DS9: It’s Only a Paper Moon. Det där Nog har PTSD i holosvitens Las Vegas-nattklupp.

Nog är tillbaka på Deep Space 9 för första gången efter slaget på AR-558, försedd med ett nytt ben istället för det han förlorade i striden. Men han har lite svårt att återanpassa sig till tillvaron på rymdstationen. Någon form av fantomsmärtor värker i det nya benet, så han måste gå runt med käpp. Och han tycker att alla omkring honom behandlar honom annorlunda än tidigare. Fast det egentliga problemet kryper fram långt senare, han är traumatiserad efter förlusten av benet och för första gången livrädd för kriget som pågår utanför.

Traumat löser han först på egen hand genom att tillbringa det mesta av sin vakna tid i sängen där han lyssnar på I’ll bee seeing you på repeat – den låt som Bashir spelade både före och efter drabbningen på AR-558 Men när rumskompisen Jake håller på att bli galen på den begränsade spellistan (kunde inte Nog använt lurar?) så tar den unge krigsveteranen sin tillflykt till mannen som spelat in låten för att lyssna live i stället – det vill säga till Vic Fontaine i 60-talsnattklubben som finns i ett av holosvitsprogrammen.

Nog trivs så bra på nattklubben att han förlägger hela sin rehabilitering dit, flyttar in på heltid helt enkelt. Och de som kommer för att besöka honom där bemöter han antingen svalt eller direkt aggressivt. Däremot engagerar han sig extremt mycket i Vic Fontaines värld. Han tar tag i etablissemangets bokföring, och börjar till och med skissa på en utbyggnad av det virtuella casino som Fontaine driver i programmet. Nog gör helt enkelt rätt för sig, och vistelsen är även på andra sätt en bra deal för Fontaine. Han är ju ett hologram som vet om att han är ett hologram. och det här är första gången som han upplever hur det är att leva dygnet runt – eftersom programmet aldrig stängs av när Nog är där inne. Lite oväntat är en av de stora kickarna för Fontaine att prova på hur det känns att sova på nätterna.

Men säg det roliga som varar för evigt, ens på ett holodäck. Ezri Dax, som är den som förordat att Nog ska få hänga på holodäcket så länge han vill, börjar tröttna på sin patients ovilja att på nytt ta sig ut i verkligheten. Så hon använder lite list för att få Vic Fontaine att inse att han börjat glömma det egentliga syftet för Nogs vistelse på holodäcket. Men hon gör det genom att ge komplimanger för hans extremt smarta och effektiva behandlingsmetod:

EZRI: I should know better by now than to ask you to give away your secrets. You probably have the whole thing all mapped out. I mean, what am I thinking? That this new casino is anything more than a ploy? That you’d actually let him live out the rest of his life in a holosuite? 

VIC: No, of course not, I mean. The casino’s just a ploy, like you said, you know. 

EZRI: They’ll be so glad to have him back. 

VIC: Yeah. He is better, isn’t he. 

EZRI: It’s like you said. He just needed a break from reality. Now all that’s left is to decide when he’s ready to go back. But I’ll leave that up to you. See you around. 

Och Vic Fontaine drar inte ut på separationen, utan gör slut med Nog samma kväll. Och det är när han konfronterar Nog som sanningen om ferengins tillstånd till sist kommer fram:

NOG: I’m scared, okay? I’m scared. When the war began, I wasn’t happy or anything, but I was eager. I wanted to test myself. I wanted to prove I had what it took to be a soldier. And I saw a lot of combat. I saw a lot of people get hurt. I saw a lot of people die, but I didn’t think anything was going to happen to me. And then suddenly Doctor Bashir is telling me he has to cut my leg off. I couldn’t believe it. I still can’t believe it. If I can get shot, if I can lose my leg, anything could happen to me, Vic. I could die tomorrow. I don’t know if I’m ready to face that. If I stay here, at least I know what the future is going to be like. 

VIC: You stay here, you’re going to die. Not all at once, but little by little. Eventually you’ll become as hollow as I am. 

Vic får faktiskt tvångsvsluta sitt program för att få ut Nog i verkligheten igen. Men i en liten epilog får vi reda på att allt löst sig. Förstås.

It’s only a paper moon är ett avsnitt som desperat är i behov av en b-handling (eller är det till och med en a-handling som fattas?). Vi får i och för sig här se hur Ezri DAx börjar växa in i sin roll som ansvarig för den mentala hälsan på rymdstationen. men det räcker inte riktigt för att staga upp den underhållande, men lite enformiga skildringen av livet i holoprogrammet. Jag tycker att det saknas något, helt enkelt. Det blir för enahanda och enkelt för mig. Det här att folk blir beroende av holoprogram borde ju vara ett ganska vanligt fenomen i det här universumet, och borde inte komma som någon chock eller överraskning.

Jag har förstått att upphovspersonerna själva däremot är förtjusta i den här historien, men jag undrar om inte det beror på att de själva börjat tröttna på Deep Space 9 och desperat vill därifrån Får känslan att de gärna hade förlagt resten av säsongen till en holosvit, men så var det ju det där kriget som måste få ett slut också.

Bra infallsvinkel och idé, och en viss fördjupning av Nog. En rollfigur som annars inte har särskilt mycket tid i fokus i den här serien. Men kanske att serieskaparna är lite för förtjusta i den där klubben från 60-talet, den har förekommit lite väl ofta i serien på sistone. Eller så är jag bara sur över att det inte verkar uppstå det minsta homoerotisk stämning mellan Fontaine och Nog. Det hade ju kunnat spica upp den här anrättningen en smula.

Betyg: 6/10.

Star Trek: Deep Space Nine. Säsong 7, avsnitt 10/26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 8 långfilmer och 578 tv-avsnitt.

DS9: Take Me Out to the Holosuite. Det med basebollmatchen som gud glömde.

Nej, jag har inte övergivit det här bloggprojektet. Det är bara det att jag är på filmfestival i Cannes, och då är det ytterst svårt att klämma in ett avsnitt av Star Trek i schemat. Eller ens skriva om det här avsnittet, som jag kollade på i förväg, innan jag åkte till rivieran.

Och om vi ska vara helt ärliga så var jag lite osäker på om Take me out to the holosuite ens var värt ett blogginlägg. Jag menar, ett helt avsnitt om en basebollmatch mellan Siskos polare i “Niners” och ett gäng vulcaner, ledda av Siskos nemesis på Starfleet Academy. Kan det bli vidrigare?

För min del är svaret “nej”. Men jag orkar inte ens gå igång och såga det här på något vällustig sätt. Det är jag lite för traumatiserad för att palla. Jag trodde faktiskt varken ögon eller öron när jag sakta men säkert insåg att den där basebollmatchen inte var en fejkstart eller en bihandling, utan hela handlingen. Det här ÄR faktiskt det värsta Star Trek producerat sedan det där Robin Hood-avsnittet.

Ska bara också lite skamset inflika att idrottsfilmens dramaturgi ändå visar sig vara förödande stark, även hos mig. En liten, kort stund satt jag faktiskt och tyckte att det skulle bli lite spännande att se om Worf skulle kunna träffa bollen medan matchen höll på. Sedan kom jag till mina sinnes fulla bruk igen. Jag menar, det där påklistrade slutet där Sisko gör sin vulcanske fiende galen genom att inte sörja nederlaget utan glädjas åt det enda poäng som hans lag lyckades skrapa ihop. Det hade verkligen passat i ett barnprogram.

Men visst, det här är väl rätt åt mig. Jag menar här jag i tidigare inlägg lagt ut texten om hur jag gillar genreexperiment och avsnitt som konsekvent bryter av mot den vanliga lunken i serierna. Och det får man ju trots allt säga att Take me out to the holosuite gör. Bara ytterligare ett bevis på den gamla sanningen om att man ska vara försiktig med vad man önskar sig.

Betyg: 2/10.

Star Trek: Deep Space Nine. Säsong 7, avsnitt 4/26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 8 långfilmer och 564 tv-avsnitt.

DS9: His way. Det där Odo och Kira holodäcksdejtar.

Det här är lätt det märkligaste Star Trek-avsnittet på mycket, mycket länge. Ett holosvitsäventyr där Odo tar emot tips om hur han ska ragga på Kira från ett självmedvetet hologram av sångaren Vic Fontaine (som jag var helt säker på spelades av den verklige Vic Fontaine, tills jag insåg att det var en påhittad rollfigur). Fast dejtingtips är kanske fel ord. Fontaine iscensätter olika saker i holosviten. Först låter han Odo låtsas spela piano (alltså pinsamheten under den scenen), sen blir han uppvaktad av groupies. Allt för att ge Odo lite självförtroende när det gäller quinnorna.

För att verkligen få Odo i rätt stämning så skapar Fontaine sedan en holokopia av Kira, för en ordentlig testrunda antar jag. Någonstans här freakar Odo och drar sig ur det hela. Jag tror givetvis att det beror på att han inser hur creepy det är att hångla med en holokopia av en kollega, men sedan får jag för mig att skälet till att han drar är att holo-Kira inte är tillräckligt lik originalet. För när Vic lockar Odo med en ny, förbättrad Kira-klon så dyker han upp på nytt i holosviten, redo för romans.

Fast grejen är bara den att det inte är en holokopia av Kira den här gången, utan Fontaine har lockat den äkta varan till Fontaines klubb. Så bägge i paret blir lurade in i dejten. Han vet inte att det är den verkliga Kira han äter middag med, och hon vet inte att han egentligen tror att hon är ett hologram. När sanningen kommer fram rusar bägge bort från holosviten, asförbannade.

Det som är lite bisarrt här är att Kira inte blir avskräckt, eller ens lite äcklad över att Odo fått för sig att dejta kopior av henne i holosviten. Jag menar, exakt när tycker man att det där är läskigt? När någon dansar med ens holokopia? Hånglar med den? Ligger? Infördes det inte regler kring det olämpliga i att skapa hologram av sina kollegor i The Next Generation? För hur vet Kira att det är första gången som Odo iscensätter en dejt som den här? Han kanske bara gillar att göra första dejten-lajv, gång på gång på gång på gång. Nej, Kira blir faktiskt inte arg alls, utan inser snarare att hon nog borde försöka göra slag i saken med Odo. Hon bjuder ut honom på middag, han börjar gräla och så slutar allt i att de två börjar kyssas mitt på Promenaden (blev sjukt nyfiken på vilket sätt som Odo simulerar tunga när han kysser).

?KIRA: Now, are we going to have dinner together or not?
(Their voices get louder and louder.) 
ODO: And if we do, then what? 
KIRA: I don’t know. Maybe we could go dancing. 
ODO: And after that I suppose you’ll expect me to kiss you. 
KIRA: Well, it’s possible. 
ODO: Then who needs dinner? Why don’t I get it over with and kiss you right now? 
KIRA: Well why don’t you? 

Det är inte bara innehållet i det här avsnittet som är lite märkligt, utan även mina reaktioner på det. För jag går från irriterad, på gränsen till förbannad över hur löjligt allt är i “His way”, för att mot slutet ändå tycka att det är lite mysigt att Odo och Kira börjar nuppa. Så mycket sexuell spänning som byggts upp under nästan sex år mellan de två rollfigurerna, fatta vilken LÄTTNAD för alla ombord på Deep Space 9 när de äntligen börjar ligga med varandra. Kan ju verkligen unna de två det där, mitt under brinnande krig och allt. Jag tror ju inte för ett ögonblick att det där förhållandet kommer att hålla, men det är ju en helt annan sak.

Betyg: 6/10.

Star Trek: Deep Space Nine. Säsong 6, avsnitt 20/26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 8 långfilmer och 548 tv-avsnitt.

DS9. Inquisition. Första avsnittet med Sektion 31!

Bashir har verkligen en urusel dag i Inquisition. Först så är han jättejättejättetrött när väckarklockan ringer tidigt, sen måste han ställa in resan till en läkarkonferens eftersom en sur Federationsgubbe tror att någon ombord på Deep Space 9 spionerar åt Dominion. När alla befälen sätts i husarrest så får han fel frukost till rummet (maskar istället för pannkakor) och sedan, till sist, on top of everything else, så inser han vem det är som är misstänkt för det här spionaget. Han själv.

Som om inte det var illa nog så tror alla Bashirs bästa kompisar också att han spionerat (fast att han kanske inte fattat det själv utan eventuellt varit under någon form av psykisk blockering under själva spionjobbet). Sedan, mitt i natten (Bashir får aldrig sova ut i det här avsnittet), så kommer den onde internutredaren för att i smyg föra iväg doktorn till en annan rymdbas där han ska sättas i isoleringscell. Fast då transporteras Bashir helt plötsligt iväg till ett Dominionskepp där en Vorta säger att han faktiskt ÄR en Dominionspion. Vilka MARDRÖMSLIKA DYGN, eller hur?

Men så var det ju inte heller på riktigt, utan någon form av extremt sadistiskt holodäckstest som den sure Stjärnflottegubben, Luther Sloan, satt samman för att kolla om Bashir är spion eller inte. Egentligen hade de tänkt plåga Bashir ytterligare några dygn, men så hade de gjort en miss och glömt lägga in i programmet att O’Brien vridit axeln ur led nyligen. Det räckte för att den klipske Bashir skulle förstå att allt var fejk (O’Brien skrek inte när Bashir tog honom på axeln, och sedan gav han fel svar på var han vridit den ur led).

Helt och hållet förvånad blev jag kanske inte över den här vändningen i intrigen. Några ledtrådar till bluffen fanns det ju invävda i handlingen. Jag reagerade nog ändå starkast på att alla var så tjaskiga mot Bashir, och det utan att några egentliga bevis mot honom presenterats. I övrigt var jag fullt upptagen med att njuta av den krypande mardrömslika stämning som man skapat i Inquisition. Där liksom saker och ting först sakta blir värre och värre, för att sedan accelerera mot allt mer kafkaeska situationer.

Från början tänker både jag som tittar och Bashir själv att anklagelserna mot honom måste vara någon form av missförstånd, något som måste gå att reda ut på någon timme eller så. Men mot avsnittets slut så finns det inte längre någon alls som tror på Bashirs oskuld, utan alla verkar tycka att det räcker med indicier för att fängsla honom. Att han ljög om att vara genetiskt modifierad en gång i tiden verkar diskvalificera allt han säger till sitt försvar.

När Bashir avslöjat Sloans lilla teaterstycke får han veta att det hela är en operation iscensatt av den hemliga, autonoma underrättelsetjänsten Sektion 31. Och när man nu clearat Bashir från spionmisstankarna så erbjuder man istället honom jobb som spion för Sektion 31. Feltajmat är väl ett understatement. Hur ska Bashir kunna vara säker på att det här inte bara är ytterligare någon form av konstigt test, som sedan kommer att användas mot honom? Men faktum är att Bashir verkar skita i det där med rädslan, han är framför allt moraliskt upprörd över blotta tanken på att det finns verksamheter som Sektion 31 inom Stjärnflottan.


SLOAN: Section thirty one was part of the original Starfleet charter. 
BASHIR: But that was two hundred years ago. Are you telling me you’ve been working on your own ever since? Without specific orders? Accountable to nobody but yourselves? 
SLOAN: You make it sound so ominous. 
BASHIR: Isn’t it? Because if what you say to me is true, you function as judge, jury and executioner, and I think that’s too much power for anyone.

Det är inte så konstigt att Bashir aldrig hört talas om organisationen tidigare, eftersom de uppfanns till just det här avsnittet. Ett faktum som jag antar att de som är showrunners för Discoverys andra säsong är ganska tacksamma över (vad skulle den säsongen annars ha handlat om?). Vi kan också notera att den där lite kinkyklubb-aktiga dresscoden var i bruk inom Sektionen redan här. En betydligt tuffare stil än de konstfiberpyjamaser som resten av Stjärnflottans medlemmar tvingas bära, både i Deep Space Nine och i Discovery.

Det här ett ganska raffinerat avsnitt. Jag gillar den där lite overkliga känslan kring Bashir, när alla successivt börjar ta avstånd och se på honom med misstro. Hade jag inte vetat hur stor roll Sektion 31 har i Discovery, så hade jag nog sett introduktionen av dem här som något av ett fuskslut. Hmm, vi vet inte hur det här avsnittet ska sluta, så vi HITTAR HELT ENKELT PÅ EN HELT NY HEMLIG ORGANISATION SOM FÅR GÖRA VAD DE VILL. DET GJORDE VI JU MED CARDASSIERNA OCH DET BLEV JU COOLT.

Betyg: 8/10

Star Trek: Deep Space Nine. Säsong 6, avsnitt 18/26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 8 långfilmer och 543 tv-avsnitt.

VOY: The Killing Game, pt 1 och 2. Det med hirogener, nazister och holodäckskrig.

Ska man nu flippa ut i ett holoäventyr, så ska det göras på det här sättet. Med en fiende som tar över Voyager, förvandlar större delen av skeppet till holodäck och sedan jagar besättningen genom olika scenarion från Jordens och andra Federationsplaneters historia. Bara den första delens teaserscen, med Janeway som Klingon, är värd hela månadsavgiften till Netflix.

Det är alltså de inte så supercharmiga hirogenerna som är med i serien i ytterligare ett avsnitt. Nu med en ledare som är mycket orolig över framtiden. Framför allt hur det ska gå med hirogenernas kultur och civilisation, när folket blir allt mer utspritt över galaxen på jakt efter nya arter att döda och göra troféer av. Han funderar till och med över vad som händer när det är slut på arter att ta livet av. Vad ska då deras art pyssla med?

Svaret på den här gåtan är alltså Voyagers holoteknik, en fantastisk källa till olika jaktscenarion, där man dessutom kan döda sina byten om och om och om och om igen. Resten av tiden kan man sedan ägna åt att skriva litteratur om jakt, eller skapa konst om jakt, eller….ja, vad nu än den hirogenska kulturella överbyggnaden består av. När vi kommer in i det här avsnittet har hirogenerna redan total kontroll över Voyager, men de roar sig fortfarande med att jaga levande byten, snarare än hologram. Närmare bestämt Voyagers besättning, som placerats ut i olika holoäventyr. Där jagas de tills de åsamkats så pass allvarliga skador att de inte kan fortsätta fly. Då skickas de till sjukan för att lappas ihop igen, och sedan är det bara att bege sig ut i nästa äventyr för att agera bytesdjur.

Fast den där reinkarnationen från holoäventyr till holoäventyr är inte besättningen själva medvetna om. Samtliga, utom Harry Kim, är försedda med en form av neuroblockerare som gör att de lever helt och fullt i det holoäventyr de placeras i. Helt utan några minnen av Voyager eller andra, tidigare, holodäckssimulationer. Harry Kim är den enda människan på Voyagers brygga, men förstås inte helt nöjd med situationen. Han och hololäkaren sätter tillsammans en plan i verket för att försöka få ge Voyagers besättning deras medvetanden och minnen tillbaka,

En stor del av det här avsnittet utspelas i en simulering som utspelas i en liten fransk stad, ockuperad av tyskarna under andra världskriget. Och det är faktiskt ren och skär Star Trek-magi med scenen där hirogener klädda i nazi-uniformer kommer in på en fransk nattklubb där en sjungande Seven of Nine står för underhållningen. Å andra sidan är det nästan lika kul att se en totalt personlighetsförändrad Neelix som stridskåt klingon på ett annat holodäck.

Det är när Kims plan för att återta kontrollen på Voyager börjar gå i lås som det här avsnittet kilar ytterligare några underhållande snäpp till uppför skalan mot total surrealism. En explosion spränger upp ett stort hål i ett av holodäckens vägg, vilket skapar en öppning mot flera däck och korridorer på Voyager. Gränsen mellan holodäck och “vanligt skepp” suddas ut, precis som holodäckskriget och besättningens uppror mot hirogenerna, Även allierade- och nazistsoldater är involverade i konflikten. Ja, till och med en och annan klingon gör entré i den där lilla franska 40-talsstaden.

Jag gillar verkligen den smått vansinniga utvecklingen i bägge delarna av The Killing Game, men känner lite extra kärlek gentemot handlingen i den andra delen som verkligen urartar och blir jättekonstig. Och jätteunderhållande. Sedan finns det några små detaljer som gör mig extra kär i det här dubbelavsnittet, som när Harry Kim i sin stjärnflotteuniform möter en andra världskrigsversion av Paris i en korridor, och Paris först inte tror på Kims försäkran om att han är amerikan. B’Elanna som en fransk ung kvinna, gravid med ett tyskt befäl är också en birollsfigur som känns extra minnesvärd. Precis som scenen där en nazist hetsar några hirogener så att de bryter mot sin ledares order.

Briljant och smart. Ett avsnitt som lyckas vara underhållande, samtidigt som det finns en hel del politik och historia invävt i handlingen. Äntligen ett holodäcksäventyr som inte kändes som menlös maskeradlådeunderhållning. Som jag sagt tidigare, det är sådana här avsnitt som förgyller det här bloggtittandet för mig. Och, vet ni, det nästan kändes bara som ‘Allå ‘allå ’emliga armén när det var meningen. Däremot hoppas jag att det där är det sista vi ser av hirogenerna på ett tag. Rätt trött på dem nu.

För övrigt, så verkar det här vara prototypen till det som senare blir Voyagers långfilmslånga avsnitt, ett dubbelavsnitt som sändes back to back på tv-kanalen UPN.

Betyg: Pt 1: 8/10, Pt 2: 9/10.

Voyager. Säsong 4, avsnitt 18 & 19/26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 8 långfilmer och 538 tv-avsnitt.

VOY: Worst Case Scenario. Det med myteriholorollspelet som flippar ut.

Det känns verkligen som om författarna och producenterna haft “roligt på jobbet” när de skapade den här äventyret. Berättelsen om ett holodäckäventyr som blir lite för verkligt för sitt eget bästa känns ganska ofta som en lite skruvad kommentar till deras egen verklighet. Worst Case Scenario är ytterligare ett av de avsnitt som på sistone visat att serien har förutsättningar att förflytta sig bort från det förutsägbara och repetitiva.

Lite komiskt blir det i och för sig att man i Voyager väljer att återuppliva sin Maquis-intrig ungefär samtidigt som hela den storylinen avslutas i Deep Space Nine. Här i form av ett holodäcksäventyr som B’Elanna upptäcker gömt långt ner i någon databas. Det visar sig vara ett spel som utspelas precis i början av Voyagers resa genom Deltakvadranten, där Chakotay leder ett myteri mot kapten Janeway. Hela avsnittet börjar inne i holodäcksäventyret, som en förlängd fejkstart ungefär, men där vana tittare ganska snart förstår att handlingen snarare är förlagd till Voyagers första säsong, än den nuvarande tredje.

Ryktet om det här lite vågade holodäcksäventyret sprider sig snabbt på Voyager, men Janeway tar dess existens och den fiktiva komplotten mot hennes ledarskap på ett ovanligt lättsamt sätt. Till sist kommer det fram att det hela från början faktiskt var tänkt som ett träningsprogram för säkerhetsavdelningen, författat av Tuvok. Han valde dock att aldrig slutföra det eftersom samarbetet mellan Maquis- och Federationsbesättningarna gick så bra. Men då den underhållningstörstande besättningen på Voyager kräver ett slut på historien så försöker Tuvok och Paris samarbeta om att skriva en upplösning på dramat. En rad rätt komiska situationer uppstår, där deras gemensamma skrivprojekt utsätts för en rad slitningar – allt från andra personers goda råd och idéer till en allmänt grälsjuk stämning mellan de två författarna om karaktären på upplösningen. Men när de två öppnar upp holodäcksprogrammet för att komplettera storyn så triggar man också igång ett helt nytt slut på historien – författat av förrädaren och ärkefienden Seska och dolt i Voyagers databaser innan hon valde att hoppa av.

Borta är nu det här avsnittets lättsamma komiska stämning. I stället är Tuvok och Paris fångna i ett holodäcksäventyr där upplösningen redan är färdigskriven som en tragedi. De ska dö. Inget de gör verkar kunna ändra intrigen och Seskas program blockerar också transportörerna, så de kan inte strålas ut från holodäcket. Och när Janeway tar sig in i dramat för att skriva om handlingen utifrån så kompenserar bara Seskas program det med en ny variant av den tragiska ändpunkten. Inte förrän Tuvok lyckas rigga ett phasergevär till en bomb så ändras slutet på historien.

Att holoäventyr löper amok och blir betydligt mer på allvar än vad det var tänkt, det har vi sett en rad varianter på tidigare. Det roliga här är avsnittets oväntade kast från komedi till dödligt allvar, och så förstås metaperspektivet. Det är svårt att inte se Worst Case Scenario som i åtminstone till viss mån en liknelse kring manusförfattare och producenters situation när klåfingriga tv-bossar och mellanchefer ska ge sig in och “förbättra” manus och intriger.

Kul är det i varje fall, en av de absoluta höjdarna i denna tredje säsong.

Betyg: 9/10.

Voyager. Säsong 3, avsnitt 25/26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 8 långfilmer och 483 tv-avsnitt.

VOY: Real Life. Det där hololäkaren bildar familj och Paris åker in i en rymdcyklon.

Familjetemat fortsätter i Star Trek våren 1997, det är tredje avsnittet i rad nu, faktiskt. Den här gången är det hololäkaren som kommit på ett nytt sätt att förbättra sina algoritmer. Att plantera in personlighetsdrag från stora tänkare i läkarprogrammet gick ju inte så bra, men att samla in erfarenheter från familjeliv borde ju vara både utvecklande och ganska säkert, tänker hololäkaren och skapar en idealfamilj att hänga med. När han bjuder in några kollegor på middag hos sin egen version av Familjen Bra så slutar det med att B’Elanna freakar. En familj där alla är väluppfostrade, disciplinerade och avgudar familjefadern har inget med äkta familjeliv att göra, menar hon. Med hololäkarens tillåtelse lägger hon in några slumpartade algoritmer i programmet för att göra det hela mer realistiskt. Resultatet blir förstås rena skräcken.

Sonen blir rebellisk och aggressiv och hamnar i dåligt klingonskt sällskap. Dottern är slarvig och hittar inte sina saker och – kanske värst av allt – frun har en egen karriär. Hololäkaren, eller Kenneth som han kallas av sin familj, försöker använda alla sina pedagogiska kunskaper för att komma till rätta med familjens smått kaotiska samliv. Familjeråd verkar ju som en bra idé, men han glömmer bort att förankra sina beslut hos sin partner och allt slutar i att saker och ting bara blir ännu värre. Innan han hinner försöka någon ny strategi kommer sedan tragedin och knackar på. Dottern är med om en olycka och får llivshotande skador. Hololäkaren väljer då att släcka ner familjeprogrammet för den här gångenoch anser sig fullärd. Det är då Tom Paris kommer med en känslosam drapa om vad det egentligen innebär att vara familj:

PARIS: You created that programme so you could experience what it’s like to have a family. The good times and the bad. You can’t have one without the other. 
EMH: I fail to see why not. 
PARIS: Well, think about what’s happened to us here on Voyager. Everyone left people behind, and everyone suffered a loss, but look how it’s brought us all closer together. We found support here, and friendship, and we’ve become a family in part because of the pain we shared. If you turn your back on this programme, you’ll always be stuck at this point. You’ll never have the chance to say goodbye to your daughter, or to be there for your wife and son when they need you. And you’ll be cheating yourself of the chance to have their love and support. In the long run, you’ll miss the whole point of what it means to have a family.

Ibland har jag funderat på om producenterna till Star Trek-serierna fokuserar lite för mycket på technobabble och lite för lite på känslor. Det är trots allt ganska sällan som man sitter och gråter i tv-soffan till de här avsnitten. Men i slutet av Real life visar man hur man verkligen behärskar det här med sentimentalitet. När hololäkarens dotter ligger för döden så trycker man på så många sentimentalitetsknappar man kan. Och scenen fungerar nog extra bra, eftersom man inte riktigt är beredd på tragedin. Allt började ju som en glad och lite corny komedi, och nu ligger ett barn och dör på tv!

Voyagerproducenterna verkar däremot lite mer ängsliga när det gäller att göra avsnitt som helt fokuserar på mellanmänskliga relationer. Att låta Real life bli hololäkarens motsvarighet till Ferengi love songs kommer alltså inte på fråga. Därför har man kastat in en b-handling som i korthet skulle beskriva som att Paris åker in i en rymdtornado (man kallar den visst för en astralvirvel), och efter ett tag kommer ut igen. Lite häftiga effekter döljer att det här egentligen är en helt meningslös intrig som inte tillför serien något alls, och nätt och jämnt ens är spännande. Men snyggt är det.

Trots den svagare b-handlingen så är det här ett underhållande avsnitt. <<hololäkaren är verkligen så mycket mer underhållande i sin strävan efter att bli människa än vad den lite mer corny motsvarigheten i The Next Generation, Data, någonsin var. Det är väl faktiskt hololäkarens bitskhet och arrogans som gör honom till en mycket mer tacksam rollfigur att utsätta för jobbiga storylines än den betydligt mer seriöse och naive Data.

Betyg: 8/10.

Voyager. Säsong 3, avsnitt 22/26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 8 långfilmer och 477 tv-avsnitt.