Har ni lagt märke till att jag typ….snart är i fatt? Har just nu ett tv-avsnitt och tre filmer kvar att skriva om – sedan är jag i fas med den aktuella Star Trek-produktionen. Så jag kan ju inte sitta och vänta på ett nytt Picard-avsnitt, utan måste beta av de sista Enterprise-episoderna. Picard-skriverierna hittar du här nedanför, eller under Picardrubriken i menyn till höger.
Jag är nästan lite vimmelkantig. Är SÅ NÄRA SLUTET PÅ DET HÄR PROJEKTET NU! Men helt ifatt är jag förstås inte, irriterande nog. Att skriva de här resterande blogginläggen känns lite som att ta de där sista simtagen i en bassäng när man är dödstrött. Man tycker att man är så nära slutet på banan, och inbillar sig att varje simtag är det sista som behövs för att man ska kunna flytglida ända in i kaklet. Men så är man ändå inte riktigt, riktigt framme utan måste ta ett simtag till. Och så ytterligare ett. Här, mot slutet av Enterprise-bassängen drämmer seriens upphovspersoner dessutom till med seriens mest politiska avsnitt. Och de kretsar kring ett ämne som knappast blivit mindre aktuellt med åren.
I Demons och Terra Prime får vi nämligen möta de som inte gillar tankarna kring att bilda en Federation med andra planeter, utan i stället oroar sig för mänsklighetens och Jordens status i en sådan framtid. Militanta Jord-nationalister, helt enkelt, beredda att ta till våld för att uppnå sina mål. Här organiserade under namnet Terra Prime och ledda av John Paxton. Han har dragit in en på sin gruvanläggning på Månen, och verkar spendera stora delar av sin förmägenhet till att driva sin “Jorden åt Jordlingar”-kampanj. Och han verkar vara en del av en längre tradition. I en scen sitter han och diggar något gammalt tal av någon som heter Phillip Green, en kontroversiell person som bland annat drev rätten till frivilliga självmord för de som var strålskadade efter The Eugenics War.
Samtidigt som Jorden är värd för ett stort interplanetariskt möte – där man hoppas skriva ett historiskt handelsavtal som i sin tur skulle kunna vara början på en Federationsliknande allians – så lanserar Paxton sin motoffensiv. Som en del av sin kampanj har han på genetisk väg tagit fram en baby genom lagrade prover av T’Pols och Tuckers DNA. Den här babyn är tänkt att vara det konkreta skräckexemplet på hur en kommande framtid på Jorden skulle kunna se ut. Själv tycker jag att det är supergulligt med en liten baby med vulcanska öron, och förstår inte riktigt poängen med den lilla flickan som posterboy för en annalkande katastrof. SÅ GULLIG JU! En hel del förvirring och drama uppstår dock mellan T’Pol och Tucker på grund av det där barnet – T’Pol har ju inte varit gravid. Först efter ett tag får alla inblandade reda på att barnet är ett resultat av ren provrörsteknik.
Utspelet fungerar förstås också för att locka T’Pol och Tucker till månkolonin. För dit kommer de, och blir nästan genast igenkända och gripna. Ändå extremt naivt att de inte ens trodde sig behöva en förklädnad, utan bara trampade in i gruvan utan att tänka sig för. Den är ju trots allt hemmaplan för personer som troligtvis har deras barn. Man kan ju tänka sig att den typen av skurkar är smarta nog att plugga in utseendet på barnets föräldrar. Men kanske var det här med barnet bara en del av en plan som gick ut på att Paxton behöver Tucker för att finjustera det som sedan ska bli hans supervapen.
I en helt meningslös sidohandling får vi förresten också se hur Mayweather uppvaktas av en före detta flickvän som jobbar som journalist. På Enterprise tror man först att hon är en Terra Prime-agent, men sedan visar det sig att hon faktiskt arbetar för Jordens underrättelsetjänst. Det mest intressanta med den här personen är väl den headsetkamera som hon har när hon filmar sina rep, bara som en liten indikation på hur framtidens journalister arbetar (man kan ju jämföra med journalisten i första avsnittet av Picard, till exempel). Tydligen är det i framtiden helt okej för en journalist att hamna i säng med sitt intervjuoffer, samt – lite mer överraskande – verkar det heller inte strida mot Enterprises säkerhetsreglementen att ha journalister som stannar över natten. Men jag antar att det var Mayweathers tur att få ligga lite i den här serien, och inte så många avsnitt kvar att få in det på. Det finns även en liten sväng om Sektion 31 i det här avsnittet, men även det kändes rätt poänglöst
Mot slutet av Demons visar det sig att Paxtons gruvanläggning på Månen egentligen är ett enda stort rymdskepp. Med T’Pol, Tucker och deras barn ombord far man iväg till Mars, där man hookar upp sig till ett stort meteoritvapen. På långt avstånd kan man nu skjuta mot mål över hela solsystemet (lite orimligt, jag vet), och om någon får för sig att attackera Paxtons skepp så är det så fiffigt uppkopplat till ett energinät att man då samtidigt tar livet av en hel Marskoloni som ligger intill.
I det nästföljande avsnittet, Terra Prime, sänder Paxton bilder på den lilla vulcanmänniskobabyn över hela Jorden, samt ger samtidigt alla icke-jordbor ett dygn på sig för att lämna planeten. Sker inte det så tänker han bomba bort dem, och han börjar med Stjärnflottans lokaler. Samtidigt demonstrerar andra människor med liknande åsikter utanför ambassader och andra platser där utomjordingar bor på Jorden.
Som vanligt i Enterprise är själva uppbyggnaden av avsnittens konflikter det som är intressantast. Lösningen brukar nästan alltid komma genom ett eller flera slagsmål, samt en eller två doser technobabble. I det här fallet lyckas Archer smyga sig in på Paxtons skepp och slåss lite. När Paxton trots det lyckas få igång sin dödsstråle mot Jorden så har förstås Tucker förskjutit siktet så att den missar San Fransisco, och bara ångar bort lite havsvatten i stället.
Men den sorgliga upplösningen kan ingen ändra på. Den lilla vulcanmänniskobabyn har ett medfött genetiskt fel, och överlever därför inte särskilt länge. De två föräldrarna sörjer barnet de mist, men genom tårarna säger Tucker att det var Paxtons bristfälliga genteknik som åstadkom barnets sjukdomstillstånd. Och att Phlox sagt att det egentligen inte finns något som hindrar att en människa och en vulcan får ett barn tillsammans (något vi i och för sig redan fått bevisat på det där skeppet från det förgångna i förra säsongen).
Det första av de här två avsnitten var intressantast rent tematiskt. Det hade ju också tydliga likheter med vår egen samtid, och den konfliktyta som ofta målas upp mellan globalister och nationalister. Terra Prime-rörelsens argument påminner liksom en hel del om de som man brukar hitta under den där “visa fler svar”-länken längst ner i en twittertråd. Samtidigt bjöd det andra avsnittet på mer dramatik och actionraffel – här fanns såväl en skyttel som maskerades i en kometsvans som sabotage ombord på Enterprise. Plus ett slagsmål mellan Archer och Paxton i syrefattig miljö. Mycket för pengarna, i det som blir de sista två “normala” avsnitten av Enterprise.
Betyg:
Demons 8/10
Terra Prime 7/10.
Star Trek: Enterprise. Säsong 4, avsnitt 20 & 21/22. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 10 långfilmer och 764 tv-avsnitt.
Jo, det är dags för Troi-terror igen. Eller den stackars empaten, som jag nästan vill kalla henne i fortsättningen. Hennes öppna sinne utsätts på nytt för ett övergrepp, och ju mer skit från Malkar som h0n får ta över desto märkligare blir hon, och ju snabbare åldras hennes kropp. Eftersom det här är Star Trek så är givetvis en av bieffekterna av det här att hon blir pilsk. Hon byter raskt ut kroppsstrumpan mot ÄNNU mer avslöjande kreationer, raggar upp en ung besättningsman i hissen och river Riker med sina vassa naglar när han hånglar med henne. Dessutom tröttnar hon på sina klienter som kurator, och säger till folk att de kanske bara skulle kunna skärpa sig och sluta gnälla eller göra slag i saken och byta jobb.
Överspelet och överdrifterna är en ren fröjd att kolla på. Däremot är jag otroligt trött på det här med nedräkningar och tajta deadlines. “Två minuter kvar!” “Tre sekunder kvar!”. Vad jag minns har det så här långt i serien alltid gått vägen, trots att man varit nere på obefintliga marginaler tidsmässigt. Då står det ju faktiskt inget på spel, oavsett hur lite tid det finns kvar tills man typ måste förklara Troi som hjärndöd (Förresten, det här med att man kan återuppliva folk efter att de varit döda i en halvtimme. Amazing, men ge oss gärna en förklaring på det där – även om det bara blir technobabble av det).
Rent generellt, så här tre avsnitt in i den nya säsongen, så tycker jag att det finns en annan stabilitet i avsnitten. De sitter tajtare, dramaturgin håller ihop bättre, historierna är intressantare. Antar att jag kommer att få äta upp det här inom bara några avsnitt, det brukar liksom vara så. Just när du tror att den höga lägstanivån infunnit sig så väntar nästa bråddjup. I det här fallet är det bara sminkningen när Troi åldras som är absurt dålig. Sextiotalsseriens smink var faktiskt bättre än det här tramset. Scenen där Troi står och tafsar sig själv på brösten ger jag inte heller mycket för.
Så till nästa genrehyllning! Den här gången den gamla filmiska kommunistskräcksvisualiseringen. Du vet, “de ser likadana ut som oss på utsidan, men innerst inne är de förrädare”. Hjärntvättsscenariot. Invasion of the bodysnatchers-grejen. Kanske är jag lite gammalmodig i mina associationer – det här avsnittet gjordes ju trots allt på 90-talet. Så ska vi kalla det här för en varning för tv-spelens beroendeframkallande egenskaper? Eller en storyline inspirerad av den där skräcken för insmugna subliminala meddelanden i tv-program och i reklam?
Det intrigverktyg som kan användas för alla de här syftena är ett slags tv-spel som utgörs av ett par glasögonramar som strålar rött ljus rakt in i spelarens öga. Själva spelet är skitkasst, spiralfärgade skivor som åker in i olika tubliknande öppningar på ett rätt så obscent sätt, men när man får ner en sån där skiva i en lur så stimuleras ett njutningscenter i hjärnan på ett – vad det ser ut – mycket effektivt och stönframkallande sätt. De första glasögonen ges till Riker när han knullar runt på Risa under en semester. Men snart låter han andra prova, och genom skeppets replikator kan snart alla ombord ha ett eget par av njutningsglasögonen.
Glasögonen och spelet är förstås helt och hållet fejk. De är bara ett sätt att hjärntvätta besättningen på – iscensatt av den makthungriga Etana Jol som har grandiosa planer för sig själv. Först ska Enterprise bli spelgalet, och sedan ska glasögonen spridas till resten av Federationen. Allt är välplanerat, som till exempel att de fjärrstyrda besättningsmedlemmarna börjar sitt värv ombord på Enterprise med att koppla ur Data, den enda ombord som glasögonen inte kan få på fall.
Allt hade gått åt pipsvängen tämligen snart, om inte Wesley Crusher hade haft skolledigt och varit på besök ombord på Enterprise. Han och hans nördiga flirt Robin Lefler (Ashley Judd) undersöker glasögonens effekt istället för att spela med dem, och upptäcker ganska snart väldigt underliga effekter på hjärnan av spelet. Det hela utmynnar i ett klassiskt “alla omkring mig är hjärntvättade zombies”-scenario där Crusher blir jagad över hela Enterprise av personer han trodde var hans vänner. Till sist håller man fast honom i en stol, och tvingar honom att hålla ögonen öppna tills dess glasögonens laserstråle har förslavat även honom. En rätt obehaglig scen, faktiskt.
Jag gillar det här avsnittet också. Tycker att Star Trek-versionen av ett känt scenario som det här är kul och underhållande. Den unge herr Crusher är bara ungefär medelirriterande i avsnittet, men det gör inget eftersom Ashley Judd nästan är självlysande begåvad i all sin lågmälda entusiasm. Det går också att göra en mer sexuellt färgad analys av det här avsnittet, som att Crusher och Leflers romans, som fortfarande inte är sexuellt befläckad, är det enda som är rent, oskyldigt och äkta ombord på Enterprise. De vuxna, däremot, är förtappade sexmissbrukande pundare, som bara väntar på nästa sexuellt laddade kick från spelglasögonen. Det skulle i och för sig göra scenen där alla tvingar Wesley att ta på sig spelbågarna lite som en gruppvåldtäkt.
För er som inte är helt insatta i The Next Generations persongalleri så är Data, som namnet så passande antyder, en android. Han passerar i stort sett som människa – om man inte hakar upp sig på hans något metalliska hy, den sociala inkompetensen samt den totala oförmågan att förstå skämt. Star Trek-skaparen Gene Roddenberrys har ju gett prov på sin misstro gentemot artificiell intelligens många gånger tidigare i serien, i The Next Generation nöjer han sig med att driva med stackars Data som fyller rollen som seriens stående driftkucku. Men Data fungerar också en sorts kombinationsersättning av originalseriens skeppsdator och Spock. Han bidrar ständigt med information i form av långa, torra utläggningar (även om han då och då kommer på sig själv med att vara osedvanligt torr). Och missförstå mig rätt, Data är en av de mest sympatiska rollfigurerna i den här serien.
Men nu till snusket. I The Naked Now får nämligen Data bevisa att han är “fully functional” även i sänghalmen. Det är den kvinnliga säkerhetsofficeren Tasha Yar som får fullständigt kåtslag av viruset som sprids på skeppet och därför lockar med sig Data för en seriös session av älskog på sitt rum (för att vi ska förstå hur sugen hon är byter hon ut sin lesbo-chica tomboy-frilla mot en
Men ganska trist att: allt hopp om att den irriterande tonåringen Wesley Crusher inte skulle få allt för mycket tid i bild krossades i och med det här avsnittet. Ungjäveln barrikaderar sig i maskinrummet och är typ den som ensam räddar Enterprise från att gå under. Det där flinet alltså. Hatar det.