DS9: What You Leave Behind. Det grå slutet på Deep Space Nine.

Den stora finalen. Slutet. Och där satt jag framför tv:n och tyckte att det här dubbelavsnittet mest var lite långtråkigt. Något som i och för sig skulle kunna vara ett slags överslagshandling från min sida, en reaktion skapad av min tendens till grov separationsångest. Att ta farväl är så jobbigt att jag kanske måste hata det, liksom.

För medan jag såg What you leave behind så funderade jag på hur många finalavsnitt av tv-serier jag egentligen minns, eller ens har sett. Game of Thrones? Jo, men så tråkigt det var. Amerikanska Queer as Folk? Nej, orkade nog aldrig dit. Eller började jag aldrig se sista säsongen när en kompis sagt att den handlade om att ta farväl på olika sätt. Vänner? Gav upp när huvudpersonerna började kännas lite för gamla för sin whimsical lifestyle. Eller var det för att behålla känslan av att serien höll på. Om jag aldrig såg sista avsnittet så hade väl serien heller aldrig tagit slut? This Life? Jorå, såg framför allt det genomvidriga återföreningsavsnittet som var som en medelålderskrismardröm. Ett slags reunion-isbad. En påminnelse om att inget någonsin kan bli som förut. (Har en känsla av att jag eventuellt skulle gilla det bättre idag, är nog mer lämpad för cyniska porträtt av livslögner nu när jag närmar mig femtioårsstrecket).

Det är faktiskt rätt vanlig att jag slutar se serier precis inför den sista säsongen. Kanske har det att göra med traumatiserande serieavslutningar från min barndom. Till exempel det nästan hysteriska tillstånd av sorg som jag hamnade i när sista avsnittet av Vi på Saltkråkan hade visats på tv en sommar. Jag var otröstlig i flera dagar, kanske veckor. Kanske fortfarande. Har kanske sett en scen från ett Saltkråkan-avsnitt sen dess.

När det gäller Star Trek har man ju ofta dragit ut på det där sista farvälet genom att addera långfilmer som fortsättning på tv-seriernas tidslinjer. Men Deep Space Nine var ett av de få Star Trek-koncept som faktiskt tog slut när det tog slut (om man nu inte räknar böcker och sånt). Jag var dock inte särskilt uppriven inför det här avsnittet. Deep Space Nine är är en serie som jag ofta irriterat mig på, även om den också innehåller några stycken avsnitt som jag ser som rena mästerverk. Förhoppningsvis framgår det nedan varför min besvikelse över What you leave behind trots allt är mer en rent känslomässig reaktion.

Jag kan väl börja med berömmet. Genom att ge de sista avsnitten en sammanhängande storyline har producenterna bakom Deep Space Nine verkligen skapat möjligheter för att ordna bra avslut och en hint om framtiden för nästan alla de stora rollfigurerna. Det är rätt ovanligt i tv-världen att det görs så genomarbetat och omsorgsfullt som här. Men samtidigt har man inte lyckats fullt ut med intrigbågarna under The Last Chapter. En del storylines har fått sättas på paus fram till det här slutavsnittet, och vissa centrala personer har förvisats till periferin av historien, till exempel Siskos son Jake. Och det sista stora slaget, som utgör ryggraden i What You Leave Behind, har i viss mån fått sitt värde devalverat av en lite svajig upptakt. Om friheten och livet i alfakvadranten verkligen stått på spel, så hade väl inte serieskaparna kunnat ägna ett helt avsnitt åt vem som ska bli Stornagus i framtiden?

Faktum är att hela starten på What you leave behind känns lite loj. Folk vaknar och gör sig i ordning för den sista striden, men det där gravallvaret som borde vara närvarande saknas. Eller så var det bara jag som tappade all feeling efter scenen där Bashir och Ezri morgonnojsar i sängen. TMI-mätaren gick liksom i botten här för mig. I horistonellt läge låter Alexander Siddig, som spelar Bashir, väldigt mycket som en sliskig dirty talker. Nästan oavsett vad han säger. Isch!

Förutom det där inledande hånglet så tonas ändå Bashirs nya förhållande med Ezri ned i det här avsnittet. Det är tydligt att manusförfattarna i stället ännu en gång vill ägna sig åt den intensiva vänskapsrelationen mellan Bashir och O’Brien. För nu dyker det helt plötsligt upp ett hinder för de tvås framtida vänskap. O’Brien har tackat ja till ett jobb på Jorden, och han drar sig in i det längsta för att berätta om det för Bashir. Han är ju fullt medveten om att bästa kompisen ska ta det som ett svek. Denna icke-fråga ägnas ett oproportionerligt stort utrymme i detta avslutningsavsnitt, framför allt eftersom det redan avhandlats, för bara två avsnitt sedan. Trots det får deras relation till och med ett eget montage i slutet av avsnittet, med highlights från deras vänskap till smäktande musik. Om Deep Space Nine ska ha en eloge för något så är det för att man tagit bromance-kulten till helt nya höjder.

Det stora slaget, till sist då. Det är faktiskt oväntat dramatiskt med flera olika vändpunkter. Bland annat för att Dominion tvingas att utkämpa ett tvåfrontskrig. I rymden slåss mot Federationsalliansen, medan man på hemmaplan måste tampas med den cardassiska frihetsfronten som ställer till med jävelskap. Till exempel ett sabotage som gör att Dominion mitt under slaget i rymden tappar kontakten med sina skepp.

Den kvinnliga befälhavargrundaren bestämmer sig för att slå tillbaka hårt och skoningslös. Som en kollektiv bestraffning för gerillakrigföringen utplånar Dominion en hel cardassisk stad med miljoner invånare. Ett beslut som straffar sig, då det får den cardassiska flottan att vända sig emot Dominion mitt under pågående slag. Grundaren, allt sjukare av den där sönderfallandepesten, ger då order om att man ska påbörja en systematisk utrotning av det cardassiska folket på hemplaneten. Extremt brutalt, framför allt när kriget ändå i stort sett förlorat.

Den seger Federationsalliansen till sist vinner över Dominion är inte direkt något som man kommer att sjunga sånger om i framtiden. Man intar ett Cardassia som är skövlat och nedbränt. En planet och civilisation i ruiner. Den kombinerade skräddaren/hemlige agenten Garak är modstulen när han återser spillrorna av sin hemplanet. Å andra sidan fick han, helt utan repressalier, skjuta ihjäl changelingmedhjälparen Weyoun. En ovanligt brutal avrättning för att vara Deep Space Nine, men som knappt ens noteras som något avvikande i det här avsnittet.

Skövlingen av Cardassien är ändå lite mindre blodig än vad den kunde ha blivit. I slagets slutskede länkar Odo samman sig med den kvinnliga grundaren och botar henne från den där upplösningssjukan. Det får henne att blåsa av striden och senare även skriva under ett fredsavtal. Men trots den segern är Odos värv inte slutfört med det. Han måste lämna Deep Space 9 för att gå upp i den Stora Länken med de andra grundarna. En Odo i på plats i grundarsörjan blir en garanti för att det är slut på attackerna mot alfakvadranten.

What you leave behind har en lite speciell dramaturgisk uppbyggnad. Den stora avslutningsscenen kommer när det är drygt 20 minuter kvar av avsnittet. Lite fest och jubel när alla huvudrollsinnehavarna (och en del andra personer som gör cameos) hänger på holosvitsklubben och lyssnar till Vic Fontaine som sjunger The way you look tonight.

Men efter den feel good-upplevelsen är det hög tid för det sista kapitlet av det sista kapitlet. Det var ju det här med Pah-vålnaderna, Dukat och Kain Winn som också måste avhandlas. Det hela visar sig vara mycket lättare än jag trodde. Tydligen räckte det med att Sisko puttade en farlig bok och Dukat in i en stor magisk eld för att sätta stopp för de onda demonerna. Sisko faller också ner i elden, men han hamnar bland Profeterna efter det (eller som jag föredrar att kalla dem: varelserna i maskhålet). Men särskilt mycket om vad han skulle göra där förstod jag inte. Hamnade han där eftersom han dog i elden? Eller har han fortfarande kvar en fysisk kropp?

Tydligen var det från början tänkt att Sisko skulle stanna bland profeterna i all framtid. Ett slut på historien som Sisko-skådespelaren Avery Brooks kände sig extremt obekväm med efter att scenen spelats in. Så pass obekväm att man fick göra om hela scenen där Sisko möter Kasidy i en vision. Brooks tyckte att det kändes fel att serien skulle sluta med en svart man som övergav sin gravida hustru. Så en ny version där han säger att han kommer tillbaka “kanske redan i går” fick spelas in.

Jag kan förstå Brooks synpunkter. Men den här mjukare versionen förstör verkligen en hel del av dramatiken i upplösningen, tycker jag. Profetiorna om den stora sorgen, som vi hört tidigare, verkar nu vara lite överdramatiska och onödiga. Det hände ju inget farligt, på riktigt.

Det nya slutet för Sisko känns precis som den kompromiss det är, lite mesigt i stället för episkt. Själv hade jag däremot hoppats på att den bajoranska religiösa ledaren Kai Opaka skulle dyka upp på ett hörn här i slutet. Hon var ju inblandad precis i inledningen av Siskos bana som budbärare, så jag trodde att hon skulle få vara med och avsluta den historien.

Bara några sista ord om de ganska ostiga minneskollagen som alltså visas när huvudpersonerna lämnar Deep Space 9 för sista gången. Rätt smetiga sekvenser, men visst grät jag en tår eller två. Av kontraktsskäl fick dock inte Jadzia Dax vara med i Worfs minnesfilm. Gissa om det blev JÄTTEKONSTIGT! Den stora tragedin i hans liv syns inte ens när han tänker tillbaka på sin tid på rymdstationen. Så märkligt att det inte gick att lösa.

Sammanfattningsvis. Jag tror att min trötthet inför det här avsnittet har sin grund i två saker. 1: Den stora segern blev inte ens stor seger. Det blev aldrig någon vifta med flaggorna och fest- och jubelscen på slutet. Att besegra Dominion blev mer bittert än ljuvt. Det är ju helt i linje med Deep Space Nines grundton, men ändå ett så otroligt deppigt avslut på en storyline som pågått i flera år. Jaha, allt blev skit ändå, ungefär.

Det var också 2: ganska lätt att bli underväldigad av andra delar av det här avsnittet. De flesta av de personliga avsluten var egentligen rätt sorgliga, men på ett lite urvattnat sätt. Sisko kommer antagligen tillbaka. Men ingen vet varför han måste vara borta. Odo lämnar Kira, men det verkar som om hon hanterar det rätt bra. O’Brien väljer fru och barn framför lekarna med Bashir. Men visst ska de två polarna åka på semester tillsammans i framtiden (så himla Brokeback Mountain). Helt rimliga avslut, men ingen riktig chock (Odos hemresa blev tyvärr spoilad för mig i ett av inläggen på Memory Alpha, det är väl annars det som hade potential att vara en skräll).

Skulle jag likna det här avsnittet vid en färg så skulle det bli mörkgrått med inslag av ljusgrått. Det sorgliga var helt enkelt inte tillräckligt sorgligt, medan lyckan och ljuset också var frånvarande. Och på sätt och vis är det en ganska rättvisande sammanfattning av en serie som aldrig riktigt bestämde sig för vad den ville vara. Och som blev lite av allt möjligt i stället.

Betyg: 5/10.

Star Trek: Deep Space Nine. Säsong 7, avsnitt 25 & 26/26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 9 långfilmer och 610 tv-avsnitt.

DS9: ’Til Death Do Us Part. Sisko gifter sig och Kai Winn får (äntligen) en profetisk vision.

Det blir en smula annorlunda blogginlägg nu, när Deep Space Nine byter karaktär och blir en sammanhängande historia för återstoden av säsongen. Mycket är ju sig likt från avsnitt till avsnitt numera. Från och med förra avsnittet är vi ju inne i The Last Chapter, en enda sammanhängande berättelse fram till slutet på hela serien. Men en del av de intriger som drog igång i förra avsnittet förändras en del redan här.

Profeterna hör av sig, även till Kai Winn

Bajors religiösa ledare Kai Winn slår sig in i handlingen i det här avsnittet. En av seriens mest osympatiska rollfigurer ges här ännu en chans att blanda samman sina personliga ambitioner och drömmar med den religion hon är en ledargestalt för. Winn är på Deep Space Nine när hon plötsligt får sitt livs första vision från Profeterna i maskhålet. De verkar inte nöjda med hur saker och ting utvecklas utan säger att Sisko har veknat och att de nu behöver just Winns hjälp. Men de här profeterna är lite… konstiga, känns det som. Även om de kommunicerar på samma fragmentariska och kollektivt framförda sätt som vanligt så känns det som att något inte är helt som det ska. Misstankarna besannas när Dukat, med sitt nya bajoranska fejs och kropp, söker upp Winn. Han låtsas vara en enkel bonde, men stämmer förstås också exakt in på den beskrivning som profeterna i Winns vision gett henne om vilken bakgrund en blivande vägvisare skulle ha. Så det var förstås de onda Pah-vålnaderna som kommunicerade med Kai Winn i den där visionen. Winn själv däremot anar ingen som helt oråd, hon tror ju att hon äntligen fått sitt stora erkännande från profeterna. Så till sig är hon över det här att hon tillåter sig själv att släppa ut håret, berätta för Dukat vad hon heter i förnamn och avsluta det hela med lite myzkramande med den som hon tror är en profetclearad bajoransk bonde.

Sisko gifter sig

Winn var egentligen på Deep Space 9 i ett helt annat ärende. Hon hade hört att någon annan präst blivit bokad för att viga Sisko och Kasidy, och ville nu se till att manövrera ut alla medtävlare för att själv få ta över det prestigefyllda bröllopsuppdraget. När hon träffade Sisko för att diskutera frågan var hon så uppe i sitt eget maktspel att hon inte ens märkte att han var helt deprimerad och konstig. Definitivt inte en glad, blivande brudgum. Sisko var nämligen just då i valet och kvalet kring hur han skulle göra med bröllopet. Profeterna i maskhålet har ju avrått honom å det bestämdaste, men när Sisko försökte förklara situationen för Kasidy blev hon tvärarg och gjorde typ slut.

Till sist bestämmer Sisko för att skita i profeterna och välja lyckan i stället. Man rafsar ihop en enkel, snabb bröllopsceremoni för de allra närmaste. Men in i det sista blir Sisko hemsökt av profeten som ser ut som Siskos morsa. Precis när Sisko ska trä ringen på Kasidys finger så får han en ny avskräckande vision. Sisko driver dock tesen att profeterna inte fattar hur kärlek funkar, och att allt kommer att gå jättebra med det här äktenskapet. Vi får väl se hur det går med det.

Worf och Ezri får en fnurra på tråden, medan Dominion och Breen gillar varandra jättemycket

Det är också fortsatt romantiska förvecklingar mellan Worf och Ezri. De låg ju med varandra lite oplanerat i förra avsnittet, men när de två nu är fångar hos Breen-folket så är det fortfarande lite otajt stämning. Att Ezri drömmer och yrar om doktor Bashir flera gånger är till exempel något som Worf inte direkt uppskattar. Inte när han precis har förklarat Ezri sin kärlek. De två utsätts för brutal behandling och olika minnesskanningar, men ett redan dåligt läge blir extremt uselt när Ezri och Worf inser att de ska ges bort som presenter till Dominion. Breen och Dominion är nämligen i full färd med att bilda en gemensam front mot Federationen och deras allierade, och de två utgör tydligen bröllopspresenten.

Men hur mår grundaren?

Dominion ligger dock lite risigt till på vissa sätt. Den kvinnliga Grundaren som leder Dominionstyrkorna i alfakvadranten börjar nämligen se riktigt risig ut. Hon flagnar liksom.

Bra tempo på allt i det här avsnittet, utom en del av scenerna med Dukat och Kai Winn. Dukat håller fortfarande på att locka Winn i sin fälla, och det tar en massa tid och ombesörjer såväl fjäsk som hångel. Den segaste bihandlingen, som tyvärr också får ta mest plats. Som jag har nämnt tidigare så är ju inte Dukat en av mina favoritkaraktärer i serien, så det är lite som tv-dramatikens motsvarighet till naglar mot svarta tavlan att behöva se de här två bli nojsiga med varandra.

Betyg: 7/10.

Star Trek: Deep Space Nine. Säsong 7, avsnitt 18/26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 9 långfilmer och 596 tv-avsnitt.

DS9: Penumbra. Början på slutet för DS9, men återkomsten för rymdsåpan.

De sista tio timmarna av Deep Space Nine är en sammanhängande berättelse, kallad The Final Chapter när man skulle marknadsföra serien. Och visst märks det nya berättarperspektivet direkt när man ser det första avsnittet av det sista kapitlet. Det är mer fokus på rollfigurernas utveckling och privatliv, och fler handlingar och intriger som löper parallellt. Samtidigt som det i Penumbra också innebär mindre pang-pang och definitivt ingen avslutad historia. Det här är snarare avsnittet där man ska sätta igång de intriger som ska hålla oss och manusförfattarna sysselsatta säsongen ut.

Så vad fick jag då för känsla av vad den resten av Deep Space Nine ska handla om?

Ja, en viktig sak är förstås Siskos framtida roll som profeternas budbärare. Han själv har på något sätt inbillat sig att hans Budbärarpensum är fyllt, och därför börjat drömma om livet som pensionär. Han har köpt ett stycke mark på Bajor och byggt världens fulaste husmodell av en papplåda i sin hytt. Tydligen är frågan om han ska ha en vägg till köket eller inte en av hans stora bryderier. Konstigt att det här vidriga med öppna planlösningar alltså inte har dött ut ens i framtiden.

Konsekvensen av allt detta planerande resulterar också i ett frieri till flickvännen Kasidy. Men när det stundande äktenskapet blir allmänt känt så reagerar profeterna i maskhålet, närmare bestämt den alien som tog kontroll över hans morsa och alltså såg till att Sisko föddes. I en vision får vår kapten reda på att ett äktenskap inte är någon bra grej, men Siskon reagerar inte helt moget när han inser att jobbet som profeternas budbärare också får konsekvenser för privatlivet:

SARAH: You must walk the path alone. 

SISKO: You’re not listening to me. I want to spend my life with her. 

SARAH: If you do, you will know nothing but sorrow. 

SISKO: You don’t care about how I feel. All that matters to you is that I do what you want.

SARAH: You are the Sisko. You are part of me. 

SISKO: If that’s true, if you really do care about me, if you consider me your son, then let me have this. 

SARAH: It is not for you to have. There are many tasks still ahead of you. Accept your fate. Your greatest trial is about to begin. Don’t be afraid. 

Mycket Siskodramatik att se fram emot framöver, alltså. Men även om Worf inte får gifta sig, så är det ändå viss romantik på gång. Banden mellan Worf och Ezra/Dax är tydligen starkare än någon av de trott. När Worf försvinner efter att hans skepp blivit nedskjutet ger sig Ezra in i The Badlands för att hitta honom. Hon lyckas med det alla andra misslyckats med, men när hon väl bärgat Worf blir de jagade av Jem’Hadar-skepp och måste söka tillflykt till en liten planet. Väl där blir det som det brukar bli i riktigt kackiga romkoms. Ni vet, en sån där de en tjej och en kille bråkar jättemycket med varandra för att sedan plötsligt bara börja hångla och sedan ligga med varandra.

En post-coital Worf är däremot ingen bra soldat, så medan han legat och sovit med Ezra så blir de omringade av några Breensoldater. Worf och Ezra tas tillgånga och sätts på ett rymdskepp. (Breen-arna var alltså de där som dök upp i serien i säsong 4-avsnittet Indiscretion där de höll bland annat Gul Dukats dotter fången). Frågan är ju nu, vad vill Breen med våra vänner, och vilken roll ska de ha i upplösningen av kriget med Dominion.

Våra sista två plot-trådar finns just hos Dominion och deras allierade, Cardassierna. Grundarna har inte lyckats hitta något botemedel mot den sjukdom som de alla lider av, och använder sig av drastiska metoder för att komma vidare i forskningen. Som att låta alla nuvarande forskarvortor avlivas för att ersättas av sina kloner för att se om det kan leda till några nya idéer kring hur man ska kunna hejda sjukdomen.

Den cardassiske befälhavaren Damar har å andra sidan börjar supa allt tidigare på morgnarna, och trivs allt sämre med alliansen med Dominion. Så när Dukat dyker upp från ingenstans så hjälper han honom med att fixa en plastikoperation. När Dukat är färdigopererad ser han ut som en bajoran. Jodå, det verkar som om Dukat kommer att vara med oss och ställa till med jävelskap ända in i upplösningen av den här serien. Försöker fortfarande bestämma mig för om operationen får honom att se mer ondskefull ut, eller om han helt plötsligt blev lite sexig med sin nya look. Återkommer i ärendet.

Det är en skön omväxling att se ett Deep Space Nine-avsnitt som är lite mer modernt och såpigt i sin berättarstruktur. Det känns som om man drar igång ett gäng intressanta intriger här, men en sak är lite konstigt ändå. Alla är bara indirekt relaterade till själva Dominion-kriget. Jag undrar nämligen helt ärligt hur det går med det? Kriget alltså? Är det i stort sett vapenstillestånd med enstaka strider? Vad är Federationens plan? Laddar alla upp inför en sista strid? Eller har alla fullt upp med att planera sina äldreboenden och läkemedelsforskning? Visst finns det några bisatser här och där om sakernas tillstånd, men väldigt lite som ändå fördjupar läget i denna flera säsonger långa konflikt. Men jag antar att jag säkert får reda på mer om detta ganska snart, va? Men försiktigt positiv till den här utvecklingen av serien!

Betyg: 8/10.

Star Trek: Deep Space Nine. Säsong 7, avsnitt 17/26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 9 långfilmer och 595 tv-avsnitt.

DS9: Rapture. Det där Benjamin Sisko kommer i kontakt med profeterna.



Det har tagit sin tid, men efter en rätt knölig start har Benjamin Sisko blivit allt mer bekväm med sin titel som The Emissary, budbäraren. Han som är mellanhanden mellan profeterna (alltså varelserna inne i maskhålet) och befolkningen på Bajor.

Men trots en allt mer avslappnad attityd till sin eventuella helighet hade jag nog inte väntat mig att det skulle gå så här långt som det gör i Rapture. Ett avsnitt där Sisko faktiskt går all in i sin roll som profeternas talesperson. ja, man skulle till och med kunna kalla honom för ett slags heligt orakel. Som när han upptäcker en försvunnen ruinstad, ger råd om saker han får reda på när han läser folks tankar och får intensiva, nästan krampartade visioner. Dessvärre så håller inte hans hjärna för all den här extraordinära verksamheten. Det går så långt att Benjamin till sist hamnar medvetslös i sjukstugan, och det blir sonen Jake som får bestämma: låta farsan eventuellt gå under – men dö som en lycklig profet  – eller rädda hans liv, men operera bort hans förmåga att förstå meningen med livet, universum och allting?  

Jag känner mig ju ofta inte helt bekväm med de andliga inslagen i Deep Space Nine. Även om varelserna inne i maskhålet verkar vara relativt ointresserade av det som händer omkring dem, så går ju bajoranerna fortfarande runt och känner sig som ett utvalt folk och följer gamla profetior. Det leder också till att de religiösa ledarna får ett stort inflytande på planetens styre, med ett stort mått av makthunger bakom den skenheliga ytan. Men Rapture är ett oväntat fascinerande avsnitt i den här Deep Space Nine-subgenren. Att se den vanligtvis så kontrollerade och behärskade Sisko bli en glad, varm och lite småvrickad profet är extremt underhållande i sig. Att de nya visionerna hotar att smälta sönder hans hjärna en väldigt intressant komplikation. Och att visionerna drar igång efter att Sisko fått en elektrisk stöt i en av Quarks holosviter en i alla fall halvvetenskaplig komplikation som leder till att få kontakt med högre krafter. 

Parallellt med berättelsen om Siskos hänryckning så handlar Rapture också om att Bajor till sist äntligen ska bli en del av Federationen. Eller, det var i varje fall meningen. För mitt i slutförhandlingarna raglar en lätt förvirrad Sisko in i konferensrummet och delar med sig av en vision som gör att medlemsförhandlingarna tvärt blåses av. 


WINN: What is it, Emissary? Have the Prophets revealed something to you? 
SISKO: Locusts. They’ll destroy Bajor unless it stands alone. 
WHATLEY: Ben, what the hell are you talking about? 
SISKO: It’s too soon! Bajor must not join the Federation. If it does, it will be destroyed.

Det där blir också Siskos sista profetia, i varje fall i det här avsnittet. Efter att han ropat ut det där så svimmar han av. I sjukstugan ställs sedan Jake inför det där omöjliga valet, och bestämmer sig till sist för att han inte vill bli föräldralös. Även om det innebär att Bajor går miste om sin uppgraderade budbärare. Ett beslut som får Benjamin att skrika rakt ut när han vaknar upp efter operationen. 

Det är lite tur för Jake att Benjamins flickvän Kasidy Yates just kommit ut från finkan och återvänt till rymdstationen, för det är hon som till sist försöker få Sisko att uppskatta att han inte är död och faktiskt fortfarande har en familj att tänka på.


KASIDY: Welcome back. To both of us. Ben, I can’t say I understand what you’ve gone through. I know you feel you’ve lost something important and maybe you have. But believe me, you’ve held on to something important as well. 

Jag uppskattar ändå att manusförfattarna låter det finnas kvar ett litet tvivel om ursprunget till Siskos förutsägelser och spådomar. Det finns i varje fall en möjlighet att spekulera kring hur den där elstöten fick något i hans hjärna att fungera annorlunda. Men för min del hade de gärna fått arbeta lite mer med ambivalensen mellan religiöst hänförd och lite vrickad. 

Å andra sidan tycker jag att den där blicken som Benjamin ger Jake i sista scenen är just ambivalent. Det finns en del av Benjamin som är ledsen, sårad, kanske till och med hatisk gentemot sonen för det beslut han fattade kring operationen. Är det något som varit säkert genom hela den här serien så är det Benjamins kärlek till sin son. Att den på något sätt förändrats efter den här religiösa hänryckningen skapar ett slags dov deppighet till hela det här avsnittet, på ett sätt jag verkligen gillar. 

En liten rolig bonusgrej, förresten. I mitt förra blogginlägg så hittade jag vissa likheter mellan ett Voyager-avsnitt och Alien. Den här gången kom jag att tänka på Närkontakt av tredje graden när Benjamin sitter och leker med maten och börjar göra bajoranska symboler av sin frukost. 

Jäklar, förresten, vad fult de nya uniformerna sitter på Deep Space Nine-crewen jämfört med hur snyggt de sitter på personalen i First Contact

Betyg 8/10.

Star Trek: Deep Space Nine. Säsong 5, avsnitt 10/26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 8 långfilmer och 457 tv-avsnitt. 

DS9: For the cause. Det där Siskos flickvän hamnar i finkan.

Ny dag, ny rapport om det överhängande klimathotet. Alltså dags att lägga på ett kol (ursäkta uttrycket) på den här bloggen så att jag hinner klart innan apokalypsen och samhällskollapsen. Lite extra komplicerat när de nya Discovery-kortfilmerna inte fått internationell distribution. Ja, ja. Har ju lite gammalt att ta se klart, så länge.

ds9 for the cause 2Och lämpligt nog är For the cause också ett ganska deppigt avsnitt. I alla fall om man hoppats på att Sisko ska få ett lyckligt okomplicerat privatliv i framtiden. Precis som jag misstänkt ett tag så var det nämligen något skumt med flickvännen Kasidy Yates. Jag hade ju gissat på något spektakulärt, som att hon egentligen var en shapeshifter, men det visar sig att hennes stora hemlighet är att hon smugglar grejor till rebellrörelsen The Maquis.

Det avslöjas i en intrig som främst verkar gå ut på att berätta om vilken enormt dålig kapten Benjamin Sisko är. Alltså, han försöker inte ens dölja att han inte kan skilja på sin yrkesroll och sitt privatliv. Han låter sina personliga besvikelser gå ut över sin personal. Och genom att sitta som en äggsjuk höna och spionera på sin flickväns fraktskepp så möjliggör han också en betydligt större kupp från The Maquis. Yates var bara en lockfågel medan Maquis var fullt sysselsatta med att sno ett gäng replikatorer från Deep Space 9. Maskiner som egentligen skulle gått till att återuppbygga olika planeter i det cardassiska riket, sargade som de är av attacken från klingonerna.

Stölden orkestreras av en man på insidan, Michael Eddington, som faktiskt gör sitt sjunde framträdande i serien i det här avsnittet. Han hoppar av till Maquis i det här avsnittet, och när han pratar via länk med Sisko efter att stölden upptäckts så får han ett mindre utbrott över Federationens självgodhet och tyranni. Det kanske argaste utfallet på Federationen hittills i Star Trek?

ds9 for the cause 3EDDINGTON [on monitor]: Why is the Federation so obsessed about the Maquis? We’ve never harmed you, and yet we’re constantly arrested and charged with terrorism.

Starships chase us through the Badlands and our supporters are harassed and ridiculed. Why? Because we’ve left the Federation, and that’s the one thing you can’t accept.

Nobody leaves paradise. Everyone should want to be in the Federation. Hell, you even want the Cardassians to join. You’re only sending them replicators because one day they can take their rightful place on the Federation Council. You know, in some ways you’re worse than the Borg. At least they tell you about their plans for assimilation. You’re more insidious. You assimilate people and they don’t even know it.

Siskos svar är inte direkt pragmatiskt:

SISKO: You know what, Mister Eddington? I don’t give a damn what you think of the Federation, the Maquis, or anything else. All I know is that you betrayed your oath, your duty, and me. And if it takes me the rest of my life, I will see you standing before a court-martial that’ll break you and send you to a penal colony, where you will spend the rest of your days growing old and wondering whether a ship full of replicators was really worth it.

Kanske handlade den här utskällningen en del om att Sisko kände sig sviken av sin girlfriend? Hon slapp däremot någon verbal attack, utan fick bara en “hård och sårad blick” när hon återvände till rymdstationen för att ta sitt straff. Och när hon säger “jag kommer tillbaka”, så svarar Sisko “jag är här”. Hoppas de bokar in lite familjeterapi någonstans på vägen.

Jag är ledsen, men inte ett öga var vått över att den där relationen gick åt helvete. Jag blir faktiskt riktigt irriterad på Siskos uppenbara inkompetens och känslostyrda ledarstil, och tycker att han ska ersättas av en artificiell intelligens framöver. Kanske Data eller någon annan i den stilen. Så, då var det sagt.

ds9 for the causeDet finns ett försök till b-handling även i For the Cause. I den blir Garak bästis med Gul Dukats dotter Ziyal, och vi får reda på att cardassier tydligen bastar med kläderna på. Jag hoppas att det här var en plantering inför kommande händelser, för annars var det eventuellt den lamaste b-handlingen på länge. En liten ljusglimt innehöll den dock, avsnittets kanske roligaste scen är när Kira spelar Spring ball. Det var kul. Här är förresten en lista på alla spel och sporter som förekommer i Star Trek.

For the cause var ett lite märkligt avsnitt, på det sättet att det inte innehöll några överraskningar. Jag satt liksom och väntade på att det skulle komma en helt oväntad twist som förklarade Kasidys smuggelaffärer. Men, nej, allt var precis som det hintades om i början av avsnittet. Kanske var det överraskningen. Att man faktiskt skrev in en fängelsevistelse för hennes del i handlingen. Får se om hennes straff är avtjänat innan serien läggs ner! Och var kommer mitt enorma hat till Sisko ifrån? På slutet så njuter jag faktiskt av att se honom må dåligt. Tydligen finns det så mycket uppdämd ilska hos mig över hur trist han är i serien. Men det är en lite smutsig njutning, förstås.

Betyg: 5/10.  

Star Trek: Deep Space Nine. Säsong 4, avsnitt 22/26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 7 långfilmer och 428 tv-avsnitt. 

DS9: Indiscretion. Det med Gul Dukats okända dotter och Benjamin Siskos urdåliga dejtingstil.

ds9 indiscretoin 2

Inget övervinner schismer och fiendeskap som att åka iväg på en jobbresa tillsammans. Det var läxan vi lärde oss i det senaste Voyageravsnittet, och det är väl också en av lärdomarna man eventuellt kan dra från Indiscretion. I det här fallet är det två gamla dödsfiender som ska ut  på uppdrag ihop: Det före detta cardassiska militärbefälet Gul Dukat och  den före detta bajoranska gerillakrigaren Kira. Förr var de fiender på varsin sida i Bajors befrielsekrig, nu ska de försöka lösa gåtan med det cardassiska skeppet Ravinok som försvann för sex år sedan, fullastad med bajoranska fångar..

Umgänget är till en början extremt stelt mellan de Kira och Gad Dukat, han vill gärna dra ett streck över det som hänt, medan hon vägrar att gå med på att gulla med sin gamle förtryckare. Men så visar det sig att det båda har personliga skäl till att vilja hitta Ravinok. En vän till Kira från motståndsrörelsen var en av de fångarna ombord på skeppet, medan Gul Dukat slutligen berättar att hans bajoranska älskarinna och deras gemensamma dotter också fanns ombord på Ravinok.

dsp indiscretionMen Gul Dukat har inte en mysig familjeåterförening i åtanke. När man hittar Ravinoks vrak finns det en handfull gravar utanför, bland annat kvarlevorna av Dukats käresta. Men många av de som fanns på skeppet saknas fortfarande. Om Dukats dotter Ziyal har överlevt så tänker han döda henne, förklarar han sammanbitet för Kira. Att ha ett barn med en bajoran kan allvarligt skada hans ställning i Cardassien.

ds+ indiscretion 6Samtidigt, på Deep Space 9, visar sig Benjamin Sisko vara en ännu stelare träbock än vi kunnat ana. När Kasidy Yates, som han ju nu dejtat ett tag, tydligt visar att hon är beredd att fördjupa deras förhållande så får han panik. Under det som var tänkt som en romantisk middag i Siskos hytt berättar hon att hon fått ett nytt jobb i sektorn, och kanske till och med kan bo på Deep Space 9. i framtiden. Sisko blir superstel när han hör det här, och säger något i stil med att “det är ju ett stort steg” och börjar sedan käka. Hon går upprörd därifrån.

Det krävs lite samtal med såväl Dax och Bashir som med sonen Jake för att Benjamin Sisko ska erkänna för sig själv att han burit sig åt som en idiot. Men när han sedan ber om ursäkt så är Kasidy glad och förlåtande. Allt ordnar sig! Det gör ju det påfallande ofta i den här serien.

ds9 indiscretion 6För det blir, inte helt oväntat, ett lyckligt slut även på Gul Dukats mordiska planer. Ziyal och de andra överlevande från skeppet hålls som slavar i en gruva av de brutala Breenerna. Kira och Dukat lyckas med att befria dem, men till slut uppstår scenen där Dukat står med ett vapen riktat mot sin dotter. När hon vädjar för sitt liv, med visst bistånd av Kira, så lägger han till sist ner sitt vapen. Frågan är väl bara hur många år i terapi den där dottern kommer att behöva. Tänk dig själv att bli adopterad av en farsa som hittar dig efter sex år som skeppsbruten, och vars första reflex är att vilja ta livet av dig?

ds9 indiscretion 3Gul Dukat och Kira kanske inte är bästisar efter den här trippen, men hon hatar nog inte honom lika intensivt längre. Kanske slutade hon göra det redan när han satte sig på en vass sten och hon fick befria honom från smärtan. Jag tycker att dynamiken mellan de två gjorde det här avsnittet intressant. Det finns en dynamik här, och Mark Alaimo som spelar Dukat var ovanligt bra här. Hans spel gick igenom masken, som jag brukar skriva i den här bloggen. Dessutom lite lyxigt att se några scener med de två i en öken på en främmande planet, innan det som vanligt blev dags att krypa in i de obligatoriska grottorna.

Däremot reagerar jag, precis som i förra avsnittet, vid den här fixeringen vid att låta serierna sluta i någon form av dur. Jag förstår om man är rädd för att skrämma bort tittare om allt bara ska vara deprimerande och mörkt, men det är verkligen en sak som daterar serien. Just nu tävlar ju tv-serierna om att sluta i mörker, misär och onda föraningar.

Som helhet, ett genomsnittligt äventyrsavsnitt, som bistås av en lite mer såpaartad b-handling om livet på rymdstationen. Något som börjar likna ett standardformat för Deep Space Nine. 

Förresten, i och med den här säsongen har man ju också bytt ut öppningsvinjetten. Och den blev ju mycket bättre nu. Det är ju faktiskt nästan lite komiskt att man i tre år inledde en serie om en rymdstation där olika folk och arter möts, med ett intro med bilder på Deep Space 9 i stort sett ensam i rymden. I den nya versionen har man lagt till en massa farkoster och till och med lite folk som svetsar på stationens ytterskrov. Och har man inte till och med snabbat upp musiken lite? Den känns inte fullt lika pompös och självupptagen nu, tycker jag.

Betyg: 7/10. 

Star Trek: Deep Space Nine. Säsong 4, avsnitt 5/26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 7 långfilmer och 395 tv-avsnitt.

DS9: The way of the warrior, pt 1 & 2. Det där Worf ansluter sig till Deep Space Nine.

ds9 the way 4

Nya, friska tag när man drar igång den fjärde säsongen av Deep Space Nine. Man börjar med ett långfilmslångt dubbelavsnitt där man faktiskt totalt ritar om den insterstellära politiska spelplanen för alfakvadranten. Dessutom flirtar man ohämmat med The Next Generation-fansen genom att låta Worf ansluta sig till personalen på den slitna rymdstationen. Och så mer bomber och granater än jag tidigare någonsin sett i den här serien. The Way of the Warrior har en helt annan attityd än i de där mosiga avsnitten som hopades i slutet av förra säsongen.

Ett av de stora problemen med Star Trek-serierna, och som jag återkommer till gång på gång som en samtida tv-serie-junkie, är ju det här med de avslutade avsnitten. Att man inte vill göra för stora förändringar i konceptet eller förutsättningarna för serien, utan gärna ändå dras mot någon form av status quo. Det mest dramatiska sker ofta i falska starter, och oavsett vad som händer i avsnittet så är läget återställt när det är dags för eftertexterna. Deep Space Nine är i det här sammanhanget ovanligt djärva, och har ju till exempel flera gånger låtit det politiska livet på Bajor ta olika såpaartade vändningar. Men även för Deep Space Nine är  The Way of the Warrior nästan är lite chockerande. Ingenting är som det var efter det här avsnittet.

ds9 the way 2Som till exempel när det gäller Cardassien. Här sker under lite oklara former ett maktskifte. En konsekvens av att deras hemliga och inflytelserika säkerhetstjänst visst gick under i The Die is Cast. Det ser i sin tur klingonerna som ett tecken på att Grundarna/The Founders varit där och infiltrerat, och tar det som en ursäkt för att äntligen få starta krig igen. Man försöker därför helt sonika invadera Cardassien. När sedan Sisko bestämmer sig för att försöka smuggla ut det cardassiska rådet från det nu belägrade imperiet, så leder det till en storslagen klingonsk attack på Deep Space 9. Som mycket lämpligt precis hunnit uppgraderat sitt försvarssystem med massor av vapen. I samband med det här går förstås även fredsavtalet mellan Federationen och klingonerna upp i rök. Slutsats: Grundarna kan luta sig tillbaka och se sina allvarligaste fiender försöka utplåna varandra. Snart finns det ingen kvar som kan göra motstånd när deras Dominion-imperium kommer sättandes från gammakvadranten genom maskhålet.

ds9 the way 3Ja, det är svårt att förklara det här avsnittet utan att hamna i massor av referenser till de tidigare avsnitten. The Way of the Warrior är ett avsnitt som pekar tillbaka på inte bara Deep Space Nine tidigare säsonger, utan även The Next Generation och i viss mån The Original Series. Ytterligare ett led av detta är väl också återintroducerandet av Worf i serien. Jag hade nog förväntat mig att Worf liksom skulle svepa in på rymdstationen och ta alla med storm. Men på sedvanligt Deep Space Nine-vis så låter man honom typ backa in i handlingen. Worf är liksom helt inne på att sluta arbeta inom Federationen när han blir skickad till Deep Space 9 för att få Federation/Klingon-relationerna att fungera (vilket givetvis inleds med ett slagsmål).

Mina anteckningar kring första halvan av The Way of the Warrior är något i stil med det här: pratpratpratpratpratpratprat. Det är mycket information som ska utbytas och introduceras, och sällan har jag väl varit med om att man pratat så mycket om ett krig utan att visa en endaste liten explosion i bild. Allt detta förändras förstås mot slutet av avsnittet, då Deep Space Nine slår något slags personligt rekord inom pyroteknik. Det är fint, och så. Men ska man bygga ett dramaturgisk båge i ett 90-minuters avsnitt så bör man nog fördela det göttiga lite mer jämnt under hela avsnittet.

ds9 the wayAtt alla politiska allianser håller på att brista, gör förstås inte att man inte hinner med att tramsa lite. Avsnittet börjar till exempel med en variant på en “falsk start”: Besättningen är på changelingjakt, och säker igenom rum efter rum på jakt efter en shapeshifter. Men det visar sig förstås att det hela bara är en övning, det är säkerhetschefen Odo som har gömt sig, inte någon Grundare. Vi får också lite inblick i hur Dax och Kira löser sina sexuella spänningar, genom “massage” på holodäck, när de inte spelar adeldamer under riddartiden. Och så visar Odo hur han kan låtsas dricka kaffe, så att människor inte ska bli nervösa när han sitter med på middagar. Och när vi ändå är inne på trivia, så kan vi väl notera att Sisko från och med det här avsnittet har rakat sig på skallen, vilket ju passar jättefint med skägget.

Några lite allvarligare inslag ska väl också noteras. Som att klingonerna inleder mötet med Sisko och Kira med att alla skär sig i handen, för att se på blodet om de är shapeshifters. Samtalet mellan Quark och skräddaren Garak är också ovanligt mörkt för att vara i Star Trek. Quark bjuder Garak på root beer och jämför hur man vänjer sig med dess vämjeliga smak med hur man till sist kan börja gilla att leva under Federationens lagar. Men han menar förstås inte det på ett bra sätt.

Under det här avsnittet tycker jag väl också att Siskos kärleksintresse Kasidy är väldigt nyfiken på allt som Sisko ska göra, men inte får berätta om. Kan hon också vara en changeling, kanske? Sisko stoppar ju klingonernas shapeshifterkontroll av hennes skepp. Det var kanske extremt korkat av honom. Måste han vara sådär dumsnäll, plötsligt?

ds9 the wayThe Way of the Warrior är ett mastigt avsnitt, och det råder definitivt inte någon brist på uppslag eller actioninslag i det. Det är också ett avsnitt som utnyttjar ensemblen bättre än vanligt. Man har tid att slänga in små scener om de flesta ombord, samtidigt som man på ett ovanligt djärvt sätt också går in och förändrar grundförutsättningarna för hela serien. Men det är något i själva hantverket som brister. Jag tycker inte att manusförfattarna har lyckats med dramaturgin i det långa berättandet. Jag var ovanligt uttråkad under avsnittets första halva, och även om jag kompenserades i och med den actionfyllda avslutningen så blir ändå helhetsintrycket lite svalt. Att jag sedan tycker att Avery Brooks är stentrist som actionhjälte hjälper inte heller upp mitt slutbetyg. Kan man leverera repliker som “Looks like we’re going to find out just how much of a pounding this ship can take”  på ett tristare sätt än han gör? Sicken tråkig en.

Betyg: 8/10.

Star Trek: Deep Space nine. Säsong 4, avsnitt 1& 2/26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 7 långfilmer och 390 tv-avsnitt.