Drastic Measures, den andra romanen i Discovery-serien, utspelas år 2246, ungefär tio år före tv-seriens avsnitt Battle at the Binary Stars. Här sammanstrålar Philippa Georgiou och Gabriel Lorca på den koloniserade planeten Tarsus IV där en aggressiv svamp förstört nästan allt som går att äta för de stackars nybyggarna. När Federationen inte verkar kunna hjälpa planetens invånare i tid för att undvika svält och undergång så fattar den nyutnämnde guvernören Kodos ett minst sagt drastiskt beslut. Eftersom maten på sikt inte kommer att kunna räcka till alla så väljer han att avrätta hälften av planetens 8 000 invånare. En massaker som inte bara är grym och brutal, utan också helt onödig. Ett första Federationsskepp når Tarsus IV med mat och personal bara dagar efter att 4 000 personer mördats på kolonins stora stadium.
Gabriel Lorca, som senare ska komma att bli befälhavare på Discovery, befinner sig redan på Tarsus IV när massavrättningen äger rum. Han är en av en handfull personer som Starfleet har stationerade på planeten. Lorca är där för att testa tillvaron på “land” efter ett årtionde i rymden – och verkar ha övervägt att eventuellt stanna på planeten för gott. Kanske rentav sluta i Stjärnflottan och istället satsa på familjeliv med sin nya flickvän, som han träffat på planeten. Georgiou är däremot en nykomling på Tarsus IV. Hon är med på det där första skeppet som kommer till undsättning. De två samarbetar när de försöker skapa ordning och reda på en planet vars befolkning är traumatiserad efter massmordet. Men de jobbar också tillsammans för att jaga ifatt mannen som snabbt fått öknamnet “Kodos The Executioner” som befinner sig på flykt på planeten.
Trots sitt mörka innehåll är jag betydligt gladare efter att ha läst Drastic Measures än efter den första Discovery-romanen, Desperate Hours. Förra boken kunde jag inte läsa mer än två, tre sidor i sträck av innan jag blev uttråkad. Drastic Measures hade jag däremot svårt att lägga ifrån mig. Jag satt uppe långt efter läggdags flera nätter och fortsatte att plöja kapitel efter kapitel. Inte för att den är särdeles välskriven, men det finns definitivt ett driv i berättandet. Jag ville verkligen veta hur det skulle gå. mycket mer än jag ville sova. Så har också Drastic Measures en betydligt tydligare premiss än sin föregångare i serien. Dess teman berör också åtminstone i viss mån vikten av medmänsklighet och etik i en värld som står inför extremt svåra val. Det handlar om flyktingar, resursbrist, svält och onda män som tror på “survival of the fittest”, och det känns ju ganska aktuellt.
Eller för att uttrycka det på ett annat sätt: Här pratar vi inte om något så konstlat som ett obemannat rymdskepp från en redan död civilisation. I stället handlar Drastic Measures om något så konkret som ett brutalt och grymt folkmord, i en historia som har en tydlig skurk –och dessutom en smart sådan, som hela tiden ligger steget före de som jagar honom.
Författaren, Star Trek-vetaranen Dayton Ward, vågar dessutom leka lite med berättarperspektiven i boken. Ett smart grepp är till exempel att låta en kvinna från Betazoid vara berättare i några av scenerna. Med sina tankeläsargåvor kan hon ju beskriva huvudpersonerna och deras stressreaktioner på ett ytterst ingående sätt (som bonusinfo får vi också reda på skumma saker som att betazoiderna inte berättade om sina förmågor för Federationen från början)
Ward bryter också upp berättelsen med korta utdrag ur en framtida bok som handlar om det bisarra händelseförloppet på planeten: The Four Thousand: Crisis on Tarsus IV. En samling intervjuer med de som var med, både offer och förövare, och som kom ut 10 år efter katastrofen. Även om det greppet piggar upp en del så hade jag gärna sett fler avbrott i liknande stil, kanske med texter från andra källor kring det som hänt. Här och där avslöjar dessvärre intervjuerna från boken lite för mycket om det som ska hända framöver i berättelsen – jag kan ju till exempel vara ganska säker på att någon som blir intervjuad för boken överlever våldsamheterna på Tarsus IV. Där förstör Ward lite för sig själv. Men så rör han sig faktiskt också i redan utforskade vatten.
Nu kommer en extra känslig spoiler som antingen kan förstöra läsningen av boken, eller eventuellt göra den mer intressant att läsa. Det tog mig faktiskt 381 av de 391 sidorna i Drastic Measures innan jag insåg att man lika gärna skulle kunna kalla den här boken för en prequel till originalserien som för Discovery. Drastic Measures skildrar nämligen bakgrunden till TOS-avsnittet The Conscience of the King (som en del kanske minns som konceptets mest Shakespearereferenstyngda). Jag blev lite misstänksam när en bok med Shakespeares samlade verk dök upp på ett väldigt övertydligt sätt i slutet av Drastic Measures, och insåg att det var något bekant med hela storyn. Det här förklarar också att författaren Dayton Ward vågade göra något så uppseendeväckande som att skriva in en ung James Kirk i den här boken. I efterhand förstod jag att det i själva verket inte var så dramatiskt, Kirks närvaro på Tarsus IV var ju redan inskriven i kanon.
Vad jag däremot har lite svårt för är den fjäskande tonen i den här boken kring den tonårige Kirk. Georgiou träffar honom i några minuter och är så pass superimponerad att hon redan börjat jobba som hans personlige syo-konsulent. Ett kortare exempel ur den dyrkande beskrivningen:
From what Georgiou could see he was a fount of raw untapped potential, lacking only age, education, and experience. If he was anything like his parents had to be, and assuming his own desire to pursue such a path, young Jim Kirk had the makings of a first-rate Starfleet officer.
Desperate Measures sid 196.
Det nya som Dayton Ward tillför med den här boken är alltså i själva verket att skriva in Georgiou och Lorca i Kirks backstory. Lyckligtvis nöjer sig faktiskt inte med det, utan passar också på att låta både Enterprise och dess kapten Robert April få vara med i några scener. Det blir lite Star Trek-göttigare så.
Vilka nya saker får vi reda på om Lorca och Georgiou då? Nja, de är ganska lika det vi sett av dem tidigare. Hon är rättrådig, behärskad och kontrollerad. Han är impulsiv, hämndlysten och beredd att tänja på regler och protokoll för att sätta dit skurkarna. I just det här fallet är han kanske lite extra på, eftersom hans flickvän är en av dem som dödats i massakern på arenan. På bokens allra sista sidor får vi dessutom en glimt ur framtiden där Lorca sitter i fängelse – en påminnelse om att den vi läst om i den här boken är primäruniversumets Lorca, inte spegel-Lorca. Det vill säga, vi har läst en fördjupande roman om en person som faktiskt aldrig varit med i Discovery.
Det blir många lager och referenser att hålla reda på, men som helhet är Drastic Measures helt okej äventyrslitteratur. Jag håller ju fortfarande på att försöka förstå mig på den här genren, och hakade bara upp mig några gånger i den här romanen. Ward verkar liksom ha några hangups som ofta återkommer i hans skrivande. En av dem är väldigt detaljerade beskrivningar av rum i allmänhet, och antalet arbetsplatser och datorskärmar i dem i synnerhet. På sidan 237 får han ett annat anfall av övernitisk detaljrikedom, när han börjar beskriva innehållet och principerna bakom packningen i Lorcas ryggsäck. Antar att det är sånt som vissa av fansen vill ha i sin strävan efter att kunna rekonstruera livet i Stjärnflottan. Själv hade jag gärna sett lite mer djup hos huvudpersonerna i stället. Mot slutet av boken (som för övrigt består av en tre, fyra olika slut på rad) fastnar Ward dessvärre också i det där styltigt högtidliga språket som jag tycker så illa om. Det är tydligt att Ward skriver bäst när det är lite action och rakare handling, miljöbeskrivningar och det lite mer målande känns mest krystat. Och att boken är så dåligt korrläst att man dubblerar några meningar i bokens början är väl ytterligare ett tecken på ambitionsnivån med den här produkten.
Men som ren brukslitteratur dyker det här mer än nog. Tycker att Dayton Ward använder sig av kanon på ett smart sätt här. Och jämfört med förra boken om Discoverys universum är det här ett gigantiskt kvalitativt steg framåt.
Betyg: 6/10.
Star Trek Discovery: Drastic Measures. Bok 2 om Discovery-universumet. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 8 långfilmer och 464 tv-avsnitt, samt läst 2 Star Trek-romaner och ett seriealbum..
Jag vet inte vad som är mest skadligt för min Star Trek-bloggdisciplin – semester eller att vara tillbaka på jobbet? Eventuellt kan det som gjort att min bloggfrekvens dalat på sistone också vara att jag tvingat mig själv att läsa boken Captain’s log: William Shatner’s personal account of the making of Star Trek V – the final frontier as told by Lisabeth Shatner. Det hemskaste jag utsatt mig för under min Startrekathon. Illa skrivet, fjäskigt, underdånigt och överpedagogiskt. Det här var tufft.
Men även en blind höna… I något slags naiv förtrolighet och gränslös beundran för sin far så väljer nämligen Lisabeth att ta med alla möjliga detaljer om arbetet. Shatners drömmar om att göra en film där besättningen ombord på Enterprise möter Gud redovisas utförligt, liksom Gene Roddenberry och andras sågningar av Shatners första, mer teologiskt inriktade, utkast till handling i filmen. Man får verkligen känslan av hur katastrofalt resultatet hade blivit om Shatner hade fått göra som han ville. Det prekära och komplicerade i att skriva ett Star Trek-manus framkommer också i boken, för det är inte bara Roddenberry som har synpunkter. Även Leonard Nimoy och Deforest Kelley har synpunkter på hur deras rollfigurer Spock och Bones ska skildras i filmen. Planerna på att låta kapten Kirk vara ensam hjälte skrotas därmed också.
Det hela hade gått att skadeglatt läsa hela den här boken som ett lustmord på Shatner, om inte den skrivits på ett så inställsamt, storögt och hängivet sätt. Shatner verkar vara den där typen av kulturarbetare som kan sitta i timmar och diskutera filosofin och meningen med en film som han inte har börjat skriva manus till, övertygad om att varje banal tanke är genialisk. Och för att var en person som arbetat så länge i branschen som Shatner har så verkar han ha väldigt dålig koll på hur den funkar. Som när han chockad inser att han inte har final cut på filmen. Det vill säga, att producenten är den som bestämmer hur slutklippningen av filmen ska göras. Att Shatner inte har snappat upp den typen av detaljer under sitt långa yrkesliv känns som ytterligare ett tecken på hur självupptagen han är.
Just nu pågår en 
Adam Nimoy gör redan på bokens första sidor klart att det han inte skrivit den för Star Trek-fans. Att han själv tänker vara huvudpersonen i sin egen självbiografi. Men visst finns det en hel del tillbakablickar på en barndom med en pappa som var en stjärna. Men familjelivet var inte särskilt härligt. Bland annat beskriver Adam Nimoy den inte helt härliga känslan när man tog bilden här ovan – ett sanningsenligt porträtt av en dysfunktionell familj enligt författaren. Men boken tar också upp bråken mellan far och son som vuxna, som till exempel det brev som Leonard Nimoy skrev till Adam där han listat 20 år av oförätter som han gärna ville ha förklaringar till av sonen (hela boken är för övrigt godkänd av pappan, som enligt Adam Nimoy inte ska ha velat ändra en mening i den).