Tag: Enterprise

Short Treks: Ask Not. Det om den brutala “jobbintervjun”.

~ rogerwilson ~ Leave a comment

Det är förstås ren smärta att den nya, animerade Star Trek-serien drar igång i USA idag – helt utan sändningsfönster i Europa. Laggandet är lite extra påtagligt när jag dessutom sitter här och skriver om gamla Short Treks-äventyr, som nyligen kommit ut på DVD. Så mycket bakvattenkänsla här. Men, det är bara att bita ihop och komma igen. Tillbaka till Enterprise-universumet igen.

I Ask Not får vi vara med om vad som väl ändå måste vara en av stjärnflottans mest bisarra rekryteringsprocesser. Ett brutalt och vidrigt test av en blivande medarbetare. Fast att det är ett test får varken tv-tittarna eller huvudpersonen reda på förrän allt är slut. Både vi som kollar och stackars kadett Sidhu tror att hon måste vakta kapten Pike som anklagas för myteri. Han försöker på olika sätt få henne att bryta mot de order hon fått, att allt handlar om ett ödesdigert misstag, en felbedömning som kan kosta många liv. Ömsom hotfullhet, ömsom logiska argument används för att hon ska hjälpa honom att få tillgång till komsystemet och prata med besättningen. Här kastas det paragrafer och reglementen mellan de två när de diskuterar vad det korrekta sättet att hantera situationen är. När inget annat fungerar försöker Pike till och med ge intrycket av att han kan rädda Sidhus man, vars liv han säger är i fara på grund av en attack från Tholianerna.

Men allt visar sig vara ett test för att se om Sidhu är rätt virke för att tjänstgöra på Enterprise. Som någon som gått på en och annan jobbintervju så har jag förstås noll sympati för det här sättet att rekrytera personal på. Att ge folk PTSD är liksom ingen bra början på någon anställning.

Det här var inte superspännande tycker jag, förutom på slutet där Spock ger Number One en känga. Eller är det en komplimang – man vet aldrig helt säkert. “We’ve all learned to expect no mercy from Number One” (det är alltså hon som kommit på den här planen).

Extramaterialet består av en audiocommentary av Anson Mount (som ju spelar Pike). Inte supermycket intressant blev väl sagt där, mer än att de tydligen använde för mycket rök första gången de spelade in, och fick göra ett andra försök för att de skulle få ihop ett okej kort-trek-avsnitt. Mount gör däremot sin Pike på samma trygga säkra sätt som vanligt.

Betyg: 3/10.

Short Treks. Säsong 2, avsnitt 3/6. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 13 långfilmer och 771 tv-avsnitt.

Short Treks: The Trouble with Edward. Tribble-skräck och arbetsplatskomedi!

~ rogerwilson ~ Leave a comment

Det är egentligen konstigt att det inte gjorts ännu fler avsnitt om tribblar. Det är ju faktiskt ett av de bästa påhitten som någonsin gjorts inom Star Trek-universumet. Gosiga på utsidan, men med en förökningstakt som gör att de inte går att ha i möblerade rum. Eller rymdskepp. Livsfarligt gos, helt enkelt.

Men hur kan ens en art med en sådan explosiv fortplantning existera? Vilken planet kan ens härbärgera en sådan art? I det här Short Treks avsnittet kommer då äntligen en backstory som känns lite mer logisk än den vi fått leva med så här långt. En rimlig förklaring till hur tribblarnas biologi och förökning går till. Allt är nämligen Edwards fel. En stjärnflotteforskare som tänkte att de där gulliga pälsbollarna skulle kunna vara en bra proteinkälla. Framför allt om man kunde boosta deras fortplantningsförmåga. Så Edward tillför sitt eget dna till tribblarnas. Resultatet är en katastrofal förökningstakt – tydligen föds de till och med gravida.

I The Trouble with Edward förvandlas de gulliga tribblarna till rena rama skräckfilmsmaterialet. Det ursprungliga, mer lustifika sättet att angripa tribble-fenomenet känns långt bort när en VÅG av tribblar vräker fram genom ett skepp och tvingar besättningen till att evakuera för att undkomma dem. Ja, alla utom Edward då, som typ drunknar i gosiga pälsbollar. Men avsnittet är förstås inte en renodlad skräckis, den allra största delen är väl att beteckna som en arbetsplatskomedi som dryper av svart humor.

Men vad är kopplingen till Star Trek Discoverys-universum då? Jo, den egentliga huvudpersonen i avsnittet är Lynne Lucero som lämnar sitt jobb som vetenskapsofficer på Enterprise för att istället jobba som kapten för ett forskningsskepp. Men det som verkade vara ett ganska lätt jobb blev en mardröm, tack vare Edward. Sen tycker jag faktiskt inte att Luceros ledarstil är optimal. Varför skulle man inte kunna äta tribblar? Och varför låter hon inte ens Edward tala till punkt om sitt forskningsprojekt? Även om Eddie visar sig vara både unikt illojal och korkad, så känns kanske inte Lucero direkt som en lyssnande boss.

Omdömet? Briljant! Det här är ett riktigt smart avsnitt, och exakt vad tribble-konceptet behövde.

Det är också extremt viktigt att ingen missar den ovanligt roliga post-creditsscenen i det här avsnittet:

Extramaterialet på dvd-utgåvan handlar den här gången främst om tribblarna själva, som den här gången fått nya former och färger. Ett smart sätt att variera extramaterialets vinklar på.

Betyg: 9/10.

Short Treks. Säsong 2, avsnitt 2/6. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 13 långfilmer och 770 tv-avsnitt.

Short Treks: Q&A. Spocks första dag på Enterprise.

~ rogerwilson ~ Leave a comment

Den första i raden av Short Treks minskar ju inte direkt ens sug efter en renodlad Enterprise-serie. Men det kan ju vara värt att tänka på att inget beslut om en spinoff ännu tagits när Q&A släpptes. Sett lite så här i backspegeln slås man ju ändå av tanken att det här Short Treks-avsnittet kanske ändå är ett slags pilot till en kommande Enterprise-serie. Ett fördjupande avsnitt som visar att det finns mer att utforska bland relationerna mellan besättningsmedlemmarna. En teaser för hur en serie om Kapten Pike och de andra skulle kunna se ut.

I Q&A skildras i varje fall Spocks ankomst till Enterprise. Första dagen på jobbet börjar hyfsat obekvämt när han hamnar i en strejkande hiss tillsammans med Number One. Instängda tillsammans i det trånga utrymmet under en längre tid så blir hennes lek “ställ så många frågor du bara kan” en smula utmattande. I alla fall för henne. Men så sker det något. Man pratar om utanförskap och att dölja sitt verkliga jag, och det hela utmynnar i ett litet sångnummer. I Am The Very Model Of A Modern Major General från Gilbert och Sullivan-musikalen The Pirates of Penzance. En sång som Geordi förresten också framförde i ett avsnitt av The Next Generation.

Det är inte den enda blinkningen till Star Trek-historien i det här avsnittet, även om jag fick läsa mig till vissa av referenserna, men viktigast för mig känns den KÄTTJA som liksom ligger som en våt filt över stora delar av episoden. Eller misstar jag två väldigt reserverade personers skyddsmekanismer som sexuell laddning? Och är det i själva verket kapten Pike som Number One är mest intresserad av? Spock verkar i varje fall väldigt… fascinerad av sin nya överordnade.

Oavsett hur mycket jag längtat efter mer Enterprise-content (eller just därför) så var jag lite besviken på det här avsnittet. Var det inte lite banalt att dra igång en flirt mellan Number One och Spock? Och jag blev faktiskt bara måttligt imponerad av att Number Ones stora, mörka hemlighet, hennes “freaky”, var att hon gillar att sjunga musikallåtar i trånga utrymmen. Sen såg jag om avsnittet och blev ändå lite rörd av att på nytt få vara på Enterprise. Och att få se Spock skratta. Det var eventuellt det finaste i hela avsnittet. Jättefint.

Extramaterialet på dvd:n är faktiskt nästan bättre än avsnittet. Hur Michael Chabon skrev delar av avsnittet vid sin fars dödsbädd, en pappa som var ett Star Trek-fan och var den som introducerade den unge Michael till serien. En riktigt gripande backstory.

Betyg: 6/10.

Short Treks. Säsong 2, avsnitt 1/6. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 13 långfilmer och 769 tv-avsnitt.

Star Trek-serier. Discovery: Aftermath. Det om varför Spock rakade av sig skägget.

~ rogerwilson ~ Leave a comment

Visst är det helt okej att läsa serier digitalt, men det går inte upp mot känslan att få sätta de första fettiga fingeravtrycken på ett fysiskt albums glossiga omslag. Jepp, jag är tillbaka i serie-träsket nu, och har köpt albumet där man samlat de tre delarna av Aftermath – historien om vad som hände efter det sista avsnittet av Discoverys andra säsong. Eller närmare bestämt, ett äventyr som liksom går att skjuta in någonstans under det sista avsnittets avslutande minuter. För såväl det här albumet som avsnittet avslutas ju med att Spock rakar av sig sitt skägg och på nytt tar plats på bryggan på Enterprise.

När jag skriver det här så har beskedet kommit om att kapten Pike och de andra på Enterprise ska få en egen spinoff-serie. Ett rätt så väntat beslut, med tanke på hur mycket fokus som Pike och Spock fick i Discoverys andra säsong, och i de efterföljande Short Treks-historierna. Att bara släppa de karaktärerna hade man väl kunnat se som ren kapitalförstöring av IP.

Tony Shasteen har ritat Aftermath och det är väl lite ojämnt överlag. Här finns till exempel en hel sida som bara består av olika inzoomningar på en och samma bild. Lazy. Samtidigt tycker jag att han oftast fått till porträttlikheten på till exempel Pike, och här finns också några levande scener som kändes lite roligare än det ofta rätt ödesmättade tilltalet i de här seriealbumen. Rent generellt håller Aftermath ändå lite högre klass än till exempel det allra första Discovery-albumet. Men så har väl också tecknarna lite fler tv-avsnitt och stillbilder att använda som förlagor när de ska göra sina teckningar nu.

  • Lata lösningen…
  • Den lite mer levande sidan…

I albumet finns även ett bonusäventyr. Saru leder Discovery på en räddningsaktion när Tilly och hennes farsas skepp försvunnit. Det visar sig att det är skurkarna från Orionsyndikatet som kidnappat dem. En helt okej story, men kanske inte så mycket mer. Även om jag i och för sig gillar i stort sett allt som har med Saru att göra. För mig som nu börjar bli mer och mer fascinerad över hur Kirsten Beyer bygger upp det här utökade universumet, så är det kanske mest intressanta hur hon lyckas få in referenser till två romaner här – både Fear Itself och The Way to The Stars.

Lite av en intetsägande besvikelse det här albumet. En typiskt “glöm inte att vi finns”-utgåva som i och med beskedet om den nya Star Trek-serien känns ännu mer intetsägande. Inte tillräckligt med nu information, helt enkelt. Lite mer måste man våga om det ska bli någon substans av det hela.

Betyg: 4/10.

Star Trek: Discovery – Aftermath är skriven av Kirsten Beyer och Mike Johnson, och tecknad av Tony Shasteen och Angel Hernandez. Finns dels som fysisk utgåva, men kan även köpas digitalt – till exempel på Amazon-sajten Comixology.

Så här långt i min Startrekathon har jag sett 13 långfilmer och 768 tv-avsnitt, bloggat om sex Star Trek-romaner och fyra seriealbum. Och lite till.

DIS: Such Sweet Sorrow, del 2. Massor av pangpang och blicken riktad framåt.

~ rogerwilson ~ 8 Comments

Jag blir fortfarande lite överraskad av mina starka reaktioner på helt nya Star Trek-avsnitt. Som under tittandet den här säsongsfinalen, där stresspåslaget var så stort att jag nästan blev apatisk. Så pass uppjagad när allt verkade gå åt helvete för Michael Burnham och de andra att jag var tvungen att ta flera pauser och träna på franska glosor på Duolingo för att lugna ner mig. Och, givetvis, fick jag tårar i ögonen av nostalgiöverdosen i avsnittets sista scen. Ska det behöva vara på det här viset?

Om förra avsnittet var av en enda stor uppladdning inför finalen , så är förstås del två av Such Sweet Sorrow mestadels en gigantisk urladdning. Det är helt enkelt dags för den stora sammandrabbningen, i form av ett extremt intensivt slag i rymden. På ena sidan: Sektion 31:s samlade styrkor, numera helt besättningslösa farkoster som leds av den där onda AI:n, som fortsatt att ha Lelands fysiska form. De slåss mot Enterprise och Discovery (samt några väldigt sena förstärkningar som sveper in när allt verkar som mest hopplöst). Kampen handlar fortfarande om den data som finns lagrad på Discovery, den som skulle kunna göra den onda AI:n till härskare över galaxen. Ombord på Disco kämpar man febrilt in i det sista för att rekonstruera en tidsresedräkt åt Michael så hon kan leda Discovery några hundra år in i framtiden, och på det sättet göra informationen oåtkomlig för den aggressiva AI:n.

Minns ni det storslagna i att ett Federationsskepp delade upp sig i två olika delar i ett avsnitt av Voyager häromsistens. Well, Sektion 31:s skepp trumfar det där rätt ordentligt. De ynglar av sig till massor av små stridsplan som bekämpar alla Stjärnflottans skyttlar och stridspoddar. Det gör själva fajten både storslagen och helt oöverskådlig, så efter ett tag blir det mest som ett bakgrundsbrus. Med så många skepp inblandade är det är helt omöjligt att avgöra hur det går i striden, det blir mest ett inferno av blinkande ljus och hundratals laserstrålar och projektiler. Pangpangpangpangpangpangpang etc.

Nu är det hög tid att gå in på en del av höjdpunkterna och frågetecknen i den här säsongsavslutningen.

DOT-7:Jag går ut lite löst med en fundering kring reparationsrobotarna med det poetiska namnet DOT-7 och de gulliga ET-liknande ansiktena som helt plötsligt dyker upp på Enterprise. De är bara med i några sekunder, men kändes mest av allt som ett leksaksfranchise waiting to happen. Jag menar, Star Wars har ju gulliga robotar så det är ju klart att även Star Trek måste ha dem. Men det behövs kanske mer än 15 sekunders exponering för kommersiell framgång?

En öppen tidsloop: Det känns som att jag klagat på tidsresor i snart sagt varenda blogginlägg den senaste tiden. Den märkliga förklaringen till de röda mystiska ljusfenomenen som gavs i Such Sweet Sorrows avslutande del omvände mig inte direkt till ett tidsresefan.

För när det äntligen är dags för Burnham att göra hoppet mot framtiden så strejkar dräkten. Navigationsprogrammet tillåter inte henne att programmera in en destination som ligger framåt i tiden, inte förrän hon rest tillbaka i tiden och placerat ut de röda ljusen som vi ju har sett i de tidigare avsnitten. De som i praktiken lett henne och Discovery hit. Den här tidsparadoxen här är ju bara fånig, tycker jag. Allt som hänt i säsongen hittills har alltså inte hänt ännu. Kalla mig för tidsrelativistiskt begränsad om du vill, men vem kom på idén med ljusen från början? Burnham nu, eller då, eller i framtiden. Mycket oklart.

Det resuméliknande segment som görs via inklippta scener under Burnhams tidsresa bakåt i tiden är visserligen snyggt, men känns lite onödigt. Det var ju en lång sammanfattning av läget precis i början av avsnittet. Ska vi behöva kolla på en till nu? De här scenerna hade antagligen fungerat bättre om man klippt ihop del ett och del två till ett enda bamseavsnitt, men nu blev jag bara rastlös. Kom igång med handlingen i stället för att idissla det som hänt, framför allt om de hänt på grund av en skitdåligt ihopsnickrad öppen-tidsloop-idé.

Pike och döden: Det är en lite konstig konversation som pågår i rummet där Pike och Cornwell försöker desarmera en odetonerad torped som fastnat i Enterprise. Har de pratat om hans framtida öde utan att jag sett det (eller har det bara kommit bort i mitt ganska stora Star Trek-intag på sistone)? Hur vet hon hur det är tänkt att Pike ska dö? Eller uttrycker hon bara sig väldigt dramatiskt när hon pratar om att han har andra saker att uträtta innan hans liv är slut? Varför finns det bara en nödstängningsspak till rummets dörr på ena sidan av väggen? Och varför just insidan? Och varför kunde man inte interntransportera Cornwell därifrån när hon stängt dörren?

Visst var det Ash? Förresten, det var bara jag som inte förstod direkt att det var Ash Tyler som enat kelpier och ba’ulier till att tillsammans slåss mot AI:n, va? Jag tänkte jättelänge att det där var en mystisk ledtråd som kommer att avslöjas någon gång under nästa säsong. Får visst för mig att allt är ledtrådar och mysterier nu. Dock skulle det ju ha varit intressant att se hur Tyler lyckades med det där, att ena de två dödsfienderna, sådär på en kafferast. Fullt så framgångsrik har han ju inte varit i sina tidigare strävanden under säsongen.

Star Trek-kanon-räddningen: Spock får fel på sin skyttel, och kan inte som planerat följa med Michael in i framtiden, en ganska enkel lösning på ett av kontinuitetsproblemen som tornat upp sig inför den här säsongsavslutningen. Spock ska ju inte vara i framtiden, han ska ju åka runt med Kirk i Enterprise, och så blir det också nu.

Men hur ska man göra med spordriften, Discovery och Spocks syster Michael Burnham, då? Företeelser som ju inte alls finns med i Star Trek-serierna som ligger efter den här i tidslinjen. Jo, när Michael och Discovery till sist lyckas försvunna bort genom maskhålet så bestämmer sig de som är kvar för att inte berätta sanningen för Stjärnflottan. Deras version när de blir förhörda är i stället att Discovery sprängdes, och alla ombord dog. Dessutom föreslår Spock att man ska minimera alla risker för att något liknande ska hända igen genom att helt enkelt hemligstämpla Discovery, spordriften och Michael Burnham. Inte ens hennes egen familj pratar om henne, berättar han i en voice over. Och så har man på ett hyfsat elegant sätt löst det problemet. Förutsatt att Michael och Discovery stannar på sin plats i framtiden.

Bögkärleken: Vi fick vårt lyckliga slut, och Stamets och Culber är nu bägge på Discovery, så vi får fortsätta att böga med dem i framtiden hoppas jag.

Lelands död: Hade nog förväntat mig något ännu hemskare när AI:ns kropp (vad var det som Georgiou och Nhan kallade den? Köttsäck, AI-korv?) slits isär av magnetism. Medan Georgiou står utanför kammaren och kollar på vad som händer med ett förtjust uttryck i ansiktet. Lite av hennes gamla terranska sadistiska takter kom visst upp till ytan här, inklusive ovanan att försöka vara witty medan hon håller på att slåss. Kanske är det här slutet på den bitvis nästan varma och moderliga stil som hon kört ett tag. Själv sörjer jag Lelands försvinnande, för med honom försvann en stor del av seriens samlade sex appeal.

Enterprise på nya äventyr och andra tankar inför framtiden: Som jag nämnt tidigare i den här bloggen så har det varit förhållandevis lite fokus på Burnham under den här säsongen. Visst, allt har på olika sätt kretsat kring henne, men det är rollfigurer som Spock och kapten Pike som fått utvecklas. Det inser jag fullt ut i det här avsnittets sista scen. Spock har rakat av sig skägget och tagit på sig sin blå uniformströja (Gasp!). Enterprise är berett att ge sig ut på nya äventyr, och jag vill följa med dem! Discovery känns som ett rätt jobbigt ställe, fyllt av dåliga vibbar och jobbiga minnen, medan Enterprise och deras besättning på något märkligt sätt känns oförstörd och fräsch. Jag fick till och med lite spinoff-vibbar av slutet, men antar att det snarare kommer att vara så att vi får följa två skepp och deras besättningar under nästa säsong. Skilda åt med några hundra år då.

Ash Tylers mellanförskap: Med Ash Tyler som ny boss för Sektion 31 så antar jag att den organisationen kommer att lägga en del energi på att försöka få hem hans stora kärlek från framtiden. Men det var också kul att han fick jobbet på grund av sina dubbla perspektiv. Är det ett tydigt mångfaldstänk som vi här ser få genomslag i Stjärnflottans rekrytering? Tyler har gjort sitt mellanförskap till ett vinnande jobbintervjuargument, helt enkelt.

Till sist: Det här var ett maffigt äventyr, med så mycket specialeffekter och avancerade tekniska lösningar att jag blev förvirrad snarare än uppspelt. Detaljer som tidsloopen samt Spocks och Burnhams utdragna farväl innan hon far iväg till framtiden drar ner mitt betyg (vem har tid att stå och prata känslor när det handlar om sekunder innan det är för sent att rädda galaxen?).

Å andra sidan tyckte jag att man skötte seriens problem med sitt förhållande till kanon väldigt snyggt. Jag blev sjukt nostalgisk inför Enterprises avfärd, och längtar efter mer av det skeppet och dess besättning (hur cool är Number One, liksom?). Att Burnham och de andra klarat har vi fått reda på. En ny röd stjärna har visat sig, som ett slag bekräftelse på att allt är okej. Men hur ser det universum som de hamnat i ut? Vad finns kvar av Federationen? Kommer Burnham att hitta sin mamma? Och får vi någonsin en förklaring till det tomma skeppet i Calypso?

För manusförfattarna borde dock Discoverys tidsresa vara det göttigaste som hänt, tänk att äntligen få konstruera nya äventyr utan att ta hänsyn till kanon! Vilken lättnad!

Betyg 7/10.

Star Trek: Discovery. Säsong 2, avsnitt 14/14. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 8 långfilmer och 546 tv-avsnitt.

Star Trek Discovery-böckerna: Drastic Measures. Lorca och Georgiou på gamla äventyr.

~ rogerwilson ~ Leave a comment

Drastic Measures, den andra romanen i Discovery-serien, utspelas år 2246, ungefär tio år före tv-seriens avsnitt Battle at the Binary Stars. Här sammanstrålar Philippa Georgiou och Gabriel Lorca på den koloniserade planeten Tarsus IV där en aggressiv svamp förstört nästan allt som går att äta för de stackars nybyggarna. När Federationen inte verkar kunna hjälpa planetens invånare i tid för att undvika svält och undergång så fattar den nyutnämnde guvernören Kodos ett minst sagt drastiskt beslut. Eftersom maten på sikt inte kommer att kunna räcka till alla så väljer han att avrätta hälften av planetens 8 000 invånare. En massaker som inte bara är grym och brutal, utan också helt onödig. Ett första Federationsskepp når Tarsus IV med mat och personal bara dagar efter att 4 000 personer mördats på kolonins stora stadium.

Gabriel Lorca, som senare ska komma att bli befälhavare på Discovery, befinner sig redan på Tarsus IV när massavrättningen äger rum. Han är en av en handfull personer som Starfleet har stationerade på planeten. Lorca är där för att testa tillvaron på “land” efter ett årtionde i rymden – och verkar ha övervägt att eventuellt stanna på planeten för gott. Kanske rentav sluta i Stjärnflottan och istället satsa på familjeliv med sin nya flickvän, som han träffat på planeten. Georgiou är däremot en nykomling på Tarsus IV. Hon är med på det där första skeppet som kommer till undsättning. De två samarbetar när de försöker skapa ordning och reda på en planet vars befolkning är traumatiserad efter massmordet. Men de jobbar också tillsammans för att jaga ifatt mannen som snabbt fått öknamnet “Kodos The Executioner” som befinner sig på flykt på planeten.

Trots sitt mörka innehåll är jag betydligt gladare efter att ha läst Drastic Measures än efter den första Discovery-romanen, Desperate Hours. Förra boken kunde jag inte läsa mer än två, tre sidor i sträck av innan jag blev uttråkad. Drastic Measures hade jag däremot svårt att lägga ifrån mig. Jag satt uppe långt efter läggdags flera nätter och fortsatte att plöja kapitel efter kapitel. Inte för att den är särdeles välskriven, men det finns definitivt ett driv i berättandet. Jag ville verkligen veta hur det skulle gå. mycket mer än jag ville sova. Så har också Drastic Measures en betydligt tydligare premiss än sin föregångare i serien. Dess teman berör också åtminstone i viss mån vikten av medmänsklighet och etik i en värld som står inför extremt svåra val. Det handlar om flyktingar, resursbrist, svält och onda män som tror på “survival of the fittest”, och det känns ju ganska aktuellt.

Eller för att uttrycka det på ett annat sätt: Här pratar vi inte om något så konstlat som ett obemannat rymdskepp från en redan död civilisation. I stället handlar Drastic Measures om något så konkret som ett brutalt och grymt folkmord, i en historia som har en tydlig skurk –och dessutom en smart sådan, som hela tiden ligger steget före de som jagar honom.

Författaren, Star Trek-vetaranen Dayton Ward, vågar dessutom leka lite med berättarperspektiven i boken. Ett smart grepp är till exempel att låta en kvinna från Betazoid vara berättare i några av scenerna. Med sina tankeläsargåvor kan hon ju beskriva huvudpersonerna och deras stressreaktioner på ett ytterst ingående sätt (som bonusinfo får vi också reda på skumma saker som att betazoiderna inte berättade om sina förmågor för Federationen från början)

Ward bryter också upp berättelsen med korta utdrag ur en framtida bok som handlar om det bisarra händelseförloppet på planeten: The Four Thousand: Crisis on Tarsus IV. En samling intervjuer med de som var med, både offer och förövare, och som kom ut 10 år efter katastrofen. Även om det greppet piggar upp en del så hade jag gärna sett fler avbrott i liknande stil, kanske med texter från andra källor kring det som hänt. Här och där avslöjar dessvärre intervjuerna från boken lite för mycket om det som ska hända framöver i berättelsen – jag kan ju till exempel vara ganska säker på att någon som blir intervjuad för boken överlever våldsamheterna på Tarsus IV. Där förstör Ward lite för sig själv. Men så rör han sig faktiskt också i redan utforskade vatten.

Jo, visst var det något bekant med den där Shakespearefixeringen.

Nu kommer en extra känslig spoiler som antingen kan förstöra läsningen av boken, eller eventuellt göra den mer intressant att läsa. Det tog mig faktiskt 381 av de 391 sidorna i Drastic Measures innan jag insåg att man lika gärna skulle kunna kalla den här boken för en prequel till originalserien som för Discovery. Drastic Measures skildrar nämligen bakgrunden till TOS-avsnittet The Conscience of the King (som en del kanske minns som konceptets mest Shakespearereferenstyngda). Jag blev lite misstänksam när en bok med Shakespeares samlade verk dök upp på ett väldigt övertydligt sätt i slutet av Drastic Measures, och insåg att det var något bekant med hela storyn. Det här förklarar också att författaren Dayton Ward vågade göra något så uppseendeväckande som att skriva in en ung James Kirk i den här boken. I efterhand förstod jag att det i själva verket inte var så dramatiskt, Kirks närvaro på Tarsus IV var ju redan inskriven i kanon.

Vad jag däremot har lite svårt för är den fjäskande tonen i den här boken kring den tonårige Kirk. Georgiou träffar honom i några minuter och är så pass superimponerad att hon redan börjat jobba som hans personlige syo-konsulent. Ett kortare exempel ur den dyrkande beskrivningen:

From what Georgiou could see he was a fount of raw untapped potential, lacking only age, education, and experience. If he was anything like his parents had to be, and assuming his own desire to pursue such a path, young Jim Kirk had the makings of a first-rate Starfleet officer.

Desperate Measures sid 196.

Det nya som Dayton Ward tillför med den här boken är alltså i själva verket att skriva in Georgiou och Lorca i Kirks backstory. Lyckligtvis nöjer sig faktiskt inte med det, utan passar också på att låta både Enterprise och dess kapten Robert April få vara med i några scener. Det blir lite Star Trek-göttigare så.

Vilka nya saker får vi reda på om Lorca och Georgiou då? Nja, de är ganska lika det vi sett av dem tidigare. Hon är rättrådig, behärskad och kontrollerad. Han är impulsiv, hämndlysten och beredd att tänja på regler och protokoll för att sätta dit skurkarna. I just det här fallet är han kanske lite extra på, eftersom hans flickvän är en av dem som dödats i massakern på arenan. På bokens allra sista sidor får vi dessutom en glimt ur framtiden där Lorca sitter i fängelse – en påminnelse om att den vi läst om i den här boken är primäruniversumets Lorca, inte spegel-Lorca. Det vill säga, vi har läst en fördjupande roman om en person som faktiskt aldrig varit med i Discovery.

Det blir många lager och referenser att hålla reda på, men som helhet är Drastic Measures helt okej äventyrslitteratur. Jag håller ju fortfarande på att försöka förstå mig på den här genren, och hakade bara upp mig några gånger i den här romanen. Ward verkar liksom ha några hangups som ofta återkommer i hans skrivande. En av dem är väldigt detaljerade beskrivningar av rum i allmänhet, och antalet arbetsplatser och datorskärmar i dem i synnerhet. På sidan 237 får han ett annat anfall av övernitisk detaljrikedom, när han börjar beskriva innehållet och principerna bakom packningen i Lorcas ryggsäck. Antar att det är sånt som vissa av fansen vill ha i sin strävan efter att kunna rekonstruera livet i Stjärnflottan. Själv hade jag gärna sett lite mer djup hos huvudpersonerna i stället. Mot slutet av boken (som för övrigt består av en tre, fyra olika slut på rad) fastnar Ward dessvärre också i det där styltigt högtidliga språket som jag tycker så illa om. Det är tydligt att Ward skriver bäst när det är lite action och rakare handling, miljöbeskrivningar och det lite mer målande känns mest krystat. Och att boken är så dåligt korrläst att man dubblerar några meningar i bokens början är väl ytterligare ett tecken på ambitionsnivån med den här produkten.

Men som ren brukslitteratur dyker det här mer än nog. Tycker att Dayton Ward använder sig av kanon på ett smart sätt här. Och jämfört med förra boken om Discoverys universum är det här ett gigantiskt kvalitativt steg framåt.

Betyg: 6/10.

Star Trek Discovery: Drastic Measures. Bok 2 om Discovery-universumet. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 8 långfilmer och 464 tv-avsnitt, samt läst 2 Star Trek-romaner och ett seriealbum.. 

Star Trek i populärkulturen: Enterprise i Shanghai

~ rogerwilson ~ Leave a comment

Ett sätt att ta sig mellan den anrika bebyggelsen i The Bund och den mer futuristiska skyskrapefesten på andra sidan floden är genom en så kallad sightseeingtunmel. En underjordisk bergbana med ljusspel på olika teman (paradiset och helvetet, undervattenslandskap) ackompanjerad av dramatisk musik. En turistfälletransport helt enkelt, men mumma om man som jag gillar lite kitschiga grejor. På väg upp från tunneln kantas rulltrappan av väggmålningar med olika teman. Och gissa vad som dök upp i rymdrulltrappan? En bekant profil. Star Trek finns överallt (även om texten på skeppet ser ut att vara lika äkta som loggan på en piratkopierad tröja)!

Star Trek VII: Generations. Den schizofrena bron mellan TOS och TNG.

~ rogerwilson ~ 2 Comments

generations

Så var det dags för den efterlängtade sjunde långfilmen, den som liksom hägrat i fjärran som ett avbrott från harvandet igenom de olika tv-säsongerna. Filmen som i förhandstexterna som jag läst gärna kallas för den första The Next Generation-filmen, men det kändes faktiskt lite som falsk marknadsföring när jag nu äntligen fick se den. För det här är ju snarare bryggan mellan då och sedan, från The Original Series till The Next Generation, och allt känns verkligen ganska shizofrent. Varken eller, mittemellan, både och. Och det gäller såväl stil som innehåll.

Det var verkligen en berg- och dalbana att kolla på också. Jag pendlade från att känna att allt var pinsamt, till en viss förtjusning. Som till exempel William Shatners Kirk som en centralfigur i både filmens början och upplösning. Jag hade svårt att bestämma mig för om jag bara var enormt trött på honom, eller om jag faktiskt tyckte att hans insats i filmen var ovanligt rar? Kanske till och med bättre än i någon av de andra filmerna? Sådär höll jag på. Så jag tänkte att det enklaste kanske är om jag sammanfattar mina intryck med en plus- och minus-lista.

Saker jag inte gillade med filmen: 

The Nexus. Att det liksom ska finnas ett energifält som far runt i galaxen och uppfyller de innersta önskningarna för dem som fastnat i det. Är inte det ganska mycket mer fantasy än vad vi brukar få oss till del i Star Trek? Att Guinan lämnat kvar en tvilling energifältet som kan småprata med Picard när han kommer, är inte det ganska mycket likt magi? Att Picard ensam är den ende som kan motstå fältets charm, betyder det att han har övermänskliga förmågor? Ja, det här är en sån där film där man köper det mesta medan man tittar på den, men där allt faller i stycken när man tänker på den fem minuter senare. Ett tag var jag nästan säker på att Q skulle dyka upp och förklara hela kraftfältsgrejen som ett av sina trick. Då hade det åtminstone funnits en logik i det ologiska. Jo, jag förstår att man var tvungen att hitta på ett fenomen som skulle göra det möjligt att få till stånd ett möte mellan Picard och Kirk, och att man ville hitta på något mer nyskapande än tidsresor. Men. Jag tycker det här var lite för mycket. Till och med Star Trek V:s möte med Gud kändes mer rimligt.

Det minimala utrymme som gavs åt de kvinnliga skådespelarna i den här filmen är också pinsamt. Satt och längtade efter Uhura, men tydligen ska de flesta från originalserien ha sagt nej till den här filmen. Man tyckte att den förra var ett fint farväl, och att det räckte nu. Känner för min egen del att jag genast måste lusläsa allas självbiografier för att kolla om inte deras jobbvägran egentligen handlade om att alla var aströtta på William Shatner och att han och Kirk ytterligare en gång skulle få mycket mer utrymme än alla andra. Hur som helst blir könsobalansen blir ett problem i att det känns lite monotont i längden. Med Kirk, Picard, Data samt skurken Doktor Soran som de fyra huvudpersonerna i filmen, så blir det väldigt gubbigt i längden.

generations 2Den “underbara” holodäckscenen där Worf ska gå på plankan, när jag såg det här ville jag krypa under filten i soffan av sekundärskam. Så det var alltså så här som The Next Generation skulle introduceras på vita duken: utklädda i 1800-talsoutfits på en gammal skuta. Jo, man förklarar det från manusskrivarhåll som ett slags hyllning till Roddenberry, och hur Star Trek alltid inspirerats av flottans termer och rank. Men. Det här är bara pinsamt. Lite extra olustigt att alla människorna på skeppet håller klingonen Worf fången under däck  på ett sätt som påminner värsta slavägarfasonerna. Dessutom: Det ÄR roligt att Data puttar ner doktor Crusher i vattnet när hon säger att han ska göra något oväntat. Varför skulle det vara mindre lustigt att hon hamnar i vattnet än att Worf gör det? Konstiga torra människor på det där rymdskeppet.

Data får känslor-gaget. Data lyckas alltså operera in ett sånt där känslochip i skallen, och ska äntligen få reda på vad det innebär att vara människa. Det här är en händelse som tv-serien ägnat sju säsonger åt att bygga upp inför. Och så blir det filmens comic relief-intrigspår. För det visar sig att Data är helt oförberedd på vad känslor är. Efter alla dessa år av längtan efter att bli mänsklig och få känslor så har han ingen aning om vad det innebär, inte ens på ett teoretiskt plan. Jag vet att jag är hundra procent distanslös här, men borde inte Data ha till exempel begrepp som “glädjetårar” inprogrammerat i sin databas, så han vet vad som händer när han börjar gråta när han hittar katten Spot i Enterprise-vraket. Blir lite irriterad när Data porträtteras som en idiot bara för att han är en artificiell intelligens.

Okej, men finns det något kvar att tycka om i den här filmen efter den där uppräkningen då? Jo, men några grejor!

Saker jag gillade med filmen: 

generations 4Att man faktiskt vågade ta livet av folk. Som kapten Kirk. På riktigt. Hans historia slutar här, med den här filmen! Lite tristare (faktiskt) tycker jag att det är att mina favoritklingonsystrar Lursa och B’Etor troligtivs också möter sitt slut här.

Och på tal om drastiska beslut. Det var ju jättefint att man sprängde även TNG-upplagan av Enterprise i luften, och fint med kraschlandningen av tefatet. Kanske var det lite overkill att ha med det två gånger i samma film, men ändå.

Jag blev faktiskt också lite omotiverat upprymd av de avslutande fajting- och actionscenerna på slutet. Tyckte kanske att Shatner faktiskt var ovanligt nedtonad som Kirk, och drogs överhuvudtaget in i spänningsmomentet i de där scenerna. Helt oväntat, faktiskt. Kan ju ha något att göra med att de faktiskt fick två försök på sig. Man fick tillägg till budgeten och kunde göra om.

Scenen där Picard får uppleva sin innersta önskan, ett kitschigt julfirande med en massa barn i uråldriga kläder som blir glada för sina julklappar, är nog bland det mest bisarra jag sett i Star Trek någonsin. En formidabel skräckupplevelse, en sjuk fantasi om att vara familjepatriark, en riktig skräckupplevelse. Så dåligt att det blir riktigt roligt. Ibland undrade jag faktiskt om det var någon högerkonservativ famljebeskyddarorganisation som hade sponsrat den här filmen. Så pass fixerad var den vid att barnlösa män var fyllda av sorg och ånger.

generations 3Jag tyckte också om det jättefina rummet ombord på Enterprise där man projicerar stjärnkartor på väggarna. Och Fajten mellan Enterprise och det klingonska skeppet. Att ha med Malcolm McDowell är väl alltid en bra idé. Och att kapten Kirks sista ord är “Oh, my”, ett uttryck som sedan blivit George Takeis eget varumärke (är det ytterligare ett bevis på den dåliga stämningen melllan Takei och Shatner?).

generations 5Okej, nu kanske jag börjar spåra lite. Men, så här: Det här känns mest av allt som en uppdragsfilm, syftet är att knyta ihop filmfranchisen Star Trek med tv-serien The Next Generation. Det blir helt enkelt inte storslaget eller sammanhållet nog för att göra en film av, utan liknar mer ett dubbelavsnitt av tv-serien, om än med lite högre budget. Den största skillnaden är väl bara att man fått ett veto att avsluta storylines i filmen, något man ju nästan aldrig vill göra i tv-serien.

Det är också i väldigt stor utsträckning en film om män i övre medelåldern som funderar på vad livet kunde ha varit om de bara inte satsat all sin tid och kraft på att åka runt i ett rymdskepp som heter Enterprise. Ett ämne som faktiskt utforskats i både filmer och tv-serieavsnitt. Och det känns framför allt inte särskilt framåtblickande eller spännande, utan snarare som en produkt av ett lite trött franchise som lever på lånad tid. Ju mer jag ser av de gamla Star Trek-filmerna, desto mer imponerad blir jag faktiskt av den nya rebootade upplagan. Där får man i varje fall till biofilmskänslan, på riktigt.

Betyg: 5/10.

Det här är den sjunde av 13 Star Trek-långfilmer. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 7 långfilmer och 334 tv-avsnitt. 

TNG: Emergence. Det där Enterprise föder fram en ny livsform.

~ rogerwilson ~ 2 Comments

TNG EMERGENCE

Ja, men det här var ju ett avsnitt på ett tema som vi sett några gånger nu– där en dator eller artificiell intelligens blir en egen, självständigt tänkande livsform. Den här gången är det Enterprise skeppsdator som bestämmer sig för att bli oberoende från de där jobbiga livsformerna som springer runt på skeppet,, och helt enkelt stänger ute dem från styrsystemet. Det hade säkert känts jättespännande för mig att se om jag inte hela tiden fick den där känslan av déjà vu.

Jag tänker på de intelligenta reparationsrobotarna i The quality of life. Jag blir påmind om den mästerliga rättegången som avgjorde om Data var en maskin eller inte. Jag tänker på hur Sherlock Holmes dödsfiende Moriarty plötsligt tog kontroll över sitt eget liv på holodäck, Och nu på senare tid, DS9-avsnittet med byn med hologrammänniskorna. Ska man återbesöka ett tema ska man åtminstone göra det bättre än det gjorts tidigare. Så är det inte riktigt här.  En ledtråd till varför får jag i boken Captain’s Logs. Där pratar manusförfattaren Brannon Braga om Emergence som det slutgiltiga holodäcksavsnittet, snarare än som ett avsnitt om AI. Det räckte tyvärr inte för att vinna över mig på hans sida.

tng emergence 6För att vi ens hamnar på holodäck känns lite krystat, Av någon anledning så väljer nämligen skeppsdatorn att inte kommunicera med besättningen via sitt vanliga röstprogram, utan istället genom drömliknande scener på holodäck – i en kupé på Orientexpressen till och med (scener som för övrigt i tonen påminner om Datas drömmar i Phantasms om vi nu ska diskutera originalitet och upprepningar). Det är jätteflippat och konstigt och fyllt med symboler. Och ganska ointressant.

tng emergence 3Så småningom går det upp för alla inblandade att Enterprise liksom inte vill ta kommandot bara för sakens skull. Nej, skeppets dator håller på att konstruera något – en ny intelligent livsform som man tydligen inte orkar berätta och förklara om för besättningen. När den här neonrörsliknande/sugrörsknippeformade  varelsen väl är klar flyger den ut i rymden, och på Enterprise återgår plötsligt allt till hur det var tidigare. Skeppsdatorn går tillbaka till att ta emot order istället för att själv hitta på saker, och ingen ombord verkar på något sätt oroad över det här märkliga utbrottet av fortplantningshysteri.

Lite påminde faktiskt den här “varelsens” tillkomst om ett avsnitt av Vetenskapsradion som jag lyssnade på i veckan. Det handlade om hur parasiter som intar ett värddjur kan förändra sättet som värddjuret uppför sig på. En parasit som finns i en råtta och som måste hamna i en katts tarmystem för att fortplanta sig verkar kunna påverka råttans uppförande så att den tar större risker. Kanske har Enterprise haft en digital parasit i sitt datorsystem?

 

Nej, det här var lite av ett nonsensavsnitt. Att man inte ägnar de sista värdefulla avsnitten av en serier åt att knyta ihop löst hängande handlingstrådar är nästan lite oansvarigt, även om man har en film på gång. Mitt problem med det här avsnittet handlar kanske främst om att Picard & co var så extremt oprovocerade och avslappnade kring att de just blivit kapade av sin egen skeppsdator – även om det är i och för sig verkar vara i linje med den respekt för nya former av tänkande existenser som blivit allt tydligare under den senare produktionen av Star Trek-serierna.

Betyg: 4/10.

Star Trek: The Next Generation. Säsong 7, avsnitt 23/26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 6 långfilmer och 319 tv-avsnitt.