I vÀntan pÄ nya Discovery-serien kÀnns det lite angelÀget att avsluta nÄgra gamla bloggtrÄdar. Som den om de gamla Golden Key-samlingarna, som jag ju Àgnat mig Ät de senaste mÄnaderna. Helt avslutad blir kanske aldrig min seriedokumentation av den hÀr eran, för det verkar nÀstan ligga nÄgon form av förbannelse över Äterutgivningarna av de gamla Star Trek-tidningarna. BÄde The Gold Key Archive och The Key Collection kom ju bara upp i fem samlingsutgÄvor, sedan avbröt de utgivningen.

I och med den hĂ€r samlingen har jag i alla fall kommit en bit pĂ„ vĂ€g. Ănda fram till serierna som gavs ut 1977, det vill sĂ€ga nummer 43 av totalt 61 utgivna tidningar (varav i alla fall ett av de nummer jag saknar var en Ă„terutgivning av en serie jag redan skrivit om). Helt oĂ„tkomliga Ă€r dĂ€remot inte resten av serierna. I Eaglemoss stora utgivning av Star Trek-serier (som jag tĂ€nkte skriva om i nĂ€sta blogginlĂ€gg) finns alla Gold Key-serier utgivna som ett slags extramaterial till volymens huvudĂ€ventyr. Eventuellt fĂ„r jag starta ett separat sparkonto för de dĂ€r sista sjutton albumen, om jag ska ha rĂ„d att köpa dem ocksĂ„. För just serieböcker Ă€r nog bland det dyraste man kan ge sig in pĂ„ nĂ€r det gĂ€ller Star Trek-utgivning. Det Ă€r mycket snyggutgĂ„vor och komplettistbeten dĂ€r ute.
Kanske blir det trots allt nÄgra sÄdana inköp, för de hÀr senaste Ätta seriehistorierna var förvÄnansvÀrt roliga att lÀsa. Det kÀndes som att alla hade haft det riktigt kul pÄ jobbet nÀr de kom till, och man tar sig lite hÀrliga friheter med kanon: McCoy fÄr till hux flux en dotter, man hittar pÄ en rad nya konstiga tekniska hjÀlpmedel och vi fÄr till och med se manskapet pÄ Enterprise duscha nakna i en virusdödande steriliseringskammare. Det Àr kanske bara bra att ta smÄ mikropauser i sitt Star Trek-bloggande dÄ och dÄ, för att liksom ÄterfÄ lite av lusten för det hÀr projektet och kunna uppskatta alla konstigheterna som det bjuds pÄ i Trekiversumet. DÀremot Àr det allra första Àventyret i just den hÀr samlingen kanske ocksÄ bland de svagaste.
The Psychochrystals

Enterprise far till en fjĂ€rran planet för att samla in lite mineraler, stenar och andra saker som kan vara bra att ha. Det visar sig att planeten Ă€r full av kristaller, men med telepatiska krafter â de gör Kirk paranoid och fĂ„r Scotty att svimma av efter att ha visat honom flera olika och motsĂ€gelsefulla sidor av hans personlighet. Det Ă€r förstĂ„s bara Spock som inte blir nĂ€mnvĂ€rt omskakad av upplevelsen.
De enkla kristallerna pĂ„ planetens yta Ă€r egentligen kristallbebisar. NĂ€r de sedan vĂ€xer upp blir de sjukt fula kristallvarelser med humanoid form. De Ă€r dessutom inte sĂ€rskilt gĂ€stvĂ€nliga, bittra efter olika nĂ€rkontakter med gruvarbetare och olika utforskare. DĂ€rför döms alla frĂ„n Enterprise till döden, men benĂ„das efter att de oskadliggjort ett kristallmonster (allt liv pĂ„ den hĂ€r planeten Ă€r exakt som pĂ„ andra planeten, men i kristallform). Enterprise-snubbarna lĂ€mnar kvar lite vetenskapliga fakta och lĂ€roböcker sĂ„ att kristallvarelserna kan fortsĂ€tta att monstersĂ€kra sin civilisation i framtiden â och kanske förstĂ„ att böcker och kunskap kan behövas Ă€ven om man Ă€r supertelepatiska och kan dela allt med varandra. Ett rĂ€tt sĂ„ tramsigt moraliserande slut pĂ„ en rĂ€tt meningslös historia. Kanske kan EnterprisebesĂ€ttningen sluta att mobba Spock, i stĂ€llet för att vara sĂ„ himla sjĂ€lvgoda och nedlĂ„tande. Vill man vara lite vĂ€lvilligt instĂ€lld kan man dĂ€remot se det hĂ€r Ă€ventyret som ett slags förebĂ„dande inför de tidskristaller som senare introduceras i Star Trek-universumet.

A Bomb in Time
Oj, tidsresor med hög insats hÀr. Ett massförstörelsevapen fÀrdas bakÄt i tiden, och Federationen utpressas pÄ en massa pengar. Om man inte betalar i tid sÄ förstörs Jorden nÄgongÄng för lÀnge sedan.

Scotty och Kirk ger sig ivĂ€g för att försöka spĂ„ra upp bomben, men eftersom det Ă€r lite oklart till vilket Ă„rhundrade som den fĂ€rdats sĂ„ far man olika lĂ„ngt tillbaka i historien. Scotty hamnar i 1800–talets vilda vĂ€stern, och Ă€r sĂ„ pass slarvig att hans phaserpistol nĂ€stan hamnar i klorna pĂ„ ett gĂ€ng skurkar. Kirk hamnar i 1900-talets Hollywood och jobbar lite tillfĂ€lligt som stuntman. Specialeffekter hos den dĂ€r filmstudion Ă€r nĂ€mligen lite vĂ€l hĂ€ftiga för sin tid, och det visar sig förstĂ„s att den fx-ansvarige Ă€r vetenskapsmannen som dragit ivĂ€g med den dĂ€r bomben. Det hela utmynnar i en hĂ€rlig jaktscen dĂ€r de bĂ€gge Ă„ker lĂ€ngs en motorvĂ€g i gamla romerska hĂ€stkĂ€rror â som en motorvĂ€gsversion av Ben Hur, typ. Och forskaren visar sig egentligen vara en Ă€rlig och hederlig typ, som for tillbaka i tiden för att förhindra att det hemska vapnet han varit med och uppfunnit nĂ„gonsin skulle anvĂ€ndas. Det hĂ€r var ett av de fĂ„ serieavsnitten i den hĂ€r samlingen med samma kĂ€nsla som i tv-serien. Ja, om den dĂ„ inte hade varit nedlagd vid det hĂ€r laget och redan tidigare anvĂ€nt bĂ„de vilda vĂ€stern och romarriket som miljöer dĂ€r avsnitt utspelas.
One of our Captains is Missing!
Kirk fÄr tillfÀlligt lÀmna Enterprise för att fara ut pÄ ett hemligt uppdrag. Kaptensstolen pÄ hans gamla skepp fylls av en vikarie som bara vill hÄlla pÄ med olika krisövningar, gÄng pÄ gÄng pÄ gÄng. Men det egentliga temat i det hÀr Àventyret Àr faktiskt kolonialism.

Intrigen i One of our Captains is Missing kretsar kring ett utsatt urfolk som blir utnyttjade nĂ€r de upptĂ€cks av den “moderna” civilisationen pĂ„ planeten. NĂ€r övergreppen pĂ„gĂ„tt ett tag fĂ„r man hjĂ€lp och vapen av klingoner för att kunna slĂ„ tillbaka mot sina antagonister. Men klingonerna Ă€r förstĂ„s sjĂ€lva rĂ€tt sugna pĂ„ att sjĂ€lva kolonisera det dĂ€r folket och dess planet. Man kan vĂ€l sĂ€ga att storylinen Ă€r lite som kalla kriget, fast i rymden.

Visst brukar de tecknade Ă€ventyren ofta avvika frĂ„n Star Trek-kanon, men det Ă€r Ă€ndĂ„ en aning uppseendevĂ€ckande att Kirk i den hĂ€r storyn tycker att klingonerna bör dela med sig av sina bomber till urfolket. Visst, det Ă€r i det hĂ€r fallet ett sĂ€tt att förhindra att folket helt ska hamna i knĂ€t pĂ„ klingonerna â hellre egna vapen Ă€n att de sköts av klingonska konsulter â men det Ă€r kanske inte helt glasklart hur en stĂ€ndig upprustning ska kunna skapa fred pĂ„ planeten.
PĂ„ innovationsfronten finns en del nyheter. I det hĂ€r Ă€ventyret anvĂ€nder sig till exempel Kirk av olika förklĂ€dnader, dĂ€r man liksom kan dra av hela ansiktet som en mjuk mask â sĂ„dana dĂ€r som jag har för mig att man kunnat se i olika Mission Impossible-filmer.

Rent berĂ€ttartekniskt gillar jag att det dĂ€r urfolket kommunicerar telepatiskt, vilket öppnar upp lite nya möjligheter i bildberĂ€ttandet (anka med ungar betyder fred pĂ„ jorden), samt att Kirk flera gĂ„nger fĂ„r chansen att brottas med en musklig klingon (det kĂ€nns som lite sexigare brottningsmatcher Ă€n det kanske var tĂ€nkt frĂ„n början?). DĂ€remot Ă€r jag lite frĂ„gande över den nya form av demokratiskt styre som besĂ€ttningen pĂ„ Enterprise försöker införa nĂ€r deras t f kapten inte vill fara ivĂ€g och rĂ€dda Kirk pĂ„ en planet lĂ„ngt, lĂ„ngt borta. Hade Kirk ens tolererat den dĂ€r typen av uppförande, att man ska rösta om vad som ska göras? Tror inte det. Och sĂ„ noterar jag ocksĂ„ att fenomenet med fjolliga maskörer/frisörer tydligen â bokstavligt talat â Ă€r ett universellt fenomen.
Prophet of Peace
Det hĂ€r Ă€ventyret börjar lite som den gamla storyn om Khan, fast tvĂ€rtom. Enterprise har lokaliserat en kapsel som flyter runt i rymden. DĂ€r inuti, i en kryokammare, finns doktor Alfred Bleikoff â en gammal forskare och fredsaktivist som frusit ner sig sjĂ€lv i vĂ€ntan pĂ„ ett botemedel mot en dödlig sjukdom som han led av.

SĂ„ fort Bleikoff Ă€r Ă„terupplivad sĂ„ fortsĂ€tter han sitt okonventionella arbete för fred. Mest av allt retar han sig pĂ„ det rymdförsvar som monterats pĂ„ olika höga byggnader och som han vill montera ner, och han har en sĂ€llsynt förmĂ„ga att fĂ„ med sig folket och skapa masspsykos i den hĂ€r frĂ„gan. Efter ett tag förstĂ„r vĂ„ra vĂ€nner frĂ„n Enterprise att det Ă€r nĂ„got skumt pĂ„ gĂ„ng, och lyckas till sist avslöja att Bleikoff egentligen Ă€r en robot. Hans hjĂ€rna har blivit ersatt av nĂ„gon form av civilisation dĂ€r ute i rymden, som lurat ut att det hĂ€r skulle vara ett suverĂ€nt sĂ€tt att förbereda en invasion av Jorden. TyvĂ€rr en sĂ„ pass lĂ„ngsiktig plan att deras egen civilisation nog rĂ„kat gĂ„ under medan de vĂ€ntade pĂ„ att Bleikoff skulle bli Ă„terupplivad â i alla fall spekuleras det kring det i serien pĂ„ ett orimligt detaljerat sĂ€tt.

Ett rÀtt sÄ tramsigt Àventyr, som ÀndÄ Àr lite roligt berÀttat. Lite extra bonuspoÀng för att vi fÄr se en utdelning av Nobelpriset, som mest pÄminner om nÄgon galaförestÀllning, dÀr svensk militÀr burar in fredsaktivister som demonstrerar.
Mest exalterad blev jag Ă€ndĂ„ nĂ€r jag eventuellt hittade det som Ă€r ursprunget till de dĂ€r desinfektionsrummen med blĂ„tt ljus i Discovery. Ni vet, det dĂ€r rummet dĂ€r de flesta i besĂ€ttningen Ă„tminstone nĂ„gon gĂ„ng fĂ„r sitta halvnakna för att stimulera seriens tittarsiffror. I den hĂ€r serien Ă€r det faktiskt Ă€nnu mera naket nĂ€r besĂ€ttningen ska bli renade frĂ„n virus. Ăven om man förstĂ„s mĂ„ste lĂ€gga till att de rengörande strĂ„larna kittlar, sĂ„ det inte ska bli för homoerotiskt dĂ€r i duschen. Eller, för att anvĂ€nda korrekt sprĂ„kbruk hĂ€r, de stĂ„r och fnissar i ett steri-bath med steri-rays. Ett pĂ„passligt ditritat rĂ€cke ser ocksĂ„ till att det inte blir allt för snuskigt i serien.
Furlough to Fury
Ett telepatiskt djur, en Vrell, spelar en av huvudrollerna i det hĂ€r dramat. Det gör ocksĂ„ McCoys dotter Barbara, som forskar inom frĂ€mmande djurarter. Men det handlar inte bara om underliga djur och förlorade döttrar â hĂ€r finns ocksĂ„ en rĂ€tt tramsig krim-intrig om en före detta besĂ€ttningsman pĂ„ Enterprise som stulit nĂ„gon form av Ă€delsten och gömt ombord pĂ„ skeppet.

Det största avtrycket i den hĂ€r serien gör Barbara, en stor djurvĂ€n som kan tĂ€mja bĂ„de blĂ€ckfiskar och jĂ€ttebjörnar som kan sĂ€nda vidare telepatiska budskap utan att en förstĂ„ dem sjĂ€lv (för övrigt en vĂ€ldigt mĂ€rklig förmĂ„ga som egentligen bara kan komma till anvĂ€ndning nĂ€r man ska utforma en plot som den som finns i den hĂ€r serien). Barbara Ă€r till en början rĂ€tt vresigt instĂ€lld till bĂ„de sin farsa och StjĂ€rnflottan, men mjuknar sedan nĂ„got. SjĂ€lv undrar jag hur Alphaurisk opera lĂ„ter efter att ha lĂ€st det hĂ€r Ă€ventyret, det Ă€r tydligen en konstform dĂ€r man sjunger mellan tonarterna. Och sĂ„ Ă€r jag lite extra fascinerad av de balla “flygande tefat”skeppen i serien. De som dyker upp i den King Kong-liknande scenen dĂ€r Vrellen klĂ€ttrar upp i ett torn.
The Evictors
PĂ„ planeten Nraka sĂ„ tillber man den store Zotar. Denna gudaliknande figur som lĂ€rde hjĂ€lpte folket dĂ€r att utforma sin civilisation, skapade ett skriftsprĂ„k och lĂ€rde dem livsviktig teknik. Men under det hĂ€r Ă€ventyret visar sig att historieskrivningen hade ganska mĂ„nga luckor. Zotar var egentligen en del av en Ă€ldre civilisation som tidigare funnits pĂ„ den hĂ€r planeten, och nu â 500 000 Ă„r senare â har hans Ă€ttlingar Ă„tervĂ€nt för att krĂ€va tillbaka sitt gamla hem. .

Ett lite tuffare avsnitt det hĂ€r, dĂ€r Kirk och Spock bestĂ€mmer sig för att försvara befolkningen pĂ„ Nraka, för att senare inse att varelserna pĂ„ rymdskeppet egentligen talade sanning om sitt ursprung dĂ€r. FrĂ„gan Ă€r vĂ€l Ă€ndĂ„ om man inte förlorar sitt förstahandskontrakt pĂ„ en planet efter en halv miljon Ă„r? Framför allt eftersom de som nu lever pĂ„ planeten Ă€r Ă€ttlingar till de som Zotars folk lĂ€mnade kvar nĂ€r de evakuerade sin hotade planet â sjuka, störda och kriminella.
Noterar lite roliga tekniska innovationer hĂ€r, som en deco-blazer (en pistol som skjuter ut fyrverkerier) samt en jĂ€ttestor filmduk i himlen. Sedan Ă€r i alla fall jag alltid lite svag för serier dĂ€r folkmassor utbrister i ett GUD ĂR DĂD!

World against Time
Crewen pÄ Enterprise upptÀcker en planet som drabbats av omvÀnt Äldrande. Radioaktiv strÄlning frÄn en helig grotta fÄr befolkningen att bli yngre och yngre, tills de en dag inte lÀngre existerar. Nu ska EnterprisebesÀttningen försöka stoppa den hÀr utvecklingen, helst innan de sjÀlva blivit bebisar.

I World against Time kombineras alltsĂ„ tvĂ„ teman vi sett förut, barnplaneten och en omvĂ€nt Ă„ldrande-storyline. Planeter bebodda av barn har vi ju sett i sĂ„vĂ€l originalseriens Miri och serieremaken Child’s Play, medan det omvĂ€nda Ă„ldrandet finns bĂ„de i den animerade serien och i ett tidigare nummer av serietidningen.
Scotty utmĂ€rker sig lite extra hĂ€r, han lyckas bĂ„de bli nedkissad av en jĂ€ttebaby och försöker uppfostra ett av “barnen” genom smisk pĂ„ stjĂ€rten. Annars Ă€r vĂ€l höjdpunkten nĂ€r Scotty och Spock ska placera en sprĂ€ngladdning i vad som blivit ungdomens kĂ€lla, och blir smĂ„ pojkar pĂ„ kuppen. Men som helhet Ă€r det hĂ€r en rĂ€tt sĂ„ klumpigt berĂ€ttad story, som förstĂ„s slutar med att McCoy pĂ„ nolltid fĂ„r fram ett botemedel som gör alla som vill vuxna igen.
ĂndĂ„ vĂ€rt att notera en innovation som jag inte hört talas om förrĂ€n i det hĂ€r Ă€ventyret, Ă€r att den universella översĂ€ttaren som EnterprisebesĂ€ttningen anvĂ€nder sig av kallas för en lingua-disc och Ă€r baserad pĂ„ telepati, inte pĂ„ igenkĂ€nning av sprĂ„k.
The World Beneath the Waves

HĂ€r dyker doktor McCoys dotter Barbara upp igen. Och allt gulligull som fanns mellan henne och farsan i slutet av Furlough to Fury Ă€r nu som bortblĂ„st. Hon Ă€r fortfarande sur över att farsan varit extremt frĂ„nvarande under hennes uppvĂ€xt, och valt rymden istĂ€llet för familjelivet. Men hon gör fortfarande det pĂ„ ett rĂ€tt coolt sĂ€tt. NĂ€r en ovanligt pilsk Scotty försöker ragga pĂ„ henne genom att utlova att han kan vara hennes daddy och ge henne smisk, sĂ„ hanterar hon Ă€ven den obehagliga situationen pĂ„ ett berömvĂ€rt sĂ€tt. (Det hĂ€r Ă€r andra avsnittet i rad som Scott och smisk kopplas samman â vad Ă€r det egentligen som Ă€r pĂ„ gĂ„ng?)

Storylinen om dottern Ă€r betydligt mer intressant Ă€n det hĂ€r undervattensĂ€ventyret. Det handlar om ett folk som börjat leva under vattenytan för att undkomma nĂ„gon form av strĂ„lning frĂ„n rymden. Med tiden har man blivit genetiskt anpassade till att vara vattenvarelser, vilket dessvĂ€rre lett till att man börjat med utrensningar av de barn som fötts med “vanliga” luftandningsorgan.

NÀr Enterprise-expeditionen hÀlsar pÄ under ytan sÄ hamnar man nÀstan i finkan. Man lyckas ta sig ut frÄn fÀngelsehÄlan, men för att komma upp till ytan igen mÄste man döda ett stort genetiskt förÀndrat monster, en Agaara. NÀr man vÀl gjort det sÄ hittar man en liten grupp av luftandande mÀnniskor som flytt undervattensriket och nu lever ovan jord. Efter lite fredsmÀklande sluter de tvÄ civilisationerna fred, och efter att McCoy rÀddat sin dotters liv blir hon pÄ nytt mer vÀnligt instÀlld till honom.
Allra mest intressant i det hÀr avsnittet Àr vÀl som vanligt de tekniska uppfinningarna som lanseras. Menta-pix-tekniken, smÄ filmer som upplevs i 3D och med smaker och dofter. Samt Comp-ox-tabletten som lÄter en person leva under vattenytan i 24 timmar.
De hĂ€r blogginlĂ€ggen blir extremt lĂ„nga, men det Ă€r nĂ„got som Ă€r sĂ„ spĂ€nnande med att folk som inte varit nere med Star Trek fĂ„tt missbruka franchisen pĂ„ det sĂ€ttet som man gör hĂ€r. NĂ€r det Ă€r som bĂ€st finns det bĂ„de visuell berĂ€ttarglĂ€dje och visionĂ€ra tankar kring framtiden â som nĂ€r man lite i förbifarten lanserar idĂ©n med undervattenshotell i ett Ă€ventyr. Vi fĂ„r se nĂ€r jag fĂ„r chansen att Ă„terbesöka Golden Key-produktionen igen. Ber om ursĂ€kt om nĂ„gra av bilderna i det hĂ€r blogginlĂ€gget Ă€r lite suddiga, satt och fotade med kameran sent pĂ„ natten, och ljusförhĂ„llandena var kanske inte idealiska.
Det hĂ€r Ă€r volym 5 (av 5) av The Key Collection, med serier frĂ„n det amerikanska förlaget Gold Keys Star Trek-utgivning. Den hĂ€r utgĂ„van innehĂ„ller serier som gavs ut mellan oktober 1975 och februari 1977. SĂ„ hĂ€r lĂ„ngt i min Startrekathon har jag sett 13 lĂ„ngfilmer och 774 tv-avsnitt, samt bloggat om sju Star Trek-romaner och tretton seriealbum â och lite till.







