Tag: Spegel-Georgiou

Star Trek: Discovery. Terra Firma Pt 2. Georgiou säger ajöss (i en backdoor-pilot?).

~ rogerwilson ~ 11 Comments

Så många tankar under och efter det här avsnittet. Var dubbelavsnittet Terra Firma bara en backdoor pilot? Alltså ett sätt att använda Discovery för att skapa introducera en spinoff-serie (även om en strikt definition av begreppet “backdoor pilot” tydligen främst avser mindre viktiga eller helt okända rollfigurer som får ovanligt mycket utrymme i ett enstaka avsnitt för att i senare bli huvudpersoner i en egen serie). Oavsett vilket begrepp man använder så var det här och förra avsnittet ett rätt utdraget sätt att skriva ut Georgiou ur serien, samtidigt som slutet tydligt pekar mot ett nytt äventyr för henne i en annan tid och på en annan plats. Och att Michelle Yeoh varit aktuell för en egen serie inom Star Trek-franchisen har ju varit känt sedan länge. Helt uppriktigt har vi ju mest gått och väntat på när den ska bli av.

Kanske hade upphovspersonerna till Discovery hellre beskrivit Terra Firma som två “väv”-avsnitt. Det är ju ganska stora delar av den här säsongen som använts för att skapa kontinuitet och sammanhang i hela trekiversumet. Lösa trådar och störiga detaljer har samlats ihop och sorterats i ordning. En av de lite större saker som vi ännu inte fått särskilt mycket sammanhang kring är väl det stora tidskriget, och hur länge alla dessa tidsresande odågor tilläts hålla på att försöka skriva om historien. Visst, en del kom ju fram i Enterprise, men i den serien kändes framtiden fortfarande högst instabil. Det faktum att dubbelavsnittets gåtfulla gästartist åtminstone nämnde tidskriget i förbifarten är eventuellt en indikation på att vi får mer om den där tiden, snart.

Jag är (givetvis) extremt lättad över att mannen med tidningen vid dörren mitt ute i snölandskapet från förra avsnittet inte var Q. Å andra sidan är den här versionen av Guardian of Forever (tidsportalen från originalserien som alltså tagit form här och nu som gubben med tidningen) verkligen rätt så Q-ish. Kanske är han bara en Q med lite tjusigare namn? En av de väldigt Q:iga grejorna han gör är till exempel att “testa” Georgiou genom att skicka henne långt tillbaka i spegeluniversumets tidslinje. Q älskade ju att utsätta människor för prövningar, och i efterhand får vi nu reda på att Georgious lilla tidresa är ett sätt att ta reda på om hon blivit en bättre människa genom att hänga i primiäruniversumet.

Ett rätt plågsamt test för Georgiou, som på nytt får uppleva hur hennes dotter väljer att svika henne. Även om Georgiou nu vet så pass mycket om framtiden att hon kan undvika kuppen emot henne. I alla fall den första. I väktarens ögon var det tydligen en bra grej av Georgiou att inte omedelbart döda spegel-Burnham när det avslöjats att hon var en del av konspirationen mot tronen, utan nöja sig med att låta henne plågas i agonizern i några dagar. Det var också sympatiskt att rädda en massa kelpier från att bli mat på terranska bjudningar, och att skvallra för en av dem att vahar’ai inte behöver innebära döden, utan tvärtom leder till en större styrka och förmåga för kelpier. Att historien sedan slutade på samma sorgliga sätt för spegel-Burnham verkade vara en mindre grej för den där väktargubben. Och med samma sätt menar jag alltså att Spegel-Burnham dör på nytt, för Georgious hand, efter att ha försökt störta kejsarinnan för andra gången. En lite oväntad bonus var eventuellt att även Georgiou strök med i spegeluniversumet. Hur påverkar det här tidslinjerna? Vi kräver att få veta! Nu

Georgiou klarar alltså evighetens väktares test, och uppenbarligen är den där väktaren sysselsatt med något slags komplicerat tidslinjemekano, för han avslutar Georgious tid i Discovery med att skicka henne till någon ny plats i tiden där hon tydligen kan göra lite nytta. Hur ska vi klara oss utan henne? Vem ska nu bli saltet bland de mjäkiga övermänniskorna i besättningen? Jag är inte nöjd med den här utgången! Och JO! Jag grät över det här avskedet också, men så är också min separationsångest den mest grava i denna världen. Har jag skrivit om hur FÖRKROSSAD jag var när jag var liten och jag insåg att jag just hade sett det sista avsnittet någonsin av VI PÅ SALTKRÅKAN?

“Terra Firma, Part 2” — Ep#310 — Pictured: Michelle Yeoh as Georgiou and Mary Wiseman as Ensign Tilly of the CBS All Access series STAR TREK: DISCOVERY. Photo Cr: Michael Gibson/CBS ©2020 CBS Interactive, Inc. All Rights Reserved.

Helt trovärdig tyckte jag förresten inte att Georgious förändring till att bli en mjuk humanist i spegeluniversumet var. Visst har man förstått att hennes försök att chockera alla ombord på Discovery med grova historier om sina bedrifter i spegel-universumet var lite fejk. Men att hon nu, plötsligt, var det terranska rikets största mjukis var lite för mycket förändring, lite för snabbt. Visst, jag förstår att hennes kärlek till Burnham ska ha gjort henne beredd att testa allt för att förändra historiens gång, men hon blev faktiskt ganska mycket tristare på kuppen. Oförlåtligt.

Sen undrar jag varför ska alla skrivas ut ur den här serien hela tiden. Book var tvungen att försvinna i några avsnitt, fast vi förstod att han skulle komma tillbaka. Njan drog iväg med det där fröskeppet (blir i och för sig inte förvånad om hon kommer tillbaka senare i serien). Nu är det Georgiou – seriens roligaste rollfigur (sorry Tig Notaro) – som ska skrivas ut . Hur många avsked ska vi behöva uthärda? Och vad är det för fel på det här gamla konceptet: ett intakt gäng åker runt på äventyr?

“Terra Firma, Part 2” — Ep#310 — Pictured: Sonequa Martin-Green as Commander Burnham of the CBS All Access series STAR TREK: DISCOVERY. Photo Cr: Michael Gibson/CBS ©2020 CBS Interactive, Inc. All Rights Reserved.

Nej, jag är inte särskilt nöjd med den här dubbelavsnittsutflykten till spegel-universumet. Det här, avslutande, avsnittet var i och för sig mindre tramsigt än del 1, men inte tillräckligt avgörande för att berättiga två avsnitt. Snarare känns det som väldigt mycket bortkastad tid när det gäller huvudstorylinen. Att man upptäcker att det är ett Kelpiskt skepp som ligger och sänder nödsignaler mitt i den där nebulosan är inte ett tillräckligt stort steg framåt i intrigen (även om det förstås eventuellt kan finnas ett samband mellan händelserna i spegeluniversumet och det här skeppets existens). Jag har inget emot avsnitt som handlar om att bygga upp ett universum i en sf-serie – men man får gärna fokusera på ett av dem!

Världens bästa inledning på en Star Trek-serie har nu schabblats bort genom tre rätt onödiga och lite tramsiga avsnitt. Jag hoppas verkligen att man hinner reparera skadan innan säsongen tar slut.

Betyg: 6/10.

Det här är avsnitt 10/13 av den tredje säsongen av Star Trek: Discovery. Så här långt i min Startrekathon har jag betat av 13 spelfilmer, 7 dokumentärer, 7 Star Trek-romaner, 14 lite större seriealbum samt 783 tv-avsnitt. Och lite till.

Star Trek: Discovery. Terra Firma pt 1. Tillbaka till spegeluniversumet. Långt tillbaka.

~ rogerwilson ~ 2 Comments

Det finns en följare här på bloggen (du vet vem du är) som gång efter annan hävdat att Q när som helst ska dyka upp i den här säsongen av Discovery. Till min stora sorg har jag börjat misstänka att han haft rätt hela tiden. För även om namnet Q aldrig sades rakt ut i det här avsnittet, så var det något extremt Q:igt över den där gubben som dök upp här. Han som satt och läste morgondagens nyheter framför en dörr, mitt i ett i övrigt helt öde snölandskap (det kändes i och för sig även om en scen som skulle kunnat platsa i böckerna om Narnia, förutsatt att den här snubben hade varit en kentaur).

Den mystiske mannen vid dörren hade liksom de där klassiska Q-maneren. Det extremt irriterande sättet att besvara varje fråga på ett fullständigt obegripligt sätt. Och den där rätt uppenbara förnöjsamheten över att kunna driva med folk som helt uppenbart befinner sig på gränsen till ren desperation. Jag rös av avsky redan här. Jag som trodde att Discovery skulle få vara en Q-fri zon.

Det är alltså Georgiou och Burnham som står framför dörren i vinterlandskapet och försöker få något vettigt ur den där gubben. De har blivit skickade dit av Discoverys dator, den som utvecklats till en supersmart artificiell intelligens efter att ha mergat med kunskapen som fanns i jättesfären i säsong två. Och som nu dessutom uppdaterat sina databaser med all fakta som Federationen lyckats samla in de senaste 930 åren. Resan till den öde planeten med dörren är en del av jakten på någon form av bot för det sönderfall på atomnivå som Georgiou lider av. Konsekvenser, får vi veta genom David Cronenbergs rollfigur Kovich, av att både ha rest genom dimensioner och tid. Och lösningen för Georgiou ska tydligen vara att gå in genom dörren i snölandskapet.

På andra sidan dörren: spegeluniversumet. Tillbaka i tiden. Innan spegel-Burnham och spegel-Lorca försökt genomföra sin kupp mot spegel-Georgiou. I praktiken är det här avsnittet alltså ett slags prequel till Discoverys första säsong. Jag är inte helt till mig av förtjusning över det här. I stället för att fortsätta att utforska det framtida universum som Discovery befinner sig, har vi nu åkt tillbaka i tiden igen. Dessutom till det spegeluniversum som så ofta balanserar på gränsen till det pinsamma. Ni vet, när alla ska spela brutala och onda med varierande mängder av överspel och missklädsam make-up.

Georgiou, som ju är orimligt ond på ett nästan tics-artat sätt i primäruniversumet, blir genast den mest rimliga när hon anländer till sitt gamla universum. Det verkar som om hon inte länge tycker att det där vettlösa våldet är lika spännande när det är normen. Precis som Georgiou inte längre är lika intresserad av att käka kelpier. Visst, hon dödar resolut spegel-Stamets som intrigerat mot henne, men benådar i nästa stund sin adoptivdotter, spegel-Burnham. Hon verkar inse att hon nu fått en oväntad chans att skapa en ny framtid för både sig själv och det terranska imperiet. Nu är ju bara frågan vilka konsekvenser det här ska få för tidslinjerna i serien, eller om det här är början på en ny alternativ Georgiouansk tidslinje.

Och på tal om tidslinjer. För de kontinuitetskåta är det här förstås ett väldigt viktigt avsnitt. I första delen av Terra Firma införlivar man för första gången kunskap om kelvintidslinjen i serien. Man nämner också tidskrigen, och det faktum att även resor mellan dimensioner numera är förbjudna. Parallellt med det här är Saru extremt fascinerad över att det där dolda meddelandet som kommer från nebulosan där The Burn startade, kommer från ett kelpienskt rymdskepp. Visst, meddelandet är sådär hundra år gammalt, men vad betyder det i en intrig där tid och rum inte är exakta begrepp.

Men för mig blir det här mest av allt ett lite tråkigt spegeluniversumavsnitt. Jag tyckte att våra besök där tidigare i serien varit rätt underhållande, eftersom det handlade så mycket om att rollfigurer från primäruniversumet skulle försöka låtsas att de var spegel-upplagorna av sig själva. Det fanns liksom ett extra lager i berättandet. Här, däremot, är det klassisk spegeluniversum-ondska. Förhoppningsvis kommer det en helt fantastisk twist i nästa avsnitt som får allt det här att verka extremt sammanhållet och nödvändigt. Just nu känns det däremot som om Discoveryskaparna just körde hela säsongen i diket.

Betyg: 5/10.

Det här är avsnitt 9/13 av den tredje säsongen av Star Trek: Discovery. Så här långt i min Startrekathon har jag betat av 13 spelfilmer, 7 dokumentärer, 7 Star Trek-romaner, 14 lite större seriealbum samt 782 tv-avsnitt. Och lite till.

Star Trek-litteratur: Star Trek Discovery. Die Standing. Spegel-Georgiou på gamla äventyr.

~ rogerwilson ~ Leave a comment

I väntan på nästa avsnitt av Star Trek: Discovery så fortsätter jag att fördjupa mig i andra delar av trekiversumet. Som här med den senaste romanen om Star Trek: Discovery. .Lite längre ner i flödet så hittar du mer om Discovery i tv-serieform.

Det var tydligen inte bara jag som tyckte att John Jackson Millers bok om Discovery-universumet, The Enterprise War, var den bästa så här långt i serien. Som första författare i den här tie-in-serien får han nu skriva en andra bok om disco-världen. Och precis som förra gången han gav sig på det här utökade världsbygget så blir det en ganska humoristisk skildring – aningen otippat med tanke på att det är en fördjupning om den grymma och brutala spegeluniversum-Georgious äventyr i primärdimensionen. Å andra sidan blir kombinationen av Jackson Miller och Georgiou något av en dubbelvinst. Spegel-Georgiou känns ju just nu som den av rollfigurerna i Discovery som ger serien en välbehövlig nerv (tycker jag i alla fall sisådär två avsnitt in på den tredje säsongen).

Den ondskefulla spegelversionen av Georgiou i Discovery är oförutsägbar och fylld av motsägelsefulla känslor, omväxlande skoningslös och trofast. Ganska ofta får jag nästan känslan av att hon lajvar tuff. Att hon innerst inne har en liten kärna av godhet, en egenskap som hon verkligen hatar hos sig själv och absolut inte vill visa för omvärlden. Eftersom godhet, i hennes ögon, alltid innebär svaghet. Till skillnad från alla andra genompräktiga Federationssjälar i serien vet vi alltså aldrig riktigt var vi har henne. Och de gånger hon faktiskt gjort något riktigt godhjärtat, så finns det oftast en riktigt cynisk och självisk förklaring till varför, och som hon gärna delger sin omvärld. För Gud förbjude att folk skulle få för sig att hon börjar bli lite soft.

Den här ambivalensen fördjupas i Die Standing. Georgiou är nästan lite tvångsmässigt upptagen med att berätta för sina kollegor i Federationen om hur vidrigt hon burit sig åt i sin egen dimension, eller vilka brutala sätt hon valt att lösa problem på om hon fått bestämma. Men hon är samtidigt larger than life på ett lite oemotståndligt sätt. Det känns verkligen som om John Jackson Miller är helt förälskad i spegel-Georgiou när han lustfyllt skriver henne som en känslokall skurk. Hennes makthungriga instinkter får dessutom ytterligare lite mer spelrum när hon får ansvaret för ett uppdrag till ett planetsystem som tidigare varit helt stängt för Federationen. I den här versionen av världen, alltså. I Georgious spegeluniversum har hon förstås redan invaderat, bombat och förslavat det här hörnet av kvadranten. För att lätta upp saker och ting, och locka fram Georgious mer mänskliga sidor, så får hon två sidekicks på det här uppdraget: Emony Dax, en tidig bärare av Dax-symbionten, samt Sean Finnegan en försupen irländare som har stora problem med auktoriteter. I Georgious spegeluniversum var Finnegan en lätt lobotomerad sadistisk dödsmaskin som helst slog ihjäl sina offer med någon form av klubba (en av detaljerna från spegeluniversumet i den här boken som jag kanske tyckte var lite väl grov och överdriven). Här är Finnegan mer av en godmodig slarver, lika intresserad av alkohol som blodsutgjutelse, och oftast inblandad i bokens olika lustifikationer. Emony Dax är däremot en väldigt försiktig trill. Tydligen har trillerna inte berättat om sin symbionthemlighet för resten av galaxen ännu.

Die Standing innebär också ett ordentligt skutt bakåt i tidslinje,n och utspelas mellan Discoverys två första säsonger. När boken inleds är Georgiou fortfarande någon form av prospect för Sektion 31, och skickas på uppdrag till ett stort fängelse. Resultatet blir minst sagt kaotiskt och rätt blodigt. När handlingen sedan förflyttas till The Triad, tre planeter som aktivt avsagt sig all kontakt med omvärlden, så får Jackson Miller fritt fram att fantisera ihop nya raser, civilisationer och planeter. Här finns varelser som kommunicerar med människor genom primitiva former av översättningsmaskiner, där man genom ett litet vred kan ställa in hur artiga eller arga de ska vara i ton och ordval. En av de tre raserna verkar hjula sig fram genom tillvaron. En annan lever på olika månar, sysselsatta med eviga krig där man bland annat försöker krossa varandra genom att använda meteoriter som vapen. En tredje har huvuden som liknar gasfyllda glödlampor där de kan projicera bilder, utöver telepatisk kommunikation då.

Precis som i The Enterprise War verkar John Jackson Miller ha lite extra roligt när han får lov att skriva om lite lätt bisarra krigarkulturer. Han gillar halvlama (men rätt roliga) oneliners också. Och mer eller mindre groteska detaljer. Som att en av raserna, Dromaxerna, käkar genom att gnugga sin ända i maten, och på något sätt tillgodogöra sig näringsämnena via membran där. En egenhet som eventuellt känns lite mer passande i The Orville än i Star Trek. Georgiou är förstås både äcklad av och djupt rasistisk mot varje ny ras hon stöter på. Oavsett matvanor.

Jag började läsa Die Standing just efter att jag avslutat min repetitionstittning av Discoverys första och andra säsonger. Så jag hade en viss förhoppning om att den här boken skulle kunna klargöra några oklarheter som fanns kvar hos mig efter att sträckkollat på de där 29 avsnitten. Som till exempel varför spegeluniversum-Georgiou hatade sin gamla boss Leland så himla mycket – både före och efter att hon förstått att han var en del av control? Några ledtrådar får man här. Men kanske är det så enkelt att alla som försöker bossa över henne automatiskt hamnar på dödslistan.

När jag läser romanerna om Discovery, så hamnar jag då och då i vad som känns som teckenräknarskov. Att det känns som om författarna liksom bara sitter och lägger ut texten för att boken ska komma upp i rätt antal tecken. Hos John Jackson Miller är det här ganska ovanligt, men några få gånger går berättandet lite på tomgång även i den här boken. Men det är mest en liten marginalanteckning, för storyn i sig är (nästan lite väl elegant) välkonstruerad, och med en intrig som förflyttar sig mellan tre olika kulturer och världar så blir tempot oftast högt. Liksom tajmingen i att skriva en story om Georgiou just när hon börjat blomma ut som en riktigt intressant rollfigur.

Betyg: 8/10.

Die Standing av John Jackson Miller är den sjunde romanen som utspelas i Star Trek Discovery-universumet. Så här långt i min Startrekathon har jag betat av 13 spelfilmer, 7 dokumentärer, 8 Star Trek-romaner, 14 lite större seriealbum samt 776 tv-avsnitt. Och lite till.

Star Trek: Discovery. Far from home. En kraschlandning, en skum gangster och reunion med Burnham.

~ rogerwilson ~ 7 Comments

Inte fullt lika förtjust den här gången, men fortfarande på gott humör. Lättad över att Discovery dök upp redan i det andra avsnittet av säsongen, det hade varit extremt drygt om vi hade behövt vänta genom massor av avsnitt innan gänget därifrån hamnade i fokus igen. Lite mer överraskande, däremot, att man också levererade återföreningen med Burnham i slutet av det här avsnittet – det hade jag kanske ändå förväntat mig att man skulle suga på lite längre. Å andra sidan kommunicerades det ju i avsnittet sista repliker att det faktiskt förflutit ett helt år sedan förra avsnittet. Tillräckligt lång tid för Burnham att helt byta frisyr, till och med.

Far from home börjar som det heter, alltså med att vi får se Discovery på drift någonstans, någon gång. Skeppet verkar precis ha avslutat sin tidsresa, och besättningen ligger strödd på golvet, medvetslösa. Men det där är ändå inte den slutgiltiga kraschlandningen. När alla kvicknat till bränner man först rakt igenom en halv planet (bom, krasch, bang) innan man till sist lyckas landa skeppet på en massa is (som man senare får veta är parasitisk). Skeppet är trasigt. Det är Stamets också, men han kryper ändå in i en Jeffreystub och blöder medan han lagar en av de viktigaste kopplingarna ombord.

Saru och Tilly ger sig ut för att hitta något ämne som behövs för att reparera en jätteviktig grej, men trampar dessvärre rakt in i en jättejobbig och jättetråkig trope. Man hittar ett gång gruvarbetare som blivit strandsatta efter the burn. Det finns inget sätt att ta sig från stenhögen de bor på (exteriörer från Island) och har därmed hamnat i klorna på ett gäng generiska elakingar. Ja, det spelas till och med lite westerninspirerad musik när ärkeslemmot Zareh gör entre (som om The Mandalorian aldrig hände, liksom). Saru och Tilly blir någon form av gisslan, när Zareh vill komma åt Enterprise lager av Dilithium. Mest av allt slemmar han sig mot Tilly, och dödar till och med den snällaste av de strandsatta alienkillarna som man pratat med tidigare. Allt är svårt och hopplöst. Tills…

…Georgiou gör entré. Första halvan av avsnittet går hon mest runt och är arg. Men tack vare att hon skuggat Tilly och Saru, så kan hon nu befria dem (det blir lite långsamma fajtingscener den här gången). Hon och Saru har också en ideologisk diskussion kring om Georgiou ska få avrätta Zareh efter att han blivit oskadliggjord. Han får gå ut i parasitisnatten i stället – vilket tydligen ska vara ungefär samma sak som en dödsdom.

Nä, jag är inte superintresserad av Zareh. Inte heller är jag jätteimponerad av att hela Enterprise på något sätt börjar funka på grund av att Stamets byter ut en grej inuti ett trångt rör. Hade inte tempot varit högt, och Georgiou rude på ett väldigt underhållande sätt hade det här inte funkat. Och när det är dags för upplösningen på avsnittet blir jag faktiskt lite….besviken. Jag hade hoppats att det var någon riktigt vidrig skurk som fångat Discovery i sin traktorstråle. Men så var det Burnham. På gränsen till gullighetsbrott, faktiskt.

Det är ju lite oroväckande att en del på nätet gått allra mest igång på att någon form av avancerad trollning pågår när det gäller namnen på avsnitten. Förra avsnittet hette ju That Hope Is You Pt 1. Men det här är döpt till Far from home. Och letar man på listan över avsnitt på wikipediasidan hittar man inte heller någon That Hope is You Pt 2 där. Är det bara missvisande namnlistor som släppts, eller är det ett extraavsnitt på gång någonstans? Fortsättning lär följa.

Efter att ha tittat på den senaste trailern så är jag dessvärre också tvungen att dumpa alla mina paranoida idéer om att Burnham i slutet av det här avsnittet är en bot. Jag tyckte att hon ju var ju så himla plastig. Och glad. Helt out of character, liksom. Eller är det här en oförutsedd miss eftersom folk tydligen suttit och gjort specialeffekterna till den här säsongen från sina bostäder, på grund av pandemin.

Pictured: Emily Coutts as Keyla Detmer of the CBS All Access series STAR TREK: DISCOVERY. Photo Cr: Michael Gibson/CBS ©2020 CBS Interactive, Inc. All Rights Reserved.

Jag kommer i alla fall att fortsätta att grunna över vad dealen är med att Detmer går runt och ser jättekonstig ut. Är det bara ptsd? Jag kan inte riktigt släppa tanken på att Control på något sätt tagit sig in i hennes implantat. Bara för att det ligger inälvor överallt i sporlabbet (förutom de rester som finns på Georgious stövlar) så kan man väl inte helt räkna ut Control. Eller? (Även om jag personligen gärna hade sett den storylinen död och begraven.)

Discovery tuffar på. Entusiasmen är nu reglerad ner till ett mer rimligt läge hos mig. Men jag hoppas på att intrigen tar fart igen inom kort.

Betyg: 8/10.

Det här är avsnitt 2/13 av den tredje säsongen av Star Trek: Discovery. Så här långt i min Startrekathon har jag betat av 13 spelfilmer, 7 dokumentärer, 7 Star Trek-romaner, 14 lite större seriealbum samt 776 tv-avsnitt. Och lite till.

DIS: Saints of imperfection. Det där Hugh äntligen kommer tillbaka från svampiversumet.

~ rogerwilson ~ 6 Comments

Min första reaktion när jag sett Saints of imperfection var egentligen rätt sur. Jo, det är väl klart att det var superroligt att bögparet Stamets och Culber fick återförenas, men samtidigt är jag irriterad över att det tagit en sån jävla tid för oss att komma fram hit. Och själva sättet som man skrivit ihop Culbers återkomst i serien kändes också onödigt omständligt. Så mycket besvär för något som vi väl alla var tämligen övertygade om skulle hända? Jag menar, när Culber dog i förra säsongen så satt ju producenten i det officiella eftersnackprogrammet After Trek och mer eller mindre lovade att det här inte var slutet på bögparets förhållande i serien. En spoiler han troligtvis var tvungen att släppa till för att undvika att Discovery skulle råka ut för en hbtq-aktivistisk backlash liknande den som serien The 100 råkade ut för när en lesbisk plotline fick ett dödligt slut.

Så det var alltså bögparets återförening som hela plotlinen kring Tillys låtsas/blobkompis utmynnade i. Det som bloppens manifestering som “May” var förbannad över verkar alltså inte vara själva spordriften ombord på Discovery, som jag trodde efter förra avsnittet, utan att Culber hamnat där och tydligen förvandlats till något slags monster sett ur svampiversumets invånares synvinkel (ja, jag tycker att mycelnätverket känns lite för futtigt som begrepp och tänker använda nyordet svampiversumet i stället). Det här upptäcker Burnham och Stamets när de riskerar hela Discoverys existens när de drar till svampiversumet för att hitta den försvunna Tilly som ju transporterades dit från en blobbkokong i slutet av förra avsnittet. Culber blir helt enkelt ett slags bonusfynd i jakten på Tilly. Och det är ju onekligen en lite bättre utdelning på en räddningsaktion som utförs medan svampar äter sig igenom Discoverys skrov och hela rymdskeppet håller på att sjunka ner i svampsporer (visualiserat på ett rätt mysigt old school sätt som om Discovery var en båt och svampiversumet ett hav).

Men två räddade för samma pris som en är förstås en lite förenklad version av vads om händer. Tilly är verkligen instrumentell i Culbers återkomst till serien. Det är hon som till sist måste välja mellan vem som ska få följa med till Discovery från svampiversumet, och valet står mellan May eller Culber (det är något kring dna och portalkokonger som var rätt ointressant att lyssna på som gör att valet måste göras). Tilly väljer Culber, men lovar samtidigt May att de två (som nu verkar ha någon form av väldigt starkt beyond bff-band mellan sig) ska ses igen på något sätt i framtiden. Mitt problem med hela den här historien är väl snarare att det alltså var enklare för blobben att ta sig in i Tillys hjärna än hitta på ett sätt att kommunicera med Culber i svampiversumdimensionen.

När jag väl surat klart över den krångliga vägen fram till att Discoverys två bögar äntligen ska få börja ligga med varandra igen, så kunde jag börja ta in sättet som det här avsnittet faktiskt utgör tv-historia på. Tropen att bög- och flatpar antingen skrivs ut ur serier ganska snabbt, alternativt att någon i parkonstellationen dör, har pågått sedan de första flatorna och bögarna dök upp i amerikansk tv (minns Stephen Carrington i Dynastin till exempel). Manusförfattarna och producenterna gillar ofta att slänga in hbt som en samtidsmarkerande krydda i intrigen, men vet ofta inte riktigt vad de ska göra med homosexuella rollfigurer i det långa loppet.

När Star Trek på det här hyperdramatiska sättet låter Stamets och Culber bli ett par igen i serien så kan man välja att se det som ett slags revansch för alla dessa hbt-storylines som slutat med döden. En skildring av en kärlek som faktiskt övervinner allt — såväl svampiversumets begränsningar som tv-bolagens feghet genom åren. Det är den romantiska läsningen av det som händer. Men, rent krasst, om man bara ser till vad som inträffar i avsnittet, så är det ju faktiskt Tilly som är den som fattar beslutet om Culbers återkomst och övertalar May om att låta det hända. Bögarna kan älska och hålla på, men det är ändå till sist en straightidentifierad person som bestämmer i slutändan.

Jag är för övrigt väldigt road av att man på ett så retsamt sätt drar ut på att introducera Spock i serien. Alltså, att man faktiskt får se honom. Vad tror ni, hur länge kan de hålla på att retas på det här sättet? Den här gången var det Georgiou som klev ut ur Spocks rymdskepp, eftersom även Section 31 är på jakt efter den förrymda vulcanen. Det här leder till en del konkreta förändringar och omflyttningar av personer i serien. Viktigast är väl att Ash Tyler nu hamnar på Discovery som 31:ornas kontaktperson där. Mycket hundögon och rufsigt hår när Ash och Burnham kollar in varandra, och kapten Pike blir allt mer förvirrad av alla konstiga vibbar som finns mellan alla ombord och i section 31. Han är den ende som inte vet hur allt hänger ihop.

Michael Burnham har ju förvandlats till en ganska tråkig figur i den här säsongen, så det känns extremt välgörande att Spegel-Georgiou börjar få lite mer utrymme i serien. Hon är oförutsägbar, drastisk, opålitlig och har redan snokat rätt på dirt om sin nya chef för att använda i utpressningssituationer. Det känns som att serien har sin nya stjärna här. En gullig, men lite förvirrad blinkning till Voyager när Burnham dissar Georgious uträckta hand med repliken “Said the scorpion to the frog” . I Scorpion har Chakotay ju bytt ut grodan mot en räv, av någon anledning. Så är nu förvirrad över om man visste om att man gjorde en referens eller inte?

Ytterligare ett högoktanigt avsnitt med mycket som händer inom ramhandlingen, samtidigt som det innehåller ett avslutat äventyr och äntligen syr ihop historien om doktor Culbers försvinnande. Själv blev jag OERHÖRT stressad av att det skulle pratas så mycket under hela den där räddningsaktionen. Discovery höll gång på gång att glida ner i det där svamphavet för gott, och ändå höll alla de som befann sig i svampiversumet på att diskutera, lägga fram teorier, väga olika beslut mot varandra. Hur stresståliga kan man vara innan man begår tjänstefel) Undrar en stressad själ.

Betyg: 8/10.

Star Trek: Discovery. Säsong 2, avsnitt 5/14. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 8 långfilmer och 501 tv-avsnitt.

DIS: Point of Light. Psykoser, spöksvampar, Georgiou och fantasyvibbar.

~ rogerwilson ~ 1 Comment

Nu blir jag sådär orolig igen. Jätteorolig. för vart är den här serien egentligen på väg? Så här nervös var jag förra säsongen också, men förstod sen att det nog hade varit bättre att luta sig tillbaka och bara njuta av åkturen. Men nu. Jag vet inte. Hela det här avsnittet var bara så märkligt, underligt, konstigt…och dåligt.

Kanske är allt klingonernas fel? Inte för att de har börjat ha hår på huvudet i den här säsongen (vilket, av någon anledning, inte får dem att se mindre groteska ut. Alls. ) Utan för att det känns som om någon i producentteamet blivit besatt av att det rätta sättet att göra klingoner på är ungefär som Game of Thrones i rymden. Det är ju inte en jättelångsökt tanke, egentligen. Men utförandet här känns klumpigt medeltida och lite fjantigt. Lik som hängs upp i taket, blod som skvätter. Okej, den där tvillingparalyserande staven kanske inte hade platsat i GoT – men den långa svärdfajten just före den introduceras hade definitivt kunnat göra det.

Eller beror min ångest på att jag faktiskt var tvungen att använda mig av en kudde i soffan när L’Rell försöker stöta på Ash Tyler. Voq/Tyler kräver ömsom att få bli behandlad som Voq, ömsom som Tyler (det är där sexet kommer in). Seriens försök att adressera sexuella övergrepp på det här sättet känns verkligen inte särskilt lyckat. Men kanske var det egentligen det plötsliga avslöjandet om att L’Rell genom en separat livmoder fött fram deras gemensamma barn som fick bägaren att rinna över. Den exakta punkten då det här avsnittet blev för mycket?

Och vad är förresten dealen med att Spock och Burnhams morsa Amanda dyker upp på Discovery? Dessutom klädd i något som faktiskt liknar en fantasymantel? Star Wars-vibbarna kändes nästan fysiskt hos mig när Amanda och Burnham började prata om den röda ängeln, och hur Spock hade ritat den som barn. Än värre blev det med historien om hur Spock – på ett nästan magiskt sätt – vetat var Burnham befann sig efter att hon rymt hemifrån som barn. Så mycket hokus pokus här.

Min SF-guru Jerry Määttä hasplade ur sig något i en chatt, där vi diskuterade Discovery, att Star Trek mer och mer börjar likna Star Wars när galaxen krymper till en familj. Alltså att allt viktigt som händer i en sådan här rymdsaga på något sätt har att göra med våra huvudpersoner. Den lite klaustrofobiska känslan blev inte direkt svagare i det här avsnittet. Men kanske borde man snarare kalla resultatet för en rymdsåpa än en rymdopera: “Hej, jag heter Michael Burnham. Min plastbror förutsåg ett interstellärt fenomen och ritade redan som barn samma röda ängel som jag såg häromveckan – bägge fenomen som eventuellt kan ha med hela galaxens framtid att göra och som jag också råkar undersöka i mitt jobb. Min adoptivmorsa stal förresten precis min brorsas sjukjournal och kom körande i sitt privata rymdskepp för att prata med mig om honom eftersom han tydligen dödat några personer när han flydde från mentalsjukhuset. Jag måste kanske diskutera det med min nya kapten, som förresten brukade vara hans kapten. Och, just det, min ex-kille (som jag fortfarande är kär i och ibland pratar med via hologramtelefonen) har barn med klingonernas ledare och räddades precis från en säker död av min före detta kaptens spegeluniversums-tvilling.” Star Trek: Discovery får just nu Days of our lives att kännas som en serie som arbetar med subtila underdrifter och sparsmakade och händelselösa intrigbågar.

Allt det där dravlet om den där ängeln håller faktiskt på att göra mig galen. Ännu mer fantasyvibbar, som om game of the klingon-thrones inte räckte. Det är egentligen bara Tillys spökblobb som får en tillfredsställande vetenskaplig förklaring i det här avsnittet. Alltså, det här spöket av en gammal kompis som dyker upp och försöker prata med henne. Det visar sig vara en multidimensionell svampparasit, om än en väldigt smart en. Stamets lyckas dra ur den ur Tillys kropp och fånga in den i ett kraftfält. Ett övernaturligt fenomen mindre, i varje fall.

Rent generellt skulle jag säga att det här är ett lite för späckat avsnitt. Det känns stressigt, ytligt och lämnar mig märkligt oengagerad (förutom när det gäller min oro för var den här serien är på väg). Minns inte att jag tyckte att klingonerna var så irriterande i förra säsongen som de var i det här avsnittet. Och tycker att hela Spockintrigen känns allt mer utflippad och, faktiskt, ologisk. Och det är ju illa när det är en plot som handlar om en vulcan.

Det är förstås högst troligt att L’Rells och Ash/Voqs barn kommer tillbaka i framtiden, men jag är annars lite allergisk mot saker som skrivs ut och in ur handlingen i ett och samma avsnitt. Det är för mig stressat berättande, man hinner som tittare inte riktigt ta in konsekvenserna av det där barnet, eller vilka följder dess existens kan få innan det är ivägskickat till ett kloster. Känner mig lite som en gammal gubbe som klagar på mtv-klippning, men tycker att Discovery även tidigare har speedat på sitt berättande lite i onödan. Som om man är så ängsliga över att någon ska bli uttråkad att man kompenserar det med tre avsnitts storyline komprimerat till ett avsnitts speltid.

Sedan tycker jag också att Michael är lite orimligt käck så här långt i säsongen. Glad, positiv, supportive. Jag gillade henne lite mer när hon var kaxig, nonchalant och utstött. Det är tur att Georgiou kom in i handlingen igen, och tvingade fram lite obehaglig action. Som att L’Rell fick låtsas att hennes man och barn var döda genom offentligt uppvisade av deras avhuggna huvuden (hej GoT). Det är också tydligt att Georgiou är den som får bäst och bitchigast repliker i den här säsongen. Men det här att hon försöker gulla med Ashs bebis bakom ryggen på honom. Håller spegel-Georgiou på att bli lite soft.

Jag har sett om avsnittet, och då föll allting lite mer på plats i min lite tröga hjärna. Men det är det initiala intrycket som gäller, tycker jag. Och då blir det ett rätt surt betyg.

Betyg: 4/10.

Star Trek: Discovery. Säsong 2, avsnitt 3/14. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 8 långfilmer och 499 tv-avsnitt.

DIS: Den bortklippta Section 31-scenen som gav Georgiou en egen spionoff-serie.

~ rogerwilson ~ Leave a comment
Exclusive ÒSection 31Ó secret scene from the STAR TREK: DISCOVERY season 1 finale. Pictured (l-r): Michelle Yeoh as Philippa Georgiou; Alan Van Sprang as Leland of the CBS All Access series STAR TREK: DISCOVERY. Photo Cr: Russ Martin/CBS © 2017 CBS Interactive. All Rights Reserved.

Det var inte bara Mr Spock som lyste med sin frånvaro i premiäravsnittet av Discovery, säsong två. Även Spegeluniversumets upplaga av Kapten Georgiou höll sig borta starten på det nya äventyret. Men hon kommer att dyka upp, det har vi redan sett i trailers för säsongen. Och hon kommer att ställa till med trubbel.

Det var i våras, en månad efter säsongsavslutningen av Discoverys första säsong, som en bonusscen släpptes med Georgiou – och viss uppståndelse uppstod. Scenen öppnade nämligen upp för en helt ny storyline i den kommande säsongen, samtidigt som den också återanknöt till tidigare upplagor av Star Trek. Sedan några veckor tillbaka vet vi också att den var startskottet för en hel spinoff-serie om spegeluniversum-Georgious äventyr i primäruniversumet. Ja, jag pratar om den där Sektion 31-scenen som man kan kolla på här.

Själva scenen är inte särskilt lång, 2,30 ungefär, och visar hur en man som heter Leland – förklädd till en trill – värvar Georgiou till Sektion 31. Den hemliga organisationen som verkar inom Starfleet. Men i övrigt är det mesta ovisst. Leland berättar inte så mycket om vad de gör, hon ställer inga frågor, och själv har jag ju inte ens hunnit fram till Sektion 31 i mitt vanliga Star Trek-tittande. Organisationen introduceras först i avsnitt 18 av Deep Space Nines sjätte säsong (den som jag precis ska börja kolla på och blogga om). Totalt är det dessutom kanske bara sju avsnitt av Deep Space Nine och Enterprise som organisationen förekommer i, samt rebootfilmen Star Trek into Darkness. Har varit i valet och kvalet om jag skulle kolla lite på bara de enskilda avsnitten, för att ändå vara Sektion 31-uppdaterad, men beslöt mig för att risken för spoilers om andra saker var för stor. Så jag tänker fortsätta att hålla på mig. Inte gripas av panik.

För jag tänker/hoppas/tror att ingen annan heller vet jättemycket om Sektion 31 – de är så hemliga, eller hur? Kanske är det först lite senare under Discoverys andra säsong som vi alla får reda på mer om vad den där skumma organisationen egentligen har för sig. Jag hoppas i varje fall det. För jag ska inte gripas av Star Trek-panik, jag ska inte gripas av….