Tag: Hugh Culber

Star Trek-litteratur: Star Trek Discovery: Dead Endless. Culber, Stamets, sporer och ett talande björndjur.

~ rogerwilson ~ Leave a comment

I väntan på säsongsavslutningen av Star Trek: Picard betar jag av lite andra grejor. Som den senaste Discovery-romanen, till exempel! Picard-texterna hittar du utspritt i flödet här nedanför, eller under Picardrubriken i menyn till höger.

Dead Endless är en väldigt klurig bok att blogga om. Det går nästan inte att formulera mer än några meningar utan att spoila huvudtwisten i berättelsen. Man är hänvisad till att klämma ur sig något luddigt om att den här boken har en ytterst skruvad premiss. Vilket i och för sig inte betyder så mycket i ett franchise där både spegeluniversum och tidsresor är flitigt förekommande. Det som är lite speciellt den här gången är väl också egentligen att grundidén här är presenterad på ett ovanligt sneaky sätt. Först trodde jag till exempel att det här var den första av Discovery-böckerna som bestod av ett mer expanderat återberättande av en del av handlingen i säsong två, men en bit in i berättelsen så inser man att Dead Endless är mer än så. Mycket mer än så.

SPOILERVARNING, NEDAN AVSLÖJAR JAG JÄTTEMYCKET.

SP

OI

LE

RA

LE

RT!

Dead Endless handlar om en av de krångligare delarna av intrigen i Discoverys andra säsong (och då finns det ju trots allt en del att välja mellan). I det här fallet menar jag alltså det här med att doktor Culber först dör, sedan återuppstår i svampnätverket och sedan återvänder till Discovery – sliten, utmattad och på något sätt emotionellt skadad. Den här boken förklarar lite kring hur alltsammans gick till, och varför det inte var helt enkelt för Culber att återvända till sitt eget gamla liv ombord på Discovery. Som vänskapen med ett talande björndjur, till exempel, som vuxit fram under hans tid i sporvärlden.

Personligen skämdes jag en del när jag kom på grejen i boken. Kände mig lite trög eftersom jag hann läsa flera kapitel innan jag helt och hållet förstod att Dead Endless utspelas i ett annat, alternativt universum än det vanliga primär-Discovery-universumet. För saker och ting tycks till en början var nästan exakt likadant, men sen börjar fler och fler av både stora och små detaljer kännas fel.

För Dead Endless utspelas i en tidslinje där Burnham inte förorsakade ett krig mot klingonerna, och kapten Georgiou därmed inte dog. Men det är också ett universum där Stamets och Culber aldrig blev ett par. Men för att förvirra (och kanske irritera) läsaren lite så väntar författaren ett bra tag innan det här med det alternativa universumet sägs rakt ut. Kanske för att Culber själv upplever samma förvirring som i alla fall jag gjorde när allt större detaljer började avvika från det jag sett i tv-serien, och jag inte längre kunde förklara dem med att jag “säkert kom ihåg allt fel”.

Kanske hade jag bara fullt upp med att ta in det här med att en förvirrad Culber sprang runt i mycelium-universumet och pratade med det där björndjuret som man använde på Discovery för att kunna navigera genom svampsporerna. Som om inte det var mycket nog att ta in så är Culbers hela person i upplösning. Bitvis verkar han glömma bort vem han egentligen är och var han hör hemma, när han vacklar runt i ett mycelumuniversum som är fientligt inställt till honom på en rent biologisk nivå. Saker blir ju inte heller direkt klarare för stackars Culber när björndjuret besvarar nästan exakt varenda fråga med ett svar i stil med “You do. And have, and will again, and also won’t”. Men det är också så exakt ett svar kanske kan bli om man är ett björndjur som har tillgång till alla de olika dimensioner och alternativa verkligheter som finns. Mycelnätverket verkar förena dem alla.

Och det där björndjuret, som av någon anledning heter Ephraim, finns vid Culbers sida för att hjälpa honom att hitta hem igen. Han sammanför Stamets och Culber, men ganska snart förstår Culber att han inte kommit hem på riktigt, utan till en dimension där Stamets vet vem han är, men de två aldrig blev ett par (tänk Sliding Doors, ungefär). Även om de två genast har en “connection”, som det ju heter på utrikiska, även i denna dimension. Jobbiga omständigheter för en första dejt, bara. Eftersom Discovery krashlandar i spornätverket och inte kan komma därifrån. Och är Culber kanske rentav otrogen om han hånglar med en Culber i ett parallellt universum?

Nu är ju det här med Stamets och Culber mer ett slags ramhandling för en “first contact”-historia där besättningen på Discovery kommer i kontakt med en tekniskt mer högstående civilisation, som på något vis lever sina liv i ett annat frekvensomfång än människor. Discovery-crewen upptäcker dem eftersom de tallar på Discoverys sporförråd efter att skeppet kraschat. Efter en knölig start börjar man till sist kommunicera med varandra, och inser att man kanske inte är så olika ändå. Min höjdpunkt i den här delen av boken är nog när Tilly försöker lära aliens att sjunga genom att stå på en arbetsbänk och sjunga “Old McDonald had a farm” tillsammans med dem. Men det tar ett tag att komma dit – för en gångs skull så är den där översättningsmackapären rätt så knagglig, och tar lång tid på sig att komma igång.

Det är tur att den här historien utspelas i ett alternativt universum, för annars hade Dave Galanter kanske kunna utsättas för lite skit när han låter Discovery bli bästisar med ett folk som helt klart befinner sig på en högre teknisk nivå än mänskligheten. Men det är förstås det som är friheten med att låta en berättelse utspelas i en alternativ verklighet. Allt är som vanligt, men man kan samtidigt hitta på exakt vad som helst utan att det får några konsekvenser för primärtidslinjen.

Eftersom Stamets och Culber är det första bögparet i Star Trek, så antar jag att det här också är den första bögromansromanen i franchisen. Även om det verkligen är en kärlekshistoria med komplikationer. Jag uppskattar också att författaren, Dave Galanter, försökt få med så mycket detaljer och personliga kännetecken hos tv-seriens rollfigurer som det bara går. Jag antar att det är fördelen med att skriva den sjätte boken i en serie. Men jag tycker också att Galanter håller en bra ton genom nästan hela berättelsen. Jo, det går lite tomgång här och där, men jag får aldrig den där känslan av utfyllnad som jag ibland uppstått i de andra av romanerna om franchisen. Tvärtom, en bra blandning av action och humor. Och en gnutta bögromans – när jag läst den klart har jag faktiskt en hel del rimliga förklaringar kring varför det tog sådan tid för Stamets och Culber att bli tillsammans igen i säsong två.

Jag brukar ju skriva en del om mitt kluvna förhållande till tidsresor här, så jag blev ganska glad när även rollfigurer i den här boken kommunicerade liknande åsikter:

“I hate time travel,” Underwood grumbled

“Everyone does,” Straal said.

Betyg: 8/10 (men jag tycker nog egentligen att den här är bättre än The Enterprise War, som fick samma betyg).

Så här långt i min Startrekathon har jag sett 13 långfilmer, 766 tv-avsnitt, bloggat om sex Star Trek-romaner och tre seriealbum. Och lite till.

DIS: The Red Angel. Det där man fångar den röda ängeln.

~ rogerwilson ~ 2 Comments

Det kanske är en bra idé att kolla på Discovery-avsnitt just de dagar som jag varit uppe sedan fem på morgonen och haft det lite extra stressigt på jobbet. Utmattad helt enkelt. Eller så var mitt extremt starka engagemang i just det här avsnittet bara ett bevis på hur bra det faktiskt var. Oavsett hur det hänger samman så är The Red Angel lätt det avsnitt av Discovery som gjort starkast känslomässigt intryck på mig. Och då tänker jag inte på den där dramatiska fejkdöd-scenen, utan snarare några ögonblick tidigare i det här avsnittet. Scener som faktiskt fick mig att sitta och snyfta framför datorn.

Som jag skrev i ett svar på en kommentar från Kaj om förra avsnittet, så känns det ibland som om Discoverys berättande är lite för stressat för sitt eget bästa. Att producenterna varit så oroliga för att serien ska bli corny eller töntig att man drivit upp tempot på bekostnad av fördjupningen. Kaj skrev om det faktum att så få av rollfigurerna på bryggan fått något egentligt spelrum i Discovery, och att till exempel Airiam inte presenterades mer utförligt förrän det var dags för manusförfattarna att ta livet av henne. Det är som om det inte riktigt finns plats för någon annan i den här säsongen utom Spock och Burnham och dynamiken mellan de två, även i de avsnitt när Spock varit försvunnen. Det här har till och med gått ut över skildringen av Burnham själv, som känts väldigt statisk och sammanbiten så här långt. Lyckligtvis förändras allt det i och med det här avsnittet.

För de scener i The Red Angel som fick mig på fall var just de som handlade om Burnhams uppdämda känslor, som nu äntligen börjat läcka och ta sig upp till ytan. Som när Leland nu till sist berättade sanningen för Michael om hennes föräldrar, och orsaken till att de dödades. Och vi får se chocken i Michaels ansikte när hon inser att den modell för orsak och effekt som hon bestämt sig för att tolka händelsen utifrån inte alls stämmer med verkligheten. Här har hon gått och skuldbelagt sig själv under alla dessa år, och så var föräldrarnas död i själva verket konsekvensen av ett uppdrag för Sektion 31.

Det är förstås en ordentlig smäll för Burnham att tvingas inse att mycket av det hon trott sig veta om sina föräldrar inte varit sant. De var i själva verket hemliga agenter, som till och med lurade sin dotter. Sån tur att Michael kunde avreagera sig på Leland. Han fick till och med smaka på två smällar när Burnham bestämde sig för att använda honom som boxboll.

Scenen mellan Spock och Burnham som följde på det här var också jäkligt fin. Spocks torra logik när han förklarade för Michael att hennes känslomässiga reaktioner var okej. Det kändes faktiskt som om de äntligen hittade fram till varandra här. Och, på tal om att få kontakt med varann, nu blev jag lite osäker men kan det ha varit så att jag blev lite tårögd även av scenen där Burnham och Tyler står och hånglar? Också ett fint möte, om än av en annan typ, som också kändes som ett viktigt avbrott i Discoverys hetsiga tempo. Äntligen fick vi se lite konsekvenser av den emotionella berg-och-dalbana som Burnham varit med om när det gäller Tyler.

Däremot blev jag faktiskt inte alls lika berörd av det här avsnittets stora paradnummer. Scenerna där Discoverys personal bestämt sig för att fånga den röda ängeln genom att låta Burnham långsamt dö. Jo alltså, det som hände var sjukt oroande och störigt, men också så pass knäppt att jag inte riktigt kunde ta det på allvar. Man har alltså kommit fram till att den neurobiologiska profilen från den röda ängelns uppenbarelser stämmer in på Burnham. Man har också konstaterat att ängeln uppenbarar sig när Michael är i fara. Varpå den logiska slutsatsen alltså är att utsätta Burnham för livsfara för att kunna fånga in ängeln. Man har nämligen dessutom kommit fram till att den onda AI:n som vill mörda allt intelligent biologiskt liv i universum också slinker in när den röda ängeln öppnar sina tidsportaler. För att bli av med AI-angreppen måste man alltså stoppa den röda ängeln.

Som jag berättat tidigare så har min hjärna lite svårt att greppa det där med tidsresor och dess konsekvenser, tycker ofta att det känns som om det finns miljoner logiska invändningar kring allt som händer i den här typen av äventyr. Men även utan en djup förståelse för riskerna med tidsresor, framstår det inte som outsägligt korkat att lägga sig i och sabotera den röda ängelns planer? Om hen nu existerar i framtiden och ändå verkar ha lite koll på vad som måste göras för att inte galaxen ska tas över av en den onda AI:n som vill mörda allt intelligent biologiskt liv, ska man då verkligen hindra hen från att genomföra sin plan? Är det verkligen en bra idé?

Hela idén bakom att man ska försöka fånga den röda ängeln är ju dessutom baserad på minst sagt opålitliga källor. Dels är det de sista meningarna som Airiam yttrade innan hon sögs ut genom en luftsluss och dog, det där om att allt handlade om Burnham och att hon skulle ta reda på mer om “projekt Daedalos”. Är vi verkligen helt säkra på att det var Airiam som sa det där, och att hon inte just då var styrd av den onda artificiella intelligensen som vill döda allt intelligent biologiskt liv i galaxen?

Den andra källan till information är en fil som, mycket påpassligt, upptäcks i den döda Airiams datorsystem märkt med “Project Daedalos”. Det är där som den neurobiologiska profilen av den röda ängeln finns. En profil som alltså bevisar att det är Michael som hoppar fram och tillbaka i tiden för att korrigera tidslinjen. Vem har glömt den där mappen där och varför, tro? Eventuellt den onda artificiella intelligensen som vill döda allt intelligent biologiskt liv i galaxen (kanske ska vi döpa den där AI:n till DOAISVDAIBLIG, eller eventuellt bara kalla den för Control i fortsättningen?).

Det finns dessutom ett uppenbart problem med teorin kring att det är Michael som är den röda ängeln och som stört mig ett tag nu. Hur kan Burnham ha rest tillbaka i tiden för att rädda sitt eget liv som barn? Om barnupplagan av Burnham inte klarat sig undan det där monstret som jagade henne tack vare att den röda ängeln visat Spock var Michael befann sig, så hade väl hon dött redan som barn. Det vill säga, inte finnas till i en framtid där hon kunde resa tillbaka i tiden för att rädda sitt liv? (Den här problematiken var i och för sig inte något problem i den animerade seriens avsnitt Yesteryear, där Spock reser tillbaka i tiden för att rädda sig själv).

Nu löser man ju den bristande logiken när det gäller just den händelsen, när man här avslöjar den röda ängelns verkliga identitet. Den röda ängeln är Burnhams…MOR! Men hela det här infångandet känns mer och mer som en ond plan från DOAISV…förlåt, Control. För vad var det annars som petade in något i ögat på Leland när han stod och identifierade sig själv med en ögonavläsare? Den som borde ha mest att tjäna på att den röda ängeln oskadliggörs är väl just Control.

En sak som är lite lustig är ju att Spock gått runt och pikat Burnham flera gånger för hennes Jesus-komplex, att hon jämt ska bära och försöka lösa alla andras problem. Och vad är sedan lösningen på gåtan med den röda ängeln? Jo, att Burnham dör och återuppstår. Får hoppas att det där blir ett slags katharsis för henne. Efter att hon mer eller mindre fått lajva Jesus, så kanske hon kan släppa det där. Om inget annat så lär den där lilla grejen om att Burnhams morsa aldrig dog i den där klingoniattacken hålla henne sysselsatt. Men hur ska hon kunna förlåta att morsan flydde genom en tidsresa istället för att ta hand om sin dotter? Å andra sidan ser ju mamma Burnham inte heller så himla glad ut över att bli fångad och återse sin dotter. Kanske är hon en sur version från något spegeluniversum?

In other news, kan vi väl konstatera att den traumatiserade doktor Culber försöker sno åt sig gratis terapitimmar hos amiral Cornwell i det här avsnittet. Han inser att han kanske borde bokat tid först, när hon ganska snart blir avbruten av annat jobb. Men Cornwell verkar dock ha sin diagnos av Culber tämligen klar även bara efter några meningar. Hennes råd? Typ, slappna av lite och våga leva. Får se om Culber till sist inser att han kanske inte måste undvika den person i universum som älskar honom allra mest?

Sedan kanske jag ändå bara måste kommentera klädkoden hos Sektion 31. Måste man klä sig i svart läder bara för att man jobbar inom underrättelsetjänsten? Och dessutom med nitar, Georgiou? Gud, så fånigt.

Ett avsnitt vars äventyr sker inne i huvudet på huvudpersonerna slår datoranimerade specialeffekter, tycker jag. Det är tydligt här. Längtar efter ett avsnitt där alla bara går i terapi. Det skulle de må bra av.

Betyg: 9/10.

Star Trek: Discovery. Säsong 2, avsnitt 10/14. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 8 långfilmer och 525 tv-avsnitt.

DIS: The Sounds of Thunder. Det där Saru drar igång en biologisk revolution på Kaminar.

~ rogerwilson ~ 7 Comments

Upplägget kring den här andra säsongen av Discovery börjar klarna allt mer, både för oss som tittar och karaktärerna i serien. Den mystiska röda ängeln skulle man egentligen kunna utnämna till säsongens chefsmanusförfattare, för hen leder ju egentligen rymdskeppet Discovery genom galaxen enligt en i förväg utstakad plan. Och, lite som i ett datorspel, så kan Pike, Burnham och de andra använda sig av saker som de förvärvat i tidigare ängelrelaterade äventyr för att lösa problem som de stöter på senare. Som här, där inhämtade uppgifter från den döende sfären kan användas för att förstå och analysera utvecklingen på Sarus hemvärld Kaminar genom århundradena. Och man kan också, utifrån datan i sfären, kopiera de signaler som utlöste Sarus vahar’ai, den biologiska mognadsprocess då hans anxiety-organ trillade av från hans bakhuvud. Den som nu gjort honom till en orädd och lite jobbig figur.

Seriens berättarstruktur har också förändrats, går det nu att slå fast efter nästan halva säsongen. Serien har blivit mer schematisk och systematisk i sitt upplägg. Gåtan om den mystiska röda ängeln utgör den övergripande ramhandlingen, varpå varje avsnitt har ett, mer eller mindre, avslutat äventyr som är, mer eller mindre, utlöst av den röda ängeln. Det har gjort serien en smula mer förutsägbar, men har också lett till ett mindre stressigt och fragmentariserat berättande. Varje äventyr får ta sin tid, liksom.

I The Sounds of Thunder har den röda ängelns mystiska signal nu synts vid Sarus hemvärld, Kaminar. När Discovery beger sig dit har Saru förstås svårt att tänka på något annat än den livslögn som alla av hans ras lever i. Övertygelsen och traditionen kring att den kroppsliga förändringen, vahar’ai, som kelpierna genomgår är ett förebud om döden, och att de kelpier som påbörjat förändringen därför ska överlämnas till planetens härskarfolk, ba’ul. Och trots att kapten Pike strängt förmanar Saru att hålla sig i bakgrunden när Discovery, efter många om och men, kommunicerar med ba’ul-ierna, så gör kelpiern förstås det rakt motsatta (bara en av flera konfliktsituationer som Saru har med kapten Pike i det här avsnittet). Saru är ju inte längre en harig räddhågsen individ, om ni minns, och när han får en chans att konfrontera fienden som systematiskt verkar ha utplånat hans folk går det inte att hålla tillbaka ilskan:

SARU: I am brother to Siranna, who lives a life of oppression. I am son of Aradar, who died needlessly at your hands.

BA’UL: The Kelpien speaks.

SARU: I am Commander Saru, the first and only Kelpien to join Starfleet, and I know the truth about Vahar’ai.

BA’UL: The Great Balance is the only truth, and it must not be disturbed.

SARU: Your lies no longer work on me. I survived my Vahar’ai and I know that it means not death but evolution, an evolution you murder my people to supress.

BA’UL: You think you know everything, Kelpien, but you do not even know what you are.

Det händer så mycket i det här avsnittet. Saru återvänder först hem till sin gamla by och hälsar på sin syster, Siranna. Hon är i sin tur en enda röra av olika känslor. Glad att se honom, men också bitter över att han inte kommit dit för hennes skull, och irriterad över att han inte ens försökt kontakta henne och säga att han var i säkerhet. Och slutligen förbannad när hon inser att hans närvaro i byn antagligen kommer att ställa till med trubbel för hennes folk (ett tips om du tänker dig att besöka en planet inkognito, passera inte alldeles intill den jättelika spionmonolit som härskarfolket placerat där).

Efter Sarus där konversation med ba’ulerna
(väldigt osäker på böjningarna här) håller allt på att övergå i öppen konflikt. Ba’ulerna är redo att attackera Discovery om de inte överlämnar Saru till dem. Den nye, modige, Saru offrar sig i all hemlighet, och transporterar sig över till ett av deras skepp (Burnham försöker stoppa honom, men Saru drar Spock-kortet, “skulle du inte gjort det här för att rädda din bror” och hon låter honom åka). Han vaknar upp i en cell, men får snart sällskap när syrran också transporteras dit (en grej att tänka på när du bråkar med ett härskarfolk, berätta inte vad dina släktingar heter). Saru undersöks och fängslas av drönare, varpå en ba’ulier materialiseras från någon form av göl ombord. Hen är en riktig spökplumpsliknande varelse, täckt av svart råolja, som inte tänker låta Saru förändra ordningen, balansen, som man lyckats upprätthålla på planeten, Saru är den förste kelpiern på 2000 år som genomgått vahar’ai.

Det visar sig att Sarus fysiska förändring bland annat innebär att han, när han blir tillräckligt provocerad, av ren instinkt skjuter pilar från sitt huvud (från den plats där hans tidigare skräckkörtlar satt). Spökplumpen säger att Saru och syrran vet för mycket och ska neutraliseras, men då har de inte räknat med att Saru tydligen kan uppbåda övermänskliga krafter och på egen hand bryta sig loss från bojorna och förvandla drönarna till rymdskrot. Skrot han sedan bygger en sändare av så han kan kontakta Discovery.

På federationsskeppet har man under tiden, genom att undersöka sfärens efterlämnade databas, insett att det var ba’ulerna som var utrotningshotade på Keminar förr i tiden, men att det forna bytesfolket har använt sitt överlägsna tekniskt kunnande till att förslava sina fiender. I det låsta läge som uppstått bestämmer sig kapten Pike att gå med på ett väldigt o-federationssätt att läsa konflikten på. I samråd med Saru skickar Discovery ut signaler som utlöser vahar’ai hos kelpierna (en rätt jobbig grej för folk att genomlida vare sig med eller utan förvarning), varpå ba’ulierna svarar med att förbereda en massutrotning av kelpierna – bägge grejorna görs genom ba’ulernas stora nätverk av monoliter på planeter. Precis när den humanitära katastrofen typ är ett faktum så dyker plötsligt den röda ängeln upp och kraschar hela ba’uliernas kraftkälla.

Mycket action alltså, och jag har verkligen inget att klaga på när det gäller berättarstruktur, drivet i berättandet eller förmågan att inte att dra saker i långbänk när det gäller att avsluta den kaminarska konflikten mellan kelpier och ba’ul. Dessutom väver man snyggt ihop det här avsnittet med de ledtrådar och händelser som fanns med i short trek-storyn The Brightest Star. Men det är något med hela den här röda ängeln-grejen som irriterar mig (alltid är det något, eller hur?). Jag gillar verkligen inte predestinerade storylines, alltså där våra huvudpersoner styrs och manipuleras av någon med en större plan, vare sig det handlar om Q, gudar eller tidsresenärer. Så jag hoppas verkligen att plotten med den röda ängeln avancerar lite raskt i de kommande avsnitten. För om Discovery och dess besättning bara ska fungera som ett slags utförare av en i förväg uppgjord plan så blir jag lite less.

Jag hade verkligen önskat att jag kunde ha samma enorma entusiasm för det är avsnittet som twitterkontot @frecklemaster. Hon har gjort en skitrolig tråd om The Sounds of Thunder. Bland annat så poängterar hon likheterna mellan Next Generation-filuren Armus och den fule ba’ulen. Men jag är inte riktigt på samma plats som Nina, dessvärre. Trots att det här avsnittet på pappret är precis vad man vill ha av Discovery så känner jag mig inte riktigt nöjd. Utan är lite mer som en gammal surgubbe. Det känns som om hela det här avsnittet bara finns till för att Burnham ska få en “tankeställare” och åka tillbaka till Vulcan. Så en alldeles utmärkt episod dras faktiskt ner betygsmässigt för att jag inte gillar sättet som ramhandlingen utvecklas på. Jo, jag är lite lättad över att den röda ängeln verkar vara en humanoid i en tekniskt avancerad dräkt och ingen gud. Vad jag förstår kommer nog en del av de framtida avsnitten kretsa kring om ängeln är vän eller fiende. Det enda jag är ganska säker på är att jag inte riktigt bryr mig.

Andra saker att fundera på:

Hur mycket av ett par kommer Stamets och Culber egentligen att bli framöver. Stamets är ju överlycklig över att få sin man tillbaka, men Culber verkar lida av PTSD och känner sig inte ens hemma i sin egen kropp. Varning för komplikationer utfärdas! När Culber nu har fått chansen till ett liv igen, kommer han då att vilja att allt ska gå tillbaka som det en gång var?

Och så har det nu gått sex avsnitt utan att vi sett röken av den nye Spock. Ska vi gissa att han inte gör entré förrän i säsongens andra halva? Tror ni att de tänker vänta till det allra sista avsnittet, rentav?

Betyg: 7/10,.

Star Trek: Discovery. Säsong 2, avsnitt 6/14. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 8 långfilmer och 504 tv-avsnitt.

Star Trek-serier: Star Trek Discovery. Succession.

~ rogerwilson ~ 4 Comments

Star Trek Discovery: Succession är ytterligare en samlingsutgåva med Star Trek-serier, den andra i ordningen. Men för första gången har vi nu rört oss bort från prequels när det gäller utbudet av kringhistorier till Discovery. Succession är en annan variant på hur man knåpar ihop ett äventyr utan att störa moderseriens tidslinje. Den här tecknade serien handlar om vad som hände i spegeluniversumet efter att primäruniversumets Discovery-crew drog därifrån. Ändå ett rätt bra upplägg, även om det krävde viss tankemöda för mig att minnas var vi befann oss i handlingen då.

“I just came back from the dead” Spegeluniversums-Burnham gillar dramatiska repliker.

Men när man väl är uppdaterad är det bara att åka med. Tror verkligen inte att vi kommer att återvända till spegeluniversumet någon gång snart i Discovery, för manusförfattarna till den här serien verkar ha fått fritt fram för att komma på vilka bisarra historier som helst. Jag vet inte hur mycket jag ska spoila här men vi får väl se några stycken makthungriga kejsarkandidater ta över makten, vi får se hur det terranska imperiet förbereder utrotandet av alla andra raser i sitt imperium och vi får se löjtnant Airiam försöka ta hämnd på alla som inte tycker att hon är en riktig människa. Ja, vi får till och med en skymt av en snäll och generös Harold Mudd – den här gången utrustad med ett samvete. Allt är verkligen annorlunda i spegeluniversumet. Men rent generellt kan man väl säga att väldigt många av de bekanta ansiktena också försvinner i och med det som sker i det här albumet. En lite mer Game of Throne:sk attityd till huvudpersonerna där borta i spegeluniversumet, helt enkelt. Mord, folkmord, svek och lögner till max. Mycket bra!

Utöver Succession så finns det även lite bonusmaterial i den här utgåvan. Serien från 2018 Annual-tidningen finns sist i det här albumet, och den innehåller en backstory om Paul Stamet. Vi får se hur hans svampforskning tog sina första stapplande steg, men även hur han träffade sin snubbe Hugh. Förutom att det är lite otroligt att någon skulle kunna falla för någon som är så otrevlig och självupptagen som Stamets, så tyckte jag att den här serien var en cool fördjupning kring galaxens ledande myceliumforskare. Och en liten tröst för oss som hade sett fram emot lite mer bögrelationer i Discovery, men blev lite snuvade på det en bit in i första säsongen. Eftersom jag är helt uppfylld kring det här med Short Treks nu, så känns det som att den här avslutande serien lika gärna kunnat vara stoffet till ett sådant avsnitt, om man hade hottat upp det en smula. För jämfört med hypervåldet i Succession i första delen av albumet så kändes det här lite väl tamt och snällt (de två kommande Short Treks-avsnitten som ska släppas i sommar ska för övrigt vara animerade).

Som helhet: en mycket bra utgåva. Även om jag kan ha lite invändningar mot tecknarens stil ibland så var det här av en helt annan klass än det första samlingsalbumet om Discoverys universum.

Betyg: 8/10.

Star Trek: Discovery, Succession av Kirsten Beyer, Mike Johnson, och Angel Hernandes. Det andra serielbumet om Star Trek: Discovery.

Så här långt i min Startrekathon har jag sett 8 långfilmer, 492 tv-avsnitt, bloggat om två Star Trek-romaner och två seriealbum.