Tag: Kirk

Star Trek-serier: Gold Key #59. To err is vulcan. Det där Spock gör fel. Två gånger.

~ rogerwilson ~ Leave a comment

I väntan på nästa avsnitt av Star Trek: Discovery så fortsätter jag att fördjupa mig i tecknade Trek-serier från sjuttiotalet. Lite längre ner i flödet på sidan så hittar du mer om Discovery

Nu börjar vi närma oss slutet på den här eran. Tre nummer kvar att läsa och skriva om. Men fortfarande finns det rätt bra sprutt i berättandet. To err is vulcan leker med det mest förbjudna i Star Trek-universumet. Möjligheten att Spock skulle kunna räkna fel när det gäller vetenskapliga kalkyler.

Kirk och Enterprise ska besöka Njura, en planet som brukade vara centrum i ett imperium där man koloniserat närliggande världar i typ tusen år. Men efter ett antal revolter tvingades kejsaren skriva på ett freds- och nedrustningsavtal. Och själv abdikerade han från tronen, men valdes senare ändå till president för Njura genom demokratiska val.

Redan från början av den här storyn är Spock misstänksam kring planetens snabba utveckling från imperium till ett demokratiskt samhälle. Det verkar ha gått för fort för att vara hållbart, tycker han. Vilken muntergök, liksom.

Väl på planeten så får man en grundlig rundtur, ledd av en flirtig kvinnlig forskare. Men den mysiga raggiga stämningen förstörs när Spock hela två gånger under rundturen granskar mätinstrumenten där, och menar att hans uträkningar visar att planeten håller på att drabbas av en katastrof. Första gången är det något i elförsörjningen, den andra gången är det något extremt väderfenomen som skulle kunna kosta mängder av människoliv. Men när man går tillbaka och gör kontrollräkningar så upptäcker Spock själv att någon siffra inte är likadan som han minns det. Något värde som han hävdar att någon måste ha ändrat. För Spock har ju aldrig fel.

Och nej, han har inte fel. Inte den här gången heller. Han har faktiskt blivit utsatt för en mindre komplott, eftersom den där ex-kejsaren till president inte har rent mjöl i påsen. Under en parad med avancerade skördetröskor så smälter maskinernas metallhöljen. Under ett jordbruksmaskinsskal finns istället en form av pansarvagn. Och det var givetvis Spock som genomskådat tröskbluffen, och placerat ut vapen som skulle smälta metallen. Men för att undvika politisk instabilitet på planeten låter Kirk den där ex-kejsaren tala till folket och säga att han avslöjat konspirationen med vapnen. Fast det egentligen var han som hade planerat att använda de fejkade tröskorna för att på nytt invaderas grannvärldarna.

Och vid äventyrets slut får vi reda på att Kirk självklart insett att någon försökt förstöra Spocks rykte och anseende. Att Kirk låtsades skicka tillbaka honom till skeppet efter hans två fadäser var egentligen en avledande manöver. Kirk ville att Spock skulle snoka runt på planeten och hitta vad det var som de styrande där inte ville att han skulle upptäcka.

Det märks att serietecknaren haft roligast när han skulle rita en sexig quinna i det här avsnittet. Så otroligt mycket fokus på denna forskardonna på bilderna. Men jag antar att det är lite mer kul att rita henne än ytterligare några tradiga halvgubbar i könlösa pyjamasliknande uniformer. Men det finns även några tekniska landvinningar som presenteras i det här äventyret. Bland annat pratar man om att det installerats en bergsklättringssimulator med hologram över alperna. Och så har man en liten holoprojektor för att kunna visa tredimensionella bilder på möten. Det finns också lite vanligt bitchfajtande mellan Spock och McCoy kring om mänsklighet och känslor är svagheter. Och är inte McCoy ovanligt syrlig när han beskriver det lönlösa i att den där kvinnliga forskaren, Mlany Rdal, försöker stöta på Spock: “Barking up the wrong iceberg”.

Ett lite piggt äventyr, tycker jag. Alla plotlines som innehåller skördetröskor gör också den här gamle bondsonen lite extra varm om hjärtat. Även om de nu egentligen var tanks.

Det här är nummer 59 av de totalt 61 utgåvor av Star Trek-tidningen som förlaget Gold Key gav ut. Den här tidningen kom ut i januari 1979. Så här långt i min Startrekathon har jag även betat av 13 spelfilmer, 7 dokumentärer, 8 Star Trek-romaner, 14 lite större seriealbum samt 781 tv-avsnitt.

Star Trek-serier. Gold Key #46: Mr Oracle. Det där Spocks hjärna håller på att sprängas av kunskap.

~ rogerwilson ~ Leave a comment

Nej, men det här var ju en lite rolig variant på “en planet håller på att gå under, hur ska vi rädda dess befolkning”-tropen.

Eftersom Gold Key #45 är en återutgåva äventyret om Voodooplaneten (nummer sju i ordningen), så hoppar vi direkt fram till detta äventyr, som faktiskt har Spocks hjärna i fokus.

Gänget från Enterprise anländer till en planet som hotas av en begynnande supernova. Befolkningen har redan färdiga skepp för evakuering, men vet redan att de inte kan klara sig utan sin jättedator Wotam (som inte ryms på de där små skeppen). Civilisationen har gjort sig helt beroende av datorn, eftersom man inte längre verkar ha några skolor Lösningen på problemet är att mata Spocks hjärna full med all kunskap, han blir till en enmansversion av den där sfären som Discovery råkar på i andra säsongen. Men all den där kunskapen gör faktiskt att själva huvudet sväller upp på Spock. Han blir dessutom även paranoid och personlighetsförändrad, och tror att killarna från Enterprise är ute efter att stjäla hans och planetens kunskap och teknik. Ja, en galen, mordisk despot. Lite jobbigt för alla inblandade. Så knäpp att en av prästerna på den där planeten hjälper Kirk och hans mannar att komma ut från fängelset så att de kan försöka avprogrammera Spock.

Det här var faktiskt ett rätt roligt avsnitt. Förutom Spocks jättehuvud, så gillade jag att det fanns en massa trix och vändningar i storyn. Som att befolkningen på den hotade planeten först låtsas vara en primitiv civilisation. Enterprise besättning får inte se deras verkliga samhällsbygge förrän man löst en dold gåta. Dessvärre hinner Scotty vara lite rasistiskt på vägen. Eller att en av de första negativa sakerna med en värld där invånarna saknar all egen kunskap är att det inte finns några mekaniker. Så fort något gått sönder, verkar folk stå helt handfallna, och bara överger sina fordon på vägen. Konstigt att inte Wotan, som är så smart, kunde dra igång lite utbildningar när den ändå bestämde allt annat. Uppskattar också att man i alla fall försökt fånga Star Treks lite mer humoristiska ton. Som till exempel när Spock och Kirk hakar upp sig på en oväsentlig detalj när en av personerna på planeten berättas om deras beroende av Wutan.

Hur det hela slutar? Kirk lyckas nå fram till Spocks verkliga jag genom att ge en order på ett extremt bestämt sätt. En rätt så tramsigt enkel väg ut ur ett extremt knivigt läge. Sedan fixar den nyvakne Spock så att all kunskap som finns i hans skalle i stället fördelas på några utvalda personer från den hotade planeten. Och trots det dramatiska tillvägagångssättet (se nedan) slutar allt lyckligt!

Två intressanta detaljer till sist. Här, i det 44:e numret om Enterprise bestämmer man sig plötsligt för att göra en stor grej av warp-funktionen, och att folk ombord på Enterprise hatar att åka i warphastigheter. Jag vet att det var en lite stor grej i den där första piloten, men inte att det var något som gjorde folk illamående i den fortsatta serien (transportören hade däremot en del invändningar mot). Och så gillar jag det lite folkbildande greppet att förklara varför en döende stjärna kallas för supernova. Som gammal landskronabo känns det ju fint att Tycho Brahe uppmärksammas en smula (han hade sitt observatorium på ön Ven som ligger just utanför Landskrona).

Det här är nummer 46 av de totalt 61 nummer av Star Trek-tidningen som förlaget Gold Key gav ut. Det här kom ut i augusti 1977. Så här långt i min Startrekathon har jag dessutom betat av 13 spelfilmer, 7 dokumentärer, 7 Star Trek-romaner, 14 lite större seriealbum samt 774 tv-avsnitt.

Short Treks: Ephraim and Dot. Den gulliga barnversionen av TOS.

~ rogerwilson ~ 1 Comment

Okej, här fick vi oss lite oväntat ett Short Trek-avsnitt som handlar om originalserien. FAst berättat ur ett björndjurs perspektiv. Ja, faktiskt just det björndjur som Michael Burnham släppte fri från Discovery i ett avsnitt från första säsongen. Vad som hände sedan? Jo, björndjuret behövde hitta en plats att lägga sina ägg på. Tydligen var det inte avskräckt från federationsrymdskepp efter vistelsen på Discovery, utan när Enterprise kommer i dess väg är det där som äggen ska läggas. Det finns bara ett problem, en sån där liten underhållsrobot som tänker göra allt vad den kan för att hålla björndjuret utanför skeppet. Det går sådär.

Det här, det första animerade Short Trek-äventyret faktiskt, är en enda lång retrofest. Medan björndjurets gör sina envisa försök att ta sig in på Enterprise så skymtar en rad legendariska detaljer från originalserien förbi. Khan, den stora gröna handen i rymden och ett gäng tribblar, för att bara nämna några exempel.

Det är gulligt och rart och dessvärre rätt intetsägande. Ett slags Short Trek i barnupplaga, men som kräver att man gillar både gamla animerade filmer och kan sin originalserie om man ska få ut något av avsnittet. Faktum är att jag nästan var mest förtjust dvd:ns extramaterial om Epraim and Dot. Michael Giacchinio har både regisserat och skrivit musiken, och berättar engagerande om blandningen av loungemusik och TOS-estetik. Musik som förstås blir ännu viktigare i ett avsnitt som det här, där dialogen är ytterst sparsam. Så ett bra avsnitt att göra en filmmusikanalys av, alltså.

Är man intresserad av mer om björndjuret och dess världsbild rekommenderas Discovery-romanen Dead Endless.

Betyg: 5/10

Short Treks. Säsong 2, avsnitt 5/6. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 13 långfilmer och 773 tv-avsnitt.

Star Trek-litteratur: Little Golden Book-utgåvorna. Indoktrinering för blivande trekkers.

~ rogerwilson ~ Leave a comment

Jag har ju tidigare skrivit om “barnböcker” med Star Trek-innehåll, parodier som egentligen vänder sig till vuxna Trekkers. Men utgåvorna från Little Golden Books är faktiskt äkta vara. Böcker för dig som vill låta dina barn (eller andra minderåriga i din bekantskapskrets) lära känna den rätta läran så tidigt som möjligt.

Little Golden Books är ett amerikanskt koncept för barnböcker som funnits sedan 40-talet. Tydligen är en av deras bästsäljare genom tiderna The Poky Little Puppy – berättelsen om en liten valp som får lära sig att man kanske missar desserten om man dar iväg på osanktionerade upptäcksfärder. Eller Scuffy The Tugboat, som lär sig på det hårda sättet att det ändå kan vara ganska coolt att var en leksaksbåt i ett badkar. Snälla sagor, gärna med en sensmoral i en medelstor bok med hårda pärmar.

Samtiden har däremot inte gått förlaget helt förbi, utan populära koncept har dykt upp i deras utgivning. Det finns alltså böcker om såväl Sesam och Barbie som Star Wars. Och sedan förra året även Star Trek. Tre böcker, för att vara exakt.

Bjärta färger och korta texter är konceptet i I am captain Kirk, I am Mr. Spock och Two Many Tribbles. De två första böckerna är mer en introduktion till Star Trek-universumet. I I am Captain Kirk får vi veta vem alla ombord på Enterprise är och vad de gör. I I am Mr Spock får vi lära oss en massa intressanta fakta om Spock (som till exempel vad en mind meld är). Den enda boken med ett egentligt äventyr är Too many tribbles, där man (väldigt förenklat) återberättar originalserieavsnittet The Trouble with Tribbles.

Det är förstås bilderna som är den stora behållningen av de här böckerna. Det optimistiska schwunget i bilderna, den naiva och härliga stilen i illustrationerna gör att berättelserna om Spock, Kirk och de andra blir ljuvligt sagolika – utan att det känns mossigt.

Ur I am Captain Kirk.
Ur I Am Captain Kirk.
Ur Too Many Tribbles.

Indoktrinering – på ett bra sätt. Det är ungefär det som dyker upp i mitt huvud när jag bläddrar lite noggrannare genom de här böckerna. De två första fungerar egentligen mest som teasers, en första smak av en främmande och fantastisk värld för läsare mellan 2 och 5 år. Medan Tribblesboken är det självklara Star Trek-äventyret att börja med när det är dags för lite fördjupning (man har gått in och korrigerat lite i handlingen – tribblarna dör förstås inte här, utan blir bara lite sjuka i den barnvänliga utgåvan). Och Spock bekämpar virus med logik.

De här tre böckerna kom 2019, men tydligen är inte Star Trek-behoven hos den allra yngsta målgruppen helt mättade. Redan i sommar var det i varje fall planerat att det skulle komma ut en abc-bok på Star Trek-tema – men exakt om det blir så vet väl ingen just nu. Bilderna här nedanför är dessvärre inte från några böcker som finns på riktigt, utan bara bilder som finns till salu på nätet. Synd, för det där hade ju blivit intressanta barnböcker på riktigt.

I am Captain Kirk och Too Many Tribbles är skrivna av Frank Berrios och illustrerade av Ethen Beavers. I am Mr. Spock är skriven av Elizabeth Schaefer och illustrerad av Ethen Beavers. Parodierna sist i blogginlägget är gjorda av Joey Spiotto.

Star Trek Beyond. Rebootfilmen med Idris Elba i en konstig mask. Och om ett bloggprojekt som går i mål! I alla fall för den här veckan.

~ rogerwilson ~ 12 Comments

JAG HAR GÅTT I MÅL! Jag har skrivit om all Star Trek som finns (disclaimers nedan). I alla fall fram till nästa fredag, då det kommer ett nytt avsnitt av Picard. De gamla Picard-texterna hittar du här nedanför, eller under Picardrubriken i menyn till höger.

Jag skrev ju faktiskt om Star Trek: Beyond när den hade premiär, men för att fullfölja det här bloggprojektet på ett någorlunda ordnat sätt så skriver jag väl några rader här också. I och med den här bloggposten hamnar jag nämligen i fas med Star Trek-universumet just nu. Har alltså sett allt som gjorts tillgängligt för mig när det gäller rörliga bilder (det finns i och för sig några Short Treks-kortfilmer som ännu inte släppts för svenska tittare, dem jag återkomma när det börjar dra ihop sig till säsongsstart för Discovery.)

Sedan varar ju förstås inget för evigt. Redan på fredag kommer det ju ett nytt avsnitt av Picard, och som det ser ut nu så tänker jag fortsätta att skriva om den och kommande säsonger, samt börja jobba mig igenom en hel del Star Trek-litteratur som legat här hemma och skräpat (även facklitteratur kan ju innehålla spoilers, så jag har liksom aktat mig för att läsa för mycket i dem). Och så finns det ju en och annan Star Trek-dokumentär… Ja, ni förstår. Det kommer att finnas en del att skriva om framöver. Men just nu, i denna stund, är jag oerhört glad, tacksam och lättad över att ha nått fram hit på min resa genom all things Star Trek. Ett tag kändes det som att jag aldrig skulle komma i kapp.

Så, nu till filmen i fråga, denna tredje del i serien av rebootade Star Trek. Den som underpresterade intäktsmässigt jämfört med de tidigare, och som – just nu – är den sista som producerats i Kelvinuniversumet. Det är också i viss månett föräldralöst projekt. J.J. Abrams – som varit ansvarig för att Star Trek återuppstod från de döda – hoppade av det här projektet för att sticka och jobba med det mer pengastinna Star Wars-universumet (även om han fortfarande står som producent för den här filmen). Tanken var att hans parhäst Roberto Orci skulle både skriva manus och regissera den tredje filmen, men Paramount var tydligen skeptiska så i till sist blev det Simon Pegg och Doug Jung som stod för manus, och Fast & Furious-regissören Justin Ling som regisserade.

När jag läser om min gamla text, efter att ha sett om Beyond, så är jag nästan lite chockad över min entusiasm – även om jag väl i skrivande stund erkänner att jag håller på att förvandlas till en fanboy. För när jag ser om filmen håller jag inte med mitt gamla jag. Kanske kan jag skylla på att specialeffekterna på Imax-visningen kanske bländade mitt omdöme? Hemma på min tv framstår de inte som lika häftiga, vilket gör det rätt så tydligt att manuset inte håller måttet. Filmen vacklar mellan att vilja göra något helt nytt, men samtidigt återknyta till franchisens historia. Det blir inte det språng framåt, som hade behövts för att göra film tre mer angelägen än de två tidigare.

Man har till exempel frångått det gamla konceptet, att den första kvarten av filmen ska få en att känna att man fått valuta för biobiljetten. I stället får vi ett mikroäventyr där Kirk misslyckas med en fredsmäkling och angrips av knähundsliknande rymdvarelser med opropertionerligt stora egon. Tyngdpunkten i början av den här filmen handlar snarare om att Pike befinner sig i en mitt-i-livet-kris. Han har börjat tycka att utforskandet av rymden är meningslöst, och har sökt jobb på annat håll. Inte världens mest upphetsande start (inte ens för att den påminner lite om originalseriens första pilotavsnitt). Och definitivt inte heller något som drar in en Trek-novis i storyn (trots att instruktionen till Pegg när han skulle skriva manus var att göra en mer “inkluderande” story). Även Spock funderar på att hoppa av – när han nås av beskedet om att Spock den äldre dött, så tänker han att han borde åka till den hemvärld där resterna av det vulcanska folket finns och börja producera lite minivulcaner. Men ingen av våra två huvudpersoner pallar riktigt med att berätta för den andre om förändringarna som komma skall.

IS-associationerna om hotet mot det öppna samhället, som präglade min läsning av filmen första gången jag såg den, känns inte alls lika påträngande vid omtittningen. I stället reagerar jag mer på att hela storyn känns konstruerad. Filmens superskurk Krall är verkligen en rätt konstig hybrid. Ett före detta stjärnflottsbefäl som blivit till till ett slags högteknologisk vampyr som lever på andra varelsers livskraft, och som hatar Federationen mer än något annat. Man måste verkligen kalla honom för radikaliserad, för att det på något sätt ska kännas angeläget.

Krall är den obehagliga överraskningen som väntar Kirk och de andra när de luras iväg på ett fejkat räddningsuppdrag. Det visar sig vara en fälla, och Enterprise äts liksom upp av Kralls armé av bisvärmsliknande grupperingar av små, obemannade, drönare. Bara själva tallriksdelen av skeppet och en del räddningskapslar landar på planeten där svärmarna hör hemma. De flesta ur Enterprises besättning hamnar i Kralls fångläger, där vissa av dem används för att ladda upp Kralls energidräkt. Men egentligen är Krall ute efter en artefakt som finns ombord på Enterprise. Den ska användas för att skapa ett biovapen som först ska förstöra Federationens skrytbas Yorktown, och sedan utplåna resten av organisationen och dess hemvärldar. Och genom att tortera några ur Enterprisebesättningen får han till sist den i sina händer.

Det enda som står till buds för Kirk och de andra när de ska förhindra Kralls attack är ett gammalt federationsskepp, The Franklin, som en gång i tiden störtat på planeten. På något okänt och orimligt sätt lyckas Scotty få igång motorerna. Och sedan kommer någon på idén att störa ut de små drönarskeppen genom att spela Beastie Boys Sabotage på en radiofrekvens. Krall själv tar sig ändå ner till Yorktown, och han och Kirk får slåss lite och brottas i luften innan attentatet är undanröjt. På vägen till upplösningen har vi då fått reda på att Krall egentligen är människa, att han heter Edison och är var kapten på The Franklin. Han var en gammal stridshök som motsatte sig fredsavtalen med romulaner och xindier, så när Federationen inte kom och räddade han och hans skeppsbrutna kollegor så blev han besatt av hämnd. Och så bestämde han sig för att det var en cool grej att klä ut sig till en klingon i Discovery. Typ. Kirk och Spock bestämmer sig däremot för att det är askul att hänga ihop igen. Äventyren på Enterprise går vidare, känns det som i slutet. Förutom att det ju inte blivit någon film sedan dess.

Den första av de tre rebootfilmerna handlade alltså om romulaner från framtiden som ville hämnas Romulus utplånande genom att utplåna Federationsplaneter. Den andra om en krigshetsande Stjärnflotteboss som ville starta krig med klingonerna. Den tredje om ett befäl från förr i tiden som på egen hand ville starta ett krig mot Federationen eftersom den blivit för fredsälskande. Vill man se något gemensamt drag i de tre filmerna är det väl som ett slags påminnelser om hur fred och frihet ständigt är under attack från krigshetsande militärer (i alla fall de två sista filmerna). Men det handlar också väldigt mycket om Jorden och försvarandet av Federationen, och väldigt lite av det där som brukade vara Star Treks grej: Att ge sig ut i galaxen och upptäcka och utforska.

Efter min andra titt på den här filmen är jag alltså ganska besviken. Jaylah, spelad av Sofia Boutella under ett tjockt lager smink, är ett lyckat försök att bryta upp den numera rätt mansdominerade Star Trek-ensemblen. Men samtidigt så skriver man ut Carol Marcus, rollfiguren som just etablerats som en del av ensemblen i slutet av förra filmen. Och när någon skrivit in en motorcykelscen för att få lite Fast & Furious-känsla i filmen, så blir jag väldigt trött. Däremot älskar jag delar av Yorktown-arkitekturen. Hur rymdskeppen liksom åker in i rymdstationen. Samtidigt som jag undrar hur de kan komma upp hur fontäner, utan att det blir läckage någonstans.

Jag tror att Star Trek: Beyond verkligen var ett avskräckande exempel när man skulle konstruera serier som Discovery och Picard. Ett exempel på hur man inte ska göra när man modifierar och moderniserar Star Trek-konceptet. Blandningen mellan bete för fansen, påskägg för meganördarna och tillräckligt mycket action för noobsen. Och ett bevis på att ingen specialeffektbudget i världen kan kompensera en produkt som tappat sin själ. Sedan är det här förstås ingen urusel film. Men den har en dålig halveringstid. Och jag skyller det mest på Krall. Jag tycker att det är helt rätt att hitta på en ny originalskurk, i stället för att skriva in saker från kanon i det nya konceptet. Men varför I ALL SIN DAR hittar man då på en originalskurk som är en gammal Stjärnflottekapten. När man har allt annat i hela världen att välja på?

Nu har jag skrivit länge och väl om denna film. Nu ska jag försöka summera alla tankar med ett betyg mellan ett och tio. Ett som hamnar någonstans mellan den här texten och den förra som jag skrev i samband med premiären. Men visst, som åktur är det här förstås en helt okej rulle.

Betyg: 6/10.

Star Trek är den trettonde Star Trek-biofimen. I och med det här blogginlägget har jag sett allt som producerats inom Star Trek-universumet (och som gjorts tillgängligt i Sverige, det finns några Short Treks som jag måste vänta in). Det vill säga, min Startrekathon består just nu av 13 långfilmer och 766 tv-avsnitt.

Star Trek Into Darkness. Den med den rebootade Khan.

~ rogerwilson ~ 3 Comments

Har ni lagt märke till att jag typ….snart är i fatt? Har bara en ynka film kvar att skriva om – sedan är jag i fas med den aktuella Star Trek-produktionen. Så jag kan ju inte sitta och vänta på ett nytt Picard-avsnitt, utan måste skriva på lite till. Picard-texterna hittar du här nedanför, eller under Picardrubriken i menyn till höger.

Jag älskar hur J.J. Abrams inleder sina två Star Trek-filmer. Konceptet liknar det som jag tror Steven Spielberg brukade pratade om i samband med sina gamla Indiana Jones-rullar. Att man drar igång varje film med ett högoktanigt actionäventyr i miniformat. Tanken är att biobesökaren ska känna att hen fått valuta för biobiljetten redan efter de första 10-15 minuterna av filmen. Och så är det här.

Into Darkness börjar med att vi får se hur Kirk, McCoy, Spock och de andra försöker rädda en primitiv urbefolkning från ett omfattande vulkanutbrott. Allt de gör strider förstås (om än i olika utsträckning) emot Federationens primärdirektiv. Och givetvis går en massa saker inte alls enligt planerna. Som att den vajer som Spock hänger i när han är inuti den bubblande vulkanen går sönder (lyckligtvis landar han på en klippa, och inte mitt i den bubblande lavan). För att kunna transportera Spock ur vulkanutbrottet, så väljer Kirk att skita i alla direktiv som finns. Medlemmarna av urfolket får alltså se ett gigantiskt rymdskepp resa sig ur havet och sedan fara ut i rymden. Och de börjar förstås genast skissa bilden av sin nya gud i den röda leran framför dem. Det ser ut som ett tefatsrymdskepp.

Eftersom Spock inte kan ljuga, så når även de mest olämpliga detaljerna om det här äventyret snart Stjärnflottan. Kirk blir degraderad och mister sitt skepp. Lyckligtvis har Kirk sin egen skyddsängel, kapten Pike, som ständigt vakar över honom, och som utser honom till försteofficer på Enterprise i stället. Och eftersom kapten Pike sedan dör i ett terrorattentat så blir Kirk kapten på nytt.

Men nu gick jag kanske händelserna i förväg. I den här filmen kommer alltså hotet inte utifrån, från rymden, som i föregångaren. Nej, i Into Darkness är det en stjärnflotteagent som står bakom två terrordåd. Först sprängs ett arkiv i luften, och kort därefter anfalls Stjärnflottans ledargarnityr med ett slags svävarfarkost – bägge dåden slutar i rena rama blodbaden ;Men det här egentligen bara de första stegen i en komplicerad plan, där Kirk och Enterprise endast är spelpjäser i en större strid mellan två superskurkar. Den ene är den där stjärnflotteagenten, som senare visar sig vara mannen vi känner som Khan, och som ju har en av huvudrollerna i primäruniversumets andra Star Trek-film. Khan är en genetiskt förbättrad människa som legat nedfryst i en kryobehållare sedan de rasbiologiska krigen härjade på Jorden. Och det där som verkade vara ett arkiv, är egentligen en Sektion 31-bas, alltså den hemliga organisationen som verkar inom Stjärnflottan.

Khan hittades nedfryst ute i rymden av amiral Alexander Marcus, bossen för Stjärnflottan på Jorden, men också en av höjdarna i Sektion 31. Marcus använde sig sedan av Khan för att bygga ett eget superskepp med supervapen. Marcus gillar nämligen inte Federationens (i hans tycke) undfallande attityd mot klingonerna. Han vill ha ett krig. Nu. Och hans superskepp ska garantera att man besegrar sina fiender. För att få Khan dit han vill har han tagit hans gamla besättning som gisslan. Ett gäng infrysta övermänniskor vars kryokammare han förklätt till foton-missiler. Och Khan spelas alltså här av Benedict Cumberbatch på ett lite lätt psykotiskt sätt. Men så är väl också Khan rätt så galen.

Khan vill ha sin gamla besättning tillbaks, samtidigt som Marcus är beredd att röja både Khan och Enterprise ur vägen. Det är upp till Kirk och hans gäng att försöka neutralisera bägge de onda männen. Och det är, förstås, en rätt jobbig arbetsuppgift. Det omfattar bland annat en bodysurf-session mellan två rymdskepp, en våldsam förstörelse när Sektion 31-skeppet Vengeance kör rakt in i San Fransisco, samt ett extremt fartfyllt slagsmål mellan Spock och Khan ombord en flygande farkost. Och känslan av panik som jag får när Enterprise faller hejdlöst mot Jorden. Ganska stressigt! Men viktigast är väl ändå scenen där Kirk först offrar sitt liv för att få igång Enterprises motorer, och sedan blev återuppväckt från de döda genom en blodtransfusion från den genetiskt förbättrade Khan.

Det finns några fina ögonblick här, man bygger liksom vidare på bromancen mellan Kirk och Spock på ett fint sätt. Lite extra kul när Uhura, Kirk och Spock åker i samma lilla trånga skepp, och de andra två gaddar ihop sig mot Spock och hans oförmåga att ha vettiga relationer. Ännu mer kul är ju de direkta citaten från tidigare filmer: den omvända dödsscenen från The Wrath of Khan där det nu är Kirk som ligger döende och Spock som står utanför, och att det också är Spock som den här gången får skrika KHAAAAAAAAAN. Det må vara uppenbar fanbaiting, men gott så.

Samtiden tränger sig förstås också på, även i en film som den här. Det är svårt att inte dra paralleller till verklighetens terrordåd när man får följa Khans bombningar, eller för den delen till händelserna i New York den 11 september när man ser hur Vengeanceplanet plöjer fram bland SF:s skyskrapor. Även om jag inte är fullt lika tagen av likheterna nu, som när jag såg filmen för allra första gången.

Star Trek Into Darkness kändes verkligen som en perfekt uppföljare på den första Star Trek-rebooten. Men också en extremt rörig sådan. Man gör det verkligen inte lätt för den som eventuellt hamnade i den här biosalongen och inte visste vem Khan var, eller varför han är så elak. Lägger också märke till att regissören verkar ha en viss förkärlek till bilder där besättning flyger ut i rymden genom hål i skrovet. Och att jag, bitvis, får en känsla av att Star Trek Into Darkness är ett slags skissartad förlaga för Guardians of the Galaxy. Nu kan det ju inte var så, eftersom den kom redan året efter den här filmen. Men det är något i tonen kombinerad med rymdmiljön som känns lite besläktad. Som att McCoy upptäcker att Khans blod kan användas till att återuppliva de döda, när hans avlidna experimentdjurstribble börjar spinna igen. Att man skriver in Carol Marcus, dotter till den onde Sektion 31-bossen, känns också som ett sätt att i alla fall försöka bryta mansdominansen i filmen.

Men jag är ändå extremt kluven till hur jag ska bedöma den här filmen jämfört med förra. På många sätt är den bättre än sin föregångare (när det gäller effekter och tempo), samtidigt som jag nog hade längtat efter ännu lite mer fördjupning när det gäller huvudpersonerna. Visst går kärlekstriangeln Spock/Uhura/Kirk fram, men lite mer kul hade man väl kunnat få ha med den?

Betyg: 8/10.

Star Trek är den tolfte Star Trek-biofimen. Så här långt i min Startrekathon har jag alltså sett 12 långfilmer och 765 tv-avsnitt.

Star Trek Discovery-böckerna: Drastic Measures. Lorca och Georgiou på gamla äventyr.

~ rogerwilson ~ Leave a comment

Drastic Measures, den andra romanen i Discovery-serien, utspelas år 2246, ungefär tio år före tv-seriens avsnitt Battle at the Binary Stars. Här sammanstrålar Philippa Georgiou och Gabriel Lorca på den koloniserade planeten Tarsus IV där en aggressiv svamp förstört nästan allt som går att äta för de stackars nybyggarna. När Federationen inte verkar kunna hjälpa planetens invånare i tid för att undvika svält och undergång så fattar den nyutnämnde guvernören Kodos ett minst sagt drastiskt beslut. Eftersom maten på sikt inte kommer att kunna räcka till alla så väljer han att avrätta hälften av planetens 8 000 invånare. En massaker som inte bara är grym och brutal, utan också helt onödig. Ett första Federationsskepp når Tarsus IV med mat och personal bara dagar efter att 4 000 personer mördats på kolonins stora stadium.

Gabriel Lorca, som senare ska komma att bli befälhavare på Discovery, befinner sig redan på Tarsus IV när massavrättningen äger rum. Han är en av en handfull personer som Starfleet har stationerade på planeten. Lorca är där för att testa tillvaron på “land” efter ett årtionde i rymden – och verkar ha övervägt att eventuellt stanna på planeten för gott. Kanske rentav sluta i Stjärnflottan och istället satsa på familjeliv med sin nya flickvän, som han träffat på planeten. Georgiou är däremot en nykomling på Tarsus IV. Hon är med på det där första skeppet som kommer till undsättning. De två samarbetar när de försöker skapa ordning och reda på en planet vars befolkning är traumatiserad efter massmordet. Men de jobbar också tillsammans för att jaga ifatt mannen som snabbt fått öknamnet “Kodos The Executioner” som befinner sig på flykt på planeten.

Trots sitt mörka innehåll är jag betydligt gladare efter att ha läst Drastic Measures än efter den första Discovery-romanen, Desperate Hours. Förra boken kunde jag inte läsa mer än två, tre sidor i sträck av innan jag blev uttråkad. Drastic Measures hade jag däremot svårt att lägga ifrån mig. Jag satt uppe långt efter läggdags flera nätter och fortsatte att plöja kapitel efter kapitel. Inte för att den är särdeles välskriven, men det finns definitivt ett driv i berättandet. Jag ville verkligen veta hur det skulle gå. mycket mer än jag ville sova. Så har också Drastic Measures en betydligt tydligare premiss än sin föregångare i serien. Dess teman berör också åtminstone i viss mån vikten av medmänsklighet och etik i en värld som står inför extremt svåra val. Det handlar om flyktingar, resursbrist, svält och onda män som tror på “survival of the fittest”, och det känns ju ganska aktuellt.

Eller för att uttrycka det på ett annat sätt: Här pratar vi inte om något så konstlat som ett obemannat rymdskepp från en redan död civilisation. I stället handlar Drastic Measures om något så konkret som ett brutalt och grymt folkmord, i en historia som har en tydlig skurk –och dessutom en smart sådan, som hela tiden ligger steget före de som jagar honom.

Författaren, Star Trek-vetaranen Dayton Ward, vågar dessutom leka lite med berättarperspektiven i boken. Ett smart grepp är till exempel att låta en kvinna från Betazoid vara berättare i några av scenerna. Med sina tankeläsargåvor kan hon ju beskriva huvudpersonerna och deras stressreaktioner på ett ytterst ingående sätt (som bonusinfo får vi också reda på skumma saker som att betazoiderna inte berättade om sina förmågor för Federationen från början)

Ward bryter också upp berättelsen med korta utdrag ur en framtida bok som handlar om det bisarra händelseförloppet på planeten: The Four Thousand: Crisis on Tarsus IV. En samling intervjuer med de som var med, både offer och förövare, och som kom ut 10 år efter katastrofen. Även om det greppet piggar upp en del så hade jag gärna sett fler avbrott i liknande stil, kanske med texter från andra källor kring det som hänt. Här och där avslöjar dessvärre intervjuerna från boken lite för mycket om det som ska hända framöver i berättelsen – jag kan ju till exempel vara ganska säker på att någon som blir intervjuad för boken överlever våldsamheterna på Tarsus IV. Där förstör Ward lite för sig själv. Men så rör han sig faktiskt också i redan utforskade vatten.

Jo, visst var det något bekant med den där Shakespearefixeringen.

Nu kommer en extra känslig spoiler som antingen kan förstöra läsningen av boken, eller eventuellt göra den mer intressant att läsa. Det tog mig faktiskt 381 av de 391 sidorna i Drastic Measures innan jag insåg att man lika gärna skulle kunna kalla den här boken för en prequel till originalserien som för Discovery. Drastic Measures skildrar nämligen bakgrunden till TOS-avsnittet The Conscience of the King (som en del kanske minns som konceptets mest Shakespearereferenstyngda). Jag blev lite misstänksam när en bok med Shakespeares samlade verk dök upp på ett väldigt övertydligt sätt i slutet av Drastic Measures, och insåg att det var något bekant med hela storyn. Det här förklarar också att författaren Dayton Ward vågade göra något så uppseendeväckande som att skriva in en ung James Kirk i den här boken. I efterhand förstod jag att det i själva verket inte var så dramatiskt, Kirks närvaro på Tarsus IV var ju redan inskriven i kanon.

Vad jag däremot har lite svårt för är den fjäskande tonen i den här boken kring den tonårige Kirk. Georgiou träffar honom i några minuter och är så pass superimponerad att hon redan börjat jobba som hans personlige syo-konsulent. Ett kortare exempel ur den dyrkande beskrivningen:

From what Georgiou could see he was a fount of raw untapped potential, lacking only age, education, and experience. If he was anything like his parents had to be, and assuming his own desire to pursue such a path, young Jim Kirk had the makings of a first-rate Starfleet officer.

Desperate Measures sid 196.

Det nya som Dayton Ward tillför med den här boken är alltså i själva verket att skriva in Georgiou och Lorca i Kirks backstory. Lyckligtvis nöjer sig faktiskt inte med det, utan passar också på att låta både Enterprise och dess kapten Robert April få vara med i några scener. Det blir lite Star Trek-göttigare så.

Vilka nya saker får vi reda på om Lorca och Georgiou då? Nja, de är ganska lika det vi sett av dem tidigare. Hon är rättrådig, behärskad och kontrollerad. Han är impulsiv, hämndlysten och beredd att tänja på regler och protokoll för att sätta dit skurkarna. I just det här fallet är han kanske lite extra på, eftersom hans flickvän är en av dem som dödats i massakern på arenan. På bokens allra sista sidor får vi dessutom en glimt ur framtiden där Lorca sitter i fängelse – en påminnelse om att den vi läst om i den här boken är primäruniversumets Lorca, inte spegel-Lorca. Det vill säga, vi har läst en fördjupande roman om en person som faktiskt aldrig varit med i Discovery.

Det blir många lager och referenser att hålla reda på, men som helhet är Drastic Measures helt okej äventyrslitteratur. Jag håller ju fortfarande på att försöka förstå mig på den här genren, och hakade bara upp mig några gånger i den här romanen. Ward verkar liksom ha några hangups som ofta återkommer i hans skrivande. En av dem är väldigt detaljerade beskrivningar av rum i allmänhet, och antalet arbetsplatser och datorskärmar i dem i synnerhet. På sidan 237 får han ett annat anfall av övernitisk detaljrikedom, när han börjar beskriva innehållet och principerna bakom packningen i Lorcas ryggsäck. Antar att det är sånt som vissa av fansen vill ha i sin strävan efter att kunna rekonstruera livet i Stjärnflottan. Själv hade jag gärna sett lite mer djup hos huvudpersonerna i stället. Mot slutet av boken (som för övrigt består av en tre, fyra olika slut på rad) fastnar Ward dessvärre också i det där styltigt högtidliga språket som jag tycker så illa om. Det är tydligt att Ward skriver bäst när det är lite action och rakare handling, miljöbeskrivningar och det lite mer målande känns mest krystat. Och att boken är så dåligt korrläst att man dubblerar några meningar i bokens början är väl ytterligare ett tecken på ambitionsnivån med den här produkten.

Men som ren brukslitteratur dyker det här mer än nog. Tycker att Dayton Ward använder sig av kanon på ett smart sätt här. Och jämfört med förra boken om Discoverys universum är det här ett gigantiskt kvalitativt steg framåt.

Betyg: 6/10.

Star Trek Discovery: Drastic Measures. Bok 2 om Discovery-universumet. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 8 långfilmer och 464 tv-avsnitt, samt läst 2 Star Trek-romaner och ett seriealbum.. 

Star Trek VII: Generations. Den schizofrena bron mellan TOS och TNG.

~ rogerwilson ~ 2 Comments

generations

Så var det dags för den efterlängtade sjunde långfilmen, den som liksom hägrat i fjärran som ett avbrott från harvandet igenom de olika tv-säsongerna. Filmen som i förhandstexterna som jag läst gärna kallas för den första The Next Generation-filmen, men det kändes faktiskt lite som falsk marknadsföring när jag nu äntligen fick se den. För det här är ju snarare bryggan mellan då och sedan, från The Original Series till The Next Generation, och allt känns verkligen ganska shizofrent. Varken eller, mittemellan, både och. Och det gäller såväl stil som innehåll.

Det var verkligen en berg- och dalbana att kolla på också. Jag pendlade från att känna att allt var pinsamt, till en viss förtjusning. Som till exempel William Shatners Kirk som en centralfigur i både filmens början och upplösning. Jag hade svårt att bestämma mig för om jag bara var enormt trött på honom, eller om jag faktiskt tyckte att hans insats i filmen var ovanligt rar? Kanske till och med bättre än i någon av de andra filmerna? Sådär höll jag på. Så jag tänkte att det enklaste kanske är om jag sammanfattar mina intryck med en plus- och minus-lista.

Saker jag inte gillade med filmen: 

The Nexus. Att det liksom ska finnas ett energifält som far runt i galaxen och uppfyller de innersta önskningarna för dem som fastnat i det. Är inte det ganska mycket mer fantasy än vad vi brukar få oss till del i Star Trek? Att Guinan lämnat kvar en tvilling energifältet som kan småprata med Picard när han kommer, är inte det ganska mycket likt magi? Att Picard ensam är den ende som kan motstå fältets charm, betyder det att han har övermänskliga förmågor? Ja, det här är en sån där film där man köper det mesta medan man tittar på den, men där allt faller i stycken när man tänker på den fem minuter senare. Ett tag var jag nästan säker på att Q skulle dyka upp och förklara hela kraftfältsgrejen som ett av sina trick. Då hade det åtminstone funnits en logik i det ologiska. Jo, jag förstår att man var tvungen att hitta på ett fenomen som skulle göra det möjligt att få till stånd ett möte mellan Picard och Kirk, och att man ville hitta på något mer nyskapande än tidsresor. Men. Jag tycker det här var lite för mycket. Till och med Star Trek V:s möte med Gud kändes mer rimligt.

Det minimala utrymme som gavs åt de kvinnliga skådespelarna i den här filmen är också pinsamt. Satt och längtade efter Uhura, men tydligen ska de flesta från originalserien ha sagt nej till den här filmen. Man tyckte att den förra var ett fint farväl, och att det räckte nu. Känner för min egen del att jag genast måste lusläsa allas självbiografier för att kolla om inte deras jobbvägran egentligen handlade om att alla var aströtta på William Shatner och att han och Kirk ytterligare en gång skulle få mycket mer utrymme än alla andra. Hur som helst blir könsobalansen blir ett problem i att det känns lite monotont i längden. Med Kirk, Picard, Data samt skurken Doktor Soran som de fyra huvudpersonerna i filmen, så blir det väldigt gubbigt i längden.

generations 2Den “underbara” holodäckscenen där Worf ska gå på plankan, när jag såg det här ville jag krypa under filten i soffan av sekundärskam. Så det var alltså så här som The Next Generation skulle introduceras på vita duken: utklädda i 1800-talsoutfits på en gammal skuta. Jo, man förklarar det från manusskrivarhåll som ett slags hyllning till Roddenberry, och hur Star Trek alltid inspirerats av flottans termer och rank. Men. Det här är bara pinsamt. Lite extra olustigt att alla människorna på skeppet håller klingonen Worf fången under däck  på ett sätt som påminner värsta slavägarfasonerna. Dessutom: Det ÄR roligt att Data puttar ner doktor Crusher i vattnet när hon säger att han ska göra något oväntat. Varför skulle det vara mindre lustigt att hon hamnar i vattnet än att Worf gör det? Konstiga torra människor på det där rymdskeppet.

Data får känslor-gaget. Data lyckas alltså operera in ett sånt där känslochip i skallen, och ska äntligen få reda på vad det innebär att vara människa. Det här är en händelse som tv-serien ägnat sju säsonger åt att bygga upp inför. Och så blir det filmens comic relief-intrigspår. För det visar sig att Data är helt oförberedd på vad känslor är. Efter alla dessa år av längtan efter att bli mänsklig och få känslor så har han ingen aning om vad det innebär, inte ens på ett teoretiskt plan. Jag vet att jag är hundra procent distanslös här, men borde inte Data ha till exempel begrepp som “glädjetårar” inprogrammerat i sin databas, så han vet vad som händer när han börjar gråta när han hittar katten Spot i Enterprise-vraket. Blir lite irriterad när Data porträtteras som en idiot bara för att han är en artificiell intelligens.

Okej, men finns det något kvar att tycka om i den här filmen efter den där uppräkningen då? Jo, men några grejor!

Saker jag gillade med filmen: 

generations 4Att man faktiskt vågade ta livet av folk. Som kapten Kirk. På riktigt. Hans historia slutar här, med den här filmen! Lite tristare (faktiskt) tycker jag att det är att mina favoritklingonsystrar Lursa och B’Etor troligtivs också möter sitt slut här.

Och på tal om drastiska beslut. Det var ju jättefint att man sprängde även TNG-upplagan av Enterprise i luften, och fint med kraschlandningen av tefatet. Kanske var det lite overkill att ha med det två gånger i samma film, men ändå.

Jag blev faktiskt också lite omotiverat upprymd av de avslutande fajting- och actionscenerna på slutet. Tyckte kanske att Shatner faktiskt var ovanligt nedtonad som Kirk, och drogs överhuvudtaget in i spänningsmomentet i de där scenerna. Helt oväntat, faktiskt. Kan ju ha något att göra med att de faktiskt fick två försök på sig. Man fick tillägg till budgeten och kunde göra om.

Scenen där Picard får uppleva sin innersta önskan, ett kitschigt julfirande med en massa barn i uråldriga kläder som blir glada för sina julklappar, är nog bland det mest bisarra jag sett i Star Trek någonsin. En formidabel skräckupplevelse, en sjuk fantasi om att vara familjepatriark, en riktig skräckupplevelse. Så dåligt att det blir riktigt roligt. Ibland undrade jag faktiskt om det var någon högerkonservativ famljebeskyddarorganisation som hade sponsrat den här filmen. Så pass fixerad var den vid att barnlösa män var fyllda av sorg och ånger.

generations 3Jag tyckte också om det jättefina rummet ombord på Enterprise där man projicerar stjärnkartor på väggarna. Och Fajten mellan Enterprise och det klingonska skeppet. Att ha med Malcolm McDowell är väl alltid en bra idé. Och att kapten Kirks sista ord är “Oh, my”, ett uttryck som sedan blivit George Takeis eget varumärke (är det ytterligare ett bevis på den dåliga stämningen melllan Takei och Shatner?).

generations 5Okej, nu kanske jag börjar spåra lite. Men, så här: Det här känns mest av allt som en uppdragsfilm, syftet är att knyta ihop filmfranchisen Star Trek med tv-serien The Next Generation. Det blir helt enkelt inte storslaget eller sammanhållet nog för att göra en film av, utan liknar mer ett dubbelavsnitt av tv-serien, om än med lite högre budget. Den största skillnaden är väl bara att man fått ett veto att avsluta storylines i filmen, något man ju nästan aldrig vill göra i tv-serien.

Det är också i väldigt stor utsträckning en film om män i övre medelåldern som funderar på vad livet kunde ha varit om de bara inte satsat all sin tid och kraft på att åka runt i ett rymdskepp som heter Enterprise. Ett ämne som faktiskt utforskats i både filmer och tv-serieavsnitt. Och det känns framför allt inte särskilt framåtblickande eller spännande, utan snarare som en produkt av ett lite trött franchise som lever på lånad tid. Ju mer jag ser av de gamla Star Trek-filmerna, desto mer imponerad blir jag faktiskt av den nya rebootade upplagan. Där får man i varje fall till biofilmskänslan, på riktigt.

Betyg: 5/10.

Det här är den sjunde av 13 Star Trek-långfilmer. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 7 långfilmer och 334 tv-avsnitt.