Så är vi tillbaka i mörkret igen. Inte för att det var så muntert i förra avsnittet av Deep Space Nine, men The Quickening är ännu värre. Ett avsnitt som visserligen börjar med ett skämt och sedan tar oss med ner i en djup jävla håla av hopplöshet.
Men först det skojiga. Quark har hackat Deep Space 9:s datorsystem för att sprida reklamfilmer om sin bar runtom på skeppet. Så effektivt är hans virala (i ordets ursprungliga betydelse) reklamkampanj att när Worf beställer plommonjuice från en replikator ombord på Defiant, så levereras den i en Quark-mugg som spelar reklamfilmsjingeln. Aja baja fick Quark för det, och med det var avsnittets comic relief över.
Resten av The Quickening ägnas åt Bashirs, Dax och Kiras resa till gammakvadranten. Där snappar man upp ett nödrop från en planet i nöd just utanför Dominions territorium. När man kommer dit visar det sig vara ett 200 år gammalt meddelande, och på planeten i fråga har man vid det här laget vant sig vid att allt är vidrigt och fruktansvärt. Den en gång så tekniskt högstående civilisationen har gått tillbaka i utvecklingen efter att hela befolkningen smittats av ett dödligt virus. Smittan visar sig genom tydliga blodkärlsliknande utslag som är blålila när sjukdomen är vilande, och röda när den bryter ut och döden närmar sig. Sjukdomen är skapad och planterad på planeten av Dominionimperiets soldatfolk Jem’Hadar, ett straff efter att man gjort motstånd mot imperiet. Nu är man ett avskräckande exempel för andra planeter som funderar på att göra samma sak. Ett slags skyltfönster för Dominions terror.
Eftersom man inte kunnat hitta något botemedel mot farsoten så verkar traditionell läkekonst vara avskaffad på den här planeten. I stället har man gjort om sjukhusen till ett slags dödskliniker där man i lugn och ro kan ta farväl av vänner och familj innan man får dricka en giftig blandning örter. Mellan Trevean, som är föreståndare för en sådan här klinik, och Bashir uppstår snabbt ett slags rivalitet. Bashir vill hitta ett botemedel, medan Trevean anser att det är lönlöst. Han tycker att det bästa man kan göra är att försöka lindra smärtan för de döende, och inte inge folk falska förhoppningar.
Allt det här får Bashir att freaka. Först reagerar han med indignation, förmedlat genom ett makalöst överspel. Sedan genom att han helt går upp i uppgiften att hitta ett botemedel. Först med Dax som hjälp, men sedan på egen hand. Bashirs forskning möter nämligen en rad bakslag. Först är folk ovilliga att hjälpa honom, eftersom de luttrat inte tror att någon hjälp är möjlig. Ja, det har till och med uppstått någon form av dödskult på planeten, där man längtar efter att väntan på döden ska ta slut. När Bashir väl lyckats övertala några att ställa upp som försökskaniner så inträffar det stora misslyckandet. Hans mediciner verkar till en början vara helt verkningslösa, kanske till och med snabba på förloppet. I en av Star Treks mest obehagliga scener genom tiderna ligger folk och krampar och skriker i dödsångest i hans provisoriska sjukstuga. Till sist inser Bashir att viruset reagerar på Bashirs maskiner. Ett rätt så djävulskt sätt att konstruera ett virus på, eftersom varje tecken på högstående läkarvård gör viruset mer aggressivt.
Det här avsnittet har en rätt så egenartad dramaturgi. Det börjar med lite humor och blir sedan successivt allt mer deppigt. Ja, faktiskt rentav hopplös, på ett sätt som inte Star Trek-serierna brukar vara. Bashir blir också allt mer ensam i sin kamp ju längre avsnittet varar. Till sist är det bara han kvar från Federationen på planeten, och bara en enda kvinna som vill att han ska fortsätta att vårda henne. Hon är gravid, och när hon fött sin son visar det sig att han inte bär på den där smittan. På något vis har Bashirs behandling gett resultat, problemet är bara att han inte riktigt vet hur. I slutscenerna står han i sitt labb på Deep Space 9 och misslyckas gång på gång med att hitta ett botemedel mot viruset. Han må ha räddat en pojke, men på planeten dör fortfarande folk.
Ytterligare ett lite lurigt avsnitt. Jag är lite dramaturgiskadad vid det här laget, och blev mycket förvånad när handlingen fortsatte med Bashir ensam på planeten med sin patient. Avsnittet fortsatte liksom en, två svängar till när jag redan satt och förväntade mig en upplösning. En sak i handlingen som jag verkligen gillade var att Bashir verkligen tappar det och blir rätt så galen sådär tre fjärdedelar in på avsnittet. När resultatet av experimenten går emot honom så tappar han fullständigt koncepterna. Plötsligt handlar det här om en envig mellan Bashir och sjukdomen, inte om en strävsam, logisk väg mot en verksam medicin. När han ägnar sig åt en stunds överdramatiskt självhat och självömkan biter till slut Dax ifrån.
BASHIR: These people believed in me and look where it got them. Trevean was right. There is no cure. The Dominion made sure of that. But I was so arrogant I thought I could find one in a week.
DAX: Maybe it was arrogant to think that. But it’s even more arrogant to think there isn’t a cure just because you couldn’t find it.
Överhuvudtaget är jag mycket skeptisk till sättet som Dax och Bashir bär sig åt när de kommer till den där planeten. Bara transporterar sig ner, hoppar rakt in och börjar ge folk medicinsk behandling. Dessutom kostar Bashir på sig att bli moraliskt indignerad några gånger över sättet som folket på planeten försöker hantera sin hopplösa situation. Kanske borde man börja med att snacka med folk och informera sig innan man börjar domdera. The Quickening har en lite udda ton, är lite ovanligt skral på både heroisk och optimism. Ja, den blir nästan en smula realistisk mot slutet. Men ett av de där avsnitten som nästan var lite roligare att skriva om än vad det var att kolla på det. Deep Space Nines regissörer och skådespelare mäktar ibland inte riktigt med, och gör inte riktigt manusen och tematiken i dem rättvisa. Det märks här och där. Men ambitionerna med det här avsnittet är höga, och det väljer jag att belöna den här gången.
Betyg: 8/10.
Star Trek: Deep Space Nine. Säsong 4, avsnitt 24/26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 7 långfilmer och 432 tv-avsnitt.
I det här avsnittet lyckas O’Brien genom korta hopp fram och tillbaka i tiden rädda både sitt eget liv (två gånger) samt hela rymdstationen Deep Space 9. En gång får dock hans tidsresande jag byta plats med den upplagan som lever i det tidsintervall som han besöker i det förflutna. Men det kanske är den typ av företeelser som man får räkna som nollförluster.
O’Briens tidsresande utspelas samtidigt som Deep Space 9 tar emot ett besök av en romulansk delegation. De har kommit för att få valuta för den insats man gjorde när man lät installera en romulansk osynlighetsmantel för federationsskeppet Defiant när man försökte få kontakt med gammakvadrantens härskare, The Dominion, 
Att träffa släkten för första gången är lite dubbelt för Odo. Visst är det skönt att få smälta samman med någon i en kram, (allså bokstavligen smälta ihop på ett väldigtgränslöst “jag förvandlas till en spann med vätska i regelbundna cykler-sätt) och att äntligen få lite instruktioner och hjälp kring de mer filosofiska delarna av att förvandla sig till en kopia av något eller någon. Men känslan av utanförskap gör ändå sig påmind. Lite som ett avsnitt av Spårlöst där ingen gråter när det är dags för återförenandet. Men det kan ju också vara Odos instinkt som gör att han är så reserverad. För det visar ju sig finnas en och annan hemlighet att upptäckad där på Changeling-hemvärlden.
Parallellt som vi följer hur Odo försöker förhålla sig till sitt arv så pågår också en bihandling som….ja, ska jag ens bry mig om att skriva något om vad som händer i den? Det är ju nämligen en intrig som jag mest är lite sur över så här i efterhand, på det där “oh no, they didn’t”-sättet. Det är alltså dags för 
Hela den här simuleringsgrejen avslöjas när Odo och Kira hittar alla kollegorna medvetslösa och uppkopplade till en dator i ett hemligt bergrum på Odos folks hemplanet. Och det är också nu den kvinnliga shapeshiftern (som verkar vara boss lady) berättar för honom att de är Grundarna, The Founders. Efter att under alla år ha förföljts och mördats av andra folk som man kommit i kontakt med så bestämde man sig helt enkelt för att ta makten över alla andra istället. Nu styr man hela imperiet, dolda i bakgrunden. Ordning och reda är deras devis, och när de nu fixat till allt i gammakvadranten så riktigt kliar det i fingrarna på dem att ta över och storstäda där också.
Till sist är det Odo som övertygar sin artfrände att coola ner sig lite. Försöker förklara att mänskligheten har sina finesser och värde. Kanske finns det också lite bitterhet i botten. Helt nöjd är han inte med förklaringarna han fått om hur han kunde ha blivit ivägskickad som changelingfoster till en främmande del av universum på ett uppdrag som man beräknade skulle ta minst 300 år. Så det hela slutar i ett sorts vapentillestånd. Odo lyckas förklara för Grundarna det olämpliga med att invadera alfakvadranten, men det är ju knappast fråga om ett skrivet fredsavtal. Men den stora frågan här är ju kopplingen mellan grundarna och ett the Next Generation-avsnitt. Grundarsbossladyn är ju väldigt lik hologrammet i avsnittet 
Offensivt är väl också ett ord som beskriver Siskos game plan i det här avsnittet. Han tänker inte sitta och vänta på att Dominiontrupper ska ta sig genom maskhålet och angripa Deep Space 9. Nej, han vill åka till gammakvadranten och ta tag i det här problemet direkt! Och till sin hjälp har han….ett nytt rymdskepp. Det är ändå lite komiskt att en av de stora innovationerna i den här säsongen är att man skriver in stridsskeppet Defiant som en ny pusselbit i serien – och liksom inte låtsas om att man precis avslutat en sju säsonger lång serie om just ett rymdskepp som beger sig på resor runt i galaxen. Det här skulle ju vara en serie om en rymdstation!
Defiant är inte den enda nykomlingen som introduceras i det här avsnittet. Här finns också den romulanska osynlighetsmanteloperatören T’Rul, och federationens säkerhetsansvarige Michael Eddington (räkna med konflikter med Odo här). Dessutom gör vi ett besök på Karemma för att försöka snoka reda på hur man får tag på The Founders, grundarna.
Det här är ett rätt actionfyllt avsnitt. och jag är faktiskt positivt överraskad även här. Allt det som jag klagade på under förra säsongen – kackiga slagsmålsscener och bristen på fajter mellan rymdskepp – är av en helt annan kaliber här. (rymdskeppsfajterna började egentligen skärpa upp sig redan i sista avsnittet av förra säsongen). Hela tempot i serien har också stegrats. Redan vid slutet av det här avsnittet är Odo framme vid planeten där hans folk bor – den där grejen trodde jag att man skulle suga på i många avsnitt. Och Defiants jungfruresa fick inte vara framgångsrik särskilt länge. Det tog bara Jem’Hadar typ ett halvt avsnitt av överlista den där osynlighetsmanteln och övermanna Siskos skepp. Lägg till det att man tvingats lämna Bashir och Dax som fångar på en relästation, så förstår du att det ser rätt illa ut inför del två av The Search. Snyggt gjort!
Saker och ting börjar i och för sig gå fel med den där utflykten till gammakvadranten redan från början. Den godhjärtade sonen Jake övertalar pappa Sisko att få ta med sin bästis Nog på utflykten. Och när Quark får reda på att hans brorson ska följa med så tvingar han sig också på sällskapet. Inte för att han är så intresserad av naturupplevelser på en obebodd planet (Quark hatar naturen), eller för att han på allvar är orolig över att något ska hända med Nog. Nej, han har mest av allt tänkt sig att tjata ett hål i huvudet på Sisko om sina planer på att sälja varor genom rymdstationens informationsskärmar. När Sisko på sitt vanliga, lite äcklade sätt sagt nej till Quarks idéer kommer det första av två små utbrott om människor v/s ferengier. Antagligen förorsakade av lika delar kränkhet och manipulation. Själv sitter jag och tänker på hur det skulle gå till om Jake gifter sig med en kvinnlig ferengier, då de ju inte ens får ha kläder på sig enligt den ferengiska kulturen.
Eris, som sitter inspärrad tillsammans med de två, stöter de på av misstag. Hon springer bokstavligen på Quark och Sisko i skogen, och hennes förföljare slänger alla tre i fängelse. Eris förklarar att de nu är fångar hos Jem’Hadar, Dominion-imperiets egna stormtruppsliknande gäng. De står för den militära råstyrkan i imperiet. Ett folkslag som tydligen drömt om att få slåss mot klingoner eller cardassier, men lite besvikna får finna sig i att kasta människor i finkan. I alla fall den här gången.
Att Quark fått utrymme för två utläggningar om människor v/s ferengier ger lite extra tyng till honom i en intrig där han faktiskt är ovanligt viktig och värdefull. Det är han som lirkar upp låset på det halsband som ska håller Eris telekinetiska krafter under kontroll, utan halsbandet kan hon hjälpa dem alla att fly. Men det är också han som upptäcker att halsbandet är fejk, och inser att Eris bara är utsänd som en spion från Dominion-imperiet för att infiltrera Deep Space 9. Avsnittets stående komiska inslag kommer främst från Jake och Nog och kretsar kring hur de försöker köra en runabout utan att kunna köra en runabout, en bihandling som bitvis är lite väl uppsluppen med tanke på att Sisko och Quark faktiskt hålls som fångar av en okänd fiende. Men kanske vill man skapa en ordentlig kontrast till avsnittets stund av riktigt allvar: När Jem’Hadar spränger hela rymdskeppet Odyssey i bitar genom en attack från en kamikazepilot.
Det ska bli intressant att se om man lyckas härbärgera alla de här storylinesen i följande säsong, för nu är det konflikter på gång överallt. Det räckte liksom inte med Maquis-rebeller och sluga cardassier, nu fick Deep Space Nine sin alldeles egna originalfiende. Det kändes helt perfekt tajmat. Det känns verkligen som om det var hög tid att satsa på lite historier om gammakvadranten. För visst började cardassierna att bli lite enformiga. Att introducera Jem’Hadar i en säsongsavslutning känns också som en bra cliffhanger inför nästa säsong. Och visst känns väl Jem’Hadar mycket häftigare än romulanerna, klingonerna och cardassierna tillsammans?
Ett avsnitt i en helt annan klass än sist jag skrev om Deep Space Nine. Sanctuary är rikt med detaljer (jag fick till exempel googla vad 
Inflödet av flyktingar på Deep Space Nine går inte helt smärtfritt. Eftersom skreeanerna varken har pengar eller någon egentlig uppgift på rymdstationen så driver de mest omkring. Odo oroar sig därför över en eventuell ökad kriminalitet, medan Quark går runt och påpekar att skreeanerna fäller hudflagor över hela stationen. Samröret med skreeanerna underlättas inte av att deras kultur är ett utstuderat matriarkat – de har därför extremt svårt att ta rymdstationens manliga befäl på allvar.