För att vara ett koncept som ändå varit så pass välvilligt inställt till uppföljningar och spin-offs så kan jag inte förstå hur man kunde missa att man i det här avsnittet var inne och nosade på ett makalöst koncept. Ett pre-teen Star Trek vore ju fantastiskt, och dessutom the next generation på allvar. Jönssonligan blev ju Lilla Jönssonligan, vi fick Young Indiana Jones och A-teens. Hur MAGNIFIKT hade det inte varit att få följa en kapten Picard i målbrottet! I stället verkar det som om vi får nöja oss med det här avsnittet, där ett mystiskt energifält sabbar någon funktion i transportören så att det till fysiken är tolvåriga upplagor av Picard, Guinan, Ro och fru O’Brien som strålas tillbaka till Enterprise.
Medelålders hjärnor i barnkroppar är förstår rätt läskigt, och även den vanligtvis så vidsynta personalen ombord på Enterprise reagerar avvaktande och med lätt äckel när en pojk-Picard försöker bossa ombord. För att inte tala om hur pedofil O’Brien känner sig när hans barnfru vill kramas och få tröst. Det enda undantaget är väl Troi, även om hon är lite väl snabb med att tänka ut alternativa karriärmöjligheter tillsammans med Picard. Hon är så pass effektiv att han börjar drömma om hur det skulle vara att åldras en andra gång. Som Troi uttrycker det i avsnittets mest poetiska replik:
In a way, you’re very lucky. You might have a chance do what most people can only dream about. Have a second childhood without the pain of growing up again.
Nu hinner ju ingen tänka så där jättelänge på det där med åldrandet, eftersom ett gäng ferengier kapar Enterprise med hjälp av två klingonska skepp. Det går som vanligt oroväckande snabbt att slå ut Enterprises försvar. Lyckligtvis består ferengiernas taktik av att transportera alla vuxna ner till en närliggande planet, de har förstås ingen aning om att det finns fyra kompetenta besättningsmedlemmar i barnkroppar ombord.
Jag var själv lite förvånad över hur mycket jag tyckte om hela den här barnupplagan, framför allt eftersom jag tyckte att det blev lite väl mycket barnperspektiv under säsong fem. Men det här är oemotståndligt för mig. Unge Picard är förstås mest komisk, kombinationen stort ego och bräcklig röst på gränsen till målbrottet är alltid en hit. Och när han och Riker ska låtsas vara far och son. Awkward på ett härligt sätt.
Annars är det väl den unga Ro som gör bäst ifrån sig. Hon vill inte återuppleva sin olyckliga barndom, hela kroppen utstrålar irritation och frustration på det där truliga tonårssättet. När mini-Guinan försöker få henne att minnas lyckliga barndomsminnen så svarar Ro lite surt att det faktiskt inte var så kul att växa upp i ett flyktingläger. Ferengierna blir däremot bara mer och mer motbjudande, författarna och regissörerna gör verkligen det oerhört lätt för sig när de skildrar dessa rakt igenom förkastliga och korkade ynkryggar. Så himla endimensionellt och slentrianrasistiskt att det är svårt att uthärda.
Betyg: 8/10.
Star Trek: The Next Generation. Säsong 6, avsnitt 7/26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 6 långfilmer och 235 tv-avsnitt. Det här är mitt sextioförsta inlägg i årets #blogg100-utmaning.
Det här är nytt: Just det här avsnittet går från att vara en lättsam komedi till att bli smått obehaglig. Det blir lätt så när någon blir bortrövad av en kärlekskrank alien. Och att vara uppvaktad av en ferengier slutar tydligen lätt med att man ligger i en apparat som ska undersöka ens hjärnvågor på ett sätt som verkar hemskt plågsamt. Så även ni Lwaxana-haters som läser den här bloggen får tugga i er att hon fyller en viktig dramaturgisk funktion i det här avsnittet – den verkningsfulla övergången från fars till gisslandrama. Jag vet inte, kanske är det bara jag som får lite våldtäksvibbar av hela scenariot. Sen är det saker som bara är äckliga. Informationen om att öronen är erogena zoner hos ferengier känns som bland det mest obehagliga som vi fått reda på om universum genom Star Trek.
Gillade inte: Att Wesley Crusher ytterligare en gång var nära att lämna Enterprise, men lyckades klänga sig kvar trots allt. Sen är det ju lite tjatigt i längden, det där med att Star Trek-filosofin bygger på en uppdelning i raser med specifika förutsättningar och psykologiska kännetecken. Det blir framför allt besvärande när det handlar om den här typen av råttliknande, fega och rakt igenom onda varelser. Kanske ska vi börja kalla ferengifobin vid sitt rätta namn?
Vad har vi lärt oss? Att Patrick Stewart tar varje chans han kan att få spela Shakespeare i den här serien. För det där Shakespeareutbrottet på slutet kan väl inte vara manusförfattarnas idé?
Ral är på Enterprise för att göra just det där. Genomskåda och bilda pakter, och i förlängningen vinna en budgivning om ett maskhål. Det finns nämligen ett sånt ute på interstellär auktion och federationen är bara en av parterna som är intresserade av att köpa sig till kontrollen över vad som verkar vara en gräddfil genom galaxen. Något som man förstås också kan tjäna pengar på, eftersom man kan inkassera vägtullar (eller heter det kanske maskhålstullar) av andra som också har bråttom. Allt verkar avlöpa relativt sansat tills några ferengier oinbjudna kraschar tillställningen, de vill också var med och bjuda på maskhålet. Sedan tar en ganska förutsägbar vända med tjuv- och rackarspel sin början, där både Ferengierna och Ral försöker rigga och sabotera hela auktionen.
Nej, det är Trois kärlekshistoria som är avsnittets behållning, även om det är lite svårt att förstå vad som gör Troi så besatt av Ral. Är det hans psykiska dragningskraft som vi inte förstår (han är en kvarts betazoid). Eller är stackars Troi så uthungrad, såväl känslomässigt som rent sexuellt, av att gå, dag ut och dag in, och ha en “varm och nära vänskap” med Riker. Till sist måste ju även hon slänga överjaget överbord och släppa ut håret. Eller något.
Till slut visar sig maskhålet inte alls hålla vad det lovade, medan Troi kväser sin romantiska sida och avslöjar Rals empatiska förmågor för de andra budgivarna. Kort sagt: slutet gott, allting gott. Troi kan avsluta sin slampiga period med rent samvete, medan Ral har köpt ett helt värdelöst maskhål åt sina uppdragsgivare. Syndern straffar sig själv!
Höjdpunkten är: Först tänkte jag på de olika hångelscenerna med Troi som avsnittets klimas. Sedan på det märkliga utseendet och uppläggningen av maten när hon och Ral ska ha en romantisk middag. Mycket inspirerande. Dukningen, alltså. Maten låg liksom på något slags bädd av pärlor.
Betyg: 5/10 Ytterligare ett helt okej avsnitt, men handlingen är lite för förutsägbar. Jag brukar ju i och för sig ge extra plus för introducerandet av nya folkslag i rymden. Denna princip har bara ett undantag: när kvinnorna i detta folk har betsel på sig. framför allt i kombinantiojn med våfflat hår. Dessutom äts det där plusset upp av att det dessutom är trista och tjatiga ferengier med. Ett nollsummespel, alltså.
Oj, vad jag bara vill att den här säsongen ska ta slut nu. De sista avsnitten känns som en enda 
lång transportsträcka. Kanske färgar det också mitt omdöme. Jag hade i varje fall så himla svårt för att fastna för det här avsnittet. Säga vad man vill om den framtida versionen av sällskapsspelet Sänka skepp, men jag tycker inte att det räcker till för att bygga en b-handling kring i det här avsnittet. Ploten går i varje fall ut på att Data ska möta en av galaxens främsta Strategema-spelare, och förlorar. Varpå han hamnar i en djup existentiell kris – vem är han om han inte kan vinna en match i ett sällskapsspel, liksom? Ja, jag bryr mig i varje fall inte.
Den där Strategema-experten heter Sirna Kolrami, och är militärstrategen som ska iscensätta militärövningen som Enterprise ska var med i. Han verkar dessutom tycka hemskt illa om Riker, som han ser som en typisk förlorartyp. Tanken är att Picard och Riker ska slåss mot varandra i ett krigsspel, till stor del på grund av hotet om en attack från borgerna i framtiden. Allt går ungefär enligt planerna när ett Ferengi-skepp plötsligt attackerar Enterprise, vilket ju är lite extra jobbigt eftersom bägge federationsskeppen har stängt av sina vapenfunktioner inför övningen så att man inte ska råka skada varandra på riktigt av misstag.
Picard, ja. Han spelas ju av den gamle Royal Shakespeare-skådisen Patrick Stewart. Att det var han som skulle spela kaptenen för Enterprise var knappast självklart. Gene Roddenberry hade bestämt sig för att sätta samman en besättning i The Next Generation som inte skulle påminna om den gamla originalserien. Därför skulle Jean-Luc Picard vara fransman, och givetvis spelas av en fransk skådespelare. Istället var det Star Trek-veteranen/producenten Robert Justman som hittade och i det närmaste tjatade in Stewart i ensemblen.
Den gamla händelsen dras upp på nytt när en ferengibefälhavare tar kontakt med Enterprise för att överlämna en gåva. Det visar sig vara Picards gamla övergivan skepp som de hittat, fixat till och nu vill ge bort som en fredsgåva. Då kommer alla minnena på en och samma gång för Picard. Fast det är inte frivilligt. Ferengikaptenen har nämligen införskaffat något slags mentala distanssändare som han använder på Picard för att styra hans tankar. Det börjar med huvudvärk men fortsätter med rena hallucinationer. Målet är att göra honom så pass förvirrad att han ska attackera Enterprise med Stargazer. Det är en avancerad hämnd eftersom det där oidentifierade skeppet var ett ferengiskepp, och befälhavarens son var en av de som dog ombord. ,
Jag har ju redan skrivit om mina farhågor om att The Next Generation lite för ofta påminner om en barn- eller ungdomsserie. Och Ferengierna är ytterligare ett tecken i den riktningen. I all sin uselhet påminner de mest om något slags råttliknande skurk i en Walt Disney-film Ja, även till utseendet faktiskt, eftersom de sportar en sorts gnagarlook (den ursprungliga inspirationskällan var tydligen att de skulle se ut som fladdermöss). Fast jag gillar i och för sig den här replikväxlingen, när ferengierna ska förklara varför människor är så vidriga och barbariska:
Det nya är att den där mäktiga kraften/försvarsmekanismen faktiskt går att diskutera med den här gången. I det här fallet tar den formen av en väktare (som ska se extremt gammal ut med hjälp av en helt fruktansvärd plastmask som sitter helt löst på ansiktet, så dålig sminkning hade de faktiskt nästan aldrig i originalserien) Efter en stunds samtal med försteofficeren ombord på Enterprise, Ryker, bestämmer sig väktaren för att människorna är en intressant och filososfiskt framstående art som han inte tänker ta livet av. Även ferengierna får komma loss ur hans traktorstråle, med förhoppningen om att även de någon gång ska växa till sig som art.