VOY: Fair Haven. Det där Janeway ligger med en irländsk bartender från 1800-talet.

Hade precis sett klart andra säsongen av Derry Girls när jag började kolla på det här avsnittet, och det blev ju lite av en irländsk kulturchock att på ett ögonblick förflyttas från religionsmotsättningarnas Nordirland på 1990-talet till en idyllisk holodäcksversion av en gammal 1800-talsby på irländska landsbygden. En rätt så kvävande nostalgitripp i det senare fallet, faktiskt. Allt det där irländska myspyset i Voyager fick mig mest av allt att associera till ett besök i smurfbyn. Allt, precis allt, är ju pittoreskt och gulligt i den här tillrättalagda versionen av forna dagar. Men det är i denna högst artificiella historiska miljö som kapten Janeway till sist äntligen tillåter sig själv att bli kär, i en holodäcksrenderad barägare med mysig skäggstubb.

Jag är inne i en lite motig period med Voyager just nu, eller så är det kanske serien som har en mid season-svacka. Fair Haven föll mig nämligen inte riktigt i smaken, även om det inte var fullt lika dåligt som de två senaste avsnitten i den här säsongen. I Fair Haven är vi tillbaka i en av Voyagerproducenternas favoritsubgenrer: klyschiga rekonstruktioner av gamla tiders Europa på holodäcket. En undergenre som jag faktiskt trodde självdog i det extremt underhållande dubbelavsnittet The Killing Game, det där ett andra världskriget-holoäventyr blandas med ett klingonprogram och sedan sprider sig till hela skeppet i en minst sagt kaotisk final. Men tydligen har det inte avskräckt författarna för att misshandla ytterligare en europeisk identitet på holodäcket.

Fair Haven är alltså ett nyskrivet holodäcksprogram, skapat av Tom Paris. Ett ovanligt populärt tidsfördriv eftersom Voyager hamnat mitt i en gigantisk energivåg. För att hålla humöret uppe hos besättningen så har man infört en “öppen dörr-policy” till det nya holo-äventyret. Och det är alltså här som Janeway träffar och blir intresserad av bartendern Michael Sullivan.

Efter det första mötet med Sullivan på hans bar går Janeway snabbt in i holodäcksmatrisen och börjar förbättra honom. Gör honom lite längre, lite mer intellektuell och en smula mer offensiv till sitt sätt. Hon passar också på att radera hans fru från handlingen i äventyret. Sedan är det bara för Janeway att spela spelet, men inte utan att skämmas lite när hon inser att resten av besättningen förstår exakt vad hon håller på med.

Nu verkar det inte vara något extremt uppseendeväckande med att Janeway skaffat sig en holo-lover, även om jag fortfarande inte är helt säker på hur accepterat det är att holodäckens befolkning fungerar som Voyager-besättningens sexarbetare. I systerserien Deep Space Nine var det ju mer eller mindre uttalat att Quarks holosviter erbjöd en hel del erotiska upplevelser, men det var ju en privat verksamhet. Här är det ju fråga om ett Federationsskepp, där ju i stort sett all verksamhet och mellanmänskliga relationer verkar vara reglerade i olika dokument. Konversationen som Janeway har med Chakotay i ämnet indikerar i varje fall att det inte är ett moraliskt problem att ligga runt på holodäcket. Och att hon knappast är ensam om det…

CHAKOTAY: I couldn’t help but notice he (Sullivan) seemed a little taller than the last time I saw him. 
JANEWAY: Yes, I made a few modifications. 
CHAKOTAY: In the interest of Irish culture. 
JANEWAY: Exactly. 
CHAKOTAY: You seemed embarrassed when I ran into you. There was no reason to be. It was nice to see you having a little fun. 
JANEWAY: He is rather charming, isn’t he? Too bad he’s made of photons and forcefields. 
CHAKOTAY: I never let that stand in my way.

Och i ett samtal med hololäkaren verkar det snarast som om Voyagers medicinska överkucku tycker att Janeways pippande på holodäck vore bra för hennes hälsa.

JANEWAY: Well, you know the story. Girl meets boy, girl modifies boy’s subroutines.

HOLOLÄKAREN: Did you have intimate relations? 

JANEWAY: That’s none of your business. Let’s just say it was a memorable three days. 

HOLOLÄKAREN: I don’t see the problem. 

JANEWAY: Don’t you? Michael Sullivan is exactly my type. Attractive, intelligent. We share the same interests. And if there’s something I don’t like, I can simply change it. 

HOLOLÄKAREN: I’ve noticed that humans usually try to change the people they fall in love with. What’s the difference? 

JANEWAY: In this case, it works. We had a picnic by the lake yesterday afternoon. Michael drifted off to sleep. His head was lying on my shoulder and I remember thinking, this is close to perfect. Then he began to snore. Did I nudge him with my elbow hoping he’d roll over and stop? Did I whisper in his ear to wake him? No. Why bother? When I could simply access the computer and alter his vocal algorithms? And that’s exactly what I was about to do, when I realised that everything around me was an illusion, including him. So I left. I almost wrote him a note to say goodbye. Can you believe that, a Dear John letter to a hologram? 

HOLOLÄKAREN: I understand your trepidation, but you’re the captain. You can’t have a relationship with a member of your crew. They’re all your subordinates. So where does that leave you? The occasional dalliance with a passing alien? Voyager could be in the Delta Quadrant for a very long time. A hologram may be the only logical alternative.

Janeway är alltså extremt tänd på Sullivan, samtidigt som det faktum att hon själv varit med och skapat hans personlighet verkar tar bort lite av det roliga. Kanske skulle man kunna se hela det här avsnittet som en skildring av Janeways process för att kunna acceptera sig själv som någon som använder hologramsexhjälpmedel. Det känns i alla fall som en lite roligare tolkning än den som finns i manuset, där hela avsnittet utmynnar i ett “kanske är jag egentligen rädd för att bli sårad av kärleken”-moment. Så banalt att det känns ovärdigt både Janeway och oss som tittar. Något lite mer intellektuellt utmanande är vi väl ändå värda? Som till exempel en lång och omständlig diskussion kring holorollfigurernas roll som projektionsyta, eller en djupdykning i det etiska problemet i att använda hologram som sexslavar. Eller, i Janeways fall, något om det moraliskt förkastliga i att efter tre dagars intensivt liggande bara springa iväg från en man som sover utan att ens skriva en lapp som förklaring.

Trots alla mina invändningar är jag förstås jätteglad över att Janeway äntligen fick till det i Fair Haven. Jag tyckte också att det var riktigt spännande när Voyager nästan höll på att gå under i det där stora energifältet. Även om manusförfattarna i den stunden verkar mena att jag främst skulle oroa mig för risken att holoäventyret med en mysig bartender skulle kunna raderas när all upptänklig reservkraft skulle användas för att få skeppet genom de sista meterna av den blå energivågen.

Betyg: 5/10.

Star Trek: Voyager. Säsong 6, avsnitt 11/26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 9 långfilmer och 621 tv-avsnitt.

VOY: Pathfinder. Nostalgiavsnittet där Barclay försöker kontakta Voyager.

I och med den här säsongen är ju Voyager den enda representanten för Star Trek-franchisen på amerikansk tv (i alla fall när det gäller nyproduktion). Kanske är det därför som upphovspersonerna i det här avsnittet försöker knyta samman handlingen i Deltakvadranten med andra delar av konceptet. Här lämnar vi för en stunds Voyagers monotona korridorer för ett avsnitt där handlingen mestadels utspelas på Jorden. Huvudperson är The Next Generation-rollfiguren Reginald Barclay med benäget bistånd av Deanna Troi. Minns ni Barclay? Han är den där lite misslyckade snubben som på ett ganska creepy sätt fantiserade om sina kollegor i specialskrivna holodäcksäventyr. Det var också han som led av transportörfobi i ett avsnitt.

Nu bor och jobbar Barclay på Jorden, men den där besattheten och utanförskapet finns fortfarande hos honom. Nu är det Voyager som han obsessar kring. Han jobbar övertid på kvällar och nätter för att hitta ett sätt att kunna ta kontakt med Voyager. Men egentligen är det samma gamla hologrammissbruk som tidigare som driver honom. En hel del (det mesta) av den där övertiden tillbringas nämligen på holodäcket där han skapat ett nytt äventyr som utspelas på Voyager, med dess besättning i huvudrollerna. Hans enda vänner, erkänner han för Deanna Troi.

Pathfinder är nämligen till stor del berättat genom samtal mellan Deanna Troi (Marina Sirtis) och Barclay. Han har kontaktat henne eftersom han behöver råd och stöd i sitt privata kaos, och hon ställer som vanligt upp. Men jag känner ganska snabbt att upplägget är lite problematiskt. Visst är Reginald Barclay en rolig filur från förr, men i det här avsnittet spelar Dwight Schultz honom med stort besvär. Han är skitdålig helt enkelt, och blir fullkomligt överglänst av Marina Sirtis. Det känns också ganska tradigt att hon, som vanligt, måste spela den stöttande kvinnan till en man med problem, medan Barclay är den som lever ut sina neuroser och passioner, och till och med får vara med om lite äventyr.

För att vara ett avsnitt som handlar om kommunikationssystem så är det ändå oväntat mycket action i Pathfinder. Barclays arbete är inte godkänt av hans chefer, så han bryter sig in på sitt jobb på natten för att tvärtemot deras direkta order försöka att skapa ett mikromaskhål för att snacka med Voyager genom. När han (så klart) blir upptäckt leder det till lite kurragömma- och jaktscener, dels på kontoret och dels på holo-Voyager. En holodäcksmiljö där förresten Chakotay och Torres bägge bär sina Maquisoutfits, en enkel men tydlig visuell signal som gör att vi tittare förstår vad som är Voyager på riktigt och vad som utspelas på holodäckets version av skeppet. Och inser hur mycket som hänt ombord under de snart sex år som serien pågått.

Precis som i förra avsnittet så är det några scener på slutet som räddar hela det här äventyret. När Barclay till sist lyckas få kontakt med Voyager, och Paris äntligen får höra sin farsa säga något snällt via länk (exakt varför Paris inte säger något själv förstod jag inte, ett “hej, pappa” hade väl kunnat vara okej) så blir allting högtidligt och lite känslosamt. Och det var väl tur, för det här avsnittet gillade jag verkligen inte. Mest är det Schultz som inte fungerar, eller i alla fall sättet som hans rollfigur är skriven på. Jag förstår inget alls av hans besatthet kring Voyager, utan tycker att alltsammans mest verkar vara problematiskt och stört.

I grunden är ju det här ett avsnitt om en person som inte mår särskilt bra, som hellre umgås med fantasikompisar på holodäck än lever i verkligheten. Jag har inget emot att en sådan person för en gångs skull är avsnittets hjälte, men det kryper nästan i kroppen på mig när jag ser Barclay hålla på och krumbukta och kråma sig i Pathfinder. Jag har svårt att se honom som ett missförstått geni, utan ser snarare en självupptagen och nonchalant person som har uppenbara problem att lyssna på andra. Kanske beror mitt ointresse för plotten också på att jag inte riktigt förstår vad som är så viktigt med att prata med Voyagerbesättningen. Först på slutet framgår det att det finns ny kommunikationsteknik som skulle kunna göra att Voyager enklare skulle kunna hålla kontakten med resten av Federationen, och att Barclays plan var att skicka över information och tekniska specifikationer kring den. Men det är så dags att få reda på det när det bara återstår några få minuter av avsnittet.

Pathfinder var nog tänkt som en härlig nostalgifrossa där publiken skulle övermannas av sin nostalgi när de, lite oväntat, fick hänga med bekanta ansikten från förr. Ett sätt att bryta Voyagers isolering, och ge serien lite välbehövlig draghjälp med The Next Generation-veteraner. Men för mig fungerade det här inte alls. Det är det avsnitt i serien som jag, hittills, tyckt allra sämst om. Då gillar jag ändå modet med att göra ett avsnitt av Voyager där det tar mer än en halvtimme innan den verkliga besättningen på skeppet som gett serien dess namn förekommer i avsnittet. Pathfinder är ju också en hint om hur man skulle kunna berätta historien om Voyager på ett annat sätt, genom att växelvis följa skeppet och livet i alfakvadranten. Men det är ju förstås en helt annan typ av serie än Star Trek hittills varit.

Betyg: 2/10.

Star Trek: Voyager. Säsong 6, avsnitt 10/26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 9 långfilmer och 620 tv-avsnitt.

VOY: Someone to Watch Over Me. Det där Seven går i kärleksskola i rymdversionen av Pygmalion.

Så korsade jag då äntligen 600-avsnittsgränsen! Det kanske låter mycket, men dessvärre innebär det att jag fortfarande har lite drygt 20% av den totala Star Trek-produktionen kvar att skriva om (och då har jag inte ens räknat med höstens tio Picard-avsnitt). Never Ending Franchise, detta.

Uppenbarligen har jag lite svårt att leva i nuet, så jag har förstås redan börjat göra lite research kring nästa spinoff-serie i raden. Eller, framför allt är det faktiskt andra människor som tagit upp Enterprise med mig. Oftast har det yttrat sig genom att de sett bekymrat på mig och förklarat hur mycket jag troligtvis kommer att hata serien. Och dess signaturmelodi. (Den var jag tvungen att leta fram och lyssna på, och det var ju verkligen det vidrigaste jag hört i Star Trek-väg, till och med sämre än den otroligt sega Deep Space Nine-vinjetten.) Men nu ska jag inte gå saker i förväg, jag har ju trots allt drygt 50 avsnitt av Voyager att kolla på innan jag är framme vid Enterprise. Someone to watch over me, till exempel. Något av en My Fair Lady förflyttad rymden. Hololäkaren har nämligen bestämt sig för att lära Seven of Nine allt hon skulle vilja veta om kärlek (men varit för skraj att fråga om). Men det slutar givetvis med att han själv blir kär i sin elev.

Det är ganska lätt att bli helt vansinnig på Someone to watch over me. Här framställer man Voyagers mest kompetenta kvinnliga besättningsmedlem som en idiot, samtidigt som man låter henne mästras av en man som ska lära upp henne i konsten att vara mer välvilligt inställd till att bli raggad. Hon ska alltså göras om för att bli mer salongfähig. Ja, ni hör, det här är kanske inte den mest progressiva eller feministiska plotten man hört talas om. Man drar sig inte ens för att göra den klassiska grejen med att låta en kvinna släppa ner sitt hår, och då framstå som otroligt mycket mer attraktiv än tidigare (det här är alltså en rollfigur som ständigt går klädd i en supertajt kroppsstrumpa, det är inte som att hennes totala foxyness kan komma som en överraskning för någon). Man kan förstås också välja att se det här avsnittet som en variant av den typen av intriger som AI:n Data ständigt utsattes för i The Next Generation. Det finns dock avgörande skillnader mellan Seven och Data: Han drömde om och längtade ständigt efter att bli em “riktig” människa, medan hon ser ner på och delvis föraktar jordbor. Det gör också Seven of Nine till mycket mer av ett hot mot samtliga normer ombord. Hon är inte gullig, som Data, utan snarare en person som gör personer omkring henne osäkra.

Så hur ska man då neutralisera detta hot? Ja, men kanske genom att skämta till det kring hennes totala oförmåga till mellanmänskliga relationer. Sevens färd mot intensivkursen i kärlek startar med ett bråk i Voyagers matsal. B’Elanna får för sig att Seven of Nine spionerar på henne och Paris, misstankar som visar sig vara helt korrekta. Seven förklarar att hon håller på med ett forskningsprojekt om människors parningsritualer, en upplysning som inte gör Torres mindre irriterad. Och ännu argare blir hon när hon läser vad Seven skrivit om henne i sin padda:

TORRES: “Stardate 52647, fourteen hundred hours. Subjects quarrel in corridor outside female’s quarters. Male returns with twelve flowering plant stems, species rosa rubifolia, effecting a cessation of hostilities. Stardate 52648, oh three hundred hours. Intimate relations resume”. How the hell do you know when we’re having intimate relations? 

SEVEN: There is no one on deck nine section twelve who doesn’t know when you’re having intimate relations. 

NEELIX: Is there a problem? 

TORRES: I want all the data you’ve collected. 

SEVEN: I haven’t completed the study. 

TORRES: Then study this. Borg provokes Klingon, Klingon breaks Borg nose. 

Den här incidenten får hololäkaren att inleda en grundkurs i romantik med Seven. Det hela utvecklas ganska snart till ett vad mellan Paris och läkaren. Om Seven kan gå på en diplomatisk mottagning med en dejt, och vara på kalaset utan att ha blivit osams med snubben eller skapa en diplomatisk incident innan hon går hem så har läkaren vunnit. När Seven får reda på vadet under festen (som hon går på tillsammans med hololäkaren) så blir hon förstås besviken, ledsen och arg. Så pass arg att läkaren förlorar sitt vad på bägge punkterna.

Det är en hel del cringe på vägen mot den här finalen. Olika övningar och en träningsdejt där Seven drar sönder sin partners arm när de dansar (hon förstår förstås inte hur det går till när man låter en man leda en när man dansar tryckare). Själv sitter jag lite och funderar på varför Seven inte riktigt har någon sexualitet i den här serien. Hon har ju uppenbarligen tillgång till känslor som ilska, men inte förmågan att älska? Eller ens bli lite kåt? Kanske är hennes kontrollbehov så stora att hon inte ens vill kännas vid den typen av känslor. Eller så är det logiska beslutet kring sex helt enkelt att det är mer effektivt med sexleksaker än med en korkad snubbe i sängen.

På vägen till kärleksexamen blir hololäkaren alltså kär i sin elev. Det finns en fin scen här, när de bägge dansar med varandra, som jag tycker mycket om. Men sedan blir det som vanligt i Star Trek: ingenting. Hololäkaren vågar inte berätta att han är kär för Seven. Medan hon, efter att ha gjort en objektiv genomgång av alla potentiella partners ombord på Voyager, dragit slutsatsen att det inte finns någon man ombord på skeppet som hon är kompatibel med. Trååååkig upplösning!

Den där diplomatiska konflikten som jag antydde tidigare i texten har att göra med ambassadör Tomin från Kadifolket. Han kommer från ett samhälle som verkar vara djupt puritanskt, och där man inte hänger sig åt några njutningar eller nöjen. Till och med deras mat är tydligen extremt okryddad, så att man inte riskerar att sätta fart på några livsandar. När ambassadör Tomin kommer på besök på Voyager är dock alla former av renlärighet som bortblåsta. Han tycker tydligen att det bästa sättet att lära känna en ny kultur på är genom mat, sprit och kvinnor. Att tokfull försöka stöta på Seven of Nine är dock en av hans riktigt dåliga idéer.

I rollen som Tomin finns en av de gästskådespelare i serien som jag blivit mest glad över att se: Scott Thompson. Han var en i gänget i det amerikanska sketchprogrammet Kids in the Hall, och en av Thompsons återkommande figurer där var Buddy Cole. En extremt homosexuell man som berättar om sitt liv:

Buddy Cole lever för övrigt fortfarande. Thompson har återupplivat honom och uppträder just nu (juli 2019) med The Buddy Cole Monologues. Det skulle inte förvåna mig om det just var Buddy som gjorde att Thompson fick den här rollen.

Scott Thompson är själv bög, och det var förstås lite extra roligt att se honom här som en kjolstygsjagande man med dåligt ölsinne. Men slutet på den här b-intrigen var något av en besvikelse. När Tomyn försöker dölja sin grova bakfylla så visar det sig att Tomins överordnade, den på ytan stränge Abbot, har en hel del förståelse för att man testar på både det ena och det andra.

ABBOT: There are many distractions aboard this vessel. You didn’t indulge in any of their more colourful traditions? 

TOMIN: Of course not. 

NEELIX: We followed the itinerary that you approved, to the last detail. 

ABBOT: Oh, shame. 

TOMIN: Your Holiness? 

ABBOT: It isn’t a violation to explore new experiences, as long as you don’t make a habit of it. 

TOMIN: I see your point. 

Är extremt kluven inför detta äventyr. Delvis en ursunkig historia om kärleksskola för överintelligent kvinna, men också ett av de mer lekfulla avsnitten under den här säsongen. Och skämten är inte bara på Seven of Nines bekostnad.

Betyg: 6/10.

Star Trek: Voyager. Säsong 5, avsnitt 22/26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 9 långfilmer och 600 tv-avsnitt.

DS9: Badda-Bing Badda-Bang. Det där Vic Fontaine blir vräkt från sin klubb.

Lite oväntat har Vic Fontaine, smörsångaren i ett av holosvitsprogrammen, utvecklats till att bli en av de mest centrala rollfigurerna under Deep Space Nines yttersta dagar. Titt som tätt har han dykt upp efter sin debut i slutet av säsong sex. Lite oväntat fokus på honom – ett påhittat hologram – hade ju förväntat mig att det pågående kriget mot Dominion kräva lite mer av fokuset under den här säsongen (jo, jag vet att jag skrivit det tidigare, men känner att jag måste idka självterapi genom att skriva det här – gång på gång). I det här avsnittet har faktiskt hela järngänget på stationen så pass mycket fritid att de kan lägga ner all sin energi på att lösa en oväntad twist i holoprogrammet som Vic bor och verkar i.

Programmeraren till Vics holodäcksäventyr, någon som tydligen heter Felix, tyckte att det programmet riskerade att bli mesigt i längden. Därför la han in ett lite ruggigt äventyr som utan förvarning tar över det vanliga vegasprogrammet. Gangsters tar på ett ögonblick över hela klubben, och Fontaines sångnummer byts ut mot lättklädda damer. Skurkarna hotar dessutom Vic med stryk (och eventuellt värre saker) om han inte försvinner från stan. Det enda sättet att göra sig av med de här jobbiga typerna på är genom att besegra dem inne i holoäventyret. Skulle man i stället välja att bara starta om programmet så nollställs samtidigt Vic Fontaine och alla hans minnen. För Vic är ju något så underfundigt som en holosvitskaraktär som vet om att han är ett hologram, och faktiskt minns allt som hänt i alla de äventyr han varit med om. Det visar sig att nästan alla i ledningsgruppen för Deep Space Nine känner så starkt för Vics sak att de genast engagerar sig i hans kamp.

En Heist kommer sällan ensam. Ja, det försöket till lustighet var jag faktiskt tvungen att skriva nu, för Badda-ding Badda-dang är något av ett systeravsnitt till The Dark Frontier. I det avsnittet klädde kapten Janeway heistgenren i Star Trek-kostymer. Här, däremot, har man flyttat in Deep Space Nine-rollfigurerna i ett klassiskt Ocean’s Eleven-äventyr. Bashir, Odo, Kira och de andra ska helt enkelt råna casinot på en massa pengar så att Vics ärkefiende Frankie Eyes mister stället och saker och ting kan återgå till ordningen..

Hela avsnittet kretsar i stort sett kring denna kupp. Det moraliskt diskutabla med att man faktiskt begår ett brott (om än gentemot ett gäng gangsters) berörs inte. Däremot så vill Sisko till en början inte vara med i det här spektaklet. Och hans invändningar är främst politiska:

SISKO: You really want to know what my problem is? I’ll tell you. Las Vegas nineteen sixty two, that’s my problem. In nineteen sixty two, black people weren’t very welcome there. Oh, sure they could be performers or janitors, but customers? Never. 

KASIDY: Maybe that’s the way it was in the real Vegas, but that is not the way it is at Vic’s. I have never felt uncomfortable there and neither has Jake. 

SISKO: But don’t you see, that’s the lie. In nineteen sixty two, the Civil Rights movement was still in its infancy. It wasn’t an easy time for our people and I’m not going to pretend that it was. 

KASIDY: Baby, I know that Vic’s isn’t a totally accurate representation of the way things were, but it isn’t meant to be. It shows us the way things could have been. The way they should’ve been. 

SISKO: We cannot ignore the truth about the past. 

KASIDY: Going to Vic’s isn’t going to make us forget who we are or where we came from. What it does is it reminds us that we’re no longer bound by any limitations, except the ones we impose on ourselves.

Det där är väl faktiskt avsnittets mest laddade scen, tycker jag. Men till sist ångrar Sisko sig, och även han spelar med i det här heist-larpet, där givetvis den omsorgsfullt utarbetade planen skiter sig – men där våra vänner till sist ändå ror hem både bytet och får lyckas få tillbaka Vics klubb. .

Det här blev faktiskt inte så illa som jag befarade när jag insåg att det här avsnittet skulle vara en heist-motsvarighet till basebollsavsnittet i början av den här säsongen. Visst, jag är mycket tacksam om jag slipper se Kira som femme fatale fler gånger under det som är kvar av den här serien, men som helhet är det här en harmlös bagatall. En lek med genren, som ändå inte är helt oävet genomförd (eventuellt skrivet av någon som blivit Stockholms-syndromad, och är glad för alla genreövningar i Star Trek-miljö som inte slutar med ett Robin Hood-avsnitt). Men just har jag avslutat den där meningen, så blir jag påmind om den FRUKTANSVÄRDA slutduetten mellan Sisko och Vic – de lyckas verkligen få in hela sången i avsnittet innan eftertexterna börjar En prövning, även för en så pass garvad Trek-tittare som jag.

Betyg: 5/10.

Star Trek: Deep Space Nine. Säsong 7, avsnitt 15/26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 9 långfilmer och 590 tv-avsnitt.

VOY: Bride of Chaotica! Det där Janeway är spindeldrottningen Arachnia.

För några avsnitt skrev jag ju om att Tom Paris holodäcksäventyr som Captain Proton fått mig sugen på att köpa klassiska Blixt Gordon-avsnitt på dvd. Men frågan är om jag inte fick mitt lystmäte redan nu, i Voyager-avsnittet Bride of Chaotica! Här går nämligen serieskaparna all in i Captain Protons universum, med Janeway gästspelande som Queen Arachnia (komplett med raffig outfit och överdramatiska poser). Jag kollar en gång extra i creditlistan för att få mina goda aningar bekräftade. Jodå, det är Bryan Fuller som skrivit det här avsnittet.

Tom och Harry är alltså tillbaka på holodäcket där de leker sig igenom ett Captain Proton-avsnitt när man får oväntat besök. Två män från en annan dimension, en livsform som är foton-baserad precis som hololäkaren och figurerna på holodäcket. För de här varelserna är det äventyret på Planet X som utgör verkligheten, medan Voyager och dess kolbaserade besättning inte ens är avläsbara på deras instrument. Men främlingarnas försök att kontakta vad de tror är den främmande civilisationen på Planet X går inte så bra, den består ju av Doctor Chaoticas onda och skjutgalna hejdukar.

Men även om den här fotonbaserade aliencivilisationen inte riktigt har koll på att Voyager och dess besättning finns, så påverkar de ändå våra vänner från Federationen. Voyager har fastnat i någon form av kraftfält på grund av fotonfrämlingarna, och när det uppstår full konflikt mellan dem och Chaotica på holodäcket så påverkas även Voyager. Den enda lösningen blir att ge sig in i holoäventyret och se till att Chaotica blir avväpnad. Detta görs lämpligtvis genom att Janeway klär ut sig till spindelkungligheten Queen Arachnia och överlistar Chaotica genom sin list, skönhet och feromoner.

Ja, det blir rätt tramsigt. Men också roligt. Gillar till exempel den självironiska scenen där Paris och Kim hamnar i ett klipplandskap i Proton-äventyret och muttrar surt om begränsade budgetar och återvunna scenografier. Sedan är kanske frågan ur ett rent genreperspektiv om Voyager ens existerat som tv-serier om inte de där tidiga Blixt Gordon-följetängerna hade funnits. Bride of Chaotica! är en fin hommage till de som gått före i kampen för sf-genren. Och ett rätt så härligt avbrott i den vanliga Voyager-dramaturgin. Det känns verkligen som om serieskaparna kommit till det där stadiet där man börjar kunna testa allt mer konstiga idéer. Och jag älskar det, faktiskt.

Betyg: 9/10

Voyager. Säsong 5, avsnitt 12/26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 9 långfilmer och 581 tv-avsnitt.

DS9: It’s Only a Paper Moon. Det där Nog har PTSD i holosvitens Las Vegas-nattklupp.

Nog är tillbaka på Deep Space 9 för första gången efter slaget på AR-558, försedd med ett nytt ben istället för det han förlorade i striden. Men han har lite svårt att återanpassa sig till tillvaron på rymdstationen. Någon form av fantomsmärtor värker i det nya benet, så han måste gå runt med käpp. Och han tycker att alla omkring honom behandlar honom annorlunda än tidigare. Fast det egentliga problemet kryper fram långt senare, han är traumatiserad efter förlusten av benet och för första gången livrädd för kriget som pågår utanför.

Traumat löser han först på egen hand genom att tillbringa det mesta av sin vakna tid i sängen där han lyssnar på I’ll bee seeing you på repeat – den låt som Bashir spelade både före och efter drabbningen på AR-558 Men när rumskompisen Jake håller på att bli galen på den begränsade spellistan (kunde inte Nog använt lurar?) så tar den unge krigsveteranen sin tillflykt till mannen som spelat in låten för att lyssna live i stället – det vill säga till Vic Fontaine i 60-talsnattklubben som finns i ett av holosvitsprogrammen.

Nog trivs så bra på nattklubben att han förlägger hela sin rehabilitering dit, flyttar in på heltid helt enkelt. Och de som kommer för att besöka honom där bemöter han antingen svalt eller direkt aggressivt. Däremot engagerar han sig extremt mycket i Vic Fontaines värld. Han tar tag i etablissemangets bokföring, och börjar till och med skissa på en utbyggnad av det virtuella casino som Fontaine driver i programmet. Nog gör helt enkelt rätt för sig, och vistelsen är även på andra sätt en bra deal för Fontaine. Han är ju ett hologram som vet om att han är ett hologram. och det här är första gången som han upplever hur det är att leva dygnet runt – eftersom programmet aldrig stängs av när Nog är där inne. Lite oväntat är en av de stora kickarna för Fontaine att prova på hur det känns att sova på nätterna.

Men säg det roliga som varar för evigt, ens på ett holodäck. Ezri Dax, som är den som förordat att Nog ska få hänga på holodäcket så länge han vill, börjar tröttna på sin patients ovilja att på nytt ta sig ut i verkligheten. Så hon använder lite list för att få Vic Fontaine att inse att han börjat glömma det egentliga syftet för Nogs vistelse på holodäcket. Men hon gör det genom att ge komplimanger för hans extremt smarta och effektiva behandlingsmetod:

EZRI: I should know better by now than to ask you to give away your secrets. You probably have the whole thing all mapped out. I mean, what am I thinking? That this new casino is anything more than a ploy? That you’d actually let him live out the rest of his life in a holosuite? 

VIC: No, of course not, I mean. The casino’s just a ploy, like you said, you know. 

EZRI: They’ll be so glad to have him back. 

VIC: Yeah. He is better, isn’t he. 

EZRI: It’s like you said. He just needed a break from reality. Now all that’s left is to decide when he’s ready to go back. But I’ll leave that up to you. See you around. 

Och Vic Fontaine drar inte ut på separationen, utan gör slut med Nog samma kväll. Och det är när han konfronterar Nog som sanningen om ferengins tillstånd till sist kommer fram:

NOG: I’m scared, okay? I’m scared. When the war began, I wasn’t happy or anything, but I was eager. I wanted to test myself. I wanted to prove I had what it took to be a soldier. And I saw a lot of combat. I saw a lot of people get hurt. I saw a lot of people die, but I didn’t think anything was going to happen to me. And then suddenly Doctor Bashir is telling me he has to cut my leg off. I couldn’t believe it. I still can’t believe it. If I can get shot, if I can lose my leg, anything could happen to me, Vic. I could die tomorrow. I don’t know if I’m ready to face that. If I stay here, at least I know what the future is going to be like. 

VIC: You stay here, you’re going to die. Not all at once, but little by little. Eventually you’ll become as hollow as I am. 

Vic får faktiskt tvångsvsluta sitt program för att få ut Nog i verkligheten igen. Men i en liten epilog får vi reda på att allt löst sig. Förstås.

It’s only a paper moon är ett avsnitt som desperat är i behov av en b-handling (eller är det till och med en a-handling som fattas?). Vi får i och för sig här se hur Ezri DAx börjar växa in i sin roll som ansvarig för den mentala hälsan på rymdstationen. men det räcker inte riktigt för att staga upp den underhållande, men lite enformiga skildringen av livet i holoprogrammet. Jag tycker att det saknas något, helt enkelt. Det blir för enahanda och enkelt för mig. Det här att folk blir beroende av holoprogram borde ju vara ett ganska vanligt fenomen i det här universumet, och borde inte komma som någon chock eller överraskning.

Jag har förstått att upphovspersonerna själva däremot är förtjusta i den här historien, men jag undrar om inte det beror på att de själva börjat tröttna på Deep Space 9 och desperat vill därifrån Får känslan att de gärna hade förlagt resten av säsongen till en holosvit, men så var det ju det där kriget som måste få ett slut också.

Bra infallsvinkel och idé, och en viss fördjupning av Nog. En rollfigur som annars inte har särskilt mycket tid i fokus i den här serien. Men kanske att serieskaparna är lite för förtjusta i den där klubben från 60-talet, den har förekommit lite väl ofta i serien på sistone. Eller så är jag bara sur över att det inte verkar uppstå det minsta homoerotisk stämning mellan Fontaine och Nog. Det hade ju kunnat spica upp den här anrättningen en smula.

Betyg: 6/10.

Star Trek: Deep Space Nine. Säsong 7, avsnitt 10/26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 9 långfilmer och 578 tv-avsnitt.

DS9: Take Me Out to the Holosuite. Det med basebollmatchen som gud glömde.

Nej, jag har inte övergivit det här bloggprojektet. Det är bara det att jag är på filmfestival i Cannes, och då är det ytterst svårt att klämma in ett avsnitt av Star Trek i schemat. Eller ens skriva om det här avsnittet, som jag kollade på i förväg, innan jag åkte till rivieran.

Och om vi ska vara helt ärliga så var jag lite osäker på om Take me out to the holosuite ens var värt ett blogginlägg. Jag menar, ett helt avsnitt om en basebollmatch mellan Siskos polare i “Niners” och ett gäng vulcaner, ledda av Siskos nemesis på Starfleet Academy. Kan det bli vidrigare?

För min del är svaret “nej”. Men jag orkar inte ens gå igång och såga det här på något vällustig sätt. Det är jag lite för traumatiserad för att palla. Jag trodde faktiskt varken ögon eller öron när jag sakta men säkert insåg att den där basebollmatchen inte var en fejkstart eller en bihandling, utan hela handlingen. Det här ÄR faktiskt det värsta Star Trek producerat sedan det där Robin Hood-avsnittet.

Ska bara också lite skamset inflika att idrottsfilmens dramaturgi ändå visar sig vara förödande stark, även hos mig. En liten, kort stund satt jag faktiskt och tyckte att det skulle bli lite spännande att se om Worf skulle kunna träffa bollen medan matchen höll på. Sedan kom jag till mina sinnes fulla bruk igen. Jag menar, det där påklistrade slutet där Sisko gör sin vulcanske fiende galen genom att inte sörja nederlaget utan glädjas åt det enda poäng som hans lag lyckades skrapa ihop. Det hade verkligen passat i ett barnprogram.

Men visst, det här är väl rätt åt mig. Jag menar här jag i tidigare inlägg lagt ut texten om hur jag gillar genreexperiment och avsnitt som konsekvent bryter av mot den vanliga lunken i serierna. Och det får man ju trots allt säga att Take me out to the holosuite gör. Bara ytterligare ett bevis på den gamla sanningen om att man ska vara försiktig med vad man önskar sig.

Betyg: 2/10.

Star Trek: Deep Space Nine. Säsong 7, avsnitt 4/26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 8 långfilmer och 564 tv-avsnitt.