Det här ska väl föreställa något slags fortsättning på det sista avsnittet av förra säsongen, det vill säga ytterligare ett steg i den upptrappning som jag antar pågår från romulanernas sida. Det är roligt med Star Trek. Först: nej, vi ska inte ha sammanhängande historier mellan avsnitten. Sedan: om vi nu ska ha det så ska det vara åtminstone sju avsnitt emellan varje storyline som hänger ihop, så att ingen som följer serien på tv kan komma ihåg någonting (sen tittade jag några avsnitt i förväg och inser att FULLT så många avsnitt behöver man kanske inte vänta innan romulanerna dyker upp på nytt). Å andra sidan är det faktiskt just den här ovilliga attityden som gör att The Next Generation faktiskt fungerar väldigt bra för bingewatching, många år efteråt. Ibland är gamla serier alldeles för brutala med sina cliffhangers, som ju är tänkta att hålla intresset uppe för nästa avsnittet i en hel vecka. The Next Generation flyter liksom bara på, och just när du glömt bort hotet från romulanerna så dyker några av dem upp på en märklig vindpinad och åskvädersdrabbad planet. Det är helt enkelt något skumt i görningen, men exakt vad är osäkert — även efter att avsnittet är avslutat.
Handlingen, i korthet, går ut på att Enterprise undersöker ett nödrop på den gudsförgätna federationsplaneten Galorndon Core. Och visst hittar man resterna av ett skepp där, en romulansk farkost som sprängts i luften efter att den landat på planeten. Så småningom hittar man också två överlevande romulaner. Den ena tas svårt skadad ombord på Enterprise – men vägrar att kommunicera med besättningen. Den andre tillfångatar Geordi nere på planeten – vilket visar sig vara en rätt dålig idé, alla som tillbringar tillräckligt mycket tid på planeten skadas av strålningen där. Snart dyker ett romulanskt krigsskepp också upp, inne på Federationens territorium, och kräver att få sina besättningsmän utlämnade. The nerve!
Picard spelar i alla fall högt med romulanernas befälhavare, som alltså är beredd att bryta mot alla fördrag och överenskommelser för att rädda sina mannar (fördrag och regelverk som de i och för sig redan verkar ha brutit mot ändå, annars hade inte det första romulanska skeppet kraschlandat långt inne på federationens område). Till slut löser allt sig, men först får vi se att det bildats ett band mellan La Forge och romulanen Bochra. En annan värld är möjlig!
Det här påminner om: Dödlig strålning? Igen? För andra avsnittet i rad? Visst, det är ju knappast orealistiskt, men lite tjatigt. Det är också andra avsnittet med La Forge som huvudperson. Det känns mycket bättre.
Det här är nytt: Visst har romulanerna verkat väldigt auktoritetsbundna i de tidigare avsnitt där de skymtat förbi, men repliker i stil med: “inte konstigt att er ras är svag, ni lägger tid och resurser på defekta barn” (apropå Geordis funktionsnedsättning) har inte jag hört tidigare. De får klingonerna att framstå som galaxens lättkonverserade stämningsupplättare i jämförelse.
Höjdpunkten är: Det mest intressanta med hela det här avsnittet är väl bloddonationsdramat. Den skadade romulanen behöver en blodtransfusion, och den enda med kompatibelt blod är Worf. Men han vägrar, eftersom det var just romulaner som dödade hans föräldrar. Han håller fast vid sin ståndpunkt trots att Picard vädjar till Worf om att ge efter. ,Faktum är att jag var helt övertygad om att Worf skulle ge med sig efter scenen där romulanen säger att han hellre dör än får klingonblod i sina ådror. Vilket AVANCERAT sätt det vore att hämnas på romulanen genom att donera blod då! Och sedan se honom pinas och plågas av att bli frisk igen, tack vare en klingon. Men så roligt fick vi det inte.
Gillade inte: Jag trodde nästan att We are the world skulle rulla igång i bakgrunden när vi förstår att det trots allt skapats ett band mellan La Forge och romulanen Borchi, vars liv han räddat. Det var så himla typiskt Star Trek. Ingen får vara osams längre än 35 minuter. Om de inte är borger, dårå. Eller Worf.
Vad har vi lärt oss? Lita aldrig på en romulan. Inte ens en som du hittar skeppsbruten på en obebodd planet där det finns massor av dödlig strålning. Visst, hen kanske blir snäll de fem sista minuterna av avsnittet, men fram tills dess är hen helt opålitlig.
Underhållande avsnitt, men egentligen lite av en transportsträcka för att hålla konflikten med romulanerna levande under säsongen.
Betyg: 6/10
Star Trek: The Next Generation. Säsong 3, avsnitt 7/26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 5 långfilmer och 157 tv-avsnitt.
På ett plan kan man väl kategorisera Contagion som ett avsnitt om datavirus. Tekniken ombord både Enterprise och systerskeppet USS Yamato (och, för en kort stund, även Data) flippar ut efter att skeppens huvuddatorer blivit smittade av en fientlig kod från den utdöda civilisationen på planeten Iconia. Å andra sidan kan man också se det här som ett avsnitt med en intrig i stil med “Faraons hämnd”. Picard och hans kaptenskollega Varley ombord på Yamoto är lite av gravskändare, när de försöker röva med sig skatter och kunskaper från det mytomspunna Iconia. Givetvis vilar en förbannelse över ruinerna – om än en väldigt högteknologisk sådan.
Till den här prekära situationen läggs också ett Romulanskt skepp, Haakona, lett av kapten Taris (ytterligare ett romulanskt befäl klädd i en ursnygg outfit. Romulanerna har snyggast uniformer i unviersum!). Enterprise är inne i den neutrala zonen, och en väpnad incident hade kunnat vara ett faktum om inte även Haakonas datorsystem påverkats av viruset. Det här dödläget, med två fiendeskepp som inte kan attackera varandra, liksom även andra delar av intrigen, påminner irriterande mycket om 
Det är lite symptomatiskt att den scen jag minns bäst från Contagion är “comic relief”-avsnittet där skeppets hiss går helt bonkers och kastar stackars Geordi upp och ner och hit och dit innan han äntligen kommer dit han ska. Den scenen kan man trösta sig med när man senare kommer fram till den egentligen ganska deprimerande upplösningen. För även om Picard och hans besättning som vanligt framstår som hjältar, så är det här ytterligare en berättelse om hur Enterprise kommer i kontakt med en civilisation som är vida överlägsen deras egen, men inte lär sig något alls om och av den. Eftersom den i det här fallet är utdöd och inte ens går att kommunicera med, så tvingas man till och med att spränga resterna av den iconiska kulturen i bitar, för att på det sättet undkomma deras automatiserade försvarssystem.
Inte ens huvudpersonerna, den nya besättningen ombord på det nya rymdskeppet Enterprise, har fått ta särskilt mycket plats. Först mot andra halvan av säsongen blev det äntligen tid för lite fördjupningar och bakgrundshistorier, och det var i senaste laget. Besättningen i The Next Generation är långt ifrån lika tydliga som typer som deras motsvarigheter i originalserien, och fortfarande – efter 26 avsnitt – så framstår de som märkligt anonyma. Ja, förutom Wesley Crusher. Han har fått gott om tid och utrymme för att etablera sin motbjudande personlighet. Men han är åtminstone det. De andra är mest lite småtrista, faktiskt.
Säsongsavslutningen känns också ganska typisk för serien som den varit så här långt. Avsnittet har två storylines som drar iväg i helt olika riktningar. Dels för man seriösa diplomatiska samtal med Romulanerna ring mysteriet att någon utraderat bägge civilisationernas baser i närheten av den neutrala zonen. Dels försiggår det ett slags buskisstoryline om tre nyupptinade personer från nittonhundratalets Jorden som man hittade drivande i en rymdstation. Det mest intressanta i det här avsnittet är väl insikten om att det verkligen inte finns några som helst säkerhetssystem ombord på Enterprise. Det är fritt fram för vem som helst att stega in på bryggan om man har lust. Så gör i varje fall en av de nytinade i protest över att ingen gett honom den senaste Wall Street Journal.
Handling: Enterprise hamnar i ett romulanskt bakhåll och måste fly in i ett mystiskt och sprakande energifält. När man skakat av sig förföljarna börjar en rad märkliga incidenter inträffa ombord på skeppet: bestick böjer sig, matreplikatorn vräker ut mat över den som beställer och någon har skrivit “Kirk is a Jerk” på ryggen på kaptenens nytvättade uniformströja. När datorn själv börjar högljutt börjar skratta åt skämten i skeppets högtalarsystem inser man att det är den som iscensätter alla practical jokes ombord.
När Kirk och Spock försöker ändra programmeringen slår datorn tillbaka. Lustgas pumpas ut genom ventilationssystemet, och en trevlig promenad på 
Det här är nytt: För första gången får vi här se ett holodeck i Star Trek, även om det fortfarande kallas för recreation room i det här avsnittet – en uppfinning som sedan återkommer i The Next Generation-serien. Jag tycker nog också att den som kom på idén med en uppblåsbar version av Enterprise borde få ett specialpris för den mest bisarra idén någonsin.
Handling: Den här gången är det ovanligt rafflande intrig! Enterprise hittar ett skadat rymdskepp när man patrullerar på gränsen till den Romulanska zonen i rymden. På det finns industrialisten och filantropen Carter Winston som varit försvunnen i fem år. Ett ganska märkligt sammanträffande är att Winstons flickvän vid försvinnandet, Anne Nored, råkar jobba på Enterprise. Winston är inte helt road av återföreningen med sin älskade, och gör slut med henne ganska omgående. För det är förstås inte den verklige Carter Winston som hamnat på Enterprise, utan en shapeshifter från planeten Vendor på hemligt uppdrag för det romulanska imperiets räkning. En bit in i avsnittet får vi se hans ursprungliga form, han är egentligen en sorts bläckfiskliknande filur!
Bläckfiskmannen har också förmågan att söva ner människor med sina tentakler, bland annat kapten Kirk, som han också förvandlar sig. Sedan är det bara att stega upp på bryggan och ge order om en kursändring. Bläckfisk-Kirk vill att Enterprise ska flyga in i den neutrala zonen, och ingen kan ju sätta emot. En kapten är alltid en kapten. Men när vi nu ändå är inne på det här med den neutrala zonen så har jag massor av frågor. Enterprise får ju aldrig flyga in i den neutrala zonen, men jämnt när de trots allt gör det så kryllar rymden plötsligt av romulanska skepp. Betyder det att romulanerna får lov att flyga i den neutrala zonen, och borde den i så fall verkligen kallas neutral? Eller upptäcker romulanerna Enterprise från sin sida om den neutrala zonen och ger sig sedan in i den för att jaga federationsskeppet. Om någon vet kan ni väl dela med er av er kunskap i kommentarsfältet här nedan!
Men det visar sig att den bläckfiskliknande varelsen från Vendor assimilerar delar av personligheten från den person som han imiterar. Ju mer han låtsats vara Carter Winston, desto mer har han blivit Carter Winson. Så när Romulanerna attackerar så förvandlar han sig till en deflektorsköld – för att reparera den skada han själv tidigare åsamkat genom ett sabotage i maskinrummet.
Det här är avsnittet där Kirk blir allt mer paranoid, ilsken och irriterad. Vi som redan någon gång under första säsongen började tycka väldigt illa om Kirk känner att han äntligen visar sitt rätta ansikte (se här intill). Jag blev också lite imponerad över att det här innebär att Star Trek måste ha varit bland de första som visade upp utbrändhetssymptom i en tv-serie. Fast…det visade sig vara en bluff. En del av en jätteavancerad plan som Spock och Kirk kokat ihop en sen kväll på Spocks rum. Jag tänker mig att de satt tätt, tätt intill varandra när de planerade. Nästan viskade fram sina idéer. Sen såg de varandra djupt in i ögonen….och sen tog de varandras händer. Okej, det fick vi inte se…men jag fick i varje fall en chans att pröva på den litterära genren hand-slash. Och, förresten, hur ska man tolka den följande bild efter att ha sett den förra Vulcan-hand-on-face-bilden?
Har ni sett den fantastiska sajten 
Jag gillar att uppfinningar och funktioner gärna har en fysisk form i Star Trek. Som när Kirk letar efter maskinen som kan göra ett rymdskepp osynligt. Det är givetvis inte något avancerat datorprogram eller ett komplicerat nätverk av skärmar och utrustning på skeppet. Självklart är det istället en jättestor glödlampa, lagom stor för Kirk att bära med sig. Så himla fantastiskt.
Hon är så himla cool som den romulanska befälhavaren. Klär bättre än någon annan i det romulanska modet. Och är skamlöst flirtig när han halvligger i sin fåtölj och försöker förföra Spock. Men också tuff. Och liderlig. Och hård. Alltså. älskar henne.