Plötsligt försvinner det folk på Voyager, och de ersätts med förvirrade främlingar i gammalmodiga dräkter och ett slags nattmösseliknande saker på huvudet. Nykomlingarna ombord är lika frågande som Voyagers personal över det som händer, men Janeway inser ganska snabbt att eftersom utbytena bara fortsätter så här hennes egen besättning inom kort ersatt med nyriyaner, som folket kallar sig.
En av de som transporterats ombord på Voyager är en astrofysiker vid namn Rislan, och B’Elanna samarbetar med honom för att ta reda på mer om det märkliga fenomenet. Men alltför sent inser hon att det är att spela nyrianerna i händerna. De är nämligen ett slags kapare, som erövrar skepp, bosättningar och kolonier genom sin snillrika överraskningsmetod. De varelser de ersätter hamnar i holodäcksliknande biosfärer, anpassade efter artens önskemål och behov. När Janeway och de andra lyckas hitta en utgång ur reservatet upptäcker de att man befinner sig på ett rymdskepp med totalt 94 olika bosättningar av det här slaget.
Vår kära Voyager-crew lyckas till sist komma ur även den här knipan med både skepp och heder i behåll, men det krävdes hjälp av den numera transportabla hololäkaren, en främling vid namn Jarlath från grannbiosfären, Tuvoks hemmagjorda vapen och Janeway otroliga förmåga att behärska vilt främmande kontrollpaneler oavsett vilket språk, principer eller teknik som ligger bakom dem. Efter tjugo knapptryck har hon och Tuvok knäckt vilket datorsystem som helst. Å andra sidan verkar ju aliens ha lika lätt att ta sig in i Voyagers dator.
Displaced är faktiskt spännande på riktigt. Jag gillar inledningens mystiska försvinnande, fajterna kring övertagandet av skeppet (Chakotay saboterar) och sedan Janeways skadeglada hämnd där hon låter de två bossarna från det värmeälskande nyrianska folket frysa häcken av sig på en av deras holomiljöer – ett med is och kyla, förstås.
En annan sak som är bra med det här avsnittet är att man kombinerar den tydliga fristående handlingen med att fortsätta att teasa kring Paris och B’Elannas eventuellt spirande romans. Genom hela det här avsnittet går deras gnabbande som en röd tråd – ja, bitvis funderar jag på om deras relation egentligen är avsnittet huvudhandling. Att alla de där specialeffekterna och klimatrummen och nyrianska påfunden är en enda uppblåst kuliss för att i smyg kunna berätta en sammanhängande historia om Voyagers just nu hetaste kärlekspar. Extra roligt blir det förstås när de bråkar och får löpande kommentarer av hololäkaren.
PARIS: Er, about the programme. I didn’t mean to push you.
TORRES: I know. You didn’t, and I didn’t mean to lash out at you like that.
HOLOLÄKAREN: A typical defensive reaction. Using an aggressive outburst as a shield against a perceived emotional threat.
PARIS: That says it, all right.
TORRES: Oh, that’s very funny coming from you.
PARIS: And what is that supposed to mean?
TORRES: Well, you’re hardly one to talk about being defensive.
PARIS: And why is that exactly?
TORRES: Well, you just pretend that nothing bothers you and then you turn everything into a joke.
EMH: That’s a valid observation. Defence mechanisms come in many forms.
PARIS: That’s ridiculous. I am an easy-going person, who is just trying to be friendly to someone who is obviously terrified of having a friend.
EMH: Fear of intimacy is a common indication of low self-esteem. Perhaps if you stopped to analyze the root cause, you might
(Torres stänger av läkarens talsystem)
TORRES: If you find it so difficult to be my friend, then why keep trying?
PARIS: That’s a good question. I think I’ll stop wasting my time.
Så nöjd med denna åktur! Stod och vacklade mellan sju och åtta, men valde glädje! Det här kändes som ett avsnitt som var genomfört med mycket gott humör. Och det är nog så viktigt.
Betyg: 8/10
Voyager. Säsong 3, avsnitt 24/26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 8 långfilmer och 481 tv-avsnitt.
