Halvvägs in på första säsongen så får vi för första gången reda på lite mer om Data och hans bakgrund. Så här långt in i serien var jag till exempel fortfarande osäker på om den otroligt välkonstruerade androiden var ett unikt exemplar eller bara standardutrustning på Federationens rymdskepp. Precis som i originalserien från sextiotalet så kör handlingen liksom bara igång i The Next Generation. Förklaringar, presentationer och sammanhang får man som tittare försöka pussla ihop under tiden. Inget fel i det, men det bygger på att publiken redan från början är dedikerad till serien.
Men nu, precis som jag efterlyst i tidigare blogginlägg, kom till sist ett avsnitt med en ordentlig bakgrundshistoria kring en av rollfigurerna i seriens kärnensemble. Och det visar sig att Data är betydligt mer sällsynt än jag någonsin anat. Det finns nämligen bara en av honom. Trodde alla. Fram till nu.
Datas ursprung visar sig nämligen vara ytterst oklart, även för honom själv. Han hittades på en planet som den sista kvarlevan av en jordkoloni som verkar ha gått upp i rök. Vart alla människor tog vägen har ingen förstått men när Enterprise nu gör ett återbesök på Datas ursprungsplanet, Omicron Theta, hittar man ett gömt skyddsrum. Och där finns delarna till vad som visar sig vara Datas tvillingbror, Lore.
Efter att man satt samman Datas virtuelle tvilling upptäcker man att Lore och Data är inte helt identiska. Lore har någon sorts tics i ansiktet, och en lite annorlunda utformad programvara. Han är mycket mer lik en människa än Data, påstår han nöjt, något som till exempel märks genom att han uttrycker sig lite ledigare rent språkligt än sin stela bror (det här var tydligen en stor konflikt under inspelningen, då Data i tidigare avsnitt hade använt sig av ett mindre formellt språk – dessa kontinutitetsproblem!) Men med mänsklighet kommer ju också bieffekter som inte är så trevliga.
Jag brukar ju tjata om att det här med riskerna och möjligheterna med artificiell intelligens är ett återkommande Star Trek-tema, men i Datalore utvecklas ämnet i en ny riktning. Här hävdas det för första gången att den största risken med artificiell intelligens är om den verkligen blir lik människans. Då finns risken för att ondska, försåtlighet och illojalitet kan födas. Det är lite intressant att det här manuset var det sista som Gene Roddenberry hade med sitt namn på – och att han på något sätt slöt cirkeln med AI-skräcken som genomsyrat serien på det här sättet. Det är trots allt människan som är farligast, oavsett om hon existerar i virtuell eller digital form.
Andra höjdpunkter: Jag är märkligt nöjd med att vi i det här avsnittet får reda på var Datas av/på-knapp sitter. Det känns så…primitivt. Vi får i varje fall vara glada att Data inte har en elsladd i armhålan som i Äkta människor. Jag ser också fram emot att få veta lite mer om dr Noonian Song som konstruerat Data och hans misslyckade försök att skapa en posotronsik hjärna längre fram i serien.
Men ganska trist att: När det energiätande molnet dyker upp under avsnittets sista fjärdedel så tror jag nästan inte mina ögon. Ska de använda sig av det greppet IGEN??? Det hjälper inte att de kallar det för kristall eller vad det var de hittade på.
Jag ångrade också genast mina ord om att jag längtade efter lite mer handfast action när jag såg den taffliga fajten i transportörrummet. Sedan fanns det en och annan obesvarad fråga kvar i mitt huvud efter avsnittet. Varför det där livsätande molnet bara gav upp efter att man gjort sig av med Lore? Liksom att Lore precis sagt att molnet skulle kunna anfalla om man använde sig av transportören, på grund av att sköldarna stängdes av då. Sedan använde man sig av transportören utan att molnet anföll. Svårt att helt köpa – någon form av egen intelligens måste det ju ha.
Sedan är det ju som alltid en stor besvikelse när Wesley Crusher svävar i livsfara och på något vis ändå lyckas klara sig med livhanken i behåll.
Betyg: 5/10 (Mitt betyg verkar ligga lite högre än på andra sajter. Jag är beredd att köpa rätt mycket logiska luckor för att få en ordentlig backstory. Det var liksom hög tid för det.)
Star Trek: The Next Generation. Säsong 1, avsnitt 13/26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 4 långfilmer och 115 tv-avsnitt.
Interplanetära fredsförhandlingar verkar ha en tendens att flippa ut i Star Trek. I 
Det verkar liksom bara finnas två sorters civilisationer som Enterprise stöter på i The Next Generation, antingen extremt överlägsna mänskligheten, eller så är de att likna vid kusinerna från landet – inte bara primitiva utan dessutom djupt chockerade och indignerade över människornas vanor. Som till exempel att kvinnor har kläder på sig eller att man äter syntetiskt framställd mat.
Nu är det här med de blodtörstiga diplomaterna egentligen bara en sidohandling i det här avsnittet. Tyvärr, tycker jag. För den är åtminstone underhållande. Den något invecklade huvudploten handlar istället om ett energifält (ytterligare ett, höll jag på att skriva, för det har varit ett och annat så här långt i hela Star Trek-franchisen), som på något sätt tar sig in i Enterprise – både maskinerna och människorna. Men det är först när energin kommer in i kapten Picards hjärna som kärlek uppstår. Energifältet lyckas kidnappa Picard och ta med sig hans själ ut i rymden genom transportören på Enterprise.
Handling: Ari bn Bem är för övrigt en extremt irriterande figur. Han är observatör ombord på Enterprise och representerar den nya Federationsmedlemmen Pandra. Men Bem nöjer sig inte med att observera, han bestämmer sig för att på egen hand utforma resan som ett slags test för att se hur kompetent besättningen och kapten Kirk egentligen är. Detta innebär bland annat att han på egen hand ger sig ut på strövtåg på en planet där befolkningen är både primitiv och aggressiv. För att göra prövningen för Spock och Kirk extra tuff så byter han också ut deras vapen och kommunikatörer mot värdelösa attrapper.
Som om inte det var nog så beskyddas planeten av en märklig kraft (med kvinnoröst) som kallar ödleinvånarna för “sina barn” och inte tänker gå med på att Kirk och de andra skadar dem.
Det här har vi sett förut: Olika gudomliga krafter har ju Enterprise snubblat över ett antal gånger tidigare, likaså dessa energifält med magiska krafter. Det här energifältet påminner mest om 
Handling: Enterprise dras in i omloppsbana kring en död stjärna. Här finns också ett annat fångat skepp, men det ser inte ut som en “vanlig” rymdfarkost, utan mer som ett rymdskepp som liksom är organiskt uppbyggt. Som en jättestor, (verkligen jättestor) rymdskeppsplanta. Kirk och några till tar sig dit, men skeppet är övergivet, och otroligt gammalt – man beräknar att det är 300 000 år.
Ett inspelat varningsmeddelande går igång där en insektsliknande varelse säger något oförståeligt. När Spock lyckas översätta framgår det att det finns någon form av ond kraft på skeppet, något som Enterprise-besättningen märkar när den börjar jaga dem ombord på skeppet. Kirk & Co flyr genom transportören, men kraften följer med till Enterprise. Snart har den tagit över skeppet, men Kirk lyckas skrämma bort den genom ett chickenrace. Genom att få det mystiska energifältet att tro att Enterprise ska krascha in i den döda stjärnan så hoppar den av självmant. Plötsligt är det inte så kaxigt längre, utan börjar skrika att den känner sig ensam medan Enterprise stävar vidare ut i världsrymden. Det kanske den skulle tänkt på innan den häll på att ta livet av Kirk och de andra i besättningen?
Det här är nytt: Här introduceras en smått revolutionerande uppfinning: life support-bälten. Lite väl simpla för att fungera någon annanstans än i en animerad serie, men ändå. Men ett sånt på sig behöver man inte ha någon dräkt på sig ute i rymden. Den skyddar också mot olika vapenstrålar. Lägger man det på ett kontrollbord så skyddar det kontrollbordet också.
Det här känner vi igen: Beyond the Farthes Star påminner om flera avsnitt från originalserien, TOS, men framför allt Wolf in the Fold – där ju en alien tar över skeppet, snackar i högtalarsystemet och hotar att ta livet av hela besättningen om hen inte får som hen vill – precis som här.
Jag inbillar mig att Metamorphosis var tänkt att kännas lite open minded, kanske till och med upplyftande om kärlekens ostoppbara kraft över alla gränser. Men inte ens på 60-talet kan väl det här ha känts riktigt okej? I det här avsnittet lär vi oss nämligen att heteronormativiteten och den binära könsindelningen gäller för hela universum – till och med för energifält. Och att en flicka som är kär gör bäst i att anta en form som en kille tycker är snygg om det ska bli något förhållande till slut.
Allt börjar med Kirk, Spock och McCoy som är ute och åker i Star Treks rymdskyttel. De har hämtat en viktig kvinnlig federationsdiplomat som fått Sakuros sjukdom och ska behandlas på Enterprise. Då dyker ett energifält upp i rymden, rakt framför dem. Fältet tar på ett mystiskt sätt kontroll över skyttelns styrsystem och far iväg med den till en avlägsen mindre planet. Här bor det redan någon (skrev jag inte ungefär exakt samma intrigsammanfattning igår?). En rätt ensam snubbe, som förstås blir otroligt glad över att få någon att prata med. Det tar ett tag innan Kirk och de andra lyckas dentifiera honom som en osannolikt ung version av Zefram Cochrane, warpdriftens uppfinnare. Under sina 150 år på planeten har Cochrane bara blivit yngre och fräschare. Gått från gammal gubbe till stilig medelålders karl. Hans enda sällskap genom åren har varit “energifältet”, som för övrigt är gult med små mönster på. Fältet brukar då och då omsluta honom, och då kommunicerar de utan ord.
Skälet till att energifältet har kidnappat Kirk & Co är för att de ska hålla Cochranes sällskap, eftersom han höll på att bli galen av ensamhet. Något som förstås inte roar Enterprisarna särskilt mycket, och definitivt inte den döende diplomaten som nu inte kan få någon hjälp. För att lösa dilemmat meckar Spock med besättningens översättningsmaskin så att den kan kommunicera även med energifält (!), och då visar det sig att fältet talar med en kvinnoröst. Poletten ramlar ner hos Kirk – energifältet är förstås förälskat i Cochrane, det är därför det tagit hand om honom i alla dessa år! “Man och kvinna är universella konstanter” förklarar han för Cochrane, som blir hemskt upprörd när han inser att energifältet är en kvinna. Han känner sig rentav utnyttjad. Jag förstår inte riktigt varför. Hade han hoppats att hans energifält skulle vara en man? Eller är det själva könandet av energifältet som gör deras omslutande relation smutsig? Eller är det bara hans 150 år gamla moral som gör sig gällande? Cochrane kanske åtminstone vill bli bjuden på middag innan ett energifält börjar tafsa?
Sammanfattning: Energifält har det jobbigt i det normativa Star Trek-universumet. Precis som den där räkfågeln som försökte förvandla sig till Kirks drömkvinna i Catspaw. Kärlek mellan universums olika raser verkar svår att få till. Och ständigt denne Kirk som vägrar njuta när drömtillvaro efter drömtillvaro erbjuds honom, ständigt detta tjat om att människan behöver hinder och motgångar för att kunna överleva – han får lutheraner att framstå som bekymmerslösa latmaskar. Och så hans självgoda attityd när han ska förklara för det stackars energifältet att dess kärlek är omölig. I slutändan handlar alla hans resonemang bara om en sak – att han vill återvända till sin egen stora kärlek: Enterprise. Som han förresten kallade kvinna i förra avsnittet. Vem är det som är avvikaren här, egentligen?