Vad är dealen?
Det finns uppenbarligen fler aliens som kryssar runt i galaxen, och långt ifrån alla är snälla. Vissa drar sig inte för att i smyg kolonisera andra planeter, och sno deras naturtillgångar, även om det innebär att man förgiftar grundvattnet så att folk dör i sjukdomar.
Jon Archer framstår mer och mer som ett litet barn i sitt förhållande till galaxen och allt som finns att upptäcka där. Ja, han blir nästan lite gulligt storögd och uppspelt så fort det kommer något nytt i hans väg. Då väljer han också alltid att avfärda T’Pols rimliga invändningar kring hur man ska genomföra det där utforskandet, och bara kör på istället. Sprickfärdig av entusiasm inför möjligheten att introducera MÄNSKLIGHETEN för galaxens alla invånare. Vare sig de vill det eller ej.
Det här tillvägagångssättet har i det närmaste blivit en fast procedur i avsnitten så här långt, oavsett om det handlar om ett övergivet skepp eller en komet. Allt ska utforskas! Den här gången är det en bebodd planet som kommer i Archers och Enterprises väg. Archer tänker sig först att han ska skicka ner en person för att undersöka civilisationen på planeten, men när man upptäcker spår av andra aliens på där så förändras uppdraget. Det blir ett mysterium som måste undersökas.
Det visar sig att de där andra rymdvarelserna inte är några snälla typer. Under en antikvitetsaffär har de i smyg dragit igång en avancerad gruvdrift, och föroreningarna från den förgiftar folket som bor runt omkring. En natt när Archer och Tucker bryter sig in i butiken stöter man på en lokal kvinnlig apotekare, som också är misstänksam kring vad som händer i den där antikaffären. Man teamar upp med henne (på fler sätt än ett) och tillsammans med Enterprise transportör så lyckas man till sist överlista fienden.
Vårdslöst beteende? Trots att T’Pol tålmodigt försöker förklara vitsen med regler som liknar det som sedan blev Prime Directive så lyssnar Archer inte. Alls.
First contacts? Två för samma pris som en! Både närkontakt med de fredliga och pre-industriella akaalierna och de stygga malurierna.
Transportörtrubbel: Ett klassiskt transportör/deus-ex-machina-slut. Man lyckas transportera de onda maluriernas reaktor ut i rymden, och sedan spränga den. På det sättet sätts sköldarna på maluriernas skepp ur spel.
Personlig utveckling: Det här är väl det avsnitt som varit mest fokuserat på Jon Archer, så här långt. Han får till och med vara med om en alienromans! Men förutom de där bilderna när han flög radiostyrt rymdskepp med farsan så har vi faktiskt aldrig fått veta så mycket backstory till vår kapten.
Sexytime: Det här är den mysiga apotekarkvinnan som Jon hånglar med. Även om han gör den där ganska töntiga grejen där han först kysser henne och sedan säger att han var tvungen till det eftersom någon gick förbi på gatan och det skulle se misstänkt ut med två personer som satt och spejade på en antikvitetsbutik mitt i natten.
Ordväxlat:
T’Pol, kvinnan med galaxens största tålamod?
TUCKER: I cannot wait to get down there.
T’POL: I’d advise against that. It’s standard protocol to wait until a society develops warp drive before initiating first contact.
TUCKER: Those are Vulcan protocols, not human.
T’POL: Starfleet would be wise to adopt them. There’s no way to know how our arrival would affect the evolution of their society.
TUCKER: So what are you suggesting we do?
T’POL: Our sensors can gather a great deal of data from orbit.
ARCHER: Give me a tighter view of the city, Hoshi.
(She zooms in to show people in a narrow street.)
ARCHER: Can you get tight enough to see their faces?
(A couple talking, a woman turns her head.)
ARCHER: Freeze that. They don’t look so different. What do you think, Trip?
TUCKER: I think you’re right, Captain.
T’POL: You’d be recognised immediately as outsiders.
ARCHER: Not if we look like them. Starfleet could’ve sent a probe out here to make maps and take pictures, but they didn’t. They sent us so we could explore with our own senses
Matvanor : Inte så mycket spektakulärt käk i det här avsnittet, vad jag minns. Men apotekaren brygger te på ett sätt som får alla omkring henne att tro att det är ett vetenskapligt experiment som hon håller på med.
T’Pol vs Mänskligheten: Visst, Archer fick leka hjälte ett tag. Men för att freden ska bestå på akaaliernas planet så är det tydligen plötsligt vulcanernas jobb att se till att malurierna håller sig borta i framtiden. Ett jobb de inte ansökt om. Tveksamt till hur de känner för det, med tanke på att akaalierna inte har warpteknik och alltså inte borde ha kontaktats från första början. Jag säger 5-1 till vulcanerna.
Det här kändes precis som… Hmmm…hemliga verksamheter som genomförs i gigantiska underjordiska rum. Ungefär som vulcanernas avlyssningsbas i The Andorian incident, alltså. Upphovspersonerna bakom Enterprise är verkligen inte rädda för att återvinna idéer snabbt.alltså. Det där hände ju för bara för två avsnitt sedan.
En hyfsat intressant intrig den här gången. Bättre än mycket annat som vi sett i Enterprise så här långt. Men varför känns allt så långsamt och såsigt? Är det så paradoxalt att det är actionscenerna som saktar ner flödet i historien? Ska jag nu faktiskt behöva sitta och längta efter en riktigt lång technobabble-scen mitt i allt pang-pang?
För det är redan tydligt att det inte bara är rollfigurerna som är lite mer macho i den här serien, jämfört med tidigare Star Trek-upplagor. Man verkar också ha kvoterat in minst en jaktscen eller skottlossning i nästan varenda avsnitt. Ändå är jag märkligt oberörd inför detta plötsliga överflöd av actionscener. Kanske för att det är så himla dåligt musiklagt? Har märkt att jag reagerar extremt negativt på den där typen av musikmattor som bara ligger bakom och pumpar i vissa typer av filmer och tv-serier. Så är det lite här. Det blir liksom ingen explosivitet när musiken bara ligger och mal i bakgrunden. Mest sövande, faktiskt.
För övrigt är det här väl första gången som Enterprisebesättningen använder sig av kosmetisk kirurgi för att infiltrera en främmande civilisation. En härlig tradition som upprätthålls i och med det här avsnittet!
Betyg: 6/10.
Star Trek: Enterprise. Säsong 1 avsnitt 9/26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 9 långfilmer och 671 tv-avsnitt.
Det här är ytterligare ett Star Trek-avsnitt där besättningen på Enterprise hamnar på en planet som ser ut som Jorden, där folk bor i civilisationer som är exakta kopior av Jordens, och där invånarna till och med pratar engelska. Men The Paradise Syndrome innehåller trots allt nytt stoff som gör att avsnittet sticker ut från mängden. För första gången försöker faktiskt seriens manusförfattare förklara hur alla dessa parallella civilisationer egentligen kom till. Ett klargörande som motiverar hur den amerikanska flaggan kunde dyka upp på en planet i 
I det här avsnittet tas vi med till en planet som bebos av ett folk som på pricken ser ut och lever som native americans gjorde förr i tiden. Det enda som inte riktigt passar in i den historiska miljön är en stor obelisk med märkliga tecken på. När Kirk undersöker den råkar han av misstag öppna en lucka till ett maskinrum under obelisken (luckan är ljudstyrd och tydligen var lösenordet någon som säger “Kirk to Enterprise” – vad är oddsen????). I maskinrummet får Kirk en sorts mental elchock och tappar minnet. När han vacklar ut från obelisken välkomnas han av planetens befolkning som en gud. Den som enligt myten ska rädda folket undan en kommande naturkatastrof. Men Star Trek-besättningen syns inte till. Under tiden Kirk varit inne i obeliskens maskinrum så har Spock och McCoy varit tvungna att dra ut i rymden igen, för att försöka styra om en asteroid som hotar att totalförstöra hela planeten.
Föga hjälper dock all denna personliga lycka Kirk när han inte lyckas ta sig in i obelisken på nytt. Den här gången för att sätta igång det asteroidskydd som finns i den Han tappar statusen som gud på ett ögonblick, stammen vänder sig emot honom och försöker stena både Kirk och hans nya och gravida fru till döds. Kirk räddas av McCoy och McCoy som återvänder till planeten utan att ha lyckats få asteroiden att ändra riktning. Genom att detaljstudera tecknen på obelisken har Spock däremot lyckats lista ut att den byggts av några som kallade sig själva för Bevararna. De plockade upp utrotningshotade folk från bland annat Jorden och “sådde” dem på platser där de hade större chans att överleva. Exakt hur Spock lyckades lista ut detta genom att granska tecken som han själv kännetecknade som noter förtäljer aldrig avsnittet. Men Bevararna är helt enkelt den logiska förklaring som ges till många av de Star Trek-avsnitt som utspelats i återanvända Hollywood-kulisser och med gamla outfits från kostymförrådet.