En av de svåraste utmaningarna för de som arbetade med Star Trek måste ju ha varit de rent modebesluten kring främmande civilisationers kläder. I originalserien verkar estetiken vara tydligt – ju mindre kläder kvinnorna har på sig, desto mer alienesque blir det. I The Next Generation har man gjort det lite svårare för sig, men faller då och då fortfarande in i något slags kreativt koma. Som i början av Who watches the watchers? när en av kvinnorna på planeten Mintaka III kommer gående iklädd lång kjol. Vem hade kunnat tro att just den långa kjolen var en sant universell företeelse? Tillsammans med frisyrer med långt hår, dessutom? Det faktum att modevariationerna i galaxen enligt Star Trek är mindre än de mellan olika kulturrer på Jorden känns ju ofta bara fånigt. Klädkombinationen trekvartsbyxor och höga stövlar, som Riker sportar senare i avsnittet, ska däremot serieskaparna en eloge för. Den känns interstellär på riktigt.
Den här invändningen kan en del avfärda som löjlig, men den hör samman med andra frågor som väcks gång på gång under mitt tittande. Som det faktum att invånarna på Mintaka III är en proto-vulcan humanoid, det vill säga att de uppvisar stora likheter med vulcanerna – både utseendemässigt, men också mentalt – genom en starkt logisk förmåga. På sajten Memory Alpha listas en rad andra proto-vulcanska folk som jag ännu inte stött på i min egen Star Trek-resa, men det som inte förklaras är hur de kan höra samman. Är de alla rester av ett historiskt interstellärt rike? I det här fallet kvarlämnade folkspillror från en kolonisering av galaxen, som sedan lämnats åt sitt eget öde och gått tillbaka i utvecklingen – eftersom man idag befinner sig på bronsåldersnivå rent utvecklingsmässigt. I ett tidigare avsnitt av serien – jag minns inte vilket, men jag tror det är i originalserien – så antyds det att stora delar av det mänskliga livet kan ha ett gemensamt ursprung, vilket skulle förklara den rika förekomsten av varelser och livsformer som ser ut precis som människor. Det var kanske en efterkonstruktion för att förklara varför serien ser ut som den gör, men jag undrar likväl hur det i så fall gått till rent praktiskt?
För en religiös person är svaret förstås enkelt, eftersom Gud (vem hen nu är) förstås skapat allt liv. Men det svaret fungerar ganska illa i det här avsnittet – som tar ett tydligt avstånd från organiserad religion. Ja, jag skulle nog vilja kalla Who watches the watchers? för avsnittet då Star Treks anti-religiösa agenda slår igenom på allvar.
Själva avsnittet börjar för övrigt på ett ganska tillkrånglat sätt. Tillkrånglat och trist. Enterprise får ett nödanrop från en forskningsexpedition på Mintaka III, där de studerar lokalbefolkningen utan att ge sig till känna – det skulle ju strida mot generalorder ett, the prime directive. Men nu har de fått problem med sin kraftanläggning, som producerar det hologram som man gömmer forskningsstationen bakom. Pang, bom, explosion! Basen upptäcks av lokalbefolkningen, en av mintakerna får själv får en stöt när han undersöker forskningsstationen, trillar ner för en klippa, blir svårt skadad. Doktor Crusher skiter i alla generalordrar och transporterar upp honom för att rädda hans liv. När hon väl ordnat det så misslyckas hon med att radera hans närminne.
Mannen är så tagen av att ha fått sitt liv räddat och av att ha sett interiörerna på Enterprise att han börjar missionera när han kommer hem igen. De logiska mintakerna har sedan länge avskaffat sina religioner, bland annat den om den högre makten, The overseer, Men nu börjar mannen med sina historier att dra igång vad som hotar att bli en revival av kulten. Gud finns, menar mannen, och hans namn är Picard! Mellan Riker och Barron, en av antropologerna på uppdrag på planeten, växlas följande repliker – vilka ger en ganska mörk syn på vad som följer i religionens fotspår:
BARRON: Like it or not, we have rekindled the Mintakans’ belief in the Overseer.
RIKER: And are you saying that this belief will eventually become a religion?
BARRON: It’s inevitable. And without guidance, that religion could degenerate into inquisitions, holy wars, chaos.
Picard har här återtagit sin hårda inställning till generalorder ett, och anser till en början att doktor Crusher borde lämnat den sårade mannen på planeten åt sitt öde. Men när kulten av honom själv tar fart på planeten försöker han lösa problemet på ett betydligt mer fredligt sätt. Han transporterar upp stammens ledare för att visa att han och de andra besättningen är vanliga människor, inga gudar. Inga logiska argument biter förrän mintakernas ledare får se en av arkeologerna från expeditionen som nyss avlidit. Då förstår hon. Det är också förhoppningen om att kunna få tillbaka sin döda hustru i livet som driver mannen som startat Picard-kulten på Mintaka III. Det är det här som är myllan till all religion, verkar Star Trek-manusförfattarna vilja säga till oss – att vägra acceptera att livet är ändligt och att de döda faktiskt är döda. Ett tema som också tycker upp i nästa avsnitt.
Det här påminner om: Det känns skönt att Picard återvänt till sin lite mer hårdföra inställning till generalorder ett. Även om han förstås inte följer den själv, överhuvudtaget .
Det här är nytt: Även om Star Trek alltid har varit pro-vetenskap tycker jag mig inte ha sett det här avståndstagandet från religion tidigare. Tillsammans med storylinen om den falske profeten i långfilmen Star Trek V känns det här som en tydlig trend och utveckling.
Höjdpunkten är: Riker och Trois outfits när de ska infiltrera mintakerna är nog finast. I samband med deras uppdrag får vi också reda på att doktor Crusher kan göra tillfälliga plastikoperationer (praktiskt) och operera in mikrofoner under huden på besättningen (det hade ju varit praktiskt i tidigare avsnitt).
Vad har vi lärt oss? En ovilja att acceptera döden är grunden till all religion. Sen fylls det kärlet på med förföljelse, inkvisitioner, krig och terrordåd.
Efter en minst sagt trist, långsam och lite komplicerad början växer det här avsnittet. Scenen där Picard ber mannen som tror att han är Gud att skjuta en pil i hans hjärta, för att på det sättet överbevisa honom om sin mänsklighet är laddad och fin (att en allsmäktig Gud troligtvis kan fejka sin egen död är en annan fråga). Det här avsnittet växer när jag tänker på det i efterhand (framför allt efter att ha sett det följande avsnittet som har en liknande tematik, och på något vis lyfter det här). Innehållsmässigt är Who watches the watchers? en stark sjua, men då avsnittet också innehåller den minst spännande jaktscenen i en tv-serie gjord efter 1965 så blir det bara en…
Betyg: 6/10
Star Trek: The Next Generation. Säsong 3, avsnitt 4/26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 5 långfilmer och 154 tv-avsnitt.
Här har jag suttit och skrivit och tyckt till kring Picards medvetna och 
För bara Datas radiokontakt med en varelse på en planet med primitiv teknik är i sig ett brott mot generalordern. Men det slutar inte där. Eftersom Datas radiokompis är en liten flicka som bor på en planet som står i begrepp att slitas sönder från insidan så sätts ett gigantisk räddningsprojekt igång ombord på Enterprise. Och efter lite velande lyckas man skicka sonder som “lugnar ner” planetens innanmäte (förstod aldrig exakt hur).
I övrigt i det här avsnittet: Wesley Crusher får sitt första arbetsledaruppdrag ombord på Enterprise. Efter att lite klädsamt tvivlat på sig själv och ställt några naiva frågor till Riker om ledarskapets natur så gör han givetvis ett helt FANTASTISKT jobb. Vi får också reda på att Picard gillar att rida, och att betazoider blir förvirrade när de rider på hästar – de tar in för mycket av hästens tankar.
Symbiosis skildrar om dynamiken mellan de två planeterna Ornara och Brekka. Grannar med en mycket speciell och ojämlik handelsbalans. På den ena planeten, Ornara, lider hela befolkningen av en obotlig sjukdom. Grannplaneten Brekka är den enda plats där växten som kan lindra den här sjukdomen kan odlas. Givetvis är ornaranerna beredda att betala vad som helst för preparatet som botar deras smärta och gör att de överlever, vilket lett till att man på Brekka inte behöver producera något annat än medicinen. Allt annat man kan tänkas behöva får man som betalning av ornaranerna. På Brekka blir man alltså bara rikare och rikare, På Ornara bara fattigare och fattigare. Det enda de två folken har gemensamt är att de kan samla på sig solenergi rent fysiskt, och alltså kan slåss med blixtar och energi som alstras från deras kroppar.
Det är skeppsläkaren Beverly Crusher som till slut genomskådar det verkligt ruttna i affärsmodellen mellan de två planeterna. Hon inser att det inte är någon medicin som brekkierna säljer till ornaranerna. Det är narkotika. Besvären som Ornaras befolkning känner när de inte får sitt preparat i tid är bara abstinens, inte någon dödshotande sjukdom. Crusher vill förstås sätta stopp för hela den här charaden, men Picard låter inte henne ingripa. “Generalorder ett är en filosofi”, förklarar han. På sin höjd kan han låta bli att ge ornaranerna reservdelar till deras rymdskepp, och hoppas att handeln mellan planeterna på det sättet ska ta slut. Och att befolkningen på Ornara på det ganska tuffa sättet inser att de inte är dödssjuka utan bara en planet full med pundare.
Jag lite extra förtjust i kapten Picard när han är så här fyrkantig, butter, stingslig, lättirriterad och…konsekvent. Kanske kunde han använda en del av den energin för att styra upp Federationens minst sagt vaga och slumpartade inställning till planeter vars civilisationer är för primitiva för att bli medlemmar i deras organisation. Att inte ha kollat in vad som händer i Ornara och Brekkas solsystem på 200 år känns lite väl…slappt.
Ett gisslandrama på planeten Mordan IV får den gamla starfleet-veteranen Mark Jameson att på nytt fara ut i rymden för att agera medlare. Men i själva verket är alltsammans en fälla. Mordans ledare Karnas vill hämnas på Jameson, som en gång i tiden bestämde sig för att bryta mot generalorder ett. Han gav avancerade vapen till bägge sidor i en uppslitande militär konflikt på Mordan. Det ledde sedan till ett fyrtio år långt, blodigt krig mellan två jämnstarka motståndare. Och nu är det dags för Jameson att betala för det han gjort.
I 
Det här har vi sett förut: När Jameson tappar kontrollen över sin föryngringskur så tänkte jag förstås också på 
Kirk och hans mannar hamnar på planeten Omega IV när de letar efter överlevande från systerfarkosten Exeter. Skeppet verkar ha drabbats av en farsot, och besättningens uniformer ligger tomma på golvet, efter att kropparna förvandlats till kristaller (Jo, på riktigt. Helt sjukt. Bara ett avsnitt efter att Enterprise besättning blev kuber av aska). Så småningom visar det sig att Exeters kapten lyckats ta sig ner till Omega IV och sluppit undan att bli strösocker. Kirk med patrull följer efter och blir snabbt indragna i en blodig konflikt mellan planetens invånare – ett asiatiskt folk (kohmer) som bor i små byar och pälsklädda kaukasier (yanger) som bor i skogen. ‘
Utöver allt annat är The Omega Glory en inte så lyckad blandning av två olika subgenrer. Dels är det ett 
Det här är ett slags tvillingavsnitt till gangsterplaneten i 
I det här fallet är det en observatör från Federationen som inte kunnat låta bli att ingripa i den lokala civilisationens utveckling. En historiker som tyckte att det var en smart idé att lansera nationalsocialism på Ekos för att ena den splittrade befolkningen. Allt rekonstruerat in i minsta detalj (vilket också är praktiskt för kostymavdelningen som kan hyra in lite begagnade kläder som använts i en WW2-rulle) Snart blev den fredlige historikern dessvärre bortmanövrerad, och konsekvenserna av ideologin slog igenom. Att uppfinna en hotbild och en fiende är också ett effektivt sätt att ena nationen. Och en grundläggande princip inom nazismen. Det borde väl en historiker veta?
På handlingsplanet är det däremot ett ganska rörigt och virrigt avsnitt. Upplösningen är lite för osannolikt enkel för team Enterprise. Motståndarna lite för korkade. Den tekniska lösningen för att öppna ett lås i ett fängelse lite för osannolik. Dessutom är innovationen med inopererade transpondrar lite oväntad för någon som sett alla avsnitt i rad. En sändare under huden som ger Enterprise en möjlighet att lokalisera besättningsmän och transportera dem till skeppet även utan deras kommunikator – en sådan hade förändrat utgången i massor av tidigare avsnitt. Det här är lite som när Enterprise skyttel introducerades halvvägs in i säsong ett. Teknisk utrustning som sabbar intrigen i en massa avsnitt som redan är inspelade.
Sammanfattning: Jag gillar de här “möjliga konsekvenser”-avsnitten. De är som skrattspeglar och påminnelser om det bisarra och brutala i mänskliga civilisationer. Sedan dras förstås omdömet ner av att upphovspersonerna flera gånger låter det här avsnittet gå åt komedihållet när de borde gjort tvärtom. Betyg: 6/10
Jag tror jag är kär. Kär i en Mugato. Finns det något gulligare djur i hela universum? Jo, jag vet att den är livsfarlig och kan döda med bara ett bett. Men. Det är något speciellt med enhörningsalbinogorillor (efter att avsnittet tog slut tog det cirka 30 sekunder innan jag började googla efter Mugatodockor).
Annars är den egentliga stjärnan i det här avsnittet Nona, en häxa som är gift med Tyree. Hon är härligt ond, trolös och slampig. Till exempel använder hon någon sorts kvistar som hon gnider mot mäns hud för att göra dem förvirrade och pilska. Men bäst av allt är förstås den DRAMATISKA ritualen (som mest liknar någon sorts förtäckt samlag) när hon ska bota Kirk från det livsfarliga bettet han fått av en gullig mugato. Lägg märke till att Mahkoroten som hon använder ser ut ungefär som en bajskorv, och att skådespelaren måste skaka den lite för att det ska se ut som om den rör sig i hennes hand.
Uppdraget för Enterprise den här gången är att åka till planeten Sigma Iotia II. Ett rymdskepp som hette Horizon besökte samma planet för 100 år sedan, just innan det försvann. Då var civilisationen där på väg in i industrialismen, var det sagt. Men när Kirk, Spock och McCoy transporterar sig ner till planeten hamnar de rakt in i en gangsterfilm från 20-talet – fast med extra allt. Här bär alla på gatan pistol, det finns inga poliser och krig mellan olika gäng är vardag. Och Star Trek-personalen blir förstås genast tagna som gisslan – den lokala maffiabossen Oxmyx vill ha nya, moderna vapen för att kunna utplåna sina konkurrenter.
Intrigen i avsnittet är rätt snårig (jag vet inte hur många gånger Star Trek-besättningen tas som gisslan av olika gäng) men det märks tydligt hur bekväm William Shatner känner sig i komedigenren. Och han får ovanligt många chanser att vara rolig här. Kirk inser nämligen ganska snart att det enda sättet att stävja gangsterbossarna på planeten är att låtsas vara en ännu större gangster själv. Så han tar på sig, kostym, hatt och börjar prata en så märklig slang att han inte ens själv kan vara riktigt säker på vad han säger. Det slutar i varje fall med att 40% av alla intäkter på planeten ska gå till the Feds, vilket är det nya smeknamnet på maffiaorganisationen Federationen. Pengar som Kirk dock lovar ska fonderas för en utveckling mot ett mer etiskt samhälle på planeten.