Ska man bli orolig när Deep Space Nine börjar bygga hela avsnitt på tillbakablickar och flashbacks redan i andra säsongen? Det brukar väl ofta annars vara något man tar till när man inte kan hitta på några nya storylines? Eller är det snarare så att manusförfattarna till Deep Space Nine varit lite väl snåla med backstories för våra huvudpersoner, och att det kanske borde satsas mer på flashbacks för att få en fördjupning och insikt i hur livet tedde sig på rymdstationen under cardassiernas styre?
Ja, Necessary Evil triggade igång bägge de där tankarna samtidigt.Här får vi nämligen reda på vilken relation Odo och Kira hade till varandra under Cardassiernas ockupation av Bajor. Genom Odos flashbacks får vi se hur han får i uppdrag av den cardassiske befälhavaren Gul Dukat att utreda ett mord som begåtts ombord på rymdstationen. En av de huvudmisstänkta är Kira, och Odo mer eller mindre räddar henne från att hamna i cardassiernas klor. Men mot slutet av avsnittet får han till sist, flera år senare, reda på hennes verkliga roll i mordet. Eller ska man kanske kalla det för vad det egentligen var. En ren avrättning, genomförd av de bajoranska rebellerna.
Det här är den intressanta delen av intrigen i det här avsnittet. Det finns dessvärre också en ramhandling i seriens nutid, det är den som triggar igång Odos minnen från förr. En ganska dålig deckargåta som inte håller måttet. Jag menar, i vilken annan tv-deckare ringer en utpressare upp sina offer från sin privata telefon och låter sedan dem betala in de efterfrågade pengarna direkt på ett konto som lätt går att koppla till utpressaren. Upplösningen på det här fallet kändes som ett barnprogrammanus. Enligt min Deep Space Nine Companion så är det här ett avsnitt som fansen gillar, och en av manusförfattarna brukade jobba på serien Columbo. Hmmm. Det var länge sedan jag såg Columbo (det är alltså en tv-serie som gick på tv när jag var liten), men inte var det väl så här primitivt?
Nej, det är som en utbyggd bakgrundshistoria som Necessary Evil fungerar bäst. Här får vi till exempel en insikt i Odos stenhårda inställning till etik och moral, något som han ser som en ledtråd till sitt okända ursprung. Däremot är jag inte helt säker på att det här avsnittet förklarar den spända relationen mellan Odo och Kira i första säsongen. Jag minns det som att hon var kritisk till Odos position som säkerhetsansvarig, eftersom han tidigare arbetat med Cardassierna. Inte riktigt så man brukar behandla någon som räddat en från fängelse. Eller ska man se det som att hon överdriver sin reaktion för att han inte ska förstå att hon var skyldig till mordet då, för länge sen. Och på tal om brott och straff…det här är ett av Quarks mer misslyckade avsnitt. Han är på nytt ett samvetslöst svin, men den här gången håller han nästan på att stryka med i någon form av instant karma-bestraffning.
Måste också nämna att den bild jag får av själva rymdstationen under Cardassiernas styre är extremt väl genomförd. Det är så deppigt och vidrigt och mörkt och blåtonat och fånglägerliknande att jag är förvånad över att någon som levde på Deep Space Nine på den tiden skulle stanna där en minut längre än de var tvungna till.
Så, för att sammanfatta det hela: bra relationsfördjupning och en bra gestaltning av rymdstationens historia, men en urdålig deckarhistoria som drar ner betyget ordentligt. Och så några pluspoäng ändå, som kompensation, för flera smakprov på ferengiskriket. Det var fantastiskt.
Betyg: 5/10.
Star Trek: Deep Space Nine. Säsong 2, avsnitt 8/26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 6 långfilmer och 290 tv-avsnitt.
Helt riktigt, det här avsnittet har jag för mig är ganska uppskattat så väl av de som jobbade med serien som av fansen. Framför allt så är det väl att man ger oss mer djup om Odo, Kira, deras relation till varandra och ger oss en bra inblick i hur det var på stationen under ockupationen, något som vi oftast bara får höra om. Mindre har det nog att göra med hur själva mordgåtan skrevs, för där håller jag faktiskt med dig, det var lite väl lätt att knyta ihop allt. Jag håller väl med majoriteten här, jag tycker att det här avsnittet är ganska bra. Jag tror alltså inte nödvändigtvis att de redan höll få att få slut på idéer. Så, jag får faktiskt ge det här avsnittet 8/10.
Utöver det vill jag kommentera på två saker i recensionen. Först och främst så har jag inget minne att Odo och Kira skulle ha kommit mindre bra överens just i första säsongen, men nu var det ett tag sen jag såg detta så ni får gärna rätta mig. Visst kanske det tog ett tag innan författarna själva började inse att de kanske borde skriva de delvis som vänner, men att de skulle ha kommit dåligt överens är väl att ta i? Man får väl även intrycket i flashback-scenen i avsnittet att de två kom varandra nära redan då på något konstigt sätt. Saken med Odo, då och nu, var ju att han var en helt oberoende part i ockupationen. Han var inte del av ockupationen och inte heller var han någon frihetskämpe, han hade bara en instinkt i honom som gjorde att han ville upprätthålla ordning. Det var det som gjorde att båda sidorna hade viss tillit för honom och Cardassierna lät honom sköta säkerheten på stationen, säkert medvetna om att det var ett bra beslut för att Bajoranerna skulle känna att allt gick rätt till.
Det här med ordning och rättvisa tar oss till min andra diskussionspunkt, nämligen diskussionen om vad det egentligen är som Odo är ute efter. Har han någon inre moralisk kompass baserad på värden som är kompatibla med oss, och är det innerst inne vad han försöker åstadkomma? Han tar ju ibland etisk beslut, t.ex. genom att skydda folk från Cardassierna. Eller är det så att han framför allt är ute efter att hålla ordning, oavsett vilket styre det är och vad för värden de regerar efter? Nu ville väl Dukat och Cardassierna gärna att Bajoranerna skulle känna att rättvisa skipades, men en hel del värden som deras ockupation utgick från skulle säkert krocka med Federationens värden. Ändå var Odo säkerhetschef för båda de här regimerna och verkar inte ha haft några etiska problem att hålla ordning för de båda. Än så länge har vi kanske inte fått alltför mycket information, men det här är en intressant frågeställning för resten av serien också. 🙂
Avsnittet skrevs av Peter Allan Fields och regisserades av James L. Conway. Förövrigt samme Fields och Conway som även krediterades för det som anses vara det bästa avsnittet i S01 av fansen, 1×19 Duet. Även det var Roger faktiskt mindre imponerad av än gemene fans. 😛 Det var även Fields som hade skrivit några avsnitt av Columbo (okrediterade tydligen).
Som jag skrev tidigare så blev det här väldigt omtyckt inte bara av fansen, utan även av de som jobbade med serien. David Livingston, som själv regisserat en del avsnitt, ger en eloge både till manuset som levererades, samt till Conway. Han berättar att det var Conways idé att göra flashback-scenerna i en ganska mörk Film Noir-stil och att det gav perfekt atmosfär och ton för den perioden på stationen.
En scen ska ha filmats men klippts bort till slutprodukten av Rick Berman, där Odo skulle ha kommit på Dukat med att ha en affär med Pallra. Scenen var framför allt tänkt för att ge tittarna ännu en faktor, där de var tvungna att fundera på hur Dukat var eller kunde vara involverad i mordet och utredningen. Både Alaimo (Dukat) och Piller ska ha varit ganska negativa till det beslutet. Piller går till och med så långt och säger att det här nog var det han ångrar mest, att han inte stod på sig mer mot Berman och höll kvar den scenen i avsnittet.
Tycker framförallt det är ett fint avsnitt då det ger en så bra bakgrund till Odo. Inte bara hans förhållande till Kira, utan även till Quark, Dukat och, ja, humanoider överlag kommer ju fram här. Förutom det som ni nämnt om hans känsla för ordning så får man se glimtar av utvecklingen från hans tragiska “barndom” som ett forskningsobjekt och nån slags cirkusattraktion till den han är idag. Att han i återblickarna (och jag gillar övergångarna mellan nutid och dåtid!) är tillbakadragen med blicken i marken, förnedrande ses ner på som ett freak av Quark och Dukat men väldigt snabbt kommer in i rollen som utredare tycker jag är en snygg och trovärdig förklaring till hela hans karaktär så som vi redan känner den.
Sen är det ju problematiseringar kring om vad en kollaboratör är – i det här fallet om Odo kan vara en “neutral” utredare åt en ockupationsmyndighet utan att ta politisk ställning, med ett evigt, historie- och situationsoberoende koncept om “justice” som enda rättesnöre – vilket är ständigt återkommande i seriens terrorist/frihetskämpe-tema, vilket jag skulle säga är ett av DS9:s bärande koncept.