: Maybe. 
PARIS: Exactly what kind of mush are we talking about? 
TORRES: You tell me. 
PARIS: Well, there’s, um, kissy stuff. 
TORRES: That was nice. 
PARIS: And there’s the you’re the most important person in the world to me. 
TORRES: I like that one, too. 
PARIS: And there’s the happily ever after.

Det känns som om det här äktenskapet var det första tecknet på finalsäsongsfeber i Voyager. Det är ju inte lönt att dra ut på saker och ting – om Tom och B’Elanna ska gifta sig så kan de lika gärna göra det nu, det är ju bara 23 avsnitt kvar. Som relationsdrama lämnar däremot Drive en hel del att önska. Jag menar, B’Elanna är på väg att göra slut med Paris någonstans i mitten av avsnittet, men efter lite hångel så gifter de sig istället. Jag som trodde att heterosexuella par regelmässigt skaffade barn när den här typen av konflikter uppstod, inte gifte sig med varandra!

Ändå nöjd med Drive, rymdraceintriger har vi inte haft särskilt många av i Star Trek-franchisen (någon överhuvudtaget?), och här lyckades man väva in såväl isolationistiska terrorister som ett frieri. Inte illa!

Lite synd var det att Irina visade sig vara en rasistisk terrorist, hon var annars en av de coolare kvinnliga gästartisterna i Voyager. Hade gärna sett mer av hennes tuffa stil. Om det hade varit Irina som dejtat Tom Paris så kan jag liksom inte tänka mig att hon skulle vara lika beredvillig att förlåta Tom Paris för allt han ställt till. Inte ens om han friade under ett extremt nödläge. Hon skulle nog inse att det där var en avledande manöver, en nödåtgärd när han fattade att han varit kvadrantens kanske allra sämsta kille.

Betyg: 8/10.

Star Trek: Voyager. Säsong 7, avsnitt 3/26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 9 långfilmer och 639 tv-avsnitt.

VOY: Course: Oblivion. Det där Voyager och hennes besättning bryts ner i småbitar.

Men hur mycket gillade jag inte det här? Riktigt mörkt och deppigt. Och alldeles underbart.

Detta trots en ovanligt ljus och hoppfull inledning av avsnittet. Visst kom det lite som en överraskning, men det är förstås extremt mysigt att B’Elanna och Tom Paris beslutat sig för att gifta sig. Alla är givetvis superglada. Men när man kastar ris på det lyckliga paret efter själva ceremonin så passerar liksom riskornen genom golvet, och vi får se hur en hel Jefferiestub där inne i skeppet helt instabil och wobbly. Det är lite andra saker också som är lite konstiga i det här avsnittet. Janeway och Chakotay myser till exempel över en nyinstallerad warp-motor som ska ta dem till Jorden på två år. Det är väl en ganska stor sak i Voyager-univsersumet, tänker jag och börjar febrilt kolla i min telefon och på nätet så jag verkligen tittar på rätt avsnitt och säsong av den här serien. Sedan händer det så mycket underligt att jag inte riktigt hinner med att bry mig om de små olikheterna. Nu får folk frossa, får märkliga utslag och ser hur köttet liksom rör sig innanför huden på ett rätt äckligt sätt (tänk Cronenbergs Shivers, fast i ansiktet och inte format som penisar). Och epidemin sprider sig snabbt. Ja, faktum är att hela skeppet är instabilt.

Av alla vändpunkter som finns i alla Star Trek-avsnitt så måste väl ändå Course: Oblivion ha en av de mest underbart deppiga. Jag menar, det antyds ju här och där att allt inte riktigt hänger ihop kontinuitetsmässigt med resten av serien. De pratar om lite äventyr som man inte riktigt känner igen och så. Men alla de små ledtrådarna faller på plats för oss tittare när huvudpersonerna i avsnittet själva inser att de och deras skepp inte är något annat än kopior. Så perfekta kopior, faktiskt, att de helt glömt bort att de är kopior. Det här är alltså de varelser som skapades i slutet av avsnittet Demon. Det som utspelades på en ogästvänlig planet där det fanns en kopieringslivsform som blev så förtjusta i erfarenheten av att vara människa att de försökte hindra Voyager från att lämna deras planet – men som mutades med lite dna-samplingar från besättningen så att de kunde skapa en egen kopia av allt och alla som fanns ombord. Dessvärre förträngde kopiorna alltså att de var kopior, och började också ge sig ut på den där långa färden hem mot Jorden. Men deras livsform var dessvärre känslig för warpmotorns strålning, och nu har de börjat falla sönder.

Det här är alltså avsnittet där allt kan hända, utan att få konsekvenser i de följande avsnitten, vilket ju ändå ger manusförfattarna viss frihet. Som att låta flera av huvudpersonerna dör – först ut är den lyckliga bruden B’Elanna. Alla som är kvar börjar få konstiga bölder och utslag när deras organismer börjar upplösas. En del ombord börjar också drabbas av mer existentiella problem när de får reda på att de är kopior. De börjar tycka att allt är meningslöst, framför allt uppdraget att ta sig hem till Jorden– det är ju egentligen inte deras hem. Och, vem vet, den riktiga Voyagerbesättningen kanske redan anlänt Jorden. Vad händer då när deras kopior anländer?

Helt identiska kopior verkar man inte heller ha skapat, för frågan är om inte den här versionen av Janeway är ännu mer envis än originalet. Hon ger inte upp hoppet (eller sina order) om att återvända till Jorden – kopia eller ej. Först när både skeppet och personalen nästan börjar bli suddiga i kanterna så ger hon efter för de andras tjat och bestämmer sig för att försöka återvända till demonplaneten, där de ju trots allt alla kan överleva. Som en av de sista åtgärderna ombord förbereder man en sond med alla skeppets loggar – ett sätt dela sin historia med omvärlden, som ett sätt att trots allt skapa någon form av mening med sin existens. Men sonden har visst också lösts upp – eller om det var utskjutningsmekanismen. Man skickar också ut en nödsignal. Men även det förgäves. Bara ett ögonblick för sent kommer den riktiga Voyager till undsättning, men då finns bara lösa rester av de kopierande organismerna kvar, flytande i rymden. Janeway och de andra har ingen aning om vad det är, eller att det på sätt och vis var sig själva som de kom för sent för att rädda.

Ganska ofta så har Star Trek-avsnitten ett slags fejkstart. Vi får vara med om något som vi sedan får reda på bara var ett holoäventyr, eller kanske en dröm eller vision. I Course: Oblivion är nästan hela avsnittet ett slags fejk. Men den här gången driver man det hela längre än att bara luras lite kort. Poängen med avsnittet är ju att personerna som är med i det inte själva vet att de är fejk, och man snuddar väl ändå vid någon form av existentiellt perspektiv här – skulle livet vara mindre värt om man fick reda på att man var en kopia? (Man kan ju också driva det hela ännu lite längre på egen hand, till en diskussion om den fria viljan och om det ens finns något unikt i ens person – men det är väl överkurs).

Jag är oerhört förtjust i det här avsnittet. Tycker att det var en extremt bra vändpunkt som allt byggde på. Och jag är nog lika förtjust som manusförfattarna över att man äntligen fick genomföra alla de där sakerna i serien som kontinuitetskraven oftast sätter stopp för. Som att gifta bort människor, låta huvudpersoner dö, eller låta hela Voyager gå i bitar (även om det här tydligen är den fjärde gången som det händer i serien, och sjunde gången som Janeway dör). Plus att alla avsnitt där folk går runt med ansikten som typ smälter bort är väldigt bra underhållning.

Betyg: 10/10.

Star Trek: Voyager. Säsong 5, avsnitt 18/26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 9 långfilmer och 591 tv-avsnitt.

VOY: Nothing Human. Det med en alien-alien som attackerar B’Elanna och den etiske hololäkarkonsulten.

Ibland undrar man ju hur bra säkerhetstänket egentligen är på Voyager. Att transportera över en okänd döende alien är ju det moraliskt riktiga valet, men den här gången ledde det till riktigt allvarliga problem. Den okända livsformen besvarade nämligen gästvänligheten genom att kasta sig rakt igenom säkerhetsfältet i sjukstugan, upp i B’Elannas ansikte och tog sedan kontroll över hennes livsuppehållande funktioner. Lite som varelsen i Alien när den planterar en parasit i offrets mage. Fullt så ondskefull är dock inte den här varelsen, den använder snarare B’Elanna som ett slags respirator som håller den vid liv. Torres mår däremot inte lika bra av den här behandlingen.

Hololäkaren kan inte själv ta tag i det här problemet, det visar sig att endast en begränsad del av skeppets medicinska databaser ryms i hans arbetsminne. Någon kommer då på idén att skapa en hololäkarkonsult, som i det är fallet kan hjälpa till med främmande rasers biologi. Hololäkaren får själv välja ut vilken fysisk form som den nye konsulten ska ha, dessvärre väljer han det cardassiska rikets motsvarighet till doktor Mengele.

Hologramupplagan av Crell Moset verkar liksom vara supertrevlig och kunnig. Men under ockupationen av Bajor ska hans verkliga förebild ha använt sig av fångar som försöksdjur. Det kommer fram när en av besättningsmännen från Bajor känner igen honom (den där besättningsmannen känner däremot inte jag igen, honom har vi däremot inte sett tidigare på Voyager). Den före detta Maquiskrigaren Torres gillar inte heller hur den nye assistenten ser ut. Hon vägrar att bli behandlad av en cardassier.

Avsnittet laddar för en etisk och moralisk frågeställning, som jag tycker att man aldrig riktigt mäktar att ta ända in i mål. Kanske för att sambanden mellan orsak och verkan är lite indirekta. Det är ju trots allt inte doktor Moset själv som är ombord på Voyager, och hologramversionen av honom säger sig inte ha fått med sig minnen från övergreppen i sin databas. Det är inte heller forskningsresultaten som kommit fram genom den här vidriga forskningen som man ska använda för att hjälpa Torres, utan hans expertis inom exobiologi. I det här fallet att kunna behandla en icke-humanoid varelse. Och, sist men inte minst, hur hamnade doktor Moset ens i Voyagers databas till att börja med? Är inte hans övergrepp kända? Har inte Federationen ett etiskt råd som har tagit ställning till sånt här? Det kan ju inte vara första gången den här typen av information dyker upp?

Om verkligen all kunskap som Voyager använder sig av är etiskt granskad, så borde ju inte Seven of Nine få jobba med sin borgteknik ombord. All den kunskapen är ju inhämtad genom assimilering, ett extremt övergrepp om något. Till sist bestämmer sig Janeway för en kompromiss. Holo-Moset får användas för att rädda B’Elanna, efter det får hololäkaren ta beslutet om vad som ska hända med honom. B’Elannas liv är helt enkelt viktigare än att hålla sig stenhårt till etiska principer.

Trots det där etiska dilemmat var jag mest intresserad av den insektsliknande utomjordingen i det här avsnittet. Den såg så rolig ut. Och man hade lagt till ett gulligt snarkljud i scenerna när den satt fast i B’Elanna. I en galax som verkar vara full med humanoider som cirka ser ut som människor, så är det ändå lite upplyftande med en helt främmande ras. Men förutom en närbild på hur det ser ut om man skär itu den, så gavs inte så mycket mer information. Tydligen var de flesta som jobbade med avsnittet under inspelningen mest irriterade på flugvarelsen för att den var så himla ful och plastig. Mest irriterad var Roxann Dawson som spelar Torres. Hon fick ju tillbringa hela avsnitet med att ligga med den där varelsen på magen.

För övrigt verkar det som om Janeway börjar få ordentliga problem med disciplinen hos sin personal. Stort gräl om medicinska principer när hon har möte med sina befäl, och en lite väl frispråkig attityd från B’Elannas sida när hon blir retroaktivt förbannad över att hennes liv blivit räddat av Crell Moset-hologrammet. Det sistnämnda får vi vara med om i en scen där Janeway besöker Torres på hennes rum. Där sitter B’Elanna och bränner någon form av växt vars doft ska kunna driva ut demoner.

JANEWAY: I hope you can understand why I went against your wishes, B’Elanna. Losing you was unacceptable. I know you’re angry, but we need to put this behind us. Understood? 

TORRES: Is that an order? 

JANEWAY: Yes. 

TORRES: You can’t order someone to get rid of an emotion, Captain. 

JANEWAY: And what emotion is that? 

TORRES: You had no right to make that decision for me! 

JANEWAY: I’m the Captain. You’re my crewman. I did what I thought best. I get the feeling there are still a few demons in the air. Let’s hope this does the trick, huh?

Nothing Human slutar med att hololäkaren beslutar sig för att radera Crell Moset-hologrammet. Det som är tänkt som ett “öppet” slut som ska få en att “tänka själv kring vad som är rätt och fel” blir mest lite otydligt tycker jag. Ett avsnitt som jag faktiskt gillade till en början, blev bara sämre och sämre ju mer jag tänkte på det. Frågan är väl därför om inte hololäkarens extremt långa diabildsshow blir det här avsnittets viktigaste segment. Det där han samlat allt från extrema närbilder på Vulcanska fortplantningskörtlar till Paris pinsammaste gyttjebad.

Betyg: 6/10

Voyager. Säsong 5, avsnitt 8/26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 8 långfilmer och 575 tv-avsnitt.

VOY: Day of Honor. Det med de ondskefulla tiggarna. Samt Torres och Paris romantiska syrebrist.

Alltså, om du befinner dig flytande runt i rymden i en läckande dräkt, och varje andetag känns som det sista eftersom det inte finns något syre kvar i tanken, räkna då inte med att du står högst upp på Kapten Janeways Attt göra-lista. Nej, innan hon och crewen ens börjar fundera på vad den där nödsignalen som du skickade iväg skulle kunna innebära så ska det först genomföras lite otrevliga samtal med Seven of Nine om hennes eventuella skuld till att warphärden höll på att fara i luften, och så ska man utpressas av caatatierna och förhandla om hur mycket teknik, vapen och mat som man ska lämna ifrån sig till dem, och så ska det byggas matriser och omförhandlas med caatatierna. När allt det är klart så kanske, om du har tur, någon svarar på signalen som du skickade när döden började slå sina lovar runt dig. Alltså, jag vet att de här avsnitten inte är dokumentära skildringar, men hur 30 minuters syre i B’Elannas syrgastuber kunde räcka för två personer under den timme som personalen på Voyager säger att det skulle ta att återställa deras impulsmotorer är en gåta som någon Star Trek-forskare får reda ut för mig.

Tom och B’Elannas syrgasbrist i rymden, ett slags interstellär motsvarighet till den där scenen på flotten i Titanic, kanske åtminstone kan leda till någon slags genombrott i deras extremt trevande kärleksrelation. För det är när det bara återstår några munfullar av syret de delar på som B’Elanna äntligen lyckas få ur sig att hon gillar Paris. Hans respons är den enda rimliga:

TORRES: I’ve been a coward about everything. Everything that really matters. 
PARIS: Now you’re being a little hard on yourself. 
TORRES: No. I’m going to die without a shred of honour. And for the first time in my life that really bothers me. So I have to tell you something. I 
COMPUTER: Warning. Oxygen level at seventy one millibars. 
TORRES: I have to tell you the truth. 
PARIS: The truth about what? 
TORRES: I love you. Say something. 
PARIS: You picked a great time to tell me. 

Det här med att berätta för killen man gillar att man gillar honom medan bägge håller på att omkomma ute i rymden, är något av peak-misslyckad på en i övrigt väldigt dålig dag för Torres. Allt går liksom fel för henne. Hon försover sig,sen fungerar inte duschen och två på hennes avdelning är sjuka och hon måste jobba hårdare och mer för att ersätta dem.. Hon hade bokat upp en tid på holodäck för att fira den klingonska “Day of Honor”, men väl där blir hon förbannad, slår ner alla klingoner omkring henne och drar från programmet innan det väldigt plågsamma firandet ens hunnit komma igång. Sen är hon tvungen att skjuta ut warphärden på grund av ett misslyckat försök att använda sig av borgernas transwarpteknik. Och, som grädde på moset, avslutas alltså allt med att hon och Paris driver omkring ute i rymden i sina läckande rymddräkter.

Fast egentligen tycker jag att det där med Torres och Paris är b-handlingen i Day of Honor. För precis som i förra avsnittet så är det Seven of Nines assimilering till människa som är mest intressant. Och inte heller Seven of Nine har kanske sin bästa stund i livet den här dagen. Det börjar med att hon känner att hon vill ha ett jobb. Att bara sitta för sig själv känns tråkigt, ensamt och till och med lite skrämmande för en ex-borg. Janeway ger henne en plats i maskinrummet – utan att fråga B’Elanna först. Så det är inte precis mysstämning första dagen på jobbet. Och arbetsklimatet blir inte bättre när hennes implementering av transwarptekniken slutar i att man måste skjuta ut warphärden. På det följer sedan i rask takt nöjet av att bli misstänkt för att ha sabbat warphärden med vilje, att emotta en rätt så intensiv aggression från de besökande caatatierna för att sedan bli begärd utlämnad av samma folk. Caatatierna assimilerades av borgerna, och de som överlevde vill hämnas på Seven of NIne.

Caatatierna framstår i avsnittets början som galaxens hjälplösa stackare. En liten spillra flyktingar från en tidigare framstående civilisation som nu är hänvisade till att tigga allmosor från passerande rymdskepp. Trots att det gått ett år sedan borgerna krossade deras värld har ingen planet de besökt velat ta emot dem. Deltakvadranten verkar vara ett kallt och kyligt ställe med väldigt lite utrymme för medmänsklighet. För att läsa situationer som den här verkar Voyager ha formulerat någon form av allmose-standard. Hur mycket av sitt överskott man kan skänka bort åt gången. För Caatatierna, som svälter och knappt kan hitta drivmedel till sina skepp, så är det ofattbart att Voyager och hennes besättning inte kan hjälpa dem med ordentliga ransoner och teknisk undsättning.


LUMAS: There are over two hundred people on our three ships alone. Everyone of them suffers from malnourishment, but it’s been hardest on the children. Every parent sacrifices for their child, but even so, there’s not enough food. If you could hear the crying of the babies, you would have as much trouble sleeping at night as I do. 
TUVOK: Have you considered relocation to a planet where you could grow your own food? 
LUMAS: Of course, but we haven’t been welcomed anywhere. Because we have no resources everyone treats us like vagrants, even criminals. 
CHAKOTAY: We’re not unsympathetic, but we have limited supplies. We can’t possibly provide enough for all your people. 
LUMAS: Forgive me but, from my perspective you live in luxury. You don’t suffer from debilitating diseases. You have many sources of energy. Replicators. Your crew is very well fed. Apparently, keeping your bellies full is more important to you than helping those less fortunate. 
NEELIX: That’s unfair. These are the most generous people you could hope to meet. But if we gave supplies to everyone who asked, we wouldn’t have anything left. 

Här finns ju en alldeles utmärkt frågeställning att ta upp i ett Star Trek-avsnitt. Bistånd, allmosor och moral. Hur mycket är för mycket att ge? Hur bevarar man sitt eget välstånd med moralen i behåll. I stället hänger man sig åt en annan och mycket oftare utforskad trope. Caatatierna kommer nöjer sig helt enkelt inte med allmosor, utan förvandlas snabbt till ett slags rymdpirater. De snor warphärden som Voyager skjutit ut, och begär en lösensumma i proviant för den. Och man omringa Voyager med en massa av sina skepp, så att det annars så kraftfulla federationsskeppet (som nu är utan warpmotor) hamnar i ett extremt underläge. Och så kräver de ju Seven of Nine utlämnad, något hon också erbjuder sig att gå med på. Men Janeway blockerar det förslaget.

Däremot blir det Seven of Nine som löser den här knipan. Efter assimileringen av caatatierna så vet hon allt om deras teknik. Så hon kan, ur minnet, bygga en replikator som ger Caatatierna möjlighet att skapa just det ämne som deras teknologi bygger på. När caatatierna får de här byggsatserna från Voyager så stillar sig hämndbegäret något och de låter Voyager åka iväg i lugn och ro. Janeway myser lite extra mycket över den här upplösningen, eftersom Seven of Nines vilja att dela med sig av teknologi är det mest o-borgska man kan göra. Seven of Nine håller alltså på att bli en människa, precis som Janeway hoppats och trott.

Jag tycker att alla scenerna med Torres och Paris i rymden är ovanligt bra för att vara Star Trek. Precis som jag tycker att hela sättet man tar sig an caatatierna känns slitet och tradigt. Avsnittet saknar helt enkelt den där humanistiska touchen som brukar vara standard i Star Trek i skildringen av de här flyktingarna.

En sak som Voyager däremot inte skulle kunna skänka bort till någon är skyttlar. Ytterligare en gick alltså åt helvete i det här avsnittet. Hur står det egentligen till på Voyagers skyttelfront. Kan det verkligen finnas några kvar? Hälsningar: Nu orolig på riktigt.

Betyg: 7/10.

Voyager. Säsong 4, avsnitt 3/26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 8 långfilmer och 496 tv-avsnitt.

VOY: Displaced. Det med de nyrianska piraterna.

Plötsligt försvinner det folk på Voyager, och de ersätts med förvirrade främlingar i gammalmodiga dräkter och ett slags nattmösseliknande saker på huvudet. Nykomlingarna ombord är lika frågande som Voyagers personal över det som händer, men Janeway inser ganska snabbt att eftersom utbytena bara fortsätter så här hennes egen besättning inom kort ersatt med nyriyaner, som folket kallar sig.

En av de som transporterats ombord på Voyager är en astrofysiker vid namn Rislan, och B’Elanna samarbetar med honom för att ta reda på mer om det märkliga fenomenet. Men alltför sent inser hon att det är att spela nyrianerna i händerna. De är nämligen ett slags kapare, som erövrar skepp, bosättningar och kolonier genom sin snillrika överraskningsmetod. De varelser de ersätter hamnar i holodäcksliknande biosfärer, anpassade efter artens önskemål och behov. När Janeway och de andra lyckas hitta en utgång ur reservatet upptäcker de att man befinner sig på ett rymdskepp med totalt 94 olika bosättningar av det här slaget.

Vår kära Voyager-crew lyckas till sist komma ur även den här knipan med både skepp och heder i behåll, men det krävdes hjälp av den numera transportabla hololäkaren, en främling vid namn Jarlath från grannbiosfären, Tuvoks hemmagjorda vapen och Janeway otroliga förmåga att behärska vilt främmande kontrollpaneler oavsett vilket språk, principer eller teknik som ligger bakom dem. Efter tjugo knapptryck har hon och Tuvok knäckt vilket datorsystem som helst. Å andra sidan verkar ju aliens ha lika lätt att ta sig in i Voyagers dator.

Displaced är faktiskt spännande på riktigt. Jag gillar inledningens mystiska försvinnande, fajterna kring övertagandet av skeppet (Chakotay saboterar) och sedan Janeways skadeglada hämnd där hon låter de två bossarna från det värmeälskande nyrianska folket frysa häcken av sig på en av deras holomiljöer – ett med is och kyla, förstås.

En annan sak som är bra med det här avsnittet är att man kombinerar den tydliga fristående handlingen med att fortsätta att teasa kring Paris och B’Elannas eventuellt spirande romans. Genom hela det här avsnittet går deras gnabbande som en röd tråd – ja, bitvis funderar jag på om deras relation egentligen är avsnittet huvudhandling. Att alla de där specialeffekterna och klimatrummen och nyrianska påfunden är en enda uppblåst kuliss för att i smyg kunna berätta en sammanhängande historia om Voyagers just nu hetaste kärlekspar. Extra roligt blir det förstås när de bråkar och får löpande kommentarer av hololäkaren.

PARIS: Er, about the programme. I didn’t mean to push you. 
TORRES: I know. You didn’t, and I didn’t mean to lash out at you like that. 
HOLOLÄKAREN: A typical defensive reaction. Using an aggressive outburst as a shield against a perceived emotional threat. 
PARIS: That says it, all right. 
TORRES: Oh, that’s very funny coming from you. 
PARIS: And what is that supposed to mean? 
TORRES: Well, you’re hardly one to talk about being defensive. 
PARIS: And why is that exactly? 
TORRES: Well, you just pretend that nothing bothers you and then you turn everything into a joke. 
EMH: That’s a valid observation. Defence mechanisms come in many forms. 
PARIS: That’s ridiculous. I am an easy-going person, who is just trying to be friendly to someone who is obviously terrified of having a friend. 
EMH: Fear of intimacy is a common indication of low self-esteem. Perhaps if you stopped to analyze the root cause, you might 
(Torres stänger av läkarens talsystem) 
TORRES: If you find it so difficult to be my friend, then why keep trying? 
PARIS: That’s a good question. I think I’ll stop wasting my time. 

Så nöjd med denna åktur! Stod och vacklade mellan sju och åtta, men valde glädje! Det här kändes som ett avsnitt som var genomfört med mycket gott humör. Och det är nog så viktigt.

Betyg: 8/10

Voyager. Säsong 3, avsnitt 24/26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 8 långfilmer och 481 tv-avsnitt.

VOY: Blood Fever. Det där B’Elanna blir ett kåtmonster.

Äntligen släpper Voyager-författarna till lite och låter ett avsnitt handla väldigt mycket om sex. Fast, eftersom det här faktiskt fortfarande är Star Trek, så styrs sexdriften förstås av något som mest är att likna vid ett livsfarligt sjukdomstillstånd. Sjukdomar är ju ett stående inslag i den här tv-serien, sexualitet känner man sig oftast lite mer obekväm inför. 

Det är den annars så behärskade (ja, nästan beskedlige) Vorik som lyckas smitta B’Elanna med sin Pon Farr-kättja. Det är något i stil med att han skapar ett telepatiskt band till henne när han redan är, hur ska vi kalla det….uppspelt. Eller kanske är “galen av brunst” rätt sätt att beskriva det som händer. Eller faktiskt bara kvinnomisshandlare, rakt av. Den där mentala kopplingen uppstår ju när han faktiskt överfaller B’Elanna efter att hon tackat nej till hans frieri. Pon Farr- överföringen drar sedan igång hennes klingonska gener som skapar en egen, och högst labil, version av det vulcanska parningstillståndet.  

Det här är ett ganska bra exempel på hur Star Treks manusförfattare ofta handskas med sexuella inviter och knullande (förutom när det gäller Kapten Kirk). Man gör det till en avvikelse, en anomali, hos de annars så behärskade och perfekta Starfleetmedlemmarna. Gärna förknippat med sjukdom eller sinnesförvirring. Ta till exempel när stackars Kes hamnade i sin parningsperiod för någon säsong sedan, få i den här serien har sett mer dödssjuka ut än hon gjorde då. Eller här, där både Vorik och B’Elanna blir personlighetsförändrade när åtrån får dominera och bestämma.  

En fascinerande sak här är att pon farr tydligen är något som man inte talar högt om, ens vulcaner emellan. Det anses som oerhört pinsamt och skamfullt att en vulcans logik och mentala kontroll ersätts av enbart instinkt och drifter. Bäst att inte låtsas om att det blir sådär vart sjunde år, tydligen. Inget ämne lämpligt att avhandla runt fikaborden på Vulcan, alltså. Eller med utomstående. Eller med någon alls. #pratainteomdet. 

Hade Vorik kunnat prata om att han var på väg in i sin brunstperiod hade troligtvis det mesta av det här avsnittets händelser kunnat undvikas. Tystnadskulturen  ställer också till det för Voyagers hololäkare när han försöker behandla Pon Farr-utbrottet. Det kan tydligen utvecklas till ett livshotande tillstånd. Ja, man kan åtminstone få allvarliga hjärnskador om man varken får ligga eller slåss medan man är i “tillståndet”. Därav B’Elannas desperation när Tom Paris, antagligen för första gången i sitt liv, tackar nej till sex. Nu, när hon faktiskt behöver ligga för att inte bli hjärnskadad, så bestämmer han sig för att vilja vänta med sexandet tills han vet att det är vad B’Elanna verkligen vill, och att det inte bara är hennes drifter som talar. Äntligen, en man som inte bär sig åt som ett as utan helgar samtyckesprincipen. Eller är det bara den gamla vanliga moraliserande skillnaden mellan kärlek och se som han hänger upp sig på?

Å andra sidan, det här är en nödsituation. Så ganska snart är de två trots allt på väg att ge sig på lite “hårda tag”-sex tillsammans, men blir avbrutna av en vansinnigt svartsjuk Vorik. Det blir inget sex, i stället slåss B’Elanna och Vorik med varandra, vilket kanske är den bästa lösningen för alla inblandade.

I en epilog så inser vi däremot att relationen mellan B’Elanna och Tom Paris fortfarande är stel efter det som har hänt. Hon som hävdade att hon inte vågade besvara hans känslor, har på nytt krupit in i sitt skal. 

I serien av iakttagelser kring sex och holodäcket noterar jag att hololäkaren praktiskt taget tvingar Vorik att ha sex med en hologramtjej i det här avsnittet. En företeelse som, lite motsägelsefullt, både verkar vara en självklarhet och ändå något som hololäkaren måste föreslå på ett menande sätt. Fortfarande ytterst oklart om det är socialt accepterat att använda holodäckets personer som någon form av digitala sexdockor inom Stjärnflottan. Och är detta i så fall officiellt sanktionerat från Federationens sida? Kan sexet till och med vara själva syftet med holodäcket från början? Jakten på ledtrådar går vidare. 

Jag kanske ska nämna den rätt så menlösa b-handlingen också (eller om det kanske är a-handlingen, svårt att avgöra). Voyagercrewen letar i varje fall efter “gallicite”, och hittar en planet med övergivna gruvor. Som sedan visar sig inte alls vara övergivna, utan i dem finns resterna av planetens befolkning. De gömmer sig för en övermäktig fiende som en gång i tiden attackerade dem och höll på att utrota hela folket. Vem det var får vi veta i avsnittets sista scen då man hittar liket av en….borg!

Jag tyckte att det här var ett rätt kul avsnitt. Men komplicerat. Även om det här är gjort före #metoo så har man verkligen varit tvungna att balansera hit och dit för att inte sluta i något som är väldigt likt sexuella övergrepp eller sexuellt utnyttjande. Det är liksom inte avslappnad hippiestämning och fri kärlek som kännetecknar Pon Farr. Tvärtom, det är mer tvångsmässigt, våldsamt och plågat. Märkligt blir det också när Tuvok typ nästan ger order till Paris om att ligga med B’Elanna. Bonusfakta: från början var det meningen att Tuvok var den som skulle gå in i Pon Farr, men det ansågs som för vågat, eftersom han ju är gift och har barn i en annan del av galaxen. Kåtslag kan man eventuellt hantera i en sån här tv-serie, men inte otrohet. 

Oavsett är det faktiskt alltid lite skönt att se avsnitt där huvudpersonerna för en gångs skull agerar lite mänskligt (skrev den uppenbart inkonsekventa person som blev jätteupprörd när Sisko agerade utanför protokollet i förra avsnittet, men det jag menar med mänskligt här är väl mer drifter, sex och andra mer privata grejor).  

Lite extra bonuspoäng för en bra “mjuk” cliffhanger. Det är annars nästan bara i dubbelavsnitten som man använder sig av cliffhangers i Star Trek–serierna, men här kom det! Att hitta ett borglik indikerar ju att dessa kramgoa figurer snart kommer att dyka upp i Voyager, även om det kanske inte måste hända i nästa avsnitt (vilket det i och för sig gör, men å andra sidan var det här och förra Voyageravsnittet producerade i omvänd ordning, något som gör att den lite speciella stämning som finns mellan B’Elanna och Vorik i det avsnittet egentligen beror på det som hände här). Sedan är det ju svårt att inte bli nostalgisk och börjar längta till att börja om från början och se alla avsnitt igen, bland annat originalseriens lätt homoerotiska Pon Farr-avsnitt. 

Betyg: 8/10.

Voyager. Säsong 3, avsnitt 16/26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 8 långfilmer och 464 tv-avsnitt.