DIS: Saints of imperfection. Det där Hugh äntligen kommer tillbaka från svampiversumet.

Min första reaktion när jag sett Saints of imperfection var egentligen rätt sur. Jo, det är väl klart att det var superroligt att bögparet Stamets och Culber fick återförenas, men samtidigt är jag irriterad över att det tagit en sån jävla tid för oss att komma fram hit. Och själva sättet som man skrivit ihop Culbers återkomst i serien kändes också onödigt omständligt. Så mycket besvär för något som vi väl alla var tämligen övertygade om skulle hända? Jag menar, när Culber dog i förra säsongen så satt ju producenten i det officiella eftersnackprogrammet After Trek och mer eller mindre lovade att det här inte var slutet på bögparets förhållande i serien. En spoiler han troligtvis var tvungen att släppa till för att undvika att Discovery skulle råka ut för en hbtq-aktivistisk backlash liknande den som serien The 100 råkade ut för när en lesbisk plotline fick ett dödligt slut.

Så det var alltså bögparets återförening som hela plotlinen kring Tillys låtsas/blobkompis utmynnade i. Det som bloppens manifestering som “May” var förbannad över verkar alltså inte vara själva spordriften ombord på Discovery, som jag trodde efter förra avsnittet, utan att Culber hamnat där och tydligen förvandlats till något slags monster sett ur svampiversumets invånares synvinkel (ja, jag tycker att mycelnätverket känns lite för futtigt som begrepp och tänker använda nyordet svampiversumet i stället). Det här upptäcker Burnham och Stamets när de riskerar hela Discoverys existens när de drar till svampiversumet för att hitta den försvunna Tilly som ju transporterades dit från en blobbkokong i slutet av förra avsnittet. Culber blir helt enkelt ett slags bonusfynd i jakten på Tilly. Och det är ju onekligen en lite bättre utdelning på en räddningsaktion som utförs medan svampar äter sig igenom Discoverys skrov och hela rymdskeppet håller på att sjunka ner i svampsporer (visualiserat på ett rätt mysigt old school sätt som om Discovery var en båt och svampiversumet ett hav).

Men två räddade för samma pris som en är förstås en lite förenklad version av vads om händer. Tilly är verkligen instrumentell i Culbers återkomst till serien. Det är hon som till sist måste välja mellan vem som ska få följa med till Discovery från svampiversumet, och valet står mellan May eller Culber (det är något kring dna och portalkokonger som var rätt ointressant att lyssna på som gör att valet måste göras). Tilly väljer Culber, men lovar samtidigt May att de två (som nu verkar ha någon form av väldigt starkt beyond bff-band mellan sig) ska ses igen på något sätt i framtiden. Mitt problem med hela den här historien är väl snarare att det alltså var enklare för blobben att ta sig in i Tillys hjärna än hitta på ett sätt att kommunicera med Culber i svampiversumdimensionen.

När jag väl surat klart över den krångliga vägen fram till att Discoverys två bögar äntligen ska få börja ligga med varandra igen, så kunde jag börja ta in sättet som det här avsnittet faktiskt utgör tv-historia på. Tropen att bög- och flatpar antingen skrivs ut ur serier ganska snabbt, alternativt att någon i parkonstellationen dör, har pågått sedan de första flatorna och bögarna dök upp i amerikansk tv (minns Stephen Carrington i Dynastin till exempel). Manusförfattarna och producenterna gillar ofta att slänga in hbt som en samtidsmarkerande krydda i intrigen, men vet ofta inte riktigt vad de ska göra med homosexuella rollfigurer i det långa loppet.

När Star Trek på det här hyperdramatiska sättet låter Stamets och Culber bli ett par igen i serien så kan man välja att se det som ett slags revansch för alla dessa hbt-storylines som slutat med döden. En skildring av en kärlek som faktiskt övervinner allt — såväl svampiversumets begränsningar som tv-bolagens feghet genom åren. Det är den romantiska läsningen av det som händer. Men, rent krasst, om man bara ser till vad som inträffar i avsnittet, så är det ju faktiskt Tilly som är den som fattar beslutet om Culbers återkomst och övertalar May om att låta det hända. Bögarna kan älska och hålla på, men det är ändå till sist en straightidentifierad person som bestämmer i slutändan.

Jag är för övrigt väldigt road av att man på ett så retsamt sätt drar ut på att introducera Spock i serien. Alltså, att man faktiskt får se honom. Vad tror ni, hur länge kan de hålla på att retas på det här sättet? Den här gången var det Georgiou som klev ut ur Spocks rymdskepp, eftersom även Section 31 är på jakt efter den förrymda vulcanen. Det här leder till en del konkreta förändringar och omflyttningar av personer i serien. Viktigast är väl att Ash Tyler nu hamnar på Discovery som 31:ornas kontaktperson där. Mycket hundögon och rufsigt hår när Ash och Burnham kollar in varandra, och kapten Pike blir allt mer förvirrad av alla konstiga vibbar som finns mellan alla ombord och i section 31. Han är den ende som inte vet hur allt hänger ihop.

Michael Burnham har ju förvandlats till en ganska tråkig figur i den här säsongen, så det känns extremt välgörande att Spegel-Georgiou börjar få lite mer utrymme i serien. Hon är oförutsägbar, drastisk, opålitlig och har redan snokat rätt på dirt om sin nya chef för att använda i utpressningssituationer. Det känns som att serien har sin nya stjärna här. En gullig, men lite förvirrad blinkning till Voyager när Burnham dissar Georgious uträckta hand med repliken “Said the scorpion to the frog” . I Scorpion har Chakotay ju bytt ut grodan mot en räv, av någon anledning. Så är nu förvirrad över om man visste om att man gjorde en referens eller inte?

Ytterligare ett högoktanigt avsnitt med mycket som händer inom ramhandlingen, samtidigt som det innehåller ett avslutat äventyr och äntligen syr ihop historien om doktor Culbers försvinnande. Själv blev jag OERHÖRT stressad av att det skulle pratas så mycket under hela den där räddningsaktionen. Discovery höll gång på gång att glida ner i det där svamphavet för gott, och ändå höll alla de som befann sig i svampiversumet på att diskutera, lägga fram teorier, väga olika beslut mot varandra. Hur stresståliga kan man vara innan man begår tjänstefel) Undrar en stressad själ.

Betyg: 8/10.

Star Trek: Discovery. Säsong 2, avsnitt 5/14. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 8 långfilmer och 501 tv-avsnitt.

DIS: Point of Light. Psykoser, spöksvampar, Georgiou och fantasyvibbar.

Nu blir jag sådär orolig igen. Jätteorolig. för vart är den här serien egentligen på väg? Så här nervös var jag förra säsongen också, men förstod sen att det nog hade varit bättre att luta sig tillbaka och bara njuta av åkturen. Men nu. Jag vet inte. Hela det här avsnittet var bara så märkligt, underligt, konstigt…och dåligt.

Kanske är allt klingonernas fel? Inte för att de har börjat ha hår på huvudet i den här säsongen (vilket, av någon anledning, inte får dem att se mindre groteska ut. Alls. ) Utan för att det känns som om någon i producentteamet blivit besatt av att det rätta sättet att göra klingoner på är ungefär som Game of Thrones i rymden. Det är ju inte en jättelångsökt tanke, egentligen. Men utförandet här känns klumpigt medeltida och lite fjantigt. Lik som hängs upp i taket, blod som skvätter. Okej, den där tvillingparalyserande staven kanske inte hade platsat i GoT – men den långa svärdfajten just före den introduceras hade definitivt kunnat göra det.

Eller beror min ångest på att jag faktiskt var tvungen att använda mig av en kudde i soffan när L’Rell försöker stöta på Ash Tyler. Voq/Tyler kräver ömsom att få bli behandlad som Voq, ömsom som Tyler (det är där sexet kommer in). Seriens försök att adressera sexuella övergrepp på det här sättet känns verkligen inte särskilt lyckat. Men kanske var det egentligen det plötsliga avslöjandet om att L’Rell genom en separat livmoder fött fram deras gemensamma barn som fick bägaren att rinna över. Den exakta punkten då det här avsnittet blev för mycket?

Och vad är förresten dealen med att Spock och Burnhams morsa Amanda dyker upp på Discovery? Dessutom klädd i något som faktiskt liknar en fantasymantel? Star Wars-vibbarna kändes nästan fysiskt hos mig när Amanda och Burnham började prata om den röda ängeln, och hur Spock hade ritat den som barn. Än värre blev det med historien om hur Spock – på ett nästan magiskt sätt – vetat var Burnham befann sig efter att hon rymt hemifrån som barn. Så mycket hokus pokus här.

Min SF-guru Jerry Määttä hasplade ur sig något i en chatt, där vi diskuterade Discovery, att Star Trek mer och mer börjar likna Star Wars när  galaxen krymper till en familj. Den känslan blev inte direkt svagare i det här avsnittet. Men kanske borde man snarare kalla resultatet för en rymdsåpa än en rymdopera: “Hej, jag heter Michael Burnham. Min plastbror förutsåg ett interstellärt fenomen och ritade redan som barn samma röda ängel som jag såg häromveckan – bägge fenomen som eventuellt kan ha med hela galaxens framtid att göra och som jag också råkar undersöka i mitt jobb. Min adoptivmorsa stal förresten precis min brorsas sjukjournal och kom körande i sitt privata rymdskepp för att prata med mig om honom eftersom han tydligen dödat några personer när han flydde från mentalsjukhuset. Jag måste kanske diskutera det med min nya kapten, som förresten brukade vara hans kapten. Och, just det, min ex-kille (som jag fortfarande är kär i och ibland pratar med via hologramtelefonen) har barn med klingonernas ledare och räddades precis från en säker död av min före detta kaptens spegeluniversums-tvilling.” Star Trek: Discovery får just nu Days of our lives att kännas som en serie som arbetar med subtila underdrifter och sparsmakade och händelselösa intrigbågar.

Allt det där dravlet om den där ängeln håller faktiskt på att göra mig galen. Ännu mer fantasyvibbar, som om game of the klingon-thrones inte räckte. Det är egentligen bara Tillys spökblobb som får en tillfredsställande vetenskaplig förklaring i det här avsnittet. Alltså, det här spöket av en gammal kompis som dyker upp och försöker prata med henne. Det visar sig vara en multidimensionell svampparasit, om än en väldigt smart en. Stamets lyckas dra ur den ur Tillys kropp och fånga in den i ett kraftfält. Ett övernaturligt fenomen mindre, i varje fall.

Rent generellt skulle jag säga att det här är ett lite för späckat avsnitt. Det känns stressigt, ytligt och lämnar mig märkligt oengagerad (förutom när det gäller min oro för var den här serien är på väg). Minns inte att jag tyckte att klingonerna var så irriterande i förra säsongen som de var i det här avsnittet. Och tycker att hela Spockintrigen känns allt mer utflippad och, faktiskt, ologisk. Och det är ju illa när det är en plot som handlar om en vulcan.

Det är förstås högst troligt att L’Rells och Ash/Voqs barn kommer tillbaka i framtiden, men jag är annars lite allergisk mot saker som skrivs ut och in ur handlingen i ett och samma avsnitt. Det är för mig stressat berättande, man hinner som tittare inte riktigt ta in konsekvenserna av det där barnet, eller vilka följder dess existens kan få innan det är ivägskickat till ett kloster. Känner mig lite som en gammal gubbe som klagar på mtv-klippning, men tycker att Discovery även tidigare har speedat på sitt berättande lite i onödan. Som om man är så ängsliga över att någon ska bli uttråkad att man kompenserar det med tre avsnitts storyline komprimerat till ett avsnitts speltid.

Sedan tycker jag också att Michael är lite orimligt käck så här långt i säsongen. Glad, positiv, supportive. Jag gillade henne lite mer när hon var kaxig, nonchalant och utstött. Det är tur att Georgiou kom in i handlingen igen, och tvingade fram lite obehaglig action. Som att L’Rell fick låtsas att hennes man och barn var döda genom offentligt uppvisade av deras avhuggna huvuden (hej GoT). Det är också tydligt att Georgiou är den som får bäst och bitchigast repliker i den här säsongen. Men det här att hon försöker gulla med Ashs bebis bakom ryggen på honom. Håller spegel-Georgiou på att bli lite soft.

Jag har sett om avsnittet, och då föll allting lite mer på plats i min lite tröga hjärna. Men det är det initiala intrycket som gäller, tycker jag. Och då blir det ett rätt surt betyg.

Betyg: 4/10.

Star Trek: Discovery. Säsong 2, avsnitt 3/14. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 8 långfilmer och 499 tv-avsnitt.

DIS: Den bortklippta Section 31-scenen som gav Georgiou en egen spionoff-serie.

Exclusive ÒSection 31Ó secret scene from the STAR TREK: DISCOVERY season 1 finale. Pictured (l-r): Michelle Yeoh as Philippa Georgiou; Alan Van Sprang as Leland of the CBS All Access series STAR TREK: DISCOVERY. Photo Cr: Russ Martin/CBS © 2017 CBS Interactive. All Rights Reserved.

Det var inte bara Mr Spock som lyste med sin frånvaro i premiäravsnittet av Discovery, säsong två. Även Spegeluniversumets upplaga av Kapten Georgiou höll sig borta starten på det nya äventyret. Men hon kommer att dyka upp, det har vi redan sett i trailers för säsongen. Och hon kommer att ställa till med trubbel.

Det var i våras, en månad efter säsongsavslutningen av Discoverys första säsong, som en bonusscen släpptes med Georgiou – och viss uppståndelse uppstod. Scenen öppnade nämligen upp för en helt ny storyline i den kommande säsongen, samtidigt som den också återanknöt till tidigare upplagor av Star Trek. Sedan några veckor tillbaka vet vi också att den var startskottet för en hel spinoff-serie om spegeluniversum-Georgious äventyr i primäruniversumet. Ja, jag pratar om den där Sektion 31-scenen som man kan kolla på här.

Själva scenen är inte särskilt lång, 2,30 ungefär, och visar hur en man som heter Leland – förklädd till en trill – värvar Georgiou till Sektion 31. Den hemliga organisationen som verkar inom Starfleet. Men i övrigt är det mesta ovisst. Leland berättar inte så mycket om vad de gör, hon ställer inga frågor, och själv har jag ju inte ens hunnit fram till Sektion 31 i mitt vanliga Star Trek-tittande. Organisationen introduceras först i avsnitt 18 av Deep Space Nines sjätte säsong (den som jag precis ska börja kolla på och blogga om). Totalt är det dessutom kanske bara sju avsnitt av Deep Space Nine och Enterprise som organisationen förekommer i, samt rebootfilmen Star Trek into Darkness. Har varit i valet och kvalet om jag skulle kolla lite på bara de enskilda avsnitten, för att ändå vara Sektion 31-uppdaterad, men beslöt mig för att risken för spoilers om andra saker var för stor. Så jag tänker fortsätta att hålla på mig. Inte gripas av panik.

För jag tänker/hoppas/tror att ingen annan heller vet jättemycket om Sektion 31 – de är så hemliga, eller hur? Kanske är det först lite senare under Discoverys andra säsong som vi alla får reda på mer om vad den där skumma organisationen egentligen har för sig. Jag hoppas i varje fall det. För jag ska inte gripas av Star Trek-panik, jag ska inte gripas av….