Lower Decks: Much Ado About Boimler. Det där Boimler blir transportörskadad och Mariners bästis vickar som kapten.

Inget Star Trek-koncept känns komplett utan transportörtrubbel. Så nu är den här serien i alla fall mer fullständig än tidigare. Det är förstås Boimler som hamnar i ett stadium där han bara är semi-materialiserad, det vill säga genomskinlig, och till en början åtföljd av ett irriterande transportörljud. Det där ljudet går ganska lätt att stänga av, men att göra Boimler till en människa av kött och blod igen visar sig bli lite svårare. Det beslutas att han ska skickas iväg till The Farm, en plats där offer för olika freak-accidents skickas för vård och rehabilitering. Boimler får sällskap på färden av Tendi och den hund hon framställt i ett laboratorium. The Dog, som hon kallar den, har nämligen en del oväntade biverkningar av sin unika tillkomstmetod. som till exempel att den förvandlas till ett monsterliknande väsen då och då (mot slutet av avsnittet får vi även reda på att den kan prata och levitera).

Manusförfattarna har förstås haft otroligt kul här, när man leker med tanken att The Farm antingen är ett paradis för dem som skadats i tjänsten, eller en vilsedande myt för att kunna isolera och internera Stjärnflottans pinsamma misstag. Upphovspersonerna har frossat i freakiga olyckor från Star Treks historia, men även hitta på en och annan ny katastrof (men visst finns här en bismak av funkofobi?).

Kapten Freeman är på ett superviktigt uppdrag, så Cerritos får en vikarierande kapten. Det visar sig vara Mariners vapendragare från Stjärnflottans akademi, Amina Ramsey. Polaren från förr vill gärna ha Mariner som sin försteofficer, vilket förstås leder till hennes vanliga karriärs-tourettes. Mariner är så orolig över att Ramsey ska erbjuda henne jobb på ett annat skepp inom Stjärnflottan att hon medvetet gör bort sig för att inte bli befordrad. Hennes verkliga kompetens kommer inte fram förrän man påträffar ett annat Federationsskepp, The Rubidoux som attackerats av en energiätande alien. En typisk trekkisk krissituation alltså. Och som vanligt lyckas man förstås transportera över alla ombord till Cerritos, men eftersom glitchen i transportören fortfarande finns kvar så är alla semitransparenta, transportörsringande varelser när de kommer fram till skeppet.

För Boimler och de andra olycksdrabbande får faktiskt till sist reda på att de inte ska sättas i något koncenrationsläger, utan att The Fram finns på riktigt och är ett paradis komplett med härliga drinkar och ett ordentligt spa. Men lagom till sin första massage så försvinner förstås Boimlers transportörbesvär, och han blir utkickad från paradisplaneten. Much Ado About Boimler är ännu ett underhållande avsnitt som både tar fasta på Star Trek-historien och vågar ta sig friheter med den. Gillar framför allt den hysteriska och långtifrån modiga befälhavaren på The Rubidoux som inte hanterar stressiga situationer eller dödsfara på ett särskilt värdigt sätt..

Men jag har en sak som jag ändå måste sätta på minussidan. De här avsnitten försvinner så himla snabbt från mitt minne. Det är extremt kul så länge det varar, men kanske en starkare övergripande och sammanhängande story, eller några spridda ögonblick av allvar här och där kanske hade gjort susen? Eller så håller jag bara på att bli gammal.

Betyg: 8/10.

Det här är avsnitt 7/10 av Lower Decks första säsong. Så här långt i min Startrekathon har jag betat av 13 spelfilmer, 7 dokumentärer, 7 Star Trek-romaner, 14 lite större seriealbum samt 793 tv-avsnitt. Och lite till…

Lower Decks: Cupid’s Errant Arrow. Det där Boimler drabbas av en dejtingparasit.

Det är ändå något speciellt med en bästis som inte kan acceptera att man dejtar någon som är het. I Boimlers fall är denna bestie förstås Mariner, och eftersom hon både har livlig fantasi och ett överskott av handlingskraft så blir det ganska dramatiskt för Boimler att presentera henne för sin nya flickvän (som dessutom har högre rang än honom, det antyds i varje fall att det inte är något som brukar hända inom Stjärnflottan).

Mariners olika förklaringsmodeller till varför Boimler har en snygg tjej? Tja, första gången hon ser Barbara Brinson krama om Boimler så försöker hon avsluta det holodäcksprogram som hon eventuellt tror är igång. Sen gissar hon på att Brinson troligtvis är en alien, och berättar om en hemsk incident på Deep Space Nine där hennes kompis drömkille visar sig vara en harvongiansk shapeshifter. Som dessutom hann äta upp kompisen innan Mariner hann gripa in. Andra gissningar är att Barbara är en suliban, en omopererad cardassier eller kanske en klon? Ja, hon gör till och med en sån där anslagstavla full med snören som man i alla krimserier på tv för att presentera sina teorier för Boimler. Som kanske inte var helt överlycklig över hennes engagemang i den här frågan.

Men när Boimler får reda på att Brinson haft ihop det med Cerritos egna drömhunk Jet, så blir han däremot enormt svartsjuk, och gör bort sig ett flertal gånger när han försöker imponera/spionera på Barbara som förstås ska jobba supernära sitt ex ett tag. Men trots alla pinsamheter tappar Brinson ändå inte totalt intresset för Boimler. Och som om inte det räckte som bevis för att något skumt var på gång, så hittar Mariner ett urvuxet parasitskal på skeppet. Allt mynnar ut i att det är Boimler som är den som bär på parasiten – den sitter fast förankrad på hans bakhuvud. Och det är förstås den lilla gröna larvliknande saken som gör honom oemotståndlig för Brinson. När parasiten är borta nyktrar hon förstås till och dumpar honom. Några highlights på vägen till upplösningen: Mariner hinner se Boimler naken (det är tydligen något outsägligt hemskt, just sexualitet får alla ombord att uppföra sig som om de vore tonåringar?). Hon bondar också med Barbara medan Boimler är medvetslös, då de passar på att dela de värsta och mest pinsamma misstagen han gjort. Med en bästis som Mariner behöver Boimler inga fiender.

Det finns två helt okej bihandlingar här också. Kapten Freeman tvingas förhandla med NIMBY-aliens samtidigt som hon ska försöka rädda dem från en sönderfallande måne. Till sist inser hon att den som är mest besvärlig att göra till lags bor ensam med sin fru på en egen asteroid (eller var det en planet). Trots hans numerära underläge kräver han specialbehandling. Det får han förstås inte. Och så håller Rutherford och Tendi på att bli tvångsvärvade till systerskeppet Vancouver. Men alla tekniska innovationer till trots, så slåss de för att få vara kvar på sitt gamla risiga skepp. There’s no place like home, antar jag.

Ett betydligt fräsigare avsnitt än det förra, lite sega. Visst, det kanske var lite mer tufft och politiskt att driva med några av Star Trek-franchisens misslyckade flirtar med religiös och andlig tematik. Men Star Trek och parasiter har alltid varit en osedvanligt lyckad kombination. Så också den här gången.

Betyg: 8/10.

Så här långt i min Startrekathon har jag betat av 13 spelfilmer, 7 dokumentärer, 7 Star Trek-romaner, 14 lite större seriealbum samt 791 tv-avsnitt. Och lite till

Lower Decks: Moist Vessel. Om modersuppror och befälstortyr.

Mina delade känslor inför den ena av den här seriens två huvudpersoner fortsätter i det här avsnittet. Jag menar, att gäspa högljutt när någon håller på att genomföra en briefing på ett möte är faktiskt inte okej. Inte ens om man har en sårig relation med sin morsa (som i det här fallet är ens kapten).. Eller om den som tydligen ska vara outhärdligt långtråkig (kapten Durango, spelad av Haley Joel Osment!) inte ens hinner säga ett ord innan Mariner (för det är hon som jag stör mig på) börjar med sitt gäspande. Framför allt är det oförlåtligt när ämnet är så pass intressant som ett generationsskepp där hela besättningen dött, men där det finns ett slags livselixir som kan ge liv till icke-organiska material.

Ja, så pass rude är Mariner att man i det här avsnittet börjar fundera på om skälet till att hon väljer att arbeta på morsans skepp är att hon hade fått sparken från alla andra posteringar inom Stjärnflottan. Den egotrippade “hjälten” i den här serien, Jack Ransom, verkar tycka samma sak. Men planen som han och kapten Freeman till sist enas om är ett lära Mariner en läxa genom att ge henne de värsta jobben ombord, gång på gång på gång. Tanken är att hon då frivilligt ska be om förflyttning. Men eftersom Mariner lyckas göra även skitjobb lustfyllda, så kommer den ömma modern snart på vad som verkligen skulle kunna få Mariner att säga upp sig: en befordran. Att vara ett befäl är hennes verkliga mardröm. Av någon anledning gillar hon inte att sitta på meningslösa ledningsgruppsmöten, eller pliktskyldigt tvingas att närvara på diverse uppträdanden ombord.

Några nya insikter om livet ombord får vi trots allt också oss till livs. Som varför det är så läskigt att rengöra filter till holodäcket (jag fattade i alla fall det som att folk använde det för att ha sex?).

I B-handlingen får vi följa den kanske mest irriterande rollfiguren i hela den här serien. Tendi, när hon sabbar en ceremoni där en besättningsman ska upphöjas till en annan dimension. Men det blir inte något av det kroppslösa medvetandet när Tendi råkat ramla rakt in i någon form av sandmönster på golvet. Hon kan förstås inte komma över den här fadäsen utan försöker “hjälpa” den där besättningsmannen med sina metafysiska bryderier. Otroligt irriterande, faktiskt. Boimler får också vara med på ett litet hörn. Han missförstår hela upplägget med Mariners befordran, och försöker själv imponera på befälen genom att vara en mer ondskefull och anarkistisk version av sig själv. Det vill säga, spilla kaffe i Ransoms skrev. Det är verkligen tur att det så här dags i avsnittet äntligen är dags för den där livsskapande sörjan att börja läcka ut ur generationsskeppet och ta sig in i och börja terraforma Stjärnflottans skepp. Det här avsnittet var inte på väg mot något kul ställe.

Allt slutar förstås ändå ganska bra. Mariner räddar allas liv och bondar med morsan, bara för att sedan göra bort sig igen och återgår till marktjänst igen. Mannen som Tendi sabbat upphöjningen av erkänner att allt egentligen var fejk, och att han skyllde på henne när han inte själv lyckades uppgå i världsalltet. Bara för att, efter att han räddat Tendis liv, faktiskt genomgår någon form av transformation till en högre dimension. Det verkar däremot mest vara en enormt plågsam process. I avsnittets repliker refererar man till Wesley Crushers och Amanda Rogers upplevelser. Ändå tänker jag mest på Kes. Får se om den här olycklige dimensionsresenären gör en Fury och återvänder för att hämnas.

Så det här var alltså avsnittet som skulle förklara och fördjupa konflikten mellan Mariner och hennes morsa. Bra tänkt att lägga det här i serien, tycker jag. Däremot var det också ett avsnitt som jag inte tyckte var så…kul. Kanske för att jag tycker att både Mariner och Tendi bägge är rätt jobbiga, om än på helt olika sätt. Fast frågan är väl om jag gillar någon av de där undre däcks-typerna över huvud taget. Det känns fortfarande som att parodierna på de med högre rang i Stjärnflottan är mycket mer underhållande än de lite lama knegarna i botten av hierarkin.

Betyg: 5/10.

Det här är avsnitt 4/10 av den första säsongen av Lower Decks. Så här långt i min Startrekathon har jag betat av 13 spelfilmer, 7 dokumentärer, 7 Star Trek-romaner, 14 lite större seriealbum samt 790 tv-avsnitt. Och lite till