Så kom det till sist. Avsnittet där Star Trek gick fullkomligt loss på rasistiska klichéer, kolonialt tänkande och allmän smaklöshet. Centralt i Star Trek-universumets interna logik är ju federationens direktiv om hur man inte ska ingripa i främmande civilisationers tillvaro i onödan. Godtyckligheten i tolkningarna av det direktivet framgår kanske tydligast hittills i det här avsnittet. Kirk har ju, som vi även sett i tidigare avsnitt, en tydlig tendens att styra upp och korrigera de civilisationer som han anser “gått i stå” och där befolkningen inte är produktiv eller inte tillåts uttrycka sin individualitet. Så gjorde han i avsnitten The Return of the Archons och This Side of Paradise. Och man kan väl beskriva The Apple som en mix av de två avsnitten – spetsad med en rejäl dos kolonialism och rasism.
Den består inte bara i att befolkningen på planeten Gamma Trianguli VI skapats genom kostym och smink utifrån någon sorts infödingslookens ABC, komplett med spraytan och minimala kläder (dock försedda med vitt hår och vita ögonbryn för att skapa den där alienesqua känslan). De är också sådär glatt naiva som ju infödingar ofta är i Hollywoodskildringar. De vet förstås inte hur de ska försvara sig eller hur man slåss. Och givetvis förstår de egentligen inte heller sitt eget bästa. Åtminstone inte lika bra som kapten Kirk förstår allting. Han tvekar inte många sekunder innan han slår sönder hela deras uråldriga civilisation. Tanken är att de ska bli individer med potential att utvecklas. Ja, utvecklas till att bli som Kirk då. Hade det bara funnits en twist till på slutet hade det här kunnat vara ett avsnitt om alla de förevändningar och argument som använts genom historien för att berättiga kolonialism. Det är dock inte en fullständig idiot som skrivit det här avsnittet. Invändningar emot Kirks planer kommer gång på gång från Spock, som avråder från intervention. Men han avfärdas av Kirk och McCoy. Om inget annat funkar kan man ju alltid skoja om att Spock har roliga öron och ser ut som en djävul. Så slipper man svara på alla jobbiga frågor.
Avsnittet följer annars rent dramaturgiskt Star Treks standardupplägg. Kirk och hans manskap transporteras ner till planeten, men efter en stund uppstår förstås komplikationer. I det här fallet är det något på planeten som suger energi från Enterprise och sakta drar skeppet mot planetens yta (har vi sett förut, va?), och det är omöjligt att använda transportören (att det finns en rymdskyttel ombord verkar alla ha glömt bort). Ungefär samtidigt visar det sig att planeten inte alls är det paradis som Team Enterprise trott. Här finns till exempel blommor som skjuter iväg dödliga projektiler (jämför med haschsporerna i This Side of Paradise) och explosiva stenar. Och befolkningen visar sig vara helt och hållet styrd av något som verkar vara en maskin (jämför med The Return of the Archons).
Kommunikationen mellan befolkningen och den mystiska maskinen sker via en drakliknande avgudabild (papier-maché-fest). En i lokalbefolkningen har antenner och kan kommunicera direkt med maskinen, som kallas Vaal. Han samordnar också befolkningens offrergåvor till drakhuvudet, som ger maskinen det drivmedel den behöver för att försvara sig själv och planeten. Förutom att dra rymdskepp ur omloppsbanor kan Vaal också starta feta åskväder och ha ihjäl folk med pricksäkra blixtnedslag. Men Vaal verkar också vara den som ger planeten ett gynnsamt klimat och dess befolkning ett välmående liv. MEN, och det är det här som Kirk verkar vara mest indignerad över, befolkningen tillåts inte fortplanta sig. Inte ens ha sex för skojs skull. Ja, de vet inte ens hur man hånglar innan de ser Chekov och hans flickvän Landon idka salivutbyte.
Sååååååå…..Kirk har till sist att välja mellan att Enterprise går under eller att försöka få Vaals mekanism att kollapsa. Det är kanske inte så konstigt att han väljer att rädda sitt skepp och dess besättning. Men kanske kan han då låta bli att hojta “we come in peace” stup i kvarten. Hur det nu än går till så slutar det sällan med fred när han och Enterprise är inblandade.
Sammanfattning: The Apple är avsnittet som urholkar de flesta argumenten om att Star Trek är en progressiv tv-serie. Det är ett riktigt unket avsnitt, där de koloniala undertoner som finns i Star Trek TOS kommer i dagen. För mig är det ingen tvekan om vem som är ormen i det här paradiset. The Apple måste vara det avsnitt som åldrats allra sämst av de jag sett hittills. Dessutom är upplösningen där drakgapet skyddssköld överbelastas ohyggligt seg. Men jag gillade i varje fall dödsprojektilblommorna. Betyg 2/10
Fotnot: I och med det här inlägget har jag bloggat 50 av de 100 dagar som ingår i bloggutmaningen #blogg100. Halvvägs! Och när det gäller hela bloggprojektet – efter 50 dagar har jag skrivit om 35 avsnitt – det betyder att jag ligger cirka 25 avsnitt efter min tidsplan så här långt.
I den här parallella verkligheten har den hyfsat fredliga federationen ersatts av ett krigiskt imperium. Och aggressiviteten riktas inte bara mot fienden. Det är ett understatement att säga att kårandan bland besättningen är obefintlig. Befordran fixar man till exempel enklast genom att lönnmörda en kollega. Sexuella trakasserier på bryggan är vardagsmat. Och för att ingen tittare ska missförstå budskapet i avsnittet så hejar man på varandra ombord på skeppet med något som är väldigt likt en hitler-hälsning.
Och det finns mer! Den onda versionen av Kirk styr och ställer på Enterprise tack vare en sorts fjärrdödsmaskin. Genom övervakningskameror kan han se allt som händer, och faller det inte honom i smaken kan han utplåna en person genom att bara trycka på en knapp. Men det finns förstås också lindrigare sätt att bestraffa. Befälen läxar till exempel upp sina underlydande genom en så kallad pinare, agonizer, en sorts elpistolliknande grej. Pinare. Smaka på det ordet. Den svenska översättaren som kom på det borde få något sorts litet pris.
Varje avsnitt måste ju få ett slut, och ganska mycket av intrigen går förstås åt till att ta sig hem till rätt dimension igen. Givetvis kan de blödiga, snälla goda Enterprise-människorna inte överlista Spock, men även i en ond dimension är han resonabel. Bara det finns någon sorts av logik i det du säger. Jag har bara sett det här avsnittet en gång, men enligt fansidorna som jag läst så finns det en rad skillnader mellan dimensionerna, till exempel på bryggan och i designen av själva skeppet (tydligen ska man ha använt modellen av Enterprise som användes i piloten). Men till sist faller hela intrigen på en rad orimligheter kring det samtidiga i en rad skeenden och händelser.
Det som gör Star Trek till Star Trek är förstås inte bara manusen, skådespelarna eller Gene Roddenberrys storslagna visioner. Det handlar förstås också om de små detaljerna. Wah Chang är en av personerna som arbetade med mask och rekvisita, som till exempel designen av kommunikatorn, den lilla walkie talkie-liknande apparaten som besättningen använder för att kommunicera med varandra. Den som en del anser är inspirationen bakom de så kallade flip-mobilerna. Det var också Chang som designade det vetenskapliga instrumentet Trikordern (som jag mest tycker ser ut som en liten, bärbar kassettbandspelare), och det romulanska skeppet i Balance of Power. Men alla kan förstås ha en dålig dag på jobbet ibland. För Changs del måste det ha varit när han skulle göra Gornkostymen.
En Gorn ser ut ungefär som en ödla som går på två ben. Man skulle också kunna beskriva monsterdräkten som något som man skulle kunna hitta i Buttericks kasserat-låda. Eller eventuell välvilligt tolka designen som en hyllning till gamla japanska monsterfilmer. Hur som helst har jag inte sett maken till kackig kostym tidigare i den här Star Trek-säsongen. I någon av replikerna säger Kirk bland annat att en Gorns enda svaghet är att hen är väldigt långsam i sina rörelser. För mig ser det mer ut som om någon designat en kostym i lite för hård plast – så att det inte går att göra snabba rörelser i den.
Kirk möter Gornen när de två ska utkämpa en duell på liv och död. De är bägge fångar hos metronerna som tagit bägge deras skepp som gisslan. Det beror på att Metronerna är ett högstående och fredligt folk, som inte accepterar när främmande rymdskepp drar in i deras närhet med våldsamma avsikter. Det som provocerat dem den här gången är att Enterprise jagat Gornernas skepp för att utkräva hämnd för en utplånad jordkoloni.
