Tag: Prisjägare

ENT: Bounty. Det där Archer blir bortrövad av en prisjägare och T’Pol får kåtslag.

~ rogerwilson ~ 4 Comments

Klingonerna ger sig inte. Man rymmer inte från ett klingonskt fängelse och kommer undan med det. I Bounty får Archer erfara att han är en man med ett pris på sitt huvud.

Vad är dealen? Eftersom Archer i Judgement flydde från den gruva där han skulle avtjäna sitt straff så har klingonerna utlovat en belöning för den som levererar honom till dem. Archer visar sig vara ett enkelt byte. Det räcker med att en tellarit utlovar honom en rundtur på en främmande planet för att han ska gå i fällan.

Det visar sig att tellariten själv är ett offer för det klingonska våldet och vanstyret. Belöningen för Archer ska användas till att köpa loss ett fraktskepp som klingonerna beslagtagit. När tellariten får reda på att det inte finns så mycket kvar av skeppet, att klingonerna har strippat det på motorer och vapen och plundrat det på allt av värde, blir han slutligen så förbannad att han bestämmer sig för att hämnas.. Han och Archer kommer på ett sätt att lura klingonerna. En plan där tellariten infriar sitt löfte om att leverera Archer till den arge klingonen Duras, och får en belöning, men samtidigt fixar så att Archer på nytt kan fly från fångenskapen och bli upphämtad av Enterprise.

Några nya kontakter? 
Tellariterna har förekommit långt ute i marginalen på några Enterpriseavsnitt, som Carbon Creek, Dead Stop och Civilization. Men det här är första gången som Enterprises besättning konfronteras med en tellarit, öga mot öga.

Vårdslöst beteende? 
Man kanske ändå ska göra en säkerhetskoll innan man följer med främmande aliens för att se på sevärdheter? Fula gubbar finns i alla former.

Sexytime: 
B-handlingen i det här avsnittet är helt fokuserad på sex. T’Pol smittas med någon typ av främmande mikrob som utlöser hennes brunstperiod, Pon Farr. Dessvärre händer detta under tiden hon (på grund av mikroben) är inspärrad i det där desinficeringsrummet med blått ljus tillsammans med skeppsläkaren Phlox. Så vi får alltså uthärda en instängd, sexuellt omättlig vulcansk kvinna som krälar omkring och tigger för att Phlox ska ligga med henne, medan han försöker hitta ett medicinskt sätt att bota hennes tillstånd på. T’Pol ger sig även på Reed för att få ligga, så intensivt att han typ får skrämma henne till avhållsamhet med sitt vapen. Alltså, det riktiga vapnet. Det där var inte en omskrivning för något snuskigt.

Vulcansk kättja är ju ett återkommande ämne i Star Trek, liksom även andra arters periodvis återkommande brunstperioder. Värt att på nytt notera är att kättja och sexualitet påfallande ofta är ett bevis för sjukdomstillstånd i den här serien. Kanske inte för att man är särskilt moraliska, utan snarare eftersom det värsta man kan göra i Star Trek är att tappa kontrollen.

Personlig utveckling: 
Här är det Phlox som visar sig vara oväntat stel och ointresserad inför T’Pols inviter. Inte det jag förväntade mig, eftersom det tidigare känts som att han och hans fruar typ var swingers.

Vi får också se Phlox märkliga korsformade kroppsbehåring för första gången här, som en liten intim bonus.

Det här kändes som… 
Två saker som är intressanta här: man fortsätter med intrigen om Archers konflikt med klingonerna och hans flykt från deras fängelse. Bra tråd att spinna vidare på.

Sedan känns ju kanske inte skildringen av T’Pols sexuella uppvaknande helt fräscht. Tyvärr inte ens camp. Men efter alla de här konstiga scenerna i det blå desinfektionsrummet så var det väl bara en tidsfråga innan någon bestämde sig för att det skulle bli åka av på riktigt.

Det slutar även den här gången med ett betyg som styr lite mot mitten, kanske ändå en bit över medel. Överhuvudtaget känns de avslutande avsnitten av den här säsongen som lite bättre än resten av säsongen. Lite roligare idéer något bättre genomförda.

Betyg: 6/10

Star Trek: Enterprise. Säsong 2, avsnitt 25/26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 10 långfilmer och 711 tv-avsnitt.

VOY: Think Tank. Det med Jason Alexander som överintelligent skurk.

~ rogerwilson ~ Leave a comment

Behöver jag ens skriva en text om det här avsnittet? Räcker det inte med att bara se på den här bilden. Jason Alexander, aka George Constanza i Seinfeld, som jag aldrig hade sett honom förut. Ja, jag kan i varje fall inte se mig mätt! Det är lite som att min värsta mardrömsvision om riktigt dåligt smink och hår förverkligats. Helt underbart.

Den helt fantastiskt dåliga peruken. Den bisarra pannan. Och när man ser själva avsnittet så gör Jason Alexander dessutom sina repliker med någon form av späd och tunn röst. Han ska liksom vara extremt oansenlig, men egentligen jättefarlig bakom den timida ytan Ack, om det här ändå vore en ungdomssynd som begåtts innan det verkliga kändisskapet tog fart, men så är det ju inte. Tvärtom, Alexander gjorde ju den här rolltolkningen efter sina framgångsrika år i Seinfeld. Var han ute och letande efter nya vägar att gå i sin skådespelarkarriär? Lite som när han spelade i den lite märkliga bög/aids-filmen Love, Valour, Compassion, kanske? Jakten efter en framtid efter George kanske gick via rollen som superskurk i Star Trek?

Läser på lite, och Alexanders medverkan verkar snarare gå att förklara med att han är ett Star Trek-fan, på riktigt. Och då är man tydligen okej med att gå till tv-historien i den där outfiten.

Några ord ska jag kanske ändå skriva om själva avsnittet Think Tank. Där spelar alltså Jason en alien vid namn Kurros. Han driver, tillsammans med några hyperintelligenta kumpaner av varierande organiska former, ett slags problemlösarverksamhet i Deltakvadranten. Inte helt gratis, förstås, de ser alltid till att ta ut en ordentlig belöning, fast man verkar också ha gjort en grej av att gärna kräva lite udda saker som betalning. Allt från ett recept till en avancerad vetenskaplig teori Men den på ytan hyfsat samhällsnyttiga verksamheten visar sig ha en del svaga punkter. Som att medlemmarna i think tanken i vissa fall själva ligger bakom de problem som de senare erbjuder sig att lösa. Som en supersmart beskyddarservice, ungefär.

En bit in i Think Tank så inser Janeway till exempel att skälet till att prisjägarfolket Hazarierna jagar Voyager är att Kurros tankesmedja lovat dem en ansenlig belöning för bytet. Men de har gjort själva beställningen via ett hologram, så att det inte ska framgå att det är tankesmedjan som står bakom den. Sen är det bara att skicka in ett hologram och erbjuda hjälp när Janeway är omringad av Hazariernas skepp. På listan över de saker som Kurros vill ha som betalning om han lyckas rädda Voyager finns Seven of Nine. Något som Janeway blir oerhört upprörd över, och som Seven till sist också avböjer trots att Kurros erbjuder henne en intellektuellt stimulerande miljö att utvecklas i. Tydligen så tycker Seven trots allt att Voyagers besättning är hennes familj, eller om man uttrycker det lite mer sevenskt: hennes nya kollektiv.

Men Janeway är inte heller så dum. Framför allt är hon betydligt listigare än vad Kurros tankesmedja kunnat förutspå i sina olika scenarion. Janeway ser snabbt till att samarbeta med Hazarierna, något som förstås slutar med att Kurros tankesmedja faller i sin egen fälla. Att hon för att uppnå det här skapar en tillfällig allians med just de prisjägare som nyss var redo att fånga in hennes eget skepp verkar inte bekymra Janeway nämnvärt. Så jag noterar att det här är ytterligare ett avsnitt där vi ser en hårdare och aningen mer skoningslös Janeway. I Dark Frontier så jagade hon ju faktiskt ett skadat borgskepp för att komma åt teknisk utrustning, en typ av offensiv strategi som Janeway och Voyager inte brukar ägna sig åt. Och i det här avsnittet lämnar hon ingen som helst nåd för dem som attackerat henne. Tvärtom så är hon snarare lite fnissig över att tankesmedjan blir hazariernas fångar.

Som man kanske förstått om man läst den här texten så tycker jag att Jason Alexanders utklädnad är skäl nog att se Think Tank. Kanske flera gånger till och med. Men även i övrigt så tycker jag att det var ett mer än okej utpressningsavsnitt, med några välplacerade vändpunkter i handlingen.

Betyg: 7/10

Star Trek: Voyager. Säsong 5, avsnitt 20/26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 9 långfilmer och 594 tv-avsnitt.

ST: The Escape Artist. Det där Harry Mudd är fånge hos en prisjägare.

~ rogerwilson ~ 7 Comments

Det går ju inte riktigt att misslyckas med ett avsnitt som handlar om Harry Mudd. Det bara är så. Även om Discovery-upplagan av honom är betydligt råare och mer förslagen än den man lärde känna i originalserien. Exakt hur förslagen får vi veta mer om i den här berättelsen om när Harry fångas av en prisjägare och försöker slingra sig ur situationen är. Som en grandios uppvisning av hans repertoar av undanflykter, lögner och mer eller mindre avancerade trick. Men med en twist som gör att jag inte kan skriva så mycket mer om avsnittet mer än att det blir rätt kul. Och bjussar på massor av Mudd. Mer Mudd än man vågat önska sig. Men även The Escape Artist är kul så är det ju ändå lite av ett one trick pony-avsnitt (om man inte är rädd för spoilers så kan man ju lyssna på den här proffsnörden – med det mycket passande nicket Nitpicking nerd – som förklarar exakt hur många fel man gjort med Harry Mudd-rollfiguren i Discovery som helhet och i det här avsnittet. Hans fru är till exempel längre än i originalserien).

The Escape Artist avslutar ju också experimentet med Short Treks, och jag noterar att Netflix fortfarande behandlar hela det här projektet lite styvmoderligt. Short Treks-avsnitten har tydligen dykt upp på sajtens brittiska upplaga, men jag hittar dem inte på den svenska. UPDATE. Enligt Fredrik här i kommentarsfältet så ligger de under trailersfliken på Discovery. Inte på min enhet, men har haft trubbel med uppdateringar ibland. Lite trist, samtidigt kan jag förstå Netflix reaktion lite grand. Jag är jag nog mer osäker på vad man velat med den här satsningen efter att ha sett alla fyra avsnitten än vad jag var tidigare (förutom att upphovspersonerna ville ha lite kul på jobbet – vilket väl i och för sig kan vara ett fullgott skäl).

Genremässigt har de fyra avsnitten skilt sig ganska mycket åt. The Escape Artist kan man väl se som komediavsnittet av Short Treks. Runaway är coming of age-episoden, Calypso romantik med en twist och The Brightest Star en origin story. En bra fyrklöver för den som vill ha variation, men kanske också ganska spretigt för oss som tittar. Det här korta formatet är ganska svårt att hinna få något sagt i, och för mig har Short Treks mest fungerat som aptitretare. Det vill säga, de har snarare gjort mig mer hungrig än mätt. Och då menar jag inte bara på Discovery i allmänhet, utan även utflykterna in i andra genrer. Jag gillar verkligen Discoverys svärta och smärta – men det här gör mig också sugen på andra typer av avsnitt, storylines, fördjupningar. Tänk om man kunde ha fristående avsnitt som likt Short Treks fördjupade och gav nya infallsvinklar på Discoverys universum. Lite som när den brittiska bögserien Cucumber kompletterades med webisodes om birollsfigurerna under namnet Banana.

Med tre nya Star Trek-serier på gång känns det i och för sig lite förmätet att önska sig ännu mer. Samtidigt känns det ju som om chefsproducenten Alex Kurtzman tänkt sig att de nya serierna ska ha olika tilltal och tempo. Kanske är det vad vi sett en provkarta på här i Short Treks. Lower Decks blir kanske som en mix av Runaway och The Escape Artist, och den nya Picard-serien lite mer som Calypso och The Brightest Star. Och det är väl ändå något att se fram emot.

Betyg: 7/10

Short Treks, avsnitt 4/4. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 8 långfilmer och 491 tv-avsnitt.