Star Trek-serier: Gold Key Archives, vol 5. Från Gullivers resor till skärselden.

Innan jag går vidare med de noveller och romaner som jag skrev om i förra blogginlägget, är det hög tid att knyta ihop några trådar i serietidningsvärlden. Dags för den sista av de fem volymerna av gammalt serietidningsguld från IDW:s utgivning av Star Treks Gold Key-arkiv. Den här gången har jag läst den amerikanska serietidningen från nummer 25 till 31 (nummer 29 var en reprint av den första tidningen i serien, så den hoppar vi över).

Efter att ha läst den här samlingen känns det som om berättelserna successivt blir allt mer avancerade, och eventuellt också kräver en del technobabble för att hänga ihop rent logiskt. Lite mindre saga och lite mer pseudovetenskap, tänkte jag – men var sedan tvungen att ändra mig efter att ha läst äventyret där man stöter på en sol i formen av en gammal gumma. Däremot känns det väldigt fint med en intrig där Enterprise-besättningen tampas med en fiende som bland annat materialiserar sig som en protein-sträng. Det är sånt jag vill läsa om i Star Trek-tidningar.

I det första av äventyren, Dwarf Planet, (skriven av Arnold Drake) bjuds vi på ett slags Gullivers resor-ripoff. Eller ska man kanske se det här äventyret mer som en hyllning? Jonathan Swifts bok ska ju trots allt ha varit en av inspirationskällorna när Gene Roddenberry skapade Star Trek-konceptet.

Kirk och de andra anländer här till en planet där det finns städer i flera olika storleksskalor. Först en “normal”, sedan en där husen är lite mindre. Bägge helt övergivna. Skälet, upptäcker man så småningom, är att befolkningen långsamt krymper – en åkomma som man skyller på någon form av mystisk strålning från solen. Man har alltså successivt varit tvungna att bygga nya städer i mindre skala när man blivit allt kortare. Man skulle kunna tro att det krympande folket skulle bli glada för besök utifrån, lite större personer skulle eventuellt kunna vara till hjälp med att stoppa den där strålningen. Men att vara liten är också att vara utsatt, så den första reaktionen när man råkar på kapten Kirk är att ta honom tillfånga, Gulliver-style. Man binder honom med en massa små rep, och samma sak händer med Uhura och Spock.

Våra vänner lyckas till sist övertyga sina fångvaktare om att de är snälla, inte farliga, och Enterprise far iväg mot närmaste sol, även om man i och med det riskerar sin egen besättnings storlek. Den som först drabbas är Scotty. Han lämnar skeppet för att fixa en grej på skrovet, men blir utsatt för så mycket strålar att han börjar krympa. (Det konstiga här är att det beror på ett hål i dräkten, men borde inte ett sådant också leda till att syret inne i den tar slut?) Krympningsprocessen fortsätter dessvärre när Scotty kommer in i skeppet. Eftersom det inte finns några dockkläder ombord så måste han nu använda sig av delar av en näsduk för att skyla sig. Och när han blir riktigt liten stängs han in i en liten kupa – vanliga bakterier eller andra partiklar skulle kunna bli den superlilla Scottyns död.

Som om inte krympandet var tillräckligt mycket av ett problem, så har en av generalerna i lilleputtlandet smugglat ombord två soldater på Enterprise. Deras uppgift är att sabotera expeditionen – eftersom generalen fortfarande tror att jättarna vill invadera hans planet. Deras första (och sista) insats ombord blir att skära hål i slangen till Scottys lilla akvarium, och på det sättet utsätta honom för fara när en massa skit strömmar in i hans boy in the bubble-tillvaro. Ett bakteriemonster, till exempel.

Givetvis slutar det hela lyckligt. Man hittar ett sätt att stoppa strålarna, samtidigt som den paranoida kaptenen blir avsatt. Känns storyn en smula bekant så kan man väl se det här som ett slags remake av den animerade seriens avsnitt The Terratin Incident.

The Perfect Dream var ett ganska ointressant äventyr. Man råkar på en planet där hela civilisationen är en kopia av Japan under samurajtiden. Hierarkierna är extremt hårda, och varje person som bryter mot sin kasts beteende (tänker självständigt, till exempel) avrättas. Såklart är alla i själva verket androider, och bakom projektet står en galen vetenskapsman som är supersugen på att göra nya kopior av Spock. Och på tal om kopior, så är det lite komiskt att hela den här storyn är en lite tristare upprepning av historien om en vetenskapsman som rekonstruerat kända personer ur Jordens historia i androidform, The Legacy of Lazarus, i ett tidigare nummer i serien,

Det är återkommande manusförfattaren John David Warner som skrivit både Samurajhistorien och nästa äventyr i samlingen, The Ice Journey. Och han verkar ha fastnat för det där med avvikande mutationer som straffas med döden, för han återanvänder idén här. Eller i alla fall tror jag det, för det här är en rätt rörigt berättad story.

Enterprisebesättningen besöker en isplanet, där den rödskinnade befolkningen visar sig vara biologiskt utrustade att leva i kylan. När de utsätts för eld så tappar de helt enkelt sina sköldpaddsskalsliknande skydd och kan sedan hänga lite avslappnat inomhus i värmen inomhus. Men det finns även blå personer här. De har is i ådrorna och används som slavar av de röda. Om de blå inte uppför sig så hamnar man de i en tortyrkammare fylld med eld och lava. Och tortyren sänds dessutom ut på någon form av intern-tv. Tror verkligen att repliken “It’s a showcase concentration camp!'” är en av de bästa i hela den här franchisen. Detta ramas fint in av ett gäng serierutor som känns inspirerade av de där medeltida bilderna där osaliga andar plågas av skärselden.

Jag kanske är korkad, men fattar inte riktigt allt här. Det finns någon form av mutationsbooster, som eventuellt har gjort att de där röda utvecklat skal när deras planet blev allt kallare, men den får inte de blå ta del av. Men det är oklart om de skulle bli röda om de fick bli boostade? Det enda som är tydligt är att Enterprise lämnar planeten när fullt inbördeskrig brutit ut, troligtvis möjliggjort av saker som Kirk och de andra gjort. I de sista bildrutorna konstaterar man att de “röda” isplanetinvånarna främst var intresserade av att deras civilisation skulle bli ihågkommen som en fin och demokratisk plats. Om de så var tvungna att hota Kirk med vapen för att han skulle diktera ett sånt meddelande till Federationen. Ett testamente är det enda det där skulle kunna fungera som eftersom hela planeten är dödsdömd och väntas gå under om bara några dagar. Därför var det lite mer okej för Kirk och de andra att låta alla ta livet av varandra, snarare än att stoppa det där inbördeskriget. Alla skulle ju ändå dö. Konstig sensmoral.

Lite mer naturvetenskapligt inriktat är nästa äventyr, The Mimicking Menace. En till synes obebodd asteroid visar sig gömma en livsform som skapar kopior av sina besökare, och sedan suger livet ur dem (ett slags snabbverkande Invasion of the Body Snatchers, ungefär). Som tur är visar sig vulcaner (som vanligt) vara mer motståndskraftiga än människor när det gäller det här energitappet, så Spock hinner komma på ett sätt att även rädda resten av patrullen innan det är för sent. Dubbelgångartematik är lite svår att komma undan med i tecknad form, men det känns ändå som de där lysande proteinsträngarna är ännu mer av en utmaning för den här seriens skapare. En replik som: “En proteinmolekylkedja! Men varför?” andas kanske inte direkt superraffel. Men det blir ändå ganska mystiskt och spännande. Dessutom, alla avsnitt med avrättningar eller skelett i bild ger ändå en känsla av lite “vuxet” innehåll.

I Death of a Star är Enterprise på plats för att observera en stjärna som står i begrepp att förvandlas till en supernova. Men när man sitter där och väntar på explosionen så upptäcker man oväntade livstecken på en planet man trodde var obebodd. Massor av folk verkar det finnas där, till och med. Fast när man landar på planeten finns det bara ett imponerande soltempel och en gammal gumma på plats. Det tar orimligt lång tid innan Kirk och de andra fattar att den gamla tanten är den döende solen förkroppsligad. Solgudinnan som man tillbad på den där planeten förr i tiden, men som en gammal döende tant. Inte ens ögat-i-en-pyramid-symbolen som oprovocerat dyker upp får dem att fatta (eller tror de bara att tanten är frimurare?). När tantgudinnan retats färdigt med Enterprise-folket ser hon till att de undkommer den exploderande stjärnan med livet i behåll. Däremot har Spocks övertygelse att allt går att koka ner till fakta och logik fått sig en allvarlig törn.

Pretentionerna är inte mindre i den här samlingens sista del The Final Truth. Visst, flera av standardingredienserna finns här (två grannplaneter som blivit osams, en hemlig orden i munkkåpor som fängslar alla främlingar, en ensam vetenskapsman som håller på att bli nipprig och paranoid av sin egen kunskap), men här finns också en irriterande utomjording med svans, en magisk mossa och – inuti av en av de två planeterna – koncentrerad livsenergi. Exakt vad den består av är vi som läsare inte riktigt mogna att ta del av, precis som huvudpersonerna i det här äventyret. En rätt så trixig story, det här, och precis som med storyn om de där ismänniskorna känns det inte riktigt som han lyckas knyta ihop alla trådarna i slutet. .

Med det är IDW:s utgivning härmed genomläst. Den utlovade sjätte delen i serien av återutgivningar verkar nämligen inte riktigt bli av, trots att man bara gett ut 31 av de totalt 61 nummerna så här långt. Lyckligtvis har jag hittat andra sätt att kolla in en del av de resterande Gold Key-serietidningarna. Så jag återkommer med ytterligare några blogginlägg om den här delen av Star Trek-historien, hälsar komplettisten.

Det här är volym 5 (av 5) av Gold Key Archives, med serier från det amerikanska förlaget Gold Keys Star Trek-utgivning. Den här utgåvan innehåller serier som gavs ut mellan juli 1973 och maj 1974. Jag har läst den digitala versionen. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 13 långfilmer och 768 tv-avsnitt, samt bloggat om sju Star Trek-romaner och tolv seriealbum. Och lite till.

The Terratin Incident. Det med lilleputtkolonisterna och teskedsgummesyndromet.

st terratin 1En av Gene Roddenberrys inspirationskällor till Star Trek var Jonathan Swifts 1700-talssatir Gullivers Resor. Efter att ha skrivit in diverse jättar i The infinite Vulcan så fick han även i det här avsnittet in en liten blinkning till Swifts bok, för visst är det väl lilliputtaner som bor på Terratin? Dessutom utsätts hela besättningen för teskedsgummesyndromet – en mystisk stråle gör att alla ombord på Enterprise krymper.


st terratin 2Handling: 
En nödsignal lockar Enterprise till en okänd planet. När de kommer fram utsätts de för en mystisk stråle som dels smälter kristallerna som driver skeppet, men också får hela besättningen att sakta börja krympa. Efter lite olika långtråkiga utläggningar kommer man fram till att det är en förändring på molekylär nivå som sker (men tack vare denna utläggning får vi i varje fall reda på att besättningens dräkter är gjorda av alg-baserat xenylon). Men ganska snart har man krympt så mycket att man får fullt upp med att bara försöka styra och kontrollera rymdskeppet, vilket kräver en del innovationer när man bara är fem centimeter hög. Med lite påhittighet och tråd lyckas man trots allt till och med bemanna transportörens olika kontroller.
st terratin 6Och det är ju tur eftersom Kirk i till sist beslutar sig för att transportera sig ner till planetens yta för att undersöka var den mystiska signalen kom från, och om det kan finnas ett samband med krympningssyndromet. Han upptäcker en stad med mini-människor, som visar sig vara resterna av en gammal jordkoloni. Samma strålar som krympt besättningen på Enterprise har generationer tidigare förvandlat kolonisterna på Terratin till en miniatyrart. Men nu hotas kolonin av vulkanutbrott på hemplaneten, därför försökte man först kontakta Enterprise via radio, sedan använde man sitt invasionsförsvar för att få besättningens uppmärksamhet. Dessvärre med bieffekten att alla ombord på Enterprise nu är en tvärhand höga. .

st terratin 3Och nu kom ju den där grejen med den genetiska säkerhetskopian i transportören väl till pass. Det går alltså att återställa alla i Enterprise besättning till normal storlek och samtidigt kan man transportera hela miniatyrstaden ombord på skeppet för att låta dem kolonisera en ny planet. Det visar sig också att det finns massor med dilithiumkristaller på planeten, så även bränslefrågan är fixad.

st terratin 4Det här var nytt: Till min stora förvåning inser jag att djurförsök inte är avskaffat ens i science fiction-framtiden. Eller ska man se förekomsten av aurafiskar och spindelvävsmöss i The Terratin Incident mer som en typ av organiska mätinstrument? Ungefär som en rymdversion av kanariefåglar i gruvor. I vilket fall älskar jag aurafisken. Var kan jag hitta en?

En annan praktiskt innovation nämndes nästan bara i förbifarten av Kirk. Att man kan ställa in en automatisk returtripp när man använder sig av transportören. Hade eventuellt löst massor av problem som uppstått 1 avsnitt tidigare…men visst, kom på det nu i avsnitt 91. Det är helt okej.

Det här har vi sett förut: Kirk har inte visat sitt dåliga humör på länge, känns det som. Men här kommer det. Han är mycket irriterad på att Terratinerna krympt hans besättning och väntar verkligen till sista möjliga ögonblicket innan han bestämmer sig för att rädda staden. Vilken bitch.

st terratin 7Betyg: 7/10. Alltså alla scener som handlar om att besättningen krymper är jätteroliga. Nästan lika bra som Teskedsgumman. Tyvärr är resten inte lika fabulöst, utan snarare lite pliktskyldigt konstruerat för att få en chans att göra massor av scener som handlar om kampen mellan minimänniskor och normalstorleksteknologi.

(Gillade förresten att läsa den här kommentaren om The Terratin Incident. Jag tycker personligen att det här avsnittet innehåller väldigt mycket molekylärvetenskap för att vara en del av NBC:s utbud av barn-tv, medan John Kenneth Muir klagar på att den animerade serien är för barnslig.)

Star Trek The Animated Series, säsong 1, avsnitt 11/16. Avsnitt 91 i min Startrekathon.