Star Trek: Discovery. Forget me not. Gränsöverskridande symbiontkärlek och konflikter ombord på Discovery.

Det här var så fint! Jorå, det snorades en hel del i tv-soffan medan jag kollade på Forget me not. Men även utan de mer känslosamma inslagen så var det här ett toppenavsnitt, tycker jag. Det innehöll helt enkelt så mycket. Bland annat gillade jag att man så tydligt fokuserade lite mer på livet ombord på Discovery, och lät besättningens privata mående stå i centrum. Och det är inte direkt toppenstämning ombord, om man säger så.

Precis som MatsN efterlyste i kommentarerna till förra avsnittets blogginlägg, så lät man några av birollsfigurerna i besättningen ta lite mer plats i veckans avsnitt. De och resten av crewen har gått in i någon form av kollektiv ptsd när de insett vad ett tidshopp på drygt 900 år in i framtiden faktiskt innebär. Kanske extra konkret efter att de besökt Jorden, och insett att man tillhör det förgångna. Nu står de alla utan vänner, familj, sammanhang och identitet. Det enda som finns kvar i den här nya och ovissa framtiden är Discovery och kollegorna ombord, och det kanske inte alltid är så mycket tröst.

För en gångs skull i Star Trek får vi här se öppna och såriga konflikter mellan besättningsmedlemmarna. Värsta Norénstämningen uppstår under en katastrofal middagsbjudning arrangerad av Saru. Tanken bakom den var att låta alla hänga tillsammans för att skapa mer sammanhållning och få ner besättningens höga stressnivåer. Men i stället för mys blir det gräl och personliga påhopp. I alla fall till en början. För när avsnittet avslutas så visar det sig att den där urladdningen runt middagsbordet antagligen behövdes. Ja, jag kunde faktiskt inte sluta tänka på Keeping up with the Kardashians när jag såg det här avsnittet. Jag håller just nu på att kolla igenom den där dokusåpan från början till slut (dock utan att blogga om den), och så här långt (säsong fem) så slutar fortfarande vartenda avsnitt med ett påklistrat slut om att familjen alltid är det bästa man har, i vått och torrt. Det blir liksom nästan lite väl gulligt i slutet av det här Discovery-avsnittet. Jag menar, den dåliga stämningen ombord hade väl kunnat få pågå lite längre än ett avsnitt?

Pictured: Ronnie Rowe as Bryce of the CBS All Access series STAR TREK: DISCOVERY. Photo Cr: Best Possible Screengrab/CBS © 2017 CBS Interactive. All Rights Reserved.

Detmer, som ju burit sig väldigt skumt åt sedan hon anlände till framtiden, kommer i alla fall nu ut som traumatiserad, även om jag för en stund faktiskt trodde att hon var besatt av någon sorts ondskefull yttre kraft när hon fnissande försökte författa en Haiku om Stamets blodvite. Väntar dock fortfarande på att även andra från gänget på bryggan ska få göra lite större avtryck i den här historien än som inklippsbilder med random förvirrade ansiktsuttryck och repliker. Till exempel Patrick Kwok-Choon/Rhys och Ronnie Rowe, Jr/Bryce som mest används som stämningsskapande scenografi på bryggan.

Forget me not är också avsnittet där vi lär känna skeppsdatorn lite bättre. Eller, rättare sagt, det här här vi ser de första tecknen på hur Discoverys dator håller på att utvecklas från maskin till supersmart artificiell intelligens (det som förebådades i det fina Short Treks-avsnittet Calypso). Tydligen handlar det om att den databas som man förde över från den där imploderande sfären i förra säsongen nu smält samman med skeppsdatorn. Avslutningen på det här avsnittet, med en Buster Keaton-filmvisning för besättningen, visar ju redan nu hur filmintresserad den här nya, förhöjda versionen av skeppsdatorn är (något som Calypso också kretsar kring).Det är däremot lite oklart om det är sfären eller Discovery som har en uppsjö amerikanska filmklassiker i sin databas.

Men avsnittets huvudperson är ju Adira. I förra avsnittet fick vi ju reda på att hon hade en symbiont i magen. Eftersom Adira är en människa är det här något av en sensation, ingen trodde ju att det där kunde fungera rent fysiskt med någon annan livsform än de värdar som noga valts ut från planeten Trill. Men helt och fullt fungerar inte Adiras kontakt med sin symbiont. Visst, hon har ju sagt att en av symbiontens tidigare värdar var Federationsbefälet Senna Tal. Men hon kan inte komma i kontakt med hans minnen. Vilket ju är extremt dåligt, eftersom Tal skulle kunna peka ut vägen till Federationens högkvarter för besättningen på Discovery, vilket i sin tur skulle underlätta crewens försök att reda ut vad som förorsakade The Burn, och Federationens sammanbrott. Någon form av psykologisk spärr verkar ställa till det för Adira, så Discovery drar till Trill för att se om de, med sin stora symbiontexpertis, möjligtvis skulle kunna hjälpa till. Jag menar, på en planet där det lever äkta flygande fiskar måste väl allt vara möjligt.

Välkomnandet blir inte direkt varmt. En människa förenad med en symbiont väcker väldigt blandade känslor hos Trills ledargarnityr. Rena rama hädelsen, tycker de flesta. Men en av personerna som Michael och Adira möter på Trill, Zee, ser föreningen som en räddning. Efter The Burn är det ont om lämpliga symbiontvärdar på Trill. Kanske kunde det här vara räddningen för både symbionterna och Trill. Den här snubben hjälper Michael och Trill när de tagit sig ner till symbiontpoolerna på planeten. Men Michael måste också dyka ner i poolen för att telepatiskt kunna ta kontakt när Adira inte riktigt lyckas få till alla anknytningar bakåt. Genom lite tjat får hon Adira att våga minnas sin tragiska och sorgliga historia. Symbionten i hennes mage tillhörde egentligen hennes stora kärlek, Gray. Hon fick ta över den när Gray låg för döden. Men det här, visar det sig, innebär också att hon nu har med sig Gray genom livet. Han är lagrad i symbionten. Vilket bland annat öppnar upp för givande cellolektioner. Nu undrar förstås alla om en människa också kan ha sex med symbionten i magen. Jag har en känsla av att vi kanske inte får reda på det i den här säsongen.

Däremot är jag så himla nöjd med hur man hanterat det här. Att man plockar upp något välkänt inom Star Trek-historien och sedan utvecklar det. Symbiontplots har vi ju haft inom franchisen ända sedan The Next Generations The Host. Gör en egen fortsättning på symbiontfenomenet. Det är en sådan frihet som ju öppnar upp sig när en serie utspelas i framtiden, och kan låta historien vara just historia.

Det har varit ganska stort medialt pådrag kring att Discovery är den första Star Trek-serie som castat skådespelare som är transpersoner och icke-binära (Blu del Barrio och Ian Alexander) som dessutom spelar rollfigurer som är icke-binära respektive transpersoner0 Men det gjordes inget större väsen runt rollernas könsidentitet i det här avsnittet, i varje fall. .Det kändes bra, tyckte jag. Det hade känts överdrivet och plakatigt att hålla på och tjata om det direkt. Men jag antar att det kan bli lite förvirrande med all pr kring det här, om man inte benämner det alls. Svårt att säga om det kanske är progressivt om serien inte ens behöver nämna grejen, eller så kan man tolka det som att man fegar ur för att inte provocera vissa tittare. En del missnöjt grymtande har jag sett i Facebooktrådar här och där. tt gäng fans vill mest bara tjata om att Star Trek visst har tagit upp den här typen av ämnen tidigare. Andra är sura personer som inte verkar ha förstått att Star Trek är en serie som alltid försökt flytta fram gränserna när det gäller representation och mångfald. Och då måste man också följa med sin tid.

Jag tyckte i alla fall att det här var ett underbart avsnitt, just för att man inte gjorde så stor sak av trans/icke-binär frågan just nu. De som vet, de vet. De som förstår, förstår. Personligen tycker jag att Star Trek väntat alldeles för länge med att ta de här stegen in i samtiden. Men att man gjorde det på ett ömsint och kärleksfullt sätt i Forget me not. En historia om kärlek som övervinner döden. Och på ett mer finstämt sätt än när Worf inte riktigt visste hur han skulle förhålla sig till den nya versionen av Dax i Deep Space Nine. Samtidigt glömmer man inte bort att vara rolig. Som när doktorn kallar Michael för en responsibility hoarder, eller datorns förslag på vad som kan få besättningen på bättre humör innefattar therapeutic coloring books och interstellar shopping.

Betyg: 9/10.

Det här är avsnitt 4/13 av den tredje säsongen av Star Trek: Discovery. Så här långt i min Startrekathon har jag betat av 13 spelfilmer, 7 dokumentärer, 7 Star Trek-romaner, 14 lite större seriealbum samt 778 tv-avsnitt. Och lite till.

ENT: Doctor’s Orders. Det där Phlox vakar över Enterprise när alla är i koma.

Doctor’s Orders är nästan som en remake av Voyager-avsnittet One – i bägge avsnitten så ligger i stort sett hela skeppet besättningen i ett tillstånd av medicinskt framkallat koma, medan personen som ska ta hand om dem blir lite nipprig av ensamheten ute i rymden, och börjar se spöken och hallucinera.

Här är det doktor Phlox som får ta hand om Enterprises besättning när skeppet ska försöka ta sig igenom ett av de transdimenstionella anomalimolnen som sfärerna framkallar. Till en början verkar han tycka att det är lite mysigt att spankulera ombord på skeppet utan att någon stör honom, bland annat får vi se honom göra sina sysslor i sjukstugan helt naken (könet är dock hela tiden dolt av lämpligt placerade föremål). Men ganska snart börjar han höra konstiga ljud, och se insekts-xindier ombord. Ja, det dyker till och med upp en zombieversion av Hoshi och en falsk upplaga av Archer.

Som tur är har doktorn T’Pol vid sin sida. Hon tror inte alls på Phlox berättelser om spöken och inkräktare ombord. Efter att de två har letat efter objudna gäster på en massa däck så övertalar T’Pol doktorn att kolla sina egna neurologisk värden. Det visar sig att strålningen från molnet – som är livsfarlig för människor – också i viss mån påverkar honom. När han vill lämna över huvudansvaret till T’Pol tackar hon nej, även hon har blivit lite knäpp av något i molnet.

Läget blir kritiskt när de två inser att det transdimensionella molnet (älskar det där uttrycket) expanderat så mycket att Enterprises färd genom det kommer att ta tio veckor längre än beräknat. Phlox vet nog inte om han kan behålla förståndet så länge, men framför allt kan han inte ha besättningen i koma under så lång tid. Tillsammans försöker han och T’Pol starta skeppets warpmotorer (trots att de egentligen inte har någon kunskap om det där). Eller, tillsammans och tillsammans, T’Pol blir helt konstig i maskinrummet och förmår inte sig att trycka på en enda knapp eller dra i en enda regel. Phlox lyckas ändå få igång motorerna, måhända med en och annan explosion på vägen, så Enterprise kommer till sist ut ur molnet och alla ombord kan väckas till liv igen. Den största överraskningen för Phlox kommer när han går in i T’Pols rum och inser att hon har legat i koma under hela färden. Han hjärna har alltså hallucinerat fram en kompis för att han ska kunna klara av resan genom molnet.

Doctor’s Orders är ytterligare en sån där bottle-episode, och som vanligt betyder det lite mer koncentration i berättandet. En kammarspelskänsla som är extra behaglig i ett seriekoncept som oftast handlar om att åka vidare och upptäcka nästa grej. Den här spökhistorien är dessutom väldigt väl utförd, med flera rätt bra jump scare-effekter (älskar skräckfilms-Hoshi i duschen). Det är också skönt att, mitt i den här långdragna Xindi-storylinen, få ett avsnitt som bara är inriktat på att vara läskigt och roligt.

Vissa noteringar har jag när det gäller mat: Både Phlox och kaptenens hund äter blodiglar. Och det är när doktorn sitter och tittar film, på Danny Kaye-komedin Hovnarren som han hör mystiska ljud. Tänk så mycket jag älskade Danny Kaye-filmer när jag var liten. Håller de för att kollas på igen idag?

Så nöjd med det här avsnittet, som helhet. Bästa genreövningen hittills i Enterprise.

Betyg: 9/10.

Star Trek: Enterprise. Säsong 3, avsnitt 16/24. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 10 långfilmer och 731 tv-avsnitt.

ENT: Horizon. Det där Mayweather åker hem på besök.

Jag har klagat en del på bristen på fördjupning i den här serien på sistone, och har börjat inse att det är ett ganska stort problem att rollfigurerna i Enterprise inte utvecklats nämnvärt under den här säsongen. Men nu, i den andra säsongens elfte timme, kom då äntligen ett avsnitt som i alla fall innehåller en del av vad jag efterlyst.

I Horizon får vi följa Travis Mayweather, som passar på att ta några dagar ledigt när Enterprise ska på ett uppdrag som för dem i närheten av det fraktskepp, Horizon, som han vuxit upp på. Fast vistelsen får betydligt allvarligare inramning än det var tänkt. Först och främst får Mayweather först nu reda på att hans pappa dött för sex veckor sedan. Och när han väl kommer fram till Horizon så är mottagandet också rätt blandat. De flesta är glada att se honom, förutom brorsan. Han har fått ta över som kapten efter pappans bortgång, och är fortfarande skitsur över att Travis lämnat honom och resten av familjen för att göra karriär inom Starfleet.

Konflikten mellan de två bröderna eskalerar när Horizon attackeras av pirater. Travis vill snabbt koppla om skeppets primitiva vapenarsenal för att kunna försvara fraktskeppet, medan brorsan rent generellt är emot alla förändringar eller förbättringar som Travis fixar. Brorsans argument är inte helt ologiskt, att ingen kan ta hand om de förbättrade systemen när Travis inte längre finns på skeppet. Men givetvis visar det sig att Travis modifiering av vapnen räddar Horizon och dess besättning från piraterna, som inte bara vill sno lasten utan även skeppet. Och bröderna blir också sams igen på slutet – fast utan att egentligen prata ut om problemet.

Parallellt med det här pågår en betydligt tramsigare intrig ombord på Enterprise. Den verkar mest gå ut på att T’Pol ska hänga med på en visning av skräckfilmsklassikern Frankenstein. Hon går, om än extremt motvilligt. Resten av besättningen är inte helt förtjusta i hennes analys av filmen efter visningen:

ARCHER: You never did give us your opinion of the movie.

T’POL: There were many medical inaccuracies.

TUCKER: What did you think of the story?

T’POL: I thought the protagonist was interesting.

TUCKER: Doctor Frankenstein.

T’POL: No, his creation. From my perspective, this was the story of an individual persecuted by humans because he was different.

TUCKER: That’s one way of looking at it.

T’POL: In many ways, the film seemed quite prophetic. The reaction of the villagers, for example. It was similar to the reception Vulcans received after landing on Earth.

ARCHER: I don’t recall anyone greeting a Vulcan ambassador with torches and pitchforks.

T’POL: Nevertheless, many humans reacted with fear and anger.

ARCHER: They didn’t know what to expect.

T’POL: I’m going to recommend that Ambassador Soval watch the film.

TUCKER: You’re kidding.

T’POL: I believe it would help Vulcans who’ve recently arrived on Earth.

ARCHER: Maybe inviting her to movie night wasn’t such a great idea.

T’POL: On the contrary. I’m looking forward to Bride of Frankenstein.

Vissa viktiga detaljer med matanknytning avslöjades i det här avsnittet:

T’Pol åt popcorn ur en skål, trots att vulcaner inte tar i mat med sina händer. Och när vi ändå är inne på mat så pratar Travis Mayweather med sin morsa om hur mycket han saknat någon form av matersättning som kallas för Nutripak, med jordgubbssmak. Första gången han smakade riktig mördegskaka så blev han besviken på smaken.

Såg först halva det här avsnittet, och blev gråtfärdig av hela grejen med Travis och farsan som gått bort, och att de två aldrig hann bli sams innan det var för sent. För att sedan bli helt besviken på den ganska förutsägbara historien om piraterna som attackerar fraktskeppet, och någon konstig information om livsformer på en exploderande planet som aldrig följdes upp. Så, vad sätter man som betyg då? När ett avsnitt både är lovande och en besvikelse? Ja, det blir väl ett medelvärde.

Betyg: 7/10.

Star Trek: Enterprise. Säsong 2 avsnitt 20/26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 10 långfilmer och 707 tv-avsnitt.