Ska man nu flippa ut i ett holoäventyr, så ska det göras på det här sättet. Med en fiende som tar över Voyager, förvandlar större delen av skeppet till holodäck och sedan jagar besättningen genom olika scenarion från Jordens och andra Federationsplaneters historia. Bara den första delens teaserscen, med Janeway som Klingon, är värd hela månadsavgiften till Netflix.
Det är alltså de inte så supercharmiga hirogenerna som är med i serien i ytterligare ett avsnitt. Nu med en ledare som är mycket orolig över framtiden. Framför allt hur det ska gå med hirogenernas kultur och civilisation, när folket blir allt mer utspritt över galaxen på jakt efter nya arter att döda och göra troféer av. Han funderar till och med över vad som händer när det är slut på arter att ta livet av. Vad ska då deras art pyssla med?
Svaret på den här gåtan är alltså Voyagers holoteknik, en fantastisk källa till olika jaktscenarion, där man dessutom kan döda sina byten om och om och om och om igen. Resten av tiden kan man sedan ägna åt att skriva litteratur om jakt, eller skapa konst om jakt, eller….ja, vad nu än den hirogenska kulturella överbyggnaden består av. När vi kommer in i det här avsnittet har hirogenerna redan total kontroll över Voyager, men de roar sig fortfarande med att jaga levande byten, snarare än hologram. Närmare bestämt Voyagers besättning, som placerats ut i olika holoäventyr. Där jagas de tills de åsamkats så pass allvarliga skador att de inte kan fortsätta fly. Då skickas de till sjukan för att lappas ihop igen, och sedan är det bara att bege sig ut i nästa äventyr för att agera bytesdjur.
Fast den där reinkarnationen från holoäventyr till holoäventyr är inte besättningen själva medvetna om. Samtliga, utom Harry Kim, är försedda med en form av neuroblockerare som gör att de lever helt och fullt i det holoäventyr de placeras i. Helt utan några minnen av Voyager eller andra, tidigare, holodäckssimulationer. Harry Kim är den enda människan på Voyagers brygga, men förstås inte helt nöjd med situationen. Han och hololäkaren sätter tillsammans en plan i verket för att försöka få ge Voyagers besättning deras medvetanden och minnen tillbaka,
En stor del av det här avsnittet utspelas i en simulering som utspelas i en liten fransk stad, ockuperad av tyskarna under andra världskriget. Och det är faktiskt ren och skär Star Trek-magi med scenen där hirogener klädda i nazi-uniformer kommer in på en fransk nattklubb där en sjungande Seven of Nine står för underhållningen. Å andra sidan är det nästan lika kul att se en totalt personlighetsförändrad Neelix som stridskåt klingon på ett annat holodäck.
Det är när Kims plan för att återta kontrollen på Voyager börjar gå i lås som det här avsnittet kilar ytterligare några underhållande snäpp till uppför skalan mot total surrealism. En explosion spränger upp ett stort hål i ett av holodäckens vägg, vilket skapar en öppning mot flera däck och korridorer på Voyager. Gränsen mellan holodäck och “vanligt skepp” suddas ut, precis som holodäckskriget och besättningens uppror mot hirogenerna, Även allierade- och nazistsoldater är involverade i konflikten. Ja, till och med en och annan klingon gör entré i den där lilla franska 40-talsstaden.
Jag gillar verkligen den smått vansinniga utvecklingen i bägge delarna av The Killing Game, men känner lite extra kärlek gentemot handlingen i den andra delen som verkligen urartar och blir jättekonstig. Och jätteunderhållande. Sedan finns det några små detaljer som gör mig extra kär i det här dubbelavsnittet, som när Harry Kim i sin stjärnflotteuniform möter en andra världskrigsversion av Paris i en korridor, och Paris först inte tror på Kims försäkran om att han är amerikan. B’Elanna som en fransk ung kvinna, gravid med ett tyskt befäl är också en birollsfigur som känns extra minnesvärd. Precis som scenen där en nazist hetsar några hirogener så att de bryter mot sin ledares order.
Briljant och smart. Ett avsnitt som lyckas vara underhållande, samtidigt som det finns en hel del politik och historia invävt i handlingen. Äntligen ett holodäcksäventyr som inte kändes som menlös maskeradlådeunderhållning. Som jag sagt tidigare, det är sådana här avsnitt som förgyller det här bloggtittandet för mig. Och, vet ni, det nästan kändes bara som ‘Allå ‘allå ’emliga armén när det var meningen. Däremot hoppas jag att det där är det sista vi ser av hirogenerna på ett tag. Rätt trött på dem nu.
För övrigt, så verkar det här vara prototypen till det som senare blir Voyagers långfilmslånga avsnitt, ett dubbelavsnitt som sändes back to back på tv-kanalen UPN.
Betyg: Pt 1: 8/10, Pt 2: 9/10.
Voyager. Säsong 4, avsnitt 18 & 19/26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 8 långfilmer och 538 tv-avsnitt.
När ett av rymdstationens skepp utsätts för ett terrordåd (hela skeppet exploderar) så fastnar Sisko, Kira, O’Brien, Worf och Dax i ett sånt där transportörlimbo – lite mittemellan de olika maskinerna, liksom. För att spara datan om deras personer som fortfarande flyter runti sajberspejsen måste man snabbt som attan ge Deep Space 9:s dator ordern att rensa sina minnen och spara besättningsmedlemmarnas existenser där i stället. Minnena hamnar tydligen lite här och var på skeppet, och själva de fysiska kännetecknen hamnar i Quarks holosvitsdator. Därifrån migrerar de in i Bashirs holoagentdrama. Nu blir den svåra uppgiften för Bashir inte bara att spela en hemlig agent som ska sätta dit skurkarna. Nej, huvuduppgiften blir att hålla alla besättningsmedlemmarna vid liv inne i holohistorien. Dör de finns risken att de också raderas för gott från datorminnet. Det hela blir förstås inte lättare av att några av dem har tilldelats roller som mest av allt vill ta livet av Bashir.
Jag tycker att Our man Bashir är en rolig bagatell. Ett klassiskt holodäcksavsnitt, men med tillräckligt många nya twists och komplikationer för att det hela ändå ska kännas fräscht. Några extra pluspoäng för de vettlöst fjantiga namnen som alla har i holoäventyret. Mest är det kvinnsen som får heta roliga saker: Honey Bare och Mona Luvsitt. Galningen som vill dränka världen (Sisko) får heta Noah. Bara en liten smula av den sexism som man lyckas komma undan med genom att skylla på genren. Our man Bashir leker nämligen inte bara med James Bond-filmernas konventioner, utan också andra agentfilmer och -serier från 60-talet. Som Star Trek-nörd hade jag gärna sett en tydligare blinkning åt Mission: Impossibles håll. Det var ju Lucille Balls produktionsbolag Desilu som producerade de första säsongerna av både den serien och Star Treks originalserie.
De enda som kan stå emot den här typen av telepatisk krigföring är hololäkaren (som ju inte kan hamna i hypnos då han är ett datorprogram) och Kes. Det har ju hintats en del om Kes telepatiska förmågor i några avsnitt nu, den här gången lyckas hon för första gången använda dem för att försvara Voyager mot en främmande makt. Trots sin timida framtoning håller Kes på att bli en allt viktigare rollfigur i serien. Och allt tuffare. Som när hon här blir hypnotiserad att tro att hennes ansikte håller på att frysa bort. Det stoppar bara henne en liten stund.
Botha verkar skitskumma, men frågan är om inte deras extremt detaljerade telepatiska förmågor är lite väl imponerande. Jag menar, att utlösa personliga trauman hos hela besättningen är ju ganska avancerat. Ganska extremt avancerat. Sen lyckas han få alla på bryggan att tro att de befinner sig i en eldstrid med tre olika farkoster. Och när Kes ändå lyckats spegla den där ofantliga kraften, så försvinner Bothen och hans skepp bara sådär. Plopp. Var han ens där?
B-handlingen i Persistance of Vision kretsar kring Janeway. För första gången får vi här se henne ordentligt stressad och stingslig Vi får också reda på att hon missköter både återhämtning och att äta hälsosamt. Det är också Janeway som först börjar hallucinera ombord, hon ser rollfigurer och rekvisita från sitt brittiska 1800-talsäventyr även i sitt verkliga liv, vilket faktiskt kvalificerar det här avsnittet som åtminstone delvis ett holodäcksäventyr. Men nästan lite skönt att se Janeway bete sig som en människa, ibland.
Ska vi nämna det skojigaste också? För jag anar att det åtminstone var tänkt som en komisk höjdpunkt när vi i avsnittets början får möta en pytteliten hololäkare. Ja, det är nästan så det är teskedsgumman i rymden över det hela. Orsaken är att man håller på att rulla ut installationer av holoprojektorer på olika ställen på Voyager, så att läkaren kan vårda sjuka och skadade på fler ställen än i sjukstugan. Men så här i inledningsskedet så fungerar inte allt perfekt, och hololäkaren blir bara en tvärhand hög. En rätt så ilsken tvärhand hög.
Alltså, jag avskyr oftast de här holodäckhistorierna. Känner att de mest är roliga för manusförfattarna och skådespelarna, som för en stund slipper Star Trek-seriens begränsningar och kan flippa ut lite. Jag är ju fortfarande mest intresserad av Star Trek-konceptet, inte produktionsteamets fantasier om vikingatidens Danmark, iscensatt med några av tv-historiens kanske sämsta lösskägg. Å andra sidan kan man förstås hävda att de här holofantasierna har återkommit så pass många gånger nu att de är en viktig del av Star Trek-konceptet. Usch, jag vägrar.
Ett av Star Treks absoluta lågvattenmärken i mina ögon är till exempel avsnittet där hela TNG-gänget hamnar i ett 
Den folkilskne och överkvalificerade hololäkaren ombord på Voyager är i mitt tycke en av seriens mer underhållande rollfigurer. Så här långt är det faktiskt bara han och Janeway som jag känner verklig sympati i Voyager. Att låta honom, pricksäkert spelat av Robert Picardo, blir avsnittets huvudperson är en förmildrande omständighet mitt i Beowulf-tramset. Sen är det något med Marjorie Monaghan också. Hon gör visserligen sin roll som Freja stelt och övertydligt, men ändå lyckas ge den någon form av själ. Och ja, tillsammans får de till och med uppleva en kort Harlequin-liknande romans. Sen finns det något med holoprogrammets upprepningar som jag också gillar i det här avsnittet. Att Beowulf-holonovellen faktiskt är rätt illa skriven, så samma repliker och situationer återkommer oavsett vem ur Voyagerbesättningen som kommer dit.
Alexander har tjatat på sin pappa om att få testa ett holodäckäventyr i Vilda västern. Givetvis flippar datorn ut och alla säkerhetsspärrar försvinner. Medvetna om risken för holodäcks-avsnittsupprepning så har dock manusförfattarna ansträngt sig lite extra den här gången och byggt ihop datorstrulet med ett försök att bygga ihop Datas processor med huvuddatorn. Det betyder bland annat att alla onda figurer i västernsimuleringen snart ersätts med kopior av Data – vilket gör äventyret ännu farligare. Man vill inte gå upp i en revolverduell mot en pricksäker högpresterande android, liksom. Inte ens om man heter Worf.
Mest mjölkar man ändå holodäckäventyret på komiska detaljer den här gången. Data i Enterprise-verkligheten börjar prata westerndialekt, medan vi får se Brent Spiner spela fem roller utöver sin vanliga.
Däremot tyckte jag att det var intressant när La Forge höll på och meckade med en PADD – 
Barclay roar sig dessutkm med att skapa olika scenarion på holodäck, där det genomgående temat är att han läxar upp sina överordnade och kollegor. Ofta med Riker som objekt för frustrationen. Ibland yttrar hans önskedrömmar som fäktningsmatcher eller regelrätta slagsmål, och han har dessutom erotiska fantasier om Troi som han lever ut på holodäck. på lediga stunder. Ja, så starkt är suget efter hans påhittade verklighet att han ibland drar dit trots att han behövs på skeppets teknikavdelning. Inte riktigt en del av det väloljade självuppoffrande maskineri som Enterprise besättning brukar bestå av.
Det hela uppdagas när La Forge tar sig in på holodäck mitt under en av Barclays fantasier. Men trots Barclays oroväckande aktiviteter där, så bestäms det att man ska försöka få Barclay att växa på jobbet, snarare än att fortsätta att mobba och trycka ner honom. Och det är ju tur, eftersom det visar sig att han är den som räddar hela Enterprise besättning när en kemisk reaktion håller på att få hela skeppet att gå under.
Höjdpunkten är: förstås när Troi möter sitt inställsamma och sexuellt tillmötesgående alter ego ombord på holodäcket. Det väl tänkt att det är de olika holodäcksfantasierna med skådespelarna utklädda i historiska outfits som ska bära det här avsnittet. Men jag tycker inte riktigt att de lyckas göra något riktigt bra av det där, trots skägg, kostymer och mask. Det känns lite för mycket som maskeraddag på jobbet. Och så skulle jag vilja se Riker förödmjukas lite mer.
Teri Hatcher syns också i det här avsnittet. Hon är den första kvinnan ombord på Enterprise som Okona lyckas få omkull. Hatcher är förstås mest känd som Lois Lane i tv-serien Lois och Clark, och som den desperata hemmafrun Susan Mayer. Jag har faktiskt också läst hennes självbiografi Rostat bröd och andra tankar om livet, men minns verkligen inget av den mer än att jag tyckte att den var fruktansvärd.
Överhuvudtaget känns det mycket av The Outrageous Okona som hämtat från 60-talet. Omodernt, grabbigt och fjantigt. Visst har man lagt till en replik om “uråldriga moralkoder kring fortplantning” för att visa hur upplyst Enterprise besättning är jämfört med de arga representanterna för planeterna man får besök av. Men jag tycker att den beskrivningen faktiskt passar in på hela det här avsnittet. Och, ursäkta att jag drar upp det här igen, det faktum att allt som händer ombord ska filtreras genom Wesley Crushers uppspärrade naiva blick – en sån himla dålig idé. Fortfarande.
Bihandlingen, där Data ska lära sig att förstå vad humor är förbigås kanske bäst med tystnad. Jäklar vad kackigt och pinsamt det här var. Inte ens Whoopi Goldberg kunde rädda det magplasket.