PIC: Et in Arcadia Ego, Part 1. Hem till Coppernicusstationen. Och den annalkande undergången.

Okej, det här var mörkt. Sojis återkomst hem till de syntetiska livsformernas vagga präglades inte av en massa mysiga kramar, ryggdunk och snack om hur det var på den gamla, goda tiden. Tvärtom. Att hon kom hem var snarare det första steget mot mänsklighetens utplåning. Eller om det var allt organiskt liv i galaxen, eventuellt. Det vill säga de syntetiska livsformernas revansch och frigörelse från sina organiska skapare.

Ja, stackars Picard. Han vill bara väl, men frågan är ju nu om allt han uträttat under den här säsongen bara gjort saker och ting värre. Borde han ha stannat hemma och sett på när vindruvorna mognade i stället? Borde han gått i pension, och acceptera att det är för sent för honom att rädda världen ännu en gång (hoppas verkligen inte att Karin Thunberg hittar det här blogginlägget och hävdar att jag är ageist eller något).

Men först och främst måste vi prata om den asfeta starten på det här avsnittet. Färden genom den där transwarp-snabbfilen genom galaxen. Och sedan, när man kommer fram till planeten där syntarna bor, attacken från den elake romulanen Narek som följt efter dem. Och sedan dimper plötsligt Artefakten, vad vi trodde var en icke-fungerande borgkub, ner genom en annan transwarpförbindelse. Varpå allt det här toppas med attacken från rymndorkidéerna. Hur snyggt kan ett planetärt skydd vara? Dramatiken avslutas med att Picard flippar och börjar prata osammanhängande på La Sirenas brygga, i det närmaste medvetslös.

De första minuterna av det här avsnittet var definitivt 10/10. Jag är lite extra nöjd över att man numera har automatiska säkerhetsbälten i rymdskeppen. Jag tror att jag sett dem tidigare under den här säsongen, och vill gärna påpeka att det är en detalj i gestaltandet av interstellära rymdfärder i Star Trek-serierna som jag verkligen saknat. Det känns jättekonstigt att folk utkämpar slag i rymden sittandes i fåtöljer. Nog borde det väl vara ganska praktiskt med ett litet bälte då och då? När det blir lite skakigt. Eller man attackeras av främmande makt?

Okej, åter till det här avsnittet. Efter den våldsamma starten övergår Et in Arcadia Ego till några stunder av återhämtning och lägesorientering. Alla ombord på La Sirena får veta att Picard har en grej i hjärnan som kan ta livet av honom, typ ganska snart. Det var den som gjorde att han tappade det i början av det här avsnittet. Men Picard vill inte att någon ska tycka synd om honom, och hotar sin crew med stryk om de behandlar honom som en döende man. Gänget från La Sirena återkopplar sedan med Borgkuben, som Seven of Nine och Elnor försöker få funktionsduglig igen efter orkidéattacken. Och sedan traskar man vidare till syntarnas hem.

Här blir allting nästan lite originalseriesurrealistiskt. Eftersom de syntetiska människorna görs i par, så är det här alltså ett besök i en värld full av tvillingar. Tvillingar som spelar spel med varandra, alla upptagna av personen som är deras spegelbild. Lite lagom kitschigt, på något vis – sådär som alla paradis alltid såg ut i originalserien. Och de här syntetiska existenserna leds av ingen mindre än Altan Inigo Soong, sonen till Datas uppfinnare (även denna medlem i familjen Soong spelas förstås av Brent Spiner). Här, på Coppeliusstationen, har han skapat sitt eget syntetiska paradis, med konstgjorda kopior av fjärilar och katten Spot 2. Och så alla hans tvilling-“barn”. Där den skarpaste verkar vara Sutra – systern till Jana som kapten Rios troligtvis kärade ner sig i för många år sedan.

Det är Sutra som kommer på att hon kan mindmelda med doktor Jurati för att själv få en uppfattning om vad det där meddelandet om undergången egentligen handlar om – budskapet som ligger till grund för romulanernas militanta hållning mot syntetiska livsformer. Hur en syntetisk livsform kan genomföra en mindmeld stannar vi inte upp för att fundera mer på här, utan konstaterar bara att den föraning Sutra haft stämmer. Budskapet, som är så kraftfullt att det får vanliga mänskliga varelser att bli suicidala, är inte en varning om de syntetiska livsformernas maktövertagande. Det är ett meddelande som är riktat till syntetiska livsformer, och dechiffrerat av Sutras hjärna är det nu inte fråga om några galna osammanhängande montage, utan budskapet påminner mer om någon form av informationsfilm. En försäkran om att syntetiska livsformer i kris kan kalla på hjälp om de hotas med utrotning av organiska livsformer. Det vill säga, exakt den situation som syntarna på Coppeliusstationen står inför – med mer än 200 romulanska stridsskepp på väg för att utplåna dem alla.

Sutra är så pass besluten om att lösningen på hotet från romulanerna är att be dessa beskyddare av syntetiska livsformer om hjälp. Men för att få med sig alla syntetiska syskon på tåget så ger hon en fängslad Narek möjligheten att fly. Hon till och med låter honom döda en av synteterna: Saga. Allt för att få opinionen att köpa hennes linje. Mordet på Saga blir nu ytterligare ett bevis på hur utsatta och hatade syntarna är, och alltid kommer att vara, i en värld där det finns organiska livsformer. När Picard försöker tala alla tillrätta och övertyga dem om att Federationen kan fixa det här problemet, och att Picard själv är mannen som kan övertala organisationen till detta – ja, då hånar Altan Inigo Soong Picard helt öppet. Picard är ju bara en föredetting. Som fick stå maktlös och se på när Federationen svek romulanerna.

Det är inte bara Picard som kämpar i motvind. Det är något skevt i hela maktbalansen bland de syntetiska varelserna. Varför är Sutra, som borde vara en tidigare årsmodell än Soji, så mycket smartare och ondskefull än alla andra? Varför har Soji och Sutra samma utseende? Och varför får Soji bara tillbaka sina minnen bit för bit – hon verkar aldrig helt och hållet förstå vem hon är och vad som är hennes uppgift. Just det där med uppgiften är jag inte heller helt säker på – var det bara att ta reda på varför romulanerna hatar syntetiska livsformer?

Medan de romulanska stridsskeppen närmar sig syntarnas planet, så sätts Picard i husarrest. Ingen i hans crew, förutom doktor Jurati, är kvar i syntbyn för att förhindra detta – de är fullt sysselsatta med att laga La Sirena. Jurati slipper däremot husarresten, och får fortfarande röra sig fritt i syntarnas lilla koloni. Altan Inigo Soong håller nämligen på att skapa sin egen syntetiska avbild, som han vill kunna kopiera sitt medvetande till. En golem, som man kallar det här (alla som läst showrunnern Michael Chabons bok om Kavalier & Clay vet att han är intresserad av det där begreppet). Och doktor Jurati är den enda som kan hjälpa honom att genomföra det här. Men hos vem ligger doktor Juratis sympatier just nu? Är hon ond eller god? Trogen Picard, romulanerna eller syntarna? Mycket svårt att veta var vi har henne, jag vet bara att jag tycker hemskt illa om Jurati. Att Rios fortfarande verkar vilja kila stadigt med henne är obegriplig.

I det här avsnittet möter vi alltså ytterligare en Soong och hans self made-family. Visst påminner upplägget här ganska mycket om ett gäng avsnitt i Enterprise. De där Altans farfar hade en egen samling barn som han drivit fram från biologiskt förbättrade embryon. Den här Soongen gör något liknande. Men han verkar också rätt ondskefull, det är något hånfullt i nästan allt han säger till Picard. Sättet han betonar “retired” första gången han möter Picard, till exempel. Och det bittra sättet han snackar om Data på, och hur hans farsa verkar ha gillat honom bättre än Altan själv.

Så, vad händer nu i säsongsavslutningen nästa vecka? Well, jag har inte helt gett upp på tankarna på att det är något Control-liknande där ute som är den mystiska kraften som vill skydda syntetiska livsformer. Ett sammantvinnande av Picards och Discoverys plotlines, alltså. Men hur ska man tolka att det finns en federationssymbol mitt i ett androidöga? Och varför pratar Soong om en federation av syntetiska livsformer som ska ersätta den nuvarande organisationen.

Sen finns det folk därute på nätet som är helt övertygade om att Datas onda bror Lore har något med det här att göra. Antitrekker tycker att Picards första säsong är en utdragen remake av I, Mudd, att manusförfattarna är mesiga som inte låter Seven of Nine bli en galen Borgdrottning full ut. Han saknade också en moralisk diskussion i serien och hävdade att manusförfattarna är nihilister. Själv är jag nog mest lite orolig inför det avslutande avsnittet. Att vi inte ska få några svar alls, utan bara en jättestor cliffhanger i väntan på säsong två – som man ju undrar över framtiden för i dessa coronatider.

Betyg: 8/10.

Star Trek: Picard. Säsong 1, avsnitt 9/10. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 13 långfilmer och 767 tv-avsnitt.

TNG: Descent del 2. Det med Lores hämnd och Crushers resa in i solen.

tng-descent-2-1I de två Descent-avsnitten syns för första gången en verklig svaghet hos borgerna. Detta kollektivistiska folk som – ständigt uppkopplade med varandra via högteknologiska implantat – tänker, fattar beslut och agerar som en enda organism. Hugh, den avprogrammerade borgen som Enterprise besättning skolat om till en enskild individ, har fört med sig individualismen som en smitta ombord på sitt borg-skepp och det har fått deras civilisation att ruttna inifrån. I en scen beskriver Hugh hur ingen längre kunde samarbeta ombord på borgernas skepp, inga beslut blev fattade och hur de bara drev genom rymden eftersom ingen visste vart de var på väg.

tng-descent-2-3Det är rätt enkelt att tolka det här som en kommentar till den förvirring och frustration som uppstod i östeuropa och Ryssland efter kommunismens fall – eller för den delen det som händer i vilket samhälle som helst där en stark centralmakt plötsligt faller och ett nytt system ska införas. Alltså är det också bekvämt att anta att borgerna i sig tidigare i serien har varit en lätt förklädd skräckvision av socialism. Kollektivismen som ett effektivt sätt att skapa en krigsmaskin på, där individen snabbt förvandlas till en viljelös slav som underkastar sig kollektivets vilja.

På den hyfsat marknadsliberala (understatment) sajten Foundation for Economic Education hittar jag en gammal artikel från 1997 av författaren och akademikern Stephen Yates där han bland annat tar upp borgernas assimileringstaktik. Det vill säga att Borgerna varje gång de möter en ny civilisation inkorporerar både individerna och dess teknik in i sin jättelika, kollektiva kunskapsbas. Jag tolkar honom som att det här är en ren överlevnadsstrategi för ett kollektivistiskt samhälle av det här slaget, eftersom civilisationer som förtrycker individens initiativförmåga har svårt att generera tekniska framsteg och utvecklas.

The Borg conform well to the notion that collectivism is essentially parasitic. The Borg subsist by assimilating other cultures, adding new technologies to their own. The Borg are the ultimate users, Q had explained to Captain Picard in the earlier episode. They’re not interested in humans. They just want your technology. They’ve identified it as something they can consume.

Längre fram i Star Trek ska jag tydligen få reda på hur manusförfattarna får ihop det kollektiva tänkandet och associationerna med socialism med att borgerna rent formellt verkar vara en monarki. Det ska bli spännande. Yates menar i alla fall att Star Treks borger är bland de mest skrämmande skildringarna av hur ett kollektivistiskt pk-samhälle skulle se ut.

Anyone who finds collectivism tempting ought to seek out those Next Generation episodes featuring the Borg. Thanks to Star Trek, it is no longer impossible to imagine what a society controlled by an actual collective mind would be like. It isn’t pretty.

Å andra sidan finns det stora möjligheter att läsa in vad man vill i borgerna och deras kubformade rymdskepp. På den här sajten hävdar en ateist till exempel att himmelriket är som borgernas skepp. Dessvärre verkar hen inte superinsatt i Star Trek (det finns ju kvinnliga borger).

Än en gång går jag händelserna lite i förväg men argumentationen går lite i den här stilen:

In explaining the purpose within the collective, the Borg Queen replies to Lt. Commander Data:

“I am the beginning. The end. The one who is many. I am the Borg… I am the Collective. I bring order to chaos.”

Note how similar this is to Jesus in Revelation 21:6:

“I am Alpha and Omega, the beginning and the end. I will give unto him that is athirst of the fountain of the water of life freely.”

tng-descent-2-4Jag fortsätter jakten på fler Borgtolkningar framöver. Men om det numera individualistiska borgskeppet är en tolkning av post-kommunismen i öststaterna så kan man se Datas onde tvillingbror Lore som den starke och visionäre ledare som använder förvirringen för att få makt. Kanske en oligark. Eller en populistisk politiker. De viljelösa borgerna vill i vilket fall bli styrda och hyllar sin nya ledare som viljelösa får. Men det finns några borger där individualismen utvecklats så pass att de inte vill tjänstgöra som legosoldater för en ny härskare. Deras ledare är förstås Hugh, som bland annat visar upp de borger som skadats när Lore gjort medicinska experiment i sin strävan att skapa en ny, icke-biologisk livsform. Den slutgiltiga vision som Lore har för borgerna i framtiden.

tng-descent-2-5Den andra delen av Descent innehåller ovanligt mycket action, åtminstone i Star Trek mått mätt. Läskigast är väl när Geordis hjärna ska ersättas med en artificiell version av hans personlighetsförändrade ex-bff Data. Mest pinsamt är det att Picard lyckas med det gamla “locka vakten till cellen genom att låtsas att någon är sjuk”-tricket (de lättlurade borgvakterna verkar varken ha läst Musse Piggs deckaräventyr eller kollat på originalserien av Star Trek).  Däremot gillade jag doktor Crushers sammanbitna ledarstil när hon är inne och vikarierar som kapten. Även om hon kör skeppet rakt in i en sol grundat på ditintills oprövade teorier. Kul dock med den feministiska blinkningen där den manlige besättningsmedlemmen mycket motvilligt tvingas ta sin yngre, kvinnliga kollega på allvar.

Det var väldigt mycket olika strålar en bit in i avsnittet, som liksom skulle skickas ut mot Data för att tvinga honom till en omstart, samtidigt som Lore hade fräcka saker dolda under naglarna som också påverkade Datas känsloliv. Att Data slutligen skulle ta sitt förnuft till fånga var väl ingen överraskning för någon, däremot gillade jag att den individualistiske borgen Hugh gick vara hjälte för en gångs skull.

Etng-descent-2-6xakt hur långt individualismen nått i det stora borgmedvetandet stod inte riktigt klart efter det här avsnittet. Kommer jag att vara tvungen att vänta på långfilmen för att få reda på det, tro?

Descent 2 är  däremot ett välgjort avsnitt, snäppet bättre men når inte riktigt upp till en nia tycker jag (har velat fram ocj tillbaka tre gånger). Visserligen känns avsnittet påkostat och innehåller fler statister , utomhusscener och en resa ini en sol, men också med en något mer fabriksproducerad känsla. Twisten på slutet, där Data ger upp drömmen om att få ett känslochip inopererat i sig eftersom känslor fick honom att nästan döda Geordi känns lite ofärdigt tycker jag.

Betyg: 8/10.

Star Trek: The Next Generation. Säsong 7, avsnitt 1/26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 6 långfilmer och 275 tv-avsnitt. 

TNG: Descent, del 1. Det där Data blir arg, borgerna mordiska och Stephen Hawkins spelar poker.

Stephen Hawking TV Show 1993

Varför förändra ett vinnande koncept? Ännu en gång avslutas en säsong av The Next Generation med första delen av ett dubbelavsnitt. Och varför inte köra borgerna i repris när man ändå håller på och återvinner lyckade säsongsavslutningar?

tng descent 1 5Fast. Något har hänt med borgerna. När besättningsmedlemmarna från Enterprise hamnar i eldstrid med dem så är de hämndlystna istället för känslokalla, de använder pronomet “jag” och har namn på varandra. Riktiga namn. Som Bosus, till exempel. Okej, det kanske inte låter som ett “riktig” namn, men är betydligt bättre än typ “third of five” som borger brukar heta. Men även borgernas beteende i stort har förändrats. De är inte längre intresserade av att assimilera främmande civilisationer, utan vill istället utrota alla lägre stående samhällen och raser. Federationen och mänskligheten ingår där.

När hjärntrusten ombord på Enterprise spekulerar kring det som hänt pekar alla indicier åt ett och samma håll. Borgen Hugh som vi fick möta i avsnittet I, Borg. Det där Enterprisegänget hittar en skadad borg som de nästan blir lite kompis med. Tanken från början var att använda honom som en trojansk häst, ett sätt att infektera Borgernas kollektiva medvetande med ett datorvirus. Men när Picard och de andra hängt lite med Hugh (som de så småningom döpte honom till) så kunde inte Picard med att använda honom som en smittbärare. Picard lät honom återvända i stället återvända som individen Hugh – någonstans med baktanken att det i sig skulle fungera som ett slags virus för borgernas civilisation. Nu verkar det som om individualismen har spritt sig, men att det bara lett till att borgerna är ännu mer blodtörstiga och aggressiva än förut.

tng descent 1 2Borgerna i alla ära, men det stora mysteriet i det här avsnittet är att deras närvaro gör Data förbannad. Alltså, jättearg. På riktigt. Det är faktiskt första gången som Data känner en riktig känsla, och det är ett trauma som han har svårt att komma över. Inga genomgångar av hans mekanik eller databaser kan förklara hur känslorna uppstod, och trots att Data lägger ner en massa timmar på holodäck för att rekonstruera situationen som gjorde honom superarg så går det inte att framkalla känslan på nytt.

tng descent 1 3Svaret på alla frågor stavas Lore. Datas onde androidtvilling, som manusförfattarna nu plockar in i serien igen – sist han var med var i början av säsong fyra. Och den här gången verkar Lore ha kommit på ett sätt att få sin snälle bror att också välja ondskan. Kicken av att kunna känna något verkar sätta allt förnuft hos Data ur spel.

Hur det går? Ja, det får vi se i nästa säsong! Ska Lore, Data och borgerna tillsammans försöka ta över galaxen, eller har Picard och gänget något att sätta emot? Som helhet ett väl genomfört avsnitt. Och när jag nu ska sätta betyg så är det framför allt avsnittets inledande parti poker med Data, Albert Einstein, Stephen Hawkins och Isaac Newton tillsammans på holodäck som gör att det här blir en definitiv åtta, snudd på nio!

Betyg: 8/10.

Star Trek: The Next Generation. Säsong 6, avsnitt 26/26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 6 långfilmer och 274 tv-avsnitt. 

 

Brothers. Det där Data får träffa sin far (och sin onda tvilling – igen).

tng brothers 1

Oj, vad det hänger ihop tematiskt helt plötslig nu då. I förra avsnittet fick Picard, Wesley Crusher och Worf på olika sätt återanknyta till sina respektive familjer och släktingar. I Brothers är det nu Datas tur att träffa hela tjocka släkten. Dessvärre har han en betydligt mer dysfunktionell familjesituation än de som vi fick uppleva i Family.

Det börjar redan med inbjudningen till släktträffen. Den gör Datas skapare, Noonian Soong – som alla trodde var död, genom att skicka ut en signal mot Enterprise. Ett kommando som stänger av Datas vanliga funktioner, och istället låter honom göra vad som helst för att ta sig till Dr Soong. Som till exempel att kapa Enterprise, stänga ute alla andra från skeppets datorsystem, ge röstkommande med Picards röst och låsa skeppets navigering med ett jättelångt lösenord. Och på tal om den ofta bristande säkerheten ombord, av någon anledning finns det inget sätt som Picard kan bryta igenom de brandväggar och lås som Data byggt upp. Lite extra jobbigt eftersom det finns ett döende barn ombord på Enterprise som akut behöver läkarvård.

tng brothers 4Den mysiga återföreningen mellan Data och dr Soong blir dessvärre inte särskilt långvarig. Det visar sig att Soongs signal även aktiverat Datas onda tvilling, Lore. Honom mötte vi ju senast i avsnittet Datalore, så långt tillbaka som i första säsongen av The Next Generation. För er som glömt eller missat det avsnittet så är Lore en tidigare variant av Data. Storebror, skulle man kunna kalla honom. Eller en prototypen. En första skiss. Eller kanske den misslyckade första upplagan. Lore var nämligen lite för mänsklig för sitt eget bästa – det vill säga ondskefull, ränksmidande och lögnaktig. Saker som Soong justerade inför version 2.0 .

Att skaparna bakom The Next Generation i säsong fyra plockar upp en rollfigur från säsong ett känns som ett ganska avancerad grepp i en serie som tidigare i det längsta försökt undvika att låta en plot ens sträcka sig över två direkt på varandra följande avsnitt. Men när man nu gjort sig besväret att gräva upp Lore från det förgångna så hade det ju varit trevligt om man inte recyklat manuset från sist han var med i serien. För det är exakt samma dubbelgångartrick i det här avsnittet som Lore använde sig av i Datalore. Det vill säga att Lore stänger av Data, och sedan låtsas vara honom.

Det Lore är ute efter den här gången är ett datachip som Soong gjort åt Data för att ge honom känslor. När Lore väl fått det inopererat röjer han sin äkta identitet, skrattar ondskefullt och transporterar sedan bort sig någonstans, oklart vart,  genom en knapp som finns under hans nagel (!). Allt medan Soong olycksbådande skriker något om att chipet är gjort för Data, inte Lore, och att något hemskt kommer att hända.

tng brothers 3Visst är det trevligt när rollfigurer återvänder från det förgångna och på det här sättet knyter samman de olika säsongerna. Men det här avsnittet lämnade mig dessvärre med fler frågor än jag hade innan jag såg det. Vad var det för saker som dr Soong opererade in i Datas och Lores munnar? Varför aktiverade Soong Lore när han vet vilket rötägg han är? Och var verkligen dr Soong så döende som han sa i början av avsnittet, eller lurades han igen?  Men störigast av allt är att det här avsnittet så tydligt pekar fram emot en upplösning i ett kommande avsnitt. Hade avsnittet döpts till Brothers part one hade det väl varit okej, men nu vet man ju inte om det kommer att ta två och ett halvt år tills Lore kommer tillbaka (även om jag ju förstår att det inte kommer att ta så lång tid, men ni förstår vad jag menar). Förresten, på tal om störiga rollfigurer som återkommer med ojämna mellanrum – var det inte länge sedan vi såg till Q?

Betyg: 7/10

Star Trek: The Next Generation. Säsong 4, avsnitt 3/26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 5 långfilmer och 179 tv-avsnitt.

Datalore. Det där Data träffar sin onda tvilling.

tng datalore Halvvägs in på första säsongen så får vi för första gången reda på lite mer om Data och hans bakgrund. Så här långt in i serien var jag till exempel fortfarande osäker på om den otroligt välkonstruerade androiden var ett unikt exemplar eller bara standardutrustning på Federationens rymdskepp. Precis som i originalserien från sextiotalet så kör handlingen liksom bara igång i The Next Generation. Förklaringar, presentationer och sammanhang får man som tittare försöka pussla ihop under tiden. Inget fel i det, men det bygger på att publiken redan från början är dedikerad till serien.

Men nu, precis som jag efterlyst i tidigare blogginlägg, kom till sist ett avsnitt med en ordentlig bakgrundshistoria kring en av rollfigurerna i seriens kärnensemble. Och det visar sig att Data är betydligt mer sällsynt än jag någonsin anat. Det finns nämligen bara en av honom. Trodde alla. Fram till nu.

tng datalore 3Datas ursprung visar sig nämligen vara ytterst oklart, även för honom själv. Han hittades på en planet som den sista kvarlevan av en jordkoloni som verkar ha gått upp i rök. Vart alla människor tog vägen har ingen förstått men när Enterprise nu gör ett återbesök på Datas ursprungsplanet, Omicron Theta, hittar man ett gömt skyddsrum. Och där finns delarna till vad som visar sig vara Datas tvillingbror, Lore.

Efter att man satt samman Datas virtuelle tvilling upptäcker man att Lore och Data är inte helt identiska. Lore har någon sorts tics i ansiktet, och en lite annorlunda utformad programvara. Han är mycket mer lik en människa än Data, påstår han nöjt, något som till exempel märks genom att han uttrycker sig lite ledigare rent språkligt än sin stela bror (det här var tydligen en stor konflikt under inspelningen, då Data i tidigare avsnitt hade använt sig av ett mindre formellt språk – dessa kontinutitetsproblem!) Men med mänsklighet kommer ju också bieffekter som inte är så trevliga.

tng datalore 2Jag brukar ju tjata om att det här med riskerna och möjligheterna med artificiell intelligens är ett återkommande Star Trek-tema, men i Datalore utvecklas ämnet i en ny riktning. Här hävdas det för första gången att den största risken med artificiell intelligens är om den verkligen blir lik människans. Då finns risken för att ondska, försåtlighet och illojalitet kan födas. Det är lite intressant att det här manuset var det sista som Gene Roddenberry hade med sitt namn på – och att han på något sätt slöt cirkeln med AI-skräcken som genomsyrat serien på det här sättet. Det är trots allt människan som är farligast, oavsett om hon existerar i virtuell eller digital form.

Andra höjdpunkter: Jag är märkligt nöjd med att vi i det här avsnittet får reda på var Datas av/på-knapp sitter. Det känns så…primitivt. Vi får i varje fall vara glada att Data inte har en elsladd i armhålan som i Äkta människor. Jag ser också fram emot att få veta lite mer om dr Noonian Song som konstruerat Data och hans misslyckade försök att skapa en posotronsik hjärna längre fram i serien.

Men ganska trist att: När det energiätande molnet dyker upp under avsnittets sista fjärdedel så tror jag nästan inte mina ögon. Ska de använda sig av det greppet IGEN??? Det hjälper inte att de kallar det för kristall eller vad det var de hittade på.

Jag ångrade också genast mina ord om att jag längtade efter lite mer handfast action när jag såg den taffliga fajten i transportörrummet. Sedan fanns det en och annan obesvarad fråga kvar i mitt huvud efter avsnittet. Varför det där livsätande molnet bara gav upp efter att man gjort sig av med Lore?  Liksom att Lore precis sagt att molnet skulle kunna anfalla om man använde sig av transportören, på grund av att sköldarna stängdes av då. Sedan använde man sig av transportören utan att molnet anföll. Svårt att helt köpa – någon form av egen intelligens måste det ju ha.

Sedan är det ju som alltid en stor besvikelse när Wesley Crusher svävar i livsfara och på något vis ändå lyckas klara sig med livhanken i behåll.

Betyg: 5/10 (Mitt betyg verkar ligga lite högre än på andra sajter. Jag är beredd att köpa rätt mycket logiska luckor för att få en ordentlig backstory. Det var liksom hög tid för det.)

Star Trek: The Next Generation. Säsong 1, avsnitt 13/26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 4 långfilmer och 115 tv-avsnitt.