ENT: Civilization. Det med apotekaren och mysteriet med antimateriereaktorn.

Vad är dealen? 

Det finns uppenbarligen fler aliens som kryssar runt i galaxen, och långt ifrån alla är snälla. Vissa drar sig inte för att i smyg kolonisera andra planeter, och sno deras naturtillgångar, även om det innebär att man förgiftar grundvattnet så att folk dör i sjukdomar.

Jon Archer framstår mer och mer som ett litet barn i sitt förhållande till galaxen och allt som finns att upptäcka där. Ja, han blir nästan lite gulligt storögd och uppspelt så fort det kommer något nytt i hans väg. Då väljer han också alltid att avfärda T’Pols rimliga invändningar kring hur man ska genomföra det där utforskandet, och bara kör på istället. Sprickfärdig av entusiasm inför möjligheten att introducera MÄNSKLIGHETEN för galaxens alla invånare. Vare sig de vill det eller ej.

Det här tillvägagångssättet har i det närmaste blivit en fast procedur i avsnitten så här långt, oavsett om det handlar om ett övergivet skepp eller en komet. Allt ska utforskas! Den här gången är det en bebodd planet som kommer i Archers och Enterprises väg. Archer tänker sig först att han ska skicka ner en person för att undersöka civilisationen på planeten, men när man upptäcker spår av andra aliens på där så förändras uppdraget. Det blir ett mysterium som måste undersökas.

Det visar sig att de där andra rymdvarelserna inte är några snälla typer. Under en antikvitetsaffär har de i smyg dragit igång en avancerad gruvdrift, och föroreningarna från den förgiftar folket som bor runt omkring. En natt när Archer och Tucker bryter sig in i butiken stöter man på en lokal kvinnlig apotekare, som också är misstänksam kring vad som händer i den där antikaffären. Man teamar upp med henne (på fler sätt än ett) och tillsammans med Enterprise transportör så lyckas man till sist överlista fienden.

Vårdslöst beteende? Trots att T’Pol tålmodigt försöker förklara vitsen med regler som liknar det som sedan blev Prime Directive så lyssnar Archer inte. Alls.

First contacts? Två för samma pris som en! Både närkontakt med de fredliga och pre-industriella akaalierna och de stygga malurierna.  

Transportörtrubbel: Ett klassiskt transportör/deus-ex-machina-slut. Man lyckas transportera de onda maluriernas reaktor ut i rymden, och sedan spränga den. På det sättet sätts sköldarna på maluriernas skepp ur spel.

Personlig utveckling: Det här är väl det avsnitt som varit mest fokuserat på Jon Archer, så här långt. Han får till och med vara med om en alienromans! Men förutom de där bilderna när han flög radiostyrt rymdskepp med farsan så har vi faktiskt aldrig fått veta så mycket backstory till vår kapten.

Sexytime: Det här är den mysiga apotekarkvinnan som Jon hånglar med. Även om han gör den där ganska töntiga grejen där han först kysser henne och sedan säger att han var tvungen till det eftersom någon gick förbi på gatan och det skulle se misstänkt ut med två personer som satt och spejade på en antikvitetsbutik mitt i natten.

Ordväxlat:

T’Pol, kvinnan med galaxens största tålamod?

TUCKER: I cannot wait to get down there.

T’POL: I’d advise against that. It’s standard protocol to wait until a society develops warp drive before initiating first contact.

TUCKER: Those are Vulcan protocols, not human.

T’POL: Starfleet would be wise to adopt them. There’s no way to know how our arrival would affect the evolution of their society.

TUCKER: So what are you suggesting we do?

T’POL: Our sensors can gather a great deal of data from orbit.

ARCHER: Give me a tighter view of the city, Hoshi.

(She zooms in to show people in a narrow street.)

ARCHER: Can you get tight enough to see their faces?

(A couple talking, a woman turns her head.)

ARCHER: Freeze that. They don’t look so different. What do you think, Trip?

TUCKER: I think you’re right, Captain.

T’POL: You’d be recognised immediately as outsiders.

ARCHER: Not if we look like them. Starfleet could’ve sent a probe out here to make maps and take pictures, but they didn’t. They sent us so we could explore with our own senses

Matvanor : Inte så mycket spektakulärt käk i det här avsnittet, vad jag minns. Men apotekaren brygger te på ett sätt som får alla omkring henne att tro att det är ett vetenskapligt experiment som hon håller på med.

T’Pol vs Mänskligheten: Visst, Archer fick leka hjälte ett tag. Men för att freden ska bestå på akaaliernas planet så är det tydligen plötsligt vulcanernas jobb att se till att malurierna håller sig borta i framtiden. Ett jobb de inte ansökt om. Tveksamt till hur de känner för det, med tanke på att akaalierna inte har warpteknik och alltså inte borde ha kontaktats från första början. Jag säger 5-1 till vulcanerna.

Det här kändes precis som…  Hmmm…hemliga verksamheter som genomförs i gigantiska underjordiska rum. Ungefär som vulcanernas avlyssningsbas i The Andorian incident, alltså. Upphovspersonerna bakom Enterprise är verkligen inte rädda för att återvinna idéer snabbt.alltså. Det där hände ju för bara för två avsnitt sedan.

En hyfsat intressant intrig den här gången. Bättre än mycket annat som vi sett i Enterprise så här långt. Men varför känns allt så långsamt och såsigt? Är det så paradoxalt att det är actionscenerna som saktar ner flödet i historien? Ska jag nu faktiskt behöva sitta och längta efter en riktigt lång technobabble-scen mitt i allt pang-pang?

För det är redan tydligt att det inte bara är rollfigurerna som är lite mer macho i den här serien, jämfört med tidigare Star Trek-upplagor. Man verkar också ha kvoterat in minst en jaktscen eller skottlossning i nästan varenda avsnitt. Ändå är jag märkligt oberörd inför detta plötsliga överflöd av actionscener. Kanske för att det är så himla dåligt musiklagt? Har märkt att jag reagerar extremt negativt på den där typen av musikmattor som bara ligger bakom och pumpar i vissa typer av filmer och tv-serier. Så är det lite här. Det blir liksom ingen explosivitet när musiken bara ligger och mal i bakgrunden. Mest sövande, faktiskt.

För övrigt är det här väl första gången som Enterprisebesättningen använder sig av kosmetisk kirurgi för att infiltrera en främmande civilisation. En härlig tradition som upprätthålls i och med det här avsnittet!

Betyg: 6/10.

Star Trek: Enterprise. Säsong 1 avsnitt 9/26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 9 långfilmer och 671 tv-avsnitt.

ENT: Terra Nova. Det med jordkolonisterna som blivit primitiva människohatare.

Vad är dealen? 

Sjukvård är bästa fredshandlingen. Det finns få fientligt sinnade civilisationer som kan motstå en lyckad cancerbehandling eller ett spädbarn som räddas från en säker död. Så även i detta avsnitt där Enterprise-crewen träffar avlägsna släktingar som förnekar att de är människor.

I det här avsnittet åker Enterprise till en gammal jordkoloni som ingen hört något ifrån på 70 år. I och för sig var det sista som utväxlades mellan Jorden och Terra Nova rätt arga meddelanden. Kolonisterna på Terra Nova var inte förtjusta i att det kom ett nytt skepp från Jorden med ännu fler kolonister, utan ville ha sin planet för sig själv. Efter det bråket: tystnad.

När Enterprise väl anländer till den avlägset belägna Terra Nova så hittar de ättlingarna till de gamla kolonisterna nere i ett stort grottsystem (jepp, det är dags att grotta ner sig lite igen i Enterprise). Där är man hyfsat skyddad från den livsfarliga strålning som ett asteroidnedslag orsakat på planeten. Fast de där kolonistättlingarna tror att strålningen kommer från bomber som ett skepp från Jorden har fällt. Själva har de till och med glömt bort att de ens är människor. På bara sjuttio år har hela civilisationen regredierat så att de mest ser ut att tillhöra någon primitiv stam. Tydligen var det bara barnen i civilisationen som överlevde strålningen, så det är ett folk som mist mycket av sin historia. Spela flöjt kan man i alla fall, det får vi uppleva i en jättebisarr exotifierande scen.

Det blir en massa förvecklingar med gisslantagande och vård av cancersjuk gammal tant från grottfolket. Det visar sig så småningom att även vattnet nere i grottorna är förgiftat. Om inte den här människospillran ska dö ut så måste de i varje fall flytta. Archer tänker först att han måste övertyga befolkningen om att följa med honom till Jorden. T’Pol får honom på bättre tankar, men det tar ett bra tag innan Archer lyckas övertala stammens ledare om att flytta till den strålningsfria södra halvan av planeten. Det är den gamla tanten som får sista ordet, när hon bestämmer sig för att helt och hållet lite på Archer och de andra från Enterprise.

Några nya kontakter? 

Man får väl kalla det för nygammal kontakt. Ättlingarna till kolonisterna på Terra Nova tror att de är en helt egen ras, och verkar befinna sig i ständigt krig med mänskligheten, trots att man inte sett till några på 70 år. Dock intressant att Terra Nova-grottmänniskorna gått all in på postapokalyptiskt mode, helt utan inspiration från science fiction-filmer eller Mad Max. Det har liksom anammat hela konceptet med ansiktsbemålning, cornrows och en extrem misstro mot alla främlingar.

Vårdslöst beteende? 

Hela första kontakten med de där grottmänniskorna blir lite fel. Man följer efter dem och går sen rakt in i deras grottsystem, utan att knacka på dörren först. Ganska rude, tycker jag. Kanske hade man kunnat ge grottfolket lite tid att vänja sig vid mänskligheten, och hittat ett lite mindre påträngande sätt att ta kontakt på.

Personlig utveckling:  Reed får här sin första sammanhängande stund i fokus, när han blir kidnappad och hålls fången. Men han lyckas dessvärre inte göra något jättestort intryck hos mig. Men börjar nu i varje fall kunna skilja honom från de andra.

Matvanor: Men Reed får i alla fall vara med om avsnittets kulinariska höjdpunkt. Han blir erbjuden rå “digger”, ett slags bältdjursliknande djur som verkar vara huvudfödan på Terra Nova.

Sexytime:

Ordväxlat:

ARCHER: We have to convince them that returning to Earth is the right thing. We can’t take them by force.
T’POL: Are you certain it is the right thing?
ARCHER: What are you talking about?
T’POL: When you get them back to Earth, what will you do? Send them to school, teach them to read and write, wear human clothing, eat human food, teach them to live on the surface, enjoy the sunshine?
ARCHER: You’re damn straight. They’re human beings. It’s their birthright. It might take a little while, but they’ll adapt. It’s a hell of a lot better than dying down in those tunnels.
T’POL: They’ve lived in those tunnels for three generations. You can’t just pluck them up and bring them to a strange world and hope they’ll learn to conform. You’d be destroying their identity, destroying the Novan culture.

T’Pol vs Mänskligheten: Det är hennes förslag att man ska låta novanerna stanna på sin planet, men bara flytta dem till det södra halvklotet. Tack vare att Archer, T’Pol och de andra hade en hel massa grottmänniskor att hålla reda på så var det inte så mycket interna konflikter. Kanske börjar man till och med fungera som ett team? Så jag tänker att det blir 0-0 här. T’Pol ligger kvar på 3-0 alltså.

Det här kändes precis som… 

Det här avsnittet är nästan en exakt kopia av Voyageravsnittet Friendship One. Strålskador, folk som bor i grottor, misstroende mot människosläktet och en envis gubbe till ledare som vägrar att omvärdera sina åsikter. Och så till sist, en kvinna som säger emot och ändrar allt – mycket på grund av sina goda erfarenheter av människorymdskeppets sjukhusvård.

Det känns ju lite deppigt när man känner igen nästan hela intrigen från ett hyfsat nyproducerat Voyageravsnitt. De eventuella spänningsmoment som man lagt till här (skytteln trillar ner i rasande grottor, Archer räddar en man som fått benet fångat under ett träd) kändes mest som rätt förutsägbar utfyllnad. Nästan lite matinégodis. För första gången har jag också på allvar utvecklat en ordentlig grott-allergi. Jag pallar bara inte med mer springande och hukande i grottor. Så otroligt tråkigt, fantasilöst och budgetkänsla.

Betyg: 4/10.

Star Trek: Enterprise. Säsong 1 avsnitt 6/26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 9 långfilmer och 668 tv-avsnitt.

The Paradise Syndrome. Det där Kirk är en indiangud.

st paradise 3Det här är ytterligare ett Star Trek-avsnitt där besättningen på Enterprise hamnar på en planet som ser ut som Jorden, där folk bor i civilisationer som är exakta kopior av Jordens, och där invånarna till och med pratar engelska. Men The Paradise Syndrome innehåller trots allt nytt stoff som gör att avsnittet sticker ut från mängden. För första gången försöker faktiskt seriens manusförfattare förklara hur alla dessa parallella civilisationer egentligen kom till. Ett klargörande som motiverar hur den amerikanska flaggan kunde dyka upp på en planet i The Omega Glory, eller att antikens Rom fortsatt existera i Bread and Circuses. Jag tolkar helt enkelt The Paradise Syndrome som ett seriöst försök till damage control i Star Trek-universumet. Dessvärre har man också slängt in en plotline där Kirk är en gud, något som är djupt obehagligt på flera olika sätt.

st paradise 5I det här avsnittet tas vi med till en planet som bebos av ett folk som på pricken ser ut och lever som native americans gjorde förr i tiden. Det enda som inte riktigt passar in i den historiska miljön är en stor obelisk med märkliga tecken på. När Kirk undersöker den råkar han av misstag öppna en lucka till ett maskinrum under obelisken (luckan är ljudstyrd och tydligen var lösenordet någon som säger “Kirk to Enterprise” – vad är oddsen????). I maskinrummet får Kirk en sorts mental elchock och tappar minnet. När han vacklar ut från obelisken välkomnas han av planetens befolkning som en gud. Den som enligt myten ska rädda folket undan en kommande naturkatastrof. Men Star Trek-besättningen syns inte till. Under tiden Kirk varit inne i obeliskens maskinrum så har Spock och McCoy varit tvungna att dra ut i rymden igen, för att försöka styra om en asteroid som hotar att totalförstöra hela planeten.

Kirk axlar rollen som gud lite för lätt och någonstans där mår jag lite illa. Att  den ende vite personen på planeten blir gud över ursprungsbefolkningen är förstås unket. Dessutom får Kirk gifta sig med stammens hetaste tjej på grund av sin nya, ledande position, något han också accepterar på ett självklart sätt. Allt för att han lyckades ge en halvdrunknad pojke konstgjord andning – något som stamäldsten såg som ett under. Överhuvudtaget öser man på med värsta klichéfesten kring urbefolkningar. Från början var ju pitchen för Star Trek att den skullle vara som en western i rymden. Nu känns vi närmre det konceptet än någonsin tidigare.

Å andra sidan bjuder det här avsnittet på unika scener rent hångelmässigt. Kirk är nämligen enormt lycklig i sitt nya liv och springer runt med bar överkropp och nojsar och gullar med den nya frugan. Och det är faktiskt första, och eventuellt enda gången, som Kirk hånglar med en och samma tjej i mer än ett halvt avsnitt. Det här är helt enkelt Kirks stora kärleksavsnitt. Lite som en motsvarighet till Spocks This side of Paradise (ja, till och med avsnittsnamnen är nästan identiska).

st paradise 2Föga hjälper dock all denna personliga lycka Kirk när han inte lyckas ta sig in i obelisken på nytt. Den här gången för att sätta igång det asteroidskydd som finns i den Han tappar statusen som gud på ett ögonblick, stammen vänder sig emot honom och försöker stena både Kirk och hans nya och gravida fru till döds. Kirk räddas av McCoy och McCoy som återvänder till planeten utan att ha lyckats få asteroiden att ändra riktning. Genom att detaljstudera tecknen på obelisken har Spock däremot lyckats lista ut att den byggts av några som kallade sig själva för Bevararna. De plockade upp utrotningshotade folk från bland annat Jorden och “sådde” dem på platser där de hade större chans att överleva. Exakt hur Spock lyckades lista ut detta genom att granska tecken som han själv kännetecknade som noter förtäljer aldrig avsnittet. Men Bevararna är helt enkelt den logiska förklaring som ges till många av de Star Trek-avsnitt som utspelats i återanvända Hollywood-kulisser och med gamla outfits från kostymförrådet.

Sammanfattning: “Star Trek återupptäcker historien” är här på nytt! Från början avskydde jag det här avsnittet innerligt, men när jag såg slutscenen kände jag mig plötsligt….rörd. Det var trots allt lite underbart att få se Kirk lycklig med sin minneslucka. Ett extra plus också för att man faktiskt försökte rädda upp en situation där Star Treks interna logik verkligen falerade. Men det här är bara ljusa punkter i ett stort mörker. Handlingen är pinsamt förutsägbar och dessutom rätt så rasistisk.

Men det är också ett avsnitt som slutar i moll, man försöker inte trycka in den där “roliga knorren”-grejen på slutet. Utan stannar i känslan av sorg. På ett mer symboliskt plan handlar det om Guds närvaro. Att det finns en plan för vår existens. Till och med några Beskyddare som tar hand som oss när vi håller på att dö ut. Betyg: 5/10