VOY: Alter Ego. Det där ett alienhologram blir besatt av Tuvok.

Det uppstår dålig stämning när Tuvok börjar spela sällskapsspel med hologramtjejen som Harry Kim har en crush på. Fun fact: Sandra Nelsons baddräktslinne fick akutfodras on set för att undvika styva bröstvårtor i bild (det var tydligen rätt kallt i studion).

Okej, det här avsnittet hade jag nog stängt av halvvägs om jag inte hållit på med det här projektet. Så pass ointresserad är jag av avsnittets inledande drama, det där Harry Kim är kär i Marayna, en tjej på holodäcket. Jo, det förekommer en sällsynt nebulosa också, som man står och beundrar på bryggan. Starten på Alter Ego är nästan orimligt svag. 

I alla fall, Harry är så knäckt av sin crush att han överväger att gå all in vulcan för att få lite koll på sina känslor. Han söker sig till Tuvok som bemöter honom med en blandning av förakt och överlägsenhet. Men gissa vad som händer när Tuvok träffar holodäcksromansen (i rent studiesyfte förstås)? Han trillar förstås också dit – helt oförberedd på att en holodäcksbaddräktsbrud kan vara smart och intellektuell. Och vilja spela vulcanskt plockepinn, kal-toh.

Så här långt in i avsnittet sitter jag och tänker på hur avancerat det där holodäcksprogrammet måste vara om det kan konstruera exakt rätt typ av samtalspartner till alla som kommer in för att uppleva ett äventyr. Och så funderar jag på om det räknas som otrohet om man ligger med en holodäcksperson – de finns ju egentligen inte på riktigt utan bara i ett datorprogram. I Deep Space Nine har det väl mer än antytts flera gånger vad man kan ha för sig i Quarks holosviter, men här är man en aning mer kyska – trots att behovet av nära relationer måste vara akut hos många ombord, isolerade som man är från sin omvärld. 

B’Elanna hinner både med att brottas med onda hologram och bli uppvaktad av vulcanen Vorik i det här avsnittet. 

Nu visar det ju sig förstås att Marayna inte är en vanlig holodäcksindivid, utan faktiskt en alien som lyckats ta sig in i Voyagers datorprogram från en närliggande rymdstation där hon i all ensamhet håller den där nebulosan i schack. När det där upptäcks leder det faktiskt till ganska kul action. Holodäckets polynesiska paradis förvandlas på ett ögonblick till en mardröm, där B’Elanna håller på att bli strypt av en blomster-lei. 

Till sist får Tuvok träffa den verkliga Marayna, som sitter där på sin rymdstation och med ett kommando kan utplåna hela Voyager. Hon förklarar honom sin kärlek, och berättar att hon sett hur ensam och isolerad Tuvok är ombord på sitt skepp. Borde det inte vara bättre att leva med henne på stationen i stället? Tuvoks fantastiska svar på tal, som till fick den kärlekstörstande alienkvinnan att släppa honom fri? Jodå, han kom dragandes med sin vigselring. 

MARAYNA: But you are more like me than you are like them. I’ve seen the way you isolate yourself. Even in a crowd of people, you’re alone. We should be together. 
TUVOK: I must admit, I have found our conversations stimulating. Your insight and intelligence, fresh and unexpected. In other circumstances, I would be willing to spend time in your company, to continue to share knowledge and ideas. But I have a home and a spouse on Vulcan. I have a mission, and colleagues who depend on me. I do not have a complete understanding of emotions, but I believe that if you truly care for me, you will not pursue this course of action. 

Ja, men ni fattar. Man sitter i deltakvadranten och känner sig unik men osynliggjord. En stilig man med spetsiga öron anländer, och man förstår att det där är ens tvillingssjäl. Och när man sedan uppvaktar honom (om än på ett lite aggressivt “du är min gisslan och om du drar dödar jag alla dina kompisar”-sätt –  ja, då börjar han prata om sin fru.

Parförhållandet, monogamin och äktenskapet är institutioner som verkar vara universella. Eller åtminstone galax-normativa. För det är när Tuvoks  fruga börjar komma på tal som luften går ur Marayna. Eller så var det det där gamla vanliga tricket som han kör: “om du verkligen bryr dig om mig så skulle du inte göra så här mot mig”. Det där är inte bara en väldigt lam upplösning på ett halvintressant avsnitt, utan också ytterligare ett bevis på bristen på fantasifullhet och normöverskridande tankeexperiment hos Star Trek-författarna. Inte bara ser alla varelser ut som människor med  roliga masker, de verkar också ha organiserat sina liv på sätt som påminner extremt mycket om människans, åtminstone om sättet som hon levde på under 90-talet. 

Den trista upplösningen kombineras förresten med en rätt så tradig epilog också, där Tuvok och Harry spelar ett parti kal-toh tillsammans. Male bonding kan ju faktiskt Tuvok ägna sig åt, även om han är gift.

Alter Ego har kopplingar till två av de avsnitt jag kanske är mest skeptiskt till i hela The Next Generation-produktionen: Elemantary, Dear Data och Ship in a Bottle (som fick 4 respektive 3 i betyg av mig). Det kanske förklarar en viss skepsis hos mig i början av det här avsnittet. Trånande efter holodäckskaraktärer är en sak, men när de tar över hela skeppets dator och börjar materialisera sig både här och där så blir jag lite trött. Det verkar liksom lite för enkelt att ta över Voyagers (och de andra Federationsskeppens) dator- och styrsystem, det händer gång på gång utan att någon installerar ett ordentligt virusprogram. Sen är det något med en fiende som har lite för mycket makt, som blir lite trist. I det här fallet har Marayna kontroll över skeppets styrsystem, kan transportera sig överallt ombord i hologramform och i hotfulla situationer ladda ner sig själv i datorn. Nog för att jag gillar visioner kring artificiella intelligenser, men det där gör mig bara förbannad. Fast när jag sedan får reda på att det är en alien som tagit kontroll över Voyager, så blir jag på lite bättre humör och lite mer förlåtande. 

Men inte ens det kan dölja det mediokra hos Alter Ego – även som mellanavsnitt sett. Actioninslagen (om än lite valhänt genomförda) piggar dock upp. Den instabila nebulosan måste dock vara en av de allra tristaste b-handlingar jag varit med om. Som att stå och se på färg som torkar, även om den knyts ihop med huvudhandlingen i avsnittets upplösning.

Lider lite extra med det här misslyckandet, eftersom jag verkligen skulle vilja se fler storylines med Tuvok. Tycker för övrigt att resten av besättningen utsätter honom för rena rama vuxenmobbningen ibland, med sina ironiska skämt över hans brist på känslor och det logiska i hans tänkande. Men ett intressant Tuvok-avsnitt  måste nog innehålla större utmaningar än ett parti kal-toh med en attraktiv lady. 

Betyg: 5/10.

Voyager. Säsong 3, avsnitt 14/26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 8 långfilmer och 460 tv-avsnitt.

DS9: Our man Bashir. Det där Bashir lever ut sina Bond-drömmar på holodäck.

ds9 our man bashir 2

Ett holodäcksäventyr där Bashir lever ut sina fantasier om att vara James Bond… Alltså, man kan väl säga att jag var en smula förskräckt efter anslaget i det här avsnittet. Skräckslagen, nästan. Gissade att det här var Deep Space Nines version av de andra seriernas ganska så irriterande Robin Hood och Beowulf-avsnitt. Men de där farhågorna var faktiskt onödiga. Här nöjer man sig inte bara med att leka Bond och hemlig agent, utan väger ihop det med en bihandling som tar upp en problematik som nog bara ökat i angelägenhet sedan det här avsnittet gjordes. Ett av vår tids största irritationsmoment, och en källa till evig oro och frustration. Men det är inte bara jag som kämpar med ett evigt underskott på minne på min telefon, ipad, dator och jobbmail. Till och med rymdstationen Deep Space Nine långt in i framtiden har samma brist!

ds9 our man bashir 4När ett av rymdstationens skepp utsätts för ett terrordåd (hela skeppet exploderar) så fastnar Sisko, Kira, O’Brien, Worf och Dax i ett sånt där transportörlimbo – lite mittemellan de olika maskinerna, liksom. För att spara datan om deras personer som fortfarande flyter runti sajberspejsen måste man snabbt som attan ge Deep Space 9:s dator ordern att rensa sina minnen och spara besättningsmedlemmarnas existenser där i stället. Minnena hamnar tydligen lite här och var på skeppet, och själva de fysiska kännetecknen hamnar i Quarks holosvitsdator. Därifrån migrerar de in i Bashirs holoagentdrama. Nu blir den svåra uppgiften för Bashir inte bara att spela en hemlig agent som ska sätta dit skurkarna. Nej, huvuduppgiften blir att hålla alla besättningsmedlemmarna vid liv inne i holohistorien.  Dör de finns risken att de också raderas för gott från datorminnet. Det hela blir förstås inte lättare av att några av dem har tilldelats roller som mest av allt vill ta livet av Bashir.

Även om det som vanligt är kul att se de nu välkända skådespelarfejsen i lite annorlunda roller, så handlar det här avsnittet egentligen mest om Bashir och Garak. Cardassiern tar sig olovligt in i Bashirs holostory, och genom hela storyn vill han gärna förklara för Bashir hur det är att vara en hemlig agent – på riktigt. Allt ställs på sin spets när Garak vill stoppa holoprogrammet för att rädda sitt eget liv (den där säkerhetsspärren är utslagen igen),, men Bashir faktiskt skjuter på honom – kanske till och med för att döda.

ds9 our man bashir 5Jag tycker att Our man Bashir är en rolig bagatell. Ett klassiskt holodäcksavsnitt, men med tillräckligt många nya twists och komplikationer för att det hela ändå ska kännas fräscht. Några extra pluspoäng för de vettlöst fjantiga namnen som alla har i holoäventyret. Mest är det kvinnsen som får heta roliga saker: Honey Bare och Mona Luvsitt. Galningen som vill dränka världen (Sisko) får heta Noah. Bara en liten smula av den sexism som man lyckas komma undan med genom att skylla på genren. Our man Bashir leker nämligen inte bara med James Bond-filmernas konventioner, utan också andra agentfilmer och -serier från 60-talet.  Som Star Trek-nörd hade jag gärna sett en tydligare blinkning åt Mission: Impossibles håll. Det var ju Lucille Balls produktionsbolag Desilu som producerade de första säsongerna av både den serien och Star Treks originalserie.

Om jag någonsin ser om det här avsnittet, så ska jag kolla in scenerna mellan Nana Visitor (Kira) och Alexander Siddig (Bashir) lite noggrannare. Det här var första avsnittet som spelades in efter att de två blivit tillsammans, nämligen.

Sedan kan man förstås också notera den accelererande våldsspiralen i serien i det här avsnittet, Federationens skepp utsätts alltså för ett sabotage som en cardassisk organisation står bakom. Terrorismen kommer från Cardassien.

Betyg: 8/10. 

Star Trek: Deep Space Nine. Säsong 4, avsnitt 10/26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 7 långfilmer och 404 tv-avsnitt.

 

VOY: Persistence of Vision. Det där en telepat masshypnotiserar hela besättningen.

voy persistence 4

Bra take på telepatisk krigföring i det här avsnittet. När Voyager ska korsa ett territorium som tillhör ett folk (vi ser i och för sig bara en av dem) kallat Botha, så händer det jättekonstiga saker. En efter en ombord i besättningen börjar nämligen hallucinera. De fastnar liksom i ett hypnosliknande tillstånd där de konfronteras med något djupt personligt, gärna av det traumatiska slaget. För Janeway är det saknaden efter hennes man hemma på Jorden (och i viss mån skuldkänslor för att hon haft lite för kul när hon hånglat med en stilig karl i ett holodäcksäventyr) som styr hallucinationen. För Paris är det en krävande  och ständigt missnöjd farsa som plötsligt dyker upp på bryggan på Voyager. Roligast under hypnosen har eventuellt B’Elanna, hon hallucinerar fram ett ligg med Chakotay.

voy persistence 3De enda som kan stå emot den här typen av telepatisk krigföring är hololäkaren (som ju inte kan hamna i hypnos då han är ett datorprogram) och Kes. Det har ju hintats en del om Kes telepatiska förmågor i några avsnitt nu, den här gången lyckas hon för första gången använda dem för att försvara Voyager mot en främmande makt. Trots sin timida framtoning håller Kes på att bli en allt viktigare rollfigur i serien. Och  allt tuffare. Som när hon här blir hypnotiserad att tro att hennes ansikte håller på att frysa bort. Det stoppar bara henne en liten stund.

voy persistence 6Botha verkar skitskumma, men frågan är om inte deras extremt detaljerade telepatiska förmågor är lite väl imponerande. Jag menar, att utlösa personliga trauman hos hela besättningen är ju ganska avancerat. Ganska extremt avancerat. Sen lyckas han få alla på bryggan att tro att de befinner sig i en eldstrid med tre olika farkoster. Och när Kes ändå lyckats spegla den där ofantliga kraften, så försvinner Bothen och hans skepp bara sådär. Plopp. Var han ens där?

ds9 persistence 3B-handlingen i Persistance of Vision kretsar kring Janeway. För första gången får vi här se henne ordentligt stressad och stingslig Vi får också reda på att hon missköter både återhämtning och att äta hälsosamt. Det är också Janeway som först börjar hallucinera ombord, hon ser rollfigurer och rekvisita från sitt brittiska 1800-talsäventyr även i sitt verkliga liv, vilket faktiskt kvalificerar det här avsnittet som åtminstone delvis ett holodäcksäventyr. Men nästan lite skönt att se Janeway bete sig som en människa, ibland.

voy persistenceSka vi nämna det skojigaste också? För jag anar att det åtminstone var tänkt som en komisk höjdpunkt  när vi i avsnittets början får möta en pytteliten hololäkare. Ja, det är nästan så det är teskedsgumman i  rymden över det hela. Orsaken är att man håller på att rulla ut installationer av holoprojektorer på olika ställen på Voyager, så att läkaren kan vårda sjuka och skadade på fler ställen än i sjukstugan. Men så här i inledningsskedet så fungerar inte allt perfekt, och hololäkaren blir bara en tvärhand hög. En rätt så ilsken tvärhand hög.

Matintresserade kanske också gillar genomgången av maträtter i Neelix lunchservering. Däremot är jag rätt trött på att ingen tar Neelix på allvar i den här serien. Allt dåligt som hände i det här avsnittet hade kunnat undvikas om man lyssnat på honom. Men då hade det ju i och för sig blivit en ganska långtråkig serie.

Jag tycker att Persistence of Vision känns som en pigg variation av välkända teman som “alla blir galna” och “telepatisk krigsföring”. De personliga trauman som kommer upp till ytan under hypnosen hos besättningsmedlemmarna är också ett smart sätt att ytterligare fördjupa rollfigurerna. Ett underhållande och varierat avsnitt. Gillar det!

P.S. Det var ju förresten en del diskussioner i kommentarsfältet häromdagen kring Chakotay och hans eventuella Don Juan-rykte. Med tanke på att Torres hemligaste och mest förbjudna fantasi går ut på att hon har sex med Chakotay, så lär de två inte haft ihop det. Ännu.

Betyg: 8/10.

Star Trek: Voyager. Säsong 2, avsnitt 8/26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 7 långfilmer och 396 tv-avsnitt.

VOY: Heroes and demons. Det med Beowulf på holodäcket.

voy heroes

Åh nej. Ett jämrans “trubbel på holodäck”-avsnitt igen. Med tanke på allt strul som federationens skepp verkar ha med den här underhållningsfunktionen så är det underligt att man inte stänger ner den. Den här gången är det någon form av energibaserad livsform som råkar snubbla rakt in i Kims iscensättning av det gamla brittiska kvädet Beowulf (som utspelas i Danmark och södra Sverige), kortsluta fjärrstyrningen utifrån och sedan bokstavligt talat sluka först Kim och sedan även Tuvok och Chakotay i sin roll som monstret i Beowulf. –

voy heroes 5Alltså, jag avskyr oftast de här holodäckhistorierna. Känner att de mest är roliga för manusförfattarna och skådespelarna, som för en stund slipper Star Trek-seriens begränsningar och kan flippa ut lite. Jag är ju fortfarande mest intresserad av Star Trek-konceptet, inte produktionsteamets fantasier om vikingatidens Danmark, iscensatt med några av tv-historiens kanske sämsta lösskägg. Å andra sidan kan man förstås hävda att de här holofantasierna har återkommit så pass många gånger nu att de är en viktig del av Star Trek-konceptet. Usch, jag vägrar.

voy heroes 3Ett av Star Treks absoluta lågvattenmärken i mina ögon är till exempel avsnittet där hela TNG-gänget hamnar i ett Robin Hood-äventyr. Ett rakt igenom vidrig avsnitt. Och till min stora skräck känns Heroes and demons gjort i samma anda. När besättningsmedlemmarna äntrar holodäcket så välkomnas de genast av  kungadottern Freja, i värsta valkyriaoutfiten. Sedan väntar en granskning inför ett misstänksamt och väldigt skäggigt hov. Ger nästan upp här, men lyckligtvis tar faktiskt handlingen en lite oväntad väg.

Efter att Chakotay och Tuvok försvunnit på holodäcket resonerar Janeway och Paris sig fram till att den enda ombord på Voyager som kan undersöka holoäventyret utan fara för sitt liv är skeppets hologramläkare. Så utvecklas intrigen till att handla om honom istället för vikingatidens Danmark. Uppdraget på holodäcket blir ett sätt för hololäkaren (som ännu inte har något namn) att bevisa att han är en tänkande och självständig individ – inte bara ett datorprogram  (lite samma problematik som Data brottades med i The Next Generation).

I sin färd mot individualismen ska vår hololäkare efter lång tids tvekan till slut också välja sig ett eget namn. Lite olyckligt blir det doktor Schweitzer, en lite kanske för uppenbar hyllning till Albert Schweitzer  (som tur är ångrar han det valet i slutet av det här avsnittet). Efter att Schweitzer hamnat i närkamp med holomonstret så visar det sig förstås att det där med att han skulle vara osårbar är rent  nonsens. Så hur lättvindigt skickade Janeway egentligen iväg skeppsläkaren till holodäcket? Eller litade hon bara på att det fanns en säkerhetskopia lagrad i datorn?

voy heroes 2Den folkilskne och överkvalificerade hololäkaren ombord på Voyager är i mitt tycke en av seriens mer underhållande rollfigurer. Så här långt är det faktiskt bara han och Janeway som jag känner verklig sympati i Voyager. Att låta honom, pricksäkert spelat av Robert Picardo,  blir avsnittets huvudperson är en  förmildrande omständighet mitt i Beowulf-tramset. Sen är det något med Marjorie Monaghan också. Hon gör visserligen sin roll som Freja stelt och övertydligt, men ändå lyckas ge den någon form av själ. Och ja, tillsammans får de till och med uppleva en kort Harlequin-liknande romans. Sen finns det något med holoprogrammets upprepningar som jag också gillar i det här avsnittet. Att Beowulf-holonovellen faktiskt är rätt illa skriven, så samma repliker och situationer återkommer oavsett vem ur Voyagerbesättningen som kommer dit.

Så trots min avsky för den här genren av holoäventyr så är Heroes and demons faktiskt inte rakt igenom avskyvärt. Men ganska ointressant. Det var extremt svårt för mig att hålla intresset uppe genom hela avsnittet. Jag fick trösta mig med att det bjöds på lite kulturorientering även här, när Tuvok och Chakotay pratar om legender och monster:

TUVOK: This ancient Earth culture seems fascinated with monsters.
CHAKOTAY: Every culture has its demons. They embody the darkest emotions of its people. Giving them physical form in heroic literature is a way of exploring those feelings. The Vok’sha of Rakella Prime believe that hate is a beast which lives inside the stomach. Their greatest mythical hero is a man who ate stones for twenty three days to kill the beast and became a saint.
TUVOK: Such fables are necessary only in cultures which unduly emphasise emotional behaviour. I would point out there are no demons in Vulcan literature.
CHAKOTAY: That might account for its popularity.

Betyg: 3/10.

Star Trek: Voyager: Säsong 1, avsnitt 12/16. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 7 långfilmer och 373 tv-avsnitt.

A fistful of Datas. Det med multipla Data i vilda västern.

tng fistful 2

Det finns ingen tröttare subgenre inom Star Trek än “Trubbel på holodäck”. Det är för enkelt, helt enkelt. Manusförfattarna kan hitta på en plats och en situation och sedan låter man datorn krångla och vips så har man en intrig för ett avsnitt utan att behöva ta hänsyn till några begränsningar i tid eller rum. Jag tycker som regel att de är för kackigt gjorda för att fungera som genreövningar, även om man i det här fallet verkligen har lagt ner tid och möda på att få till det. Det enda egentliga värdet jag kan se är väl det rent absurda – som i det här avsnittet när Worf blir sheriff i Deadwood (Har försökt läsa den här texten för att bli omvänd, men den hjälpte inte).

tng fistful 3Alexander har tjatat på sin pappa om att få testa ett holodäckäventyr i Vilda västern. Givetvis flippar datorn ut och alla säkerhetsspärrar försvinner. Medvetna om risken för holodäcks-avsnittsupprepning så har dock manusförfattarna ansträngt sig lite extra den här gången och byggt ihop datorstrulet med ett försök att bygga ihop Datas processor med huvuddatorn. Det betyder bland annat att alla onda figurer i västernsimuleringen snart ersätts med kopior av Data – vilket gör äventyret ännu farligare. Man vill inte gå upp i en revolverduell mot en pricksäker högpresterande android, liksom. Inte ens om man heter Worf.

tng fistfulMest mjölkar man ändå holodäckäventyret på komiska detaljer den här gången. Data i Enterprise-verkligheten börjar prata westerndialekt, medan vi får se Brent Spiner spela fem roller utöver sin vanliga.

På slutet är det meningen att vi ska skratta ihjäl oss när Data tagit över den kärlekskranka saloonägaren Annies persona, och nu vill kramas och pussas med Worf. Jag skrattade inte så jättemycket åt just det.

 

jobs trekDäremot tyckte jag att det var intressant när La Forge höll på och meckade med en PADD – så himla ipad.

Det här är ett lättsamt mellanavsnitt, regisserat av Patrick Stewart som tyckte att det här var bland det roligaste han gjort under sin karriär. Själv tycker jag att det är mycket väsen för rätt lite resultat, och hade faktiskt varit lite mer intresserad av den ursprungliga såpaidén – att Alexander försöker få Worf och Troi att bli kära i varandra genom holodäcksspelet.

Betyg: 6/10

Star Trek: The Next Generation. Säsong 6, avsnitt 8/26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 6 långfilmer och 236 tv-avsnitt. Det här är mitt sextioandra inlägg i årets #blogg100-utmaning.

Hollow pursuits. Det första med en missanpassad besättningsmedlem

tng hollow 3

En del av Star Trek-skaparen Gene Roddenberrys vision var en arbetsplats utan konflikter – ja, om det inte var doktor McCoy från originalserien om var inblandad, för då verkar det vara fritt fram. Men i The Next Generation har friktionen mellan de anställda varit minimal – (ge och ta ett och annat myteriförsök). Men att någon på allvar skulle vara korrumperad, ond eller intrigera – det vill säga de vanliga ingredienserna i nästan all tv-dramatik – är i stort sett en omöjlighet ombord på Enterprise. Om det hänt har det i så fall nästan alltid varit fråga om en shape-shifter som antagit formen av någon ombord, eller något annat utomjordiskt som ställt till det. Men i Hollow Pursuits möter vi för första gången något som liknar en vanlig arbetssituation. Avsnittets huvudperson, Reginald Barclay, är nämligen en medelmåtta på sitt jobb ombord på Enterprise. Nej, han är faktiskt under medel, har redan fått ett öknamn och har börjat hata sina chefer. Det är nästan en befrielse att få se någon ha det så i det toleranta, men lätt fascistoida, myset ombord på Enterprise.

tng hollow 4Barclay roar sig dessutkm med att skapa olika scenarion på holodäck, där det genomgående temat är att han läxar upp sina överordnade och kollegor. Ofta med Riker som objekt för frustrationen. Ibland yttrar hans önskedrömmar som fäktningsmatcher eller regelrätta slagsmål, och han har dessutom erotiska fantasier om Troi som han lever ut på holodäck. på lediga stunder.  Ja, så starkt är suget efter hans påhittade verklighet att han ibland drar dit trots att han behövs på skeppets teknikavdelning. Inte riktigt en del av det väloljade självuppoffrande maskineri som Enterprise besättning brukar bestå av.

tng hollow 2Det hela uppdagas när La Forge tar sig in på holodäck mitt under en av Barclays fantasier. Men trots Barclays oroväckande aktiviteter där, så bestäms det att man ska försöka få Barclay att växa på jobbet, snarare än att fortsätta att mobba och trycka ner honom. Och det är ju tur, eftersom det visar sig att han är den som räddar hela Enterprise besättning när en kemisk reaktion håller på att få hela skeppet att gå under.

Så trots alla arbetsmiljöproblem och virtuella sexuella trakasserier så slutar avsnittet med den utopiska visionen i behåll. Även rötägget ombord har sina ljusa stunder, och det humanistiska sättet att bemöta Barclays holodäcks-beroende på visar sig vara det vinnande i långa loppet.

Det här påminner om: Alltså, jag kan inte påminna mig om att någon varit dålig på sitt jobb ombord på Enterprise tidigare, om de inte varit infekterade av en galenskapsbacill eller personlighetsförändrade på annat sätt. Att motorn skenar och hela skeppet riskerar att slitas i bitar är däremot ett väldigt vanligt ingriggrepp.

Det här är nytt: Det riktigt märkliga är ju att det här är första gången som någon på riktigt har irriterat sig på Riker. Att det inte sker oftare är det sant utopiska i den här serien.

tng hollowHöjdpunkten är: förstås när Troi möter sitt inställsamma och sexuellt tillmötesgående alter ego ombord på holodäcket. Det väl tänkt att det är de olika holodäcksfantasierna med skådespelarna utklädda i historiska outfits som ska bära det här avsnittet. Men jag tycker inte riktigt att de lyckas göra något riktigt bra av det där, trots skägg, kostymer och mask. Det känns lite för mycket som maskeraddag på jobbet. Och så skulle jag vilja se Riker förödmjukas lite mer.

Gillade inte: Säkerhetstänket ombord känns godtyckligt på nytt här, med tappade behållare som innehåller virus och skit. Att främmande ämnen går rakt in i ventilationen borde ju hända ofta ombord ett skepp som det här, med besök från andra planeter och civilisationer. Var finns inkubationsreglerna???

Vad har vi lärt oss? Även ett rötägg kan ha åtminstone en dag som hen skiner på. I övrigt tycker jag att det verkar lite läskigt att andra besättningsmedlemmar bara kan gå rakt in i andras holodäcksfantasier. Det talar dessutom emot de teorier som vissa av mina läsare har lanserat här på bloggen, att holädäcket främst används för sexuella fantasier.

Betyg: 6/10

Star Trek: The Next Generation. Säsong 3, avsnitt 21/26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 5 långfilmer och 171 tv-avsnitt.

The Outrageous Okona. Det där kvadrantsbetäckaren kom på besök.

tng orkona 2

Det går att hitta något intressant i nästan allt. Till och med det här urdåliga avsnittet väckte åtminstone fyra, kanske fem tankar.

  1. Hur ser egentligen situationen ut för singlar ombord på Enterprise. Löftet om celibat som dök upp i en av Star Trek-filmerna verkar ju numera vara avskaffat, men samtidigt är det en väldigt oerotisk stämning på skeppet. Riker och Troi har gått runt och glott på varandra i mer än en säsong, men verkar aldrig komma till skott. Detsamma gällde för kapten Picard och Beverly Crusher. För att vara så – åtminstone i sina egna ögon – frigjorda och reflekterande individer så är stämningen ombord på skeppet i mångt och mycket som en skoldans i tredje klass. Du vet, en sån där killarna inte ens vågar dansa med tjejerna.

Å andra sidan är ju inte utbudet enormt ombord. Tänk att sitta med samma fejs år ut och år in på Tinder eller Grindr, liksom. Den ledan skulle i så fall vara den enda rimliga förklaringen till den enorma framgång som frifräsaren Okona (tänk dig en fattigmansversion av Han Solo) har ombord. Han börjar praktiskt taget ragga redan innan han ens materialiserats i transportören, och besättningens kvinnor verkar falla pladask för hans självgoda och sliskiga stil. Vi kan väl säga så här, 60-talskänslan är stark i det här avsnittet. Okonoas uppenbarelse ger ungefär samma känsla som om Kirk återfötts och skaffat en hårpiska.

2. Okona spelas förresten av Billy Campbell, en sån där skådespelare som puttrat på i en rad serier och filmer, men aldrig blev det där stora namnet. Kanske för att han var ganska modig när det gällde tidiga bögroller, både i Dynastin och i tv-serien Tales of the City. Campbell var förresten också en av de som slogs om rollen som förstelöjtnant Riker, så man kanske ska se Okona som ett slags tröstpris (tydligen fick han inte rollen på grund av att han inte var butchig nog). Hans stora claim to fame är väl tv-serien Once and again, där han spelade en frånskild pappa som börjar dejta en frånskild mamma, samt science fiction-serien The 4400.  Billy Har någon av er som läser bloggen sett hans nya serie, Helix?

tng orkonaTeri Hatcher syns också i det här avsnittet. Hon är den första kvinnan ombord på Enterprise som Okona lyckas få omkull. Hatcher är förstås mest känd som Lois Lane i tv-serien Lois och Clark, och som den desperata hemmafrun Susan Mayer. Jag har faktiskt också läst hennes självbiografi Rostat bröd och andra tankar om livet, men minns verkligen inget av den mer än att jag tyckte att den var fruktansvärd.

3. Jag är jätteförvirrad över hur externkommunikationen går till från bryggan till andra planeter och skepp. Det ges ju noggranna instruktioner om man ska sända med bild eller bara ljud, men hur vet man egentligen när mikrofonen är på? I det här avsnittet mutar de faktiskt samtalet så de kan konferera sinsemellan innan de ger ett svar, men det hör till ovanligheterna att man genom repliker markerar att micken är avstängd. Detta har irriterat mig länge, att man liksom mitt ett samtal med en eventuellt fientlig motpart börjar diskutera hen och hur man ska göra. Sedan är helt plötsligt samtalet via monitorn igång igen.

4. Den egentliga handlingen i det här avsnittet – en sorts interplanetär Romeo och Julia-historia, har bara en intressant detalj. Att Romeo faktiskt gjort Julia på smällen. Men det är också i stort sett vad uppdateringen går ut på. Resten är mest trams.

tng orkona 4Överhuvudtaget känns det mycket av The Outrageous Okona som hämtat från 60-talet. Omodernt, grabbigt och fjantigt. Visst har man lagt till en replik om “uråldriga moralkoder kring fortplantning” för att visa hur upplyst Enterprise besättning är jämfört med de arga representanterna för planeterna man får besök av. Men jag tycker att den beskrivningen faktiskt passar in på hela det här avsnittet. Och, ursäkta att jag drar upp det här igen, det faktum att allt som händer ombord ska filtreras genom Wesley Crushers uppspärrade naiva blick – en sån himla dålig idé. Fortfarande.

tng orkona 3Bihandlingen, där Data ska lära sig att förstå vad humor är förbigås kanske bäst med tystnad. Jäklar vad kackigt och pinsamt det här var. Inte ens Whoopi Goldberg kunde rädda det magplasket.

Betyg: 2/10

Star Trek: The Next Generation. Säsong 2, avsnitt 4/22. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 4 långfilmer och 132 tv-avsnitt.