VOY: Prey. Det där hirogenerna jagar Art 8472.

Intrigen om hirogenerna fortsätter i Voyager, faktiskt för tredje avsnittet i rad! Och den här nye motståndaren framstår som allt mer morbid och blodtörstig ju mer vi får veta om artens preferenser. När en hirogen lystet smeker ett vapen när han är i färd med att välja vilket gevär han ska fälla sitt byte med i början av Prey, så är det ganska mycket seriemördarfeeling över honom. Och det där bytesdjurethan är ute efter är inte någon liten hare, direkt. Det visar sig vara inget mindre än en illa datoranimerad medlem av släktet Art 8472. Ni vet, de där extremt livsfarliga varelserna som inte ens borgerna kunde bekämpa på egen hand.

Det visar sig att just de här hirogenerna varit lite för kaxiga i sin inställning till just det här bytet. Voyager hittar de två jägarnas skepp drivande i rymden efter att deras bytesdjur plötsligt kvicknat till och gått bärsärkagång ombord. Janeway visar sig från sin humanistiska (och eventuellt lite fjäskiga sida) när hon transporterar över den ende överlevande hirogenen från skeppet för att ge honom vård.

“Några sådana insatser kanske kan rädda oss från att få våra tarmar utställda”, tänker hon kanske när hon fattar det här beslutet. Och det är ju rätt tänkt. En viktig del av hirogenkulturen, inser Voyagers besättning när man analyserat hirogenskeppets databaser, är nämligen att hitta sällsynta varelser som man dödar och sedan ställer ut på olika sätt (dock hellre som skelett och kranium på små plaketter än uppstoppade i dioraman verkar det som). Hirogenerna har ingen hemvärld, utan drar runt som nomader, ständigt på jakt efter nya sällsynta exemplar att döda. Och på tal om byten, gissa vem som klättrar på utsidan av Voyager, angelägen om att få komma in i stugvärmen. Jo men visst, en ganska pigg representant från släktet Art 8472.

När 8472-varelsen lyckas ta sig ombord på Voyager så leder det till en rad moraliska spörsmål för Janeway. Först verkar det ju självklart att den där 8472-representanten ska bekämpas, och efter lite tvekan bestämmer hon sig till och med för att ta hjälp av den extremt blodtörstige hirogenen som nu är färdigbehandlad. Men så lyckas 8472-varelsen ta telepatisk kontakt med Tuvok och hävda att den är skadad, och blev lämnad kvar av sin flock. Nu är den inte alls längre intresserad av att mörda och härja, utan vill bara återvända hem, menar den. Ja, men då blir genast varelsens överlevnad av högsta prioritet för Janeway. En rätt obekväm ståndpunkt, visar det sig, när Voyager omringas av hirogenfarkoster som hotar att spränga skeppet i luften om de inte får både sin besättningsmedlem OCH 8472-varelsen transporterade över till sig.

Till sist blir det Seven of Nine som helt självsvåldigt tar beslutet om att ge hirogenerna vad de vill ha. Hon är ju den som vet mest om hur extremt farliga 8472-pajsarna är, och har inte sådär supermycket sympati till övers för att rädda livet på en av deras flyktingar. Detta trots att Janeway berättat en sedelärande historia för henne om vad medmänsklighet är och hur den fungerar. Men så är det väl en blandning av hämndlystnad och realpolitik som får Seven att agera som hon gör. Den här varelsens krafter går inte att underskatta, menar hon.

När avsnittet går mot sitt slut är det helt uppenbart att Seven of Nines handlande räddade Voyager och dess besättning, men Janeway är förstås extremt förbannad över att någon brutit mot hennes order. Och så inser man som tittare att all den här yttre actionfyllda handlingen till trots, så handlar Prey egentligen främst om relationen mellan Janeway och Seven of Nine. Avsnittet avslutas med en rätt tung replikväxling där Seven ytterligare en gång lyckas sätta fingret på den bristande logiken bakom den militära beslutsgången ombord på Voyager. Är det, till exempel, verkligen okej att Janeway ska få leda skeppet mot en säker undergång, utan att personalen ombord ens ska kunna ha en åsikt om det hela? Nu är ju bara frågan hur länge Janeway kommer att insistera på att Seven ska sitta i skamvrån för det här tilltaget.

SEVEN: It is puzzling. 
JANEWAY: What’s that? 
SEVEN: You made me into an individual. You encouraged me to stop thinking like a member of the Collective, to cultivate my independence and my humanity. But when I try to assert that independence I am punished. 
JANEWAY: Individuality has its limits, especially on a starship where there’s a command structure. 
SEVEN: I believe that you are punishing me because I do not think the way you do. Because I am not becoming more like you. You claim to respect my individuality, but in fact you are frightened by it.

(paus)
JANEWAY: As you were.

Förresten. Hirogenernas skepp kändes mycket mera high tech nu än i förra avsnittet. Men så är väl säkert standarden inom deras flotta extremt skiftande när det gäller utrustning och standard. Dock fortfarande lite oklart vilken uppbyggnad detta nomadfolks civilisation har. När jag tänker på det så påminner Prey en smula om Captive Pursuit från Deep Space Nine. Där var dock jägarfolket och bytet mera överens om jakten och dess regler. Men samma tanke finns ju i grunden till bägge avsnitten, som ju handlar om en kultur som helt bygger på jakt.

Betyg: 8/10

Voyager. Säsong 4, avsnitt 16/26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 8 långfilmer och 532 tv-avsnitt.

VOY: Hunters. Det med relästationen, breven hemifrån och de läskiga prisjägarna.

Storyn om det där nätet av relästationer tog inte slut i och med förra avsnittet. I Hunters får gänget ombord Voyager svar hemifrån, via samma nät som man skickade hololäkaren fram och tillbaka med. Ett helt juklappspaket strömmar genom de främmande rymdstationerna, fyllt med brev hemifrån från nära och kära såväl som ett krypterat meddelande från Stjärnflottan. Allt är dock en enda digital röra, och att utvinna meddelandena från stationens minne är ett krångligt och omständligt arbete.

Men varje personligt brev som man lyckas överföra är förstås en stor sak ombord på Voyager. Den första kontakten hemifrån på nästan fyra år, och bland delar av besättningen väcks drömmen på nytt om att snabbt få återvända hem. Lite kaxigt, tänker jag som ju vet att det här avsnittet faktiskt är den punkt då vi kommit exakt halvvägs i serien. De stackarna har alltså lika långt kvar hem som de varit på vift i deltakvadranten.

Mest eager efter att få höra något hemifrån är Kim, så hans brev kommer såklart sist fram. Minst eager är Paris, så hans brev fastnar i sajberrymden just efter att Torres tjatat ihjäl honom om att han faktiskt ska tycka att det ska bli kul att höra av sin sura farsa. Å andra sidan är Torres och Chakotay de som blir mest knäckta över nyheterna hemifrån, för nu får de ju reda på att hela deras motståndrörelse, the maquis, är utplånad. Och med den alla deras vänner.

Men det går inte att brevväxla utan att betala porto, inte ens i framtiden. Hirogen-snubbarna är fortfarande extremt oförtjusta över att någon använder deras 100 000 år gamla stationer för sina egna kommunikationsbehov. Därför tar de Tuvok och Seven of Nine tillfånga när de två är ute med en skyttel på uppdrag. De två inser snart en annan jobbig grej med hirogenerna, förutom deras ovilja mot fritt wifi. De är prisjägare och lever för att samla in sällsynta kroppsdelar från främmande arter de möter – till exempel är de förundrade över Sevens långa tarm och börjar genast tänka på snygg den kommer att se ut i vitrinskåpet i finrummet.

Så långt går det dock inte. Seven of Nine får behålla sin tarm, tack vare avsnittets dramatiska avslutning. Janeway lyckas förvandla den där relästationen till ett svart hål som förintar alla hirogen-skepp som hotar Voyager – och givetvis lyckas man transportera bort Tuvok och Seven från fiendeskeppet i absolut sista minuten. Sådär som det alltid är. Men en del av meddelandena hemifrån försvann förstås också ner i det där svarta hålet – som dessutom startade en kedjereaktion som utplånade hela reläsystemet. Så ingen mer brevväxling i framtiden, men Janeway och de andra kan förvänta sig en och annan påhälsning från några riktigt sura hirogener.

Men nu höll jag på att glömma det viktigaste av allt, att Janeway fick reda på att hon är dumpad nu. Ett av breven som kom fram var nämligen från hennes fästman, som tydligen gått vidare i livet och gift sig med en annan kvinna. Och det öppnar ju äntligen upp för lite omoraliskt beteende framöver från kaptenens sida. Chakotay var i varje fall genast där med sina hundögon, troget väntande vid hennes sida. Nu vill jag se lite action här, så den här romansen inte bara rinner ut i sanden som den gjorde för Picard och doktor Crusher i The Next Generation.

För övrigt kan väl Deep Space Nine ta sitt pretentiösa “vi skriver sex avsnitt som hänger ihop”-projekt och arkivera det under icke-imponerande misslyckanden. Det känns som om två sammanhängande avsnitt av Voyager får mer gjort när det gäller karaktärsutveckling än en handfull av de som utspelas i och kring den där rymdstationen vid Bajor. Och då var ändå det ena av de två i Voyagersäsongen fokuserat på att vara lite tokroligt. Mycket nöjd också med att Janeway och Voyager lyckats skaffa sig en ny dödsfiende i och med det här avsnittet. Hoppas hon hittar fram till en långvarig relation där, om det nu inte blir något med Chakotay.

Betyg: 8/10.

Voyager. Säsong 4, avsnitt 15/26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 8 långfilmer och 529 tv-avsnitt.

VOY: Message in a bottle. Det med hololäkarens äventyr i alfakvadranten.

Tänk ändå vad hon kan, Seven of Nine. Upptäcka ett gäng kommunikationsstationer och sedan koppla upp sig på ett nätverk som verkar sträcka sig hela vägen till alfakvadranten. Och när de som faktiskt äger de där stationerna upptäcker att de blivit hackade så kan hon rädda situationen genom att skicka en stöt till den trilskande nätadministratören. Själv försöker jag fortfarande få helpdesken på jobbet att hjälpa mig med att få igång hörlursuttaget på min dator, ibland hade jag önskat att vår datorsupport var lite mer som Seven of Nine. Dessutom funderar jag en del över vad och vem hirogenerna, det mystiska folk som har datorkommunikationsmöjligheter med alfakvadranten, är. Om det får vi inte veta något alls här – men jag har förstått att det här avsnittet mer eller mindre är en teaser kring saker som komma skall.

Huvudperson i det här avsnittet är nämligen hololäkaren. Han skickas via det där reläsystemet som en bilaga i ett mail hela vägen från Voyager till ett federationsskepp som man lyckas upprätta kommunikation med. Dessvärre är just det här skeppet, Prometheus, kapat av romulaner så hololäkaren får – tillsammans med skeppets uppdaterade modell av hololäkarprogrammet – genomföra en listig kupp för att återta kontrollen över skeppet. Detta sker på ett tämligen skämtsamt sätt, med en hel del munhuggande mellan de två hologram-männen – den nya uppdaterade versionen av hololäkar-programmet spelas av en för ändamålet ytterst välcastad Andy Dick.

Hololäkaren, som ju börjar bli allt mer van vid att hantera krissituationer, hamnar dock på riktigt djupt vatten när Prometheus hamnar mitt i en eldstrid mellan romulaner och fedationsskepp. Men med en blandning av tur och talang kommer de två holoprogrammen och skeppet hyfsat helskinnade undan. Det mest intressanta med den här striden är väl att Prometheus är en ny typ av skepp som kan delas upp i tre samordnade moduler vid attack. Efter stridens slut hinner hololäkaren också med att prata med Stjärnflottan om allt som har hänt, så familjerna till Voyagerbesättningen kan underrättas om att Voyager inte är försvunnen, bara väldigt försenade.

Message in a bottle innehåller också en lite tramsig c-handling där Kim och Paris försöker uppfinna en ny hololäkare – men misslyckas. Och så får Torres till sist en smula respekt för Seven of Nine efter den där elstöten som hon skickar till hirogenen när han hotar med att kasta ut Voyager från deras reläsystem. Det förekommer också lite sexprat mellan de två hololäkarna. Voyagers skeppsläkare skryter om hur han lagt till en ny subrutin med sexuella förmågor till sitt program. Dessa kan ha använts i avsnitt som Lifesigns, Heroes and Demons och Real Life.

Message in a bottle är annars något av ett systeravsnitt till Eye of the needle från första säsongen. Även där kretsade handlingen kring kommunikation med alfakvadranten, och det förekom till och med en romulan i en av rollerna. Det var ett bitterljuvt avsnitt om hemlängtan. I Message in a bottle är manusförfattarna och producenterna snarare ute efter lite tokrolig actionkomedi, och tydligen har jag lite lättare för den genreböjelsen när det är Hololäkaren som står för den. Jag hade kul genom hela avsnittet – trots några cringiga inslag.

Betyg: 8/10.

Voyager. Säsong 4, avsnitt 14/26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 8 långfilmer och 527 tv-avsnitt.

VOY: Waking Moments. Det med attacken från drömfolket.

Det känns som om bägge de gamla Star Trek-serierna jag kollar på just nu har ballat ur på sistone, så jag fick nästan lite glädjehicka av ett avsnitt som både kändes originellt, oväntat och elegant utfört.

Veckans alien är av en typ som attackerar sina offer i sömnen, i deras drömmar. Och detta på ett sätt som gör att dröm och verklighet flyter samman. Besättningen ombord på Voyager förstår alltså till en början inte att attacken på deras skepp bara sker inuti deras huvuden i en gemensam, kollektiv dröm. Och oavsett om de förstått vad det är som pågår eller inte, så är det i stort sett omöjligt att väcka sig själv ur drömmen, precis som de som är vakna inte kan väcka en person som gått djupt in i utomjordingarnas drömfälla. Den ende som kan hålla sig utanför det som sker är Chakotay som tidigare lärt sig en teknik för att drömma klardrömmar, och alltså vet hur man ska göra för att att väcka sig själv ur en dröm. Men även han börjar så småningom bli lite sömnig.

Waking moments är alltså ett avsnitt där även vi som tittar får svårt att förstå vad som är verklighet och dröm, framför allt eftersom vissa av drömmarna innehåller moment där man vaknar upp från sin sömn. En dröm i en dröm i en dröm, alltså. Hela avsnittet inleds därför med en rad dramatiska fejkstarter (bland annat en där Tuvok glömt ta på sig kläderna när han går till bryggan, och en annan där Janeway hittar hela besättningen döda i mässen). Och som om inte det var tillräckligt med lurendrejande så ljuger också den här främmande livsformen ihop en historia för Chakotay om att de enbart existerar i drömform, och att de ser vakenvarelsers drömmar som intrång på deras territorium.

En extra twist på handlingen är att Janeway och några andra ur besättningen till sist inser att de är inne i en dröm, och därför inte kan skadas fysiskt av rymdvarelserna. Men inte till någon större nytta, konstaterar rymdvarelserna retsamt, Voyager-crewen kan ju inte väcka sig själva så till sist kommer de att dö av näringsbrist. Deras fysiska kroppar är ju på väg att förtvina när de alla ligger där på sitt rymdskepp, försjunkna i djup dvala. Och det är väl det som rymdvarelserna å andra sidan väntar på. Det drömmande folket ligger ju också sovande på sin planet där de producerar drömmarna där Voyagers besättning är tillfångatagen.

Utan den drömimmune hololäkaren hade det nog varit helt kört för Voyager. Det är han som håller Chakotay vaken tillräckligt länge för att han ska kunna transportera sig över till planeten och hota drömfolket med deras utplåning. Just genom att låta hololäkaren avfyra en torped mot deras drömläger om de inte låter Voyagers besättning vakna.

Intrigen i Waking Moments blev lite extra intressant eftersom jag bara några dagar innan jag såg avsnittet lyssnade på ett Vetenskapsradion om just klardrömmar och narkolepsi. Hade aldrig hört talas om begreppet klardrömmar tidigare, men var nu fullständigt i fas med i vad Chakotay pysslade med när han väckte sig själv ur drömmen.

Hur som helst, jag är riktigt nöjd med den här storyn. Även om det kanske inte var så svårt att imponera på mig efter den ordentliga kvalitetssvacka som det kronologiska Star Trek-flödet tydligen var inne i runt årsskiftet 1997/98.

Betyg: 9/10.

Voyager. Säsong 4, avsnitt 13/26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 8 långfilmer och 526 tv-avsnitt.

VOY: Mortal Coil. Det där Neelix dör, återuppstår och hamnar i andlig kris.

Chakotay, Neelix och Paris är ute på uppdrag i en av Voyagers skyttlar. De ska ta sig nära en nebulosa för att samla in ett prov av protomateria – som enligt Neelix är en extremt potent energikälla. Men något går fel, Neelix träffas av en blixt från nebulosan och dör omedelbart. Katastrof!

Det är när Janeway, stående vid Neelix lik ombord på Voyager, just är i färd med att utlysa en veckolång talaxisk sorgeperiod som Seven of Nine råkar passera förbi sjukrummet. “Jag kan fixa det här”, säger hon, typ, och sätter igång en borg-designad återupplivning av Neelix. Katastofen avvärjd!!

Men den återuppståndne Neelix är varken nöjd, tacksam eller tillfreds med det som hänt. Nej, han är snarast fylld av en djup existentiell oro efter att ha fått livet tillbaka. Problemet är det som hände när han var död – eller snarare det som inte hände när han var död. Han hade ju tänkt sig att efterlivet skulle tillbringas i talaxiernas version av himmelriket, Den Stora Skogen, där alla de han älskat som gått bort före honom skulle finnas. I stället har han inga minnen alls av de arton timmar han var död, och det gör att han hamnar i en djup religiös och personlig kris. Den blir extra tydlig när hans guddotter Naomi (hon som föddes i Deadlock) vill att han ska berätta sina sagor om Den Stora Skogen för henne – berättelsen som alltid får både honom och henne att känna sig trygga nog att somna.

Den förvirrade och krisande Neelix söker andlig vägledning hos Chakotay, men den uppenbarelse som han får när han är i trans med honom är inte så mysig. Han “träffar” sin syster Alixia i Den Stora Skogen, men hennes ord är inte till någon tröst. Och det blir inte bättre av att han träffar på sig själv som död i sin uppenbarelse.


NEELIX: When I died, I looked for you, but you weren’t there. Why weren’t you there? 
ALIXIA: Because it’s all a lie. 
NEELIX: What do you mean? 
ALIXIA: You’ve wasted your entire life believing lies. The Great Forest? The afterlife? It’s all created out of your fear of death. None of it’s real. 
NEELIX: If that’s true, what’s the point of living? 
ALIXIA: There isn’t any. That’s what you’re finally starting to realise.

– – –


NEELIX [as corpse]: You died on that shuttlecraft, Neelix. They never should have brought you back. It was a mistake, and you know it. Now accept it. You know what you have to do.
NEELIX: No.

Det där blev ju inte så bra. Så efter att ha funderat lite på saken bestämmer sig Neelix för att ta livet av sig. Han tänker transportera rakt in i nebulosan vars energiurladdning först dödade honom. Han räddas i sista minuten av en Chakotay som övertalar Neelix att lägga ner sin plan (förstår inte riktigt att den där transportören går att använda i parti och minut och inte kan fjärrstyras från bryggan – sådana här saker händer ju hela tiden). Det är tanken på Naomi, och känslan av att han faktiskt behövs ombord, som till sist får Neelix att välja livet igen.

Vet ni, det finns något riktigt bra med det här avsnittet. Någon ombord på Voyager som faktiskt tvivlar över sin roll och meningen med livet. Dödsångesten som adresseras. Och man tar framför allt upp ett ämne som livet efter detta utan att bli new age-flummiga som i Deep Space Nine (den där visionen som Neelix har ser jag helt och hållet som en projektion från hans egna undermedvetna). Dessutom tycker jag att Ethan Phillips, som spelar Neelix, faktiskt levererar riktigt fint här. Det finns en känslighet, sårbarhet och sorg i hans post-mortem gestaltning av Neelix som blir riktigt gripande. Det är man ju knappast beredd på, eftersom Neelix i vanliga fall är seriens jobbigaste och mest påfrestande rollfigur med all den där tillkämpade käckheten som han håller på med..

Det hör ju inte till vanligheterna, ens på Voyager, att folk återvänder från de döda. Men kanske borde man ändå kanske spontant satt in lite psykologhjälp när det här hände Neelix? Förstått att han skulle kunna bli en smula traumatiserad av det hela – framför allt eftersom han är religiös? Och visst borde Chakotay ha förstått att det kanske inte är sådär supersmart att låta Neelix följa med in på holodäcket för att uppleva sin egen död?

En annan sak som upphovspersonerna till den här serien (och Deep Space Nine)gärna hade fått avskaffa är ovanan att det ska ljuda åtminstone några takter av panflöjt varenda gång det blir det minsta andligt eller religiöst i den här serien (eller i Deep Space Nine). Horribelt!

Betyg: 7/10.

Voyager. Säsong 4, avsnitt 12/26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 8 långfilmer och 521 tv-avsnitt.

VOY: Concerning flight. Det med Leonardo da Vinci och transportörtjuvarna.

Jag är verkligen inte förtjust i de här Leonardo da Vinci-scenerna i Voyager. Där Janeway liksom får inspiration och feedback för sitt ledarskap genom att hänga med en holorekonstruktion av konstnären och vetenskapsmannen som föddes på 1400-talet. Kalla mig bakåtsträvande, men jag har liksom inte så mycket förtroende för holodäckstekniken att jag tror att man kan rekonstruera en person på det här sättet. (Jo, jag vet att det här är en sf-serie och inte verkligheten. Men ändå). Fast jag kan förstås relatera till att Janeway, efter några år av isolering i deltakvadranten, nu är urbota trött på alla sina kollegor och underordnade. Hungern efter nya sociala sammanhang kan ju också vara en rimlig förklaring till de “onödiga” omvägar och stopp på resan som Janeway och Seven diskuterade i förra avsnittet).

Ni kan ju kanske tänka er min reaktion när jag en bit in i Concerning Flight inser att upphovspersonerna den här gången låter den gode Leonardo breda ut sig över hela avsnittet. Och inte bara röja på holodäcket utan, genom hololäkarens bärbara projektor, också springa runt och vara Janeways följeslagare på en främmande planet. Gissa om det här blev töntigt! Och, om man vill vara riktigt samtida i sin spaning, är det här egentligen inte ett mer eller mindre medvetet sätt att tvinga in en patriarkal faderssymbol i denna serie som i övrigt har en kvinna vid rodret (även om det väl är Janeway-skådisen Kate Mulgrew som brukar hävda att det var hon som kom på hela da Vinci-konceptet från början).

När jag väl tagit mig igenom holostartöppningen på avsnittet där Janeway hänger med Leonardo i hans verkstad, så finns det åtminstone en lite rolig idé här. Det är att Voyager angrips av små attackplan som snor värdefulla saker från skeppet genom sina transportörer, bland annat hololäkarens portabla projektor och skeppets dataprocessor(!). Allt återfinns på en planet fylld med stöldgod där Janeway, för en gångs skull i en Star Trek-serie, hänger sig åt en kärleksförklaring till kapitalismen. Även om Tuvok ganska snabbt tar det där ur henne.

JANEWAY: It never fails to impress me. No matter how vast the differences may be between cultures, people always have something that somebody else wants, and trade is born. 
TUVOK: Or more to the point, theft. 
JANEWAY: What have you got? 
TUVOK: The materials in the construction of this city, and the technology in use appear to have originated from numerous sources. 
JANEWAY: No doubt stolen. 

Sedan följer ett ganska konventionellt “jakten på det försvunna stöldgodset”-avsnitt, där det nya då är att hololäkarens projektor används av da Vinci för att han ska kunna örla runt på den där planeten. Han tror att han hamnat i Amerika och en gnutta komik uppstår när han ser och kommenterar alla moderniteter med sin 1400-talsblick. Money shot-ögonblicket är att han byggt ett slags segelflygplan utifrån sina gamla skisser, fast med nya rymdmaterial som han och Janeway kan fly från avsnittets skurkar med (det var ett havererat sånt där flygplansförsök som hela introt innan vinjetten handlade om).

Vad är det som händer med mina Star Trek-serier. Varför har de blivit så sugiga på sistone? Eller är det bara jag som är på dåligt humör? Jag går till mitt senaste nyförvärv inom Star Trek-litteraturen för att se vad auktoriteten tycker. Det är den inofficiella följeslagarboken Delta Quadrant. The unofficial guide to Voyager, vars författare David McIntee kan vara ganska syrlig i sina kommentarer. Nähä, han gav avsnittet 8/10 och tyckte att det var bra på grund av: “greater than ususal amount of location filming” och tycker att “there’s much to enjoy here, in the sparkling dialogue, if not in the plot or characterisation”. Okej, lite shade där på slutet, mot upphovspersonerna, men i övrigt positiv. Well, förlåt mig för att jag inte uppskattar de “eleganta” faux-period drama-replikerna. Eller att det springer runt en jättebebis med skägg genom hela avsnittet (om än välspelad av en förklädd John Rhys-Davies). Låter mig själv vara en surgubbe den här gången.

Betyg: 4/10.

Voyager. Säsong 4, avsnitt 11/26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 8 långfilmer och 520 tv-avsnitt.

VOY: Random Thoughts. Det där B’Elanna åker i finkan för aggressiva tankar.

Det här är ytterligare en variant på tropen “besättningsman hamnar i knipa på främmande planet”. I det här fallet är det B’Elanna som hamnar i trubbel när hon och de andra besöker Mariernas hemvärld. Någon springer in i henne när hon shoppar på torget, och B’Elannas första impuls är att slå honom på käften. Det gör hon förstås inte, men den där tanken räcker för att utlösa ett misshandelsfall på andra sidan torget. Maris befolkning är nämligen telepater, och att tänka något för sig själv är typ samma sak som att säga det rakt ut. Ja, nästan lika illa som att göra något våldsamt.

På Mari tar man den här typen av incidenter extremt allvarligt. Man har så gott som utplånat all brottslighet på planeten genom att sanera och rengöra hjärnan på alla som tänkt något våldsamt. Så efter några snabba förhör döms B’Elanna till en neurologisk rensning. En rätt så komplicerad process, som i vissa fall rensar bort mer än de våldsamma tankarna.

Tuvok fortsätter dock att undersöka fallet, och kommer snart i kontakt med representanter för en svart marknad för våldsamma tankar. En illegal handel där folk träffas på mörka bakgator och överför våldsamma minnen och tankar till varandra (eftersom alla på planeten är telepater så behöver man ju inte fästa saker på film eller skriva ner dem i böcker). Det här öppnar upp för avsnittets kanske mest töntiga scener. En av bossarna på den svarta marknaden tvingar Tuvok att släppa fram sina allra mest förbjudna och våldsamma tankar, och det resulterar i ett rätt tramsigt kollage som ska gestalta det där mörkret. Det blev inte så farligt som seriens regissör hade velat, tror jag (främst har man återvunnit “läskiga” saker ur den egna serien, men också en del ur Paramount-filmen Dark Horizon).

Givetvis är det de skumma våldsnarkomanerna som planerat och utnyttjat B’Elannas ojämna humör för sina egna syften, men sedan tappat kontrollen över känslostyrkan i hennes reaktion. Jag menar, en återvunnen version av B’Elannas ilska utlöser ett mord dagen därpå. I sista minuten lyckas Tuvok och Janeway förhindra att B’Elannas hjärna rensas av Mariernas scary mind control-maskin, och man kan lyckligt resa vidare. Medan Mari-hemvärlden har lite självrannsakan att göra kring hur man ska tampas med sina invånares destruktiva sidor. Att man kanske ska upplysa besökare om sina stränga tankelagar är ju också en bra idé, tänker jag.

Jag bara antar att Random Thoughts är Star Treks sätt att ge sig in i 90-talets livliga censurdebatt. Med det här, inte särskilt subtilt utformade avsnittet driver man tesen att det inte går att förbjuda och censurera bort saker, då öppnar man bara upp för en svart marknad. Eller något i stil med att det är bättre att öppet tala om saker, än att försöka styra människors sätt att tänka. Det här var ju liksom innan näthatet började frodas på sociala medier.

Bland det här lite töntiga avsnittets ljuspunkter finns Nimira, en av de få poliserna på Mariernas hemvärld. En sympatisk men lite lättstött person som inte alls förstår varför Tuvok och Janeway inte godtar hennes snabbundersökning av det som hänt. Och som, trots sin vänliga uppsyn, är hon ytterst trigger happy när det gäller att använda den där neurologiska rensningen. Det är också lite gulligt i scenen där Neelix försöker stöta på en av Marierna, bara för att sedan inse att hon kan läsa av hur han fantiserar om att hon ska dra honom i polisongerna. Kinky!.

Sedan gillar jag verkligen avsnittets avslutande scen, där Seven of Nine faktiskt ifrågasätter hela premissen för tv-serien Voyager. Och visst har man själv tänkt någon gång då och då att Janeway och de andra kanske inte borde engagera sig så mycket i alla varelser som de stöter på under sin resa. Att det vore lite mer effektivt att bara gasa på och fokusera på att klara av hemresan.

SEVEN: Your philosophy of exploration exposes Voyager to constant risk. If you maintain a direct course to Earth and avoid all extraneous contact with alien species, it will increase your chances of survival. 
JANEWAY: Well, that would make a dull ride home. 
SEVEN: Captain? 
JANEWAY: We seek out new races because we want to, not because we’re following protocols. We have an insatiable curiosity about the universe. 
SEVEN: Your Chief Engineer and Security Officer were nearly lost today. That is unacceptable. 
JANEWAY: To you, maybe, but not to me or my crew. Our experience with the Mari gave us an insight into a culture we’ve never encountered. 
SEVEN: But that is irrelevant. 
JANEWAY: No. It’s how we gain knowledge. 
SEVEN: Then we are in disagreement. 
JANEWAY: Good. I dread the day when everyone on this ship agrees with me.  


Ett typiskt medelavsnitt, tycker jag. Det finns mycket intressant att säga om censur och människors inneboende destruktivitet, men Random Thoughts lyckas inte riktigt göra det. Däremot börjar jag ytterligare en gång inse hur extremt jobbigt det skulle vara att ha telepatiska förmågor. Tänk att få bilden av Neelix och hans polisongkink fastetsad i hjärnbarken. Otroligt obehagligt. Och betydligt läskigare än Tuvoks våldsminnen.

Betyg: 6/10.

Voyager. Säsong 4, avsnitt 10/26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 8 långfilmer och 518 tv-avsnitt.

VOY: Year of hell, del 1 och 2. Det med skeppet med tidsvapnet och Voyagers undergång.

Ändå rätt smart, det här. Att bygga vidare på en av de möjliga framtiderna i avsnittet Before and after (det där Kes färdade baklänges i tiden), och låta Voyager och dess personal möta sin kanske största kris hittills. För det är verkligen inte mycket mer än spillror kvar av både skeppet och besättningen i slutet av det här dubbelavsnittet.

Själva förutsättningen för den dystra intrigen handlar just om flera olika möjliga framtider, för i det här avsnittet skiftar de olika versionerna av nuet ovanligt ofta. Den oturligt döpte krenimske vetenskapsmannen Anorax (varför kör han inte en skoter i stället?) har byggt ett vapen där han kan gå in och ändra historien genom att utplåna skepp, kometer, hela livsformer. När han tryckt på sin avtryckarknapp har dessa saker aldrig existerat, och en helt ny version av universum har skapats utifrån de nya förutsättningarna.

För någon (jag) som inte riktigt gillar när man håller på för mycket med tidsresor och manipulationer av tidslinjen så borde det här avsnittet vara rena mardrömmen. Men i stället är det riktigt underhållande. Antagligen för att manusförfattarna och producenterna för en gångs skull känt friheten att bara flippa ur och låta allt gå åt helvete. För i Year of hell går nästan inget Janeways väg, och för att göra allt ännu lite jävligare för henne låter man konsekvenserna av dåliga beslut och misslyckade chansningar pågå i ett helt år, och två hela avsnitt. Under den tiden går Voyager från blänkande hel och ren, till något som mest verkar höra hemma på ett skrotupplag.

Det går, ärligt talat, inte särskilt bra för Anorax heller. Varje manipulation han gör av tidslinjerna visar sig ha nya, oförutsägbara konsekvenser. Det var till exempel så han miste sin fru. När han med sitt tidsvapen utrotade krenimernas värsta fiendefolk så tog han visst också bort motståndskraften mot en sjukdom av misstag. Frun dog, och Anorax påbörjade sin fåfänga kamp att försöka hitta ett sätt att reparera skadan han åstadkommit. Men det verkar kvitta hur många raser eller planeter han utplånar, inget hjälper. Den där frun är borta för alltid.

Man är ju inte helt dum som tittare, ganska snart listar man ju ut hur det här avsnittet ska sluta. Man inser att Anorax på något sätt borde börja med att utplåna existensen av sitt skepp för att göra allt det han gjort ogjort. Men just den slutsatsen verkar inte Anorax ha kommit fram till under de tvåhundra år han hållit på med det här (skeppet är inneslutet i någon form av tidsbubbla där han och hans besättning inte åldras). Vilket ju förstås leder mig till nästa undran. Kan Anorax resa i tiden? Om han lyckas återskapa sin fru, kommer han då att leva i samma tid som henne? Detta är lite oklart, trots att det är en bärande del av intrigen. Eller så är jag bara väldigt dålig på det här med manipulation av tidslinjer.

Ganska snart framgår det ju också som mer eller mindre uppenbart att det här avsnittet kommer att sluta med att allt återställs till hur det var i början av Year of hell. Och där faller också en del av dramaturgin. I första avsnittet är jag extremt road av allt som händer, och njuter faktiskt över alla olyckor och skador. I andra avsnittet börjar saker och ting bli jobbiga på allvar ombord på Voyager, samtidigt som jag börjar bli otålig över att vänta på att det förväntade slutet ska uppenbara sig.

Kanske är jag för blödig här. Jag tycker att det är rätt deppigt att se Tuvok förlora synen (tydligen hade de tänkt att han skulle mista ett ben också) och Janeway nästan dö efter att hon åsamkat sig brännskador efter ytterligare en heroisk insats för att rädda skeppet. Men det jobbigaste är väl egentligen att följa hur Janeway verkligen håller på att tappa det. I slutet av det här dubbelavsnittet förvandlas hennes envishet till något som mer och mer liknar galenskap, något som hololäkaren inser vidden av när han av just den orsaken försöker entlediga henne från posten som kapten. Dessvärre inser han också att han inte har något sätt att stoppa Janeway på. Hon får fortsätta att styra sitt skepp mot undergången (bokstavligt talat). Men det är just vägen mot undergången som till sist leder till en ny början.



Year of hell är ju ett intressant experiment. En nödvändig omväg in i ett mörker av nederlag och motgångar i en serie där annars nästan varje avsnitt slutar hyfsat lyckligt. Det gör det ju i och för sig även här, det är bara det att det tar dubbelt så lång tid att komma dit. Slutet är dock så pass käckt att jag ändå börjar längta efter att se om Battlestar Galactica, och den ständiga närvaron av undergångskänsla som finns där. Hela den tv-serien hade ju ungefär samma ton som det här dubbelavsnittet, men med betydligt färre lyckliga avslut.

Men när jag läser på om vägen fram till det här avsnittet så inser jag också att det där “förväntade” avslutet kanske inte var så självklart som jag trodde. Det fanns planer på att fortsätta i den här tidslinjen under resten av säsongen, eller att åtminstone låta några i besättningen minnas något lite av det som hänt. Under hela dubbelavsnittet satt jag förresten och tänkte på Ursula K. Le Guins bok The Lathe of Heaven. En annan berättelse som handlar om hur det kan uppstå nya, oförutsägbara, förändringar när man försöker fixa till problem genom radikala ingrepp i verkligheten och tidslinjen.

Just det. Ytterligare några saker bara. I mina efterforskningar kring filmens status i framtidens kultur så verkar ju exempelvis To Catch a Thief existera i en holoversion. Den har nämligen B’elanna sett, det får vi reda på när hon och Kim har en liten quiz med varandra när de blivit instängda någonstans på skeppet efter en attack. Problemet är ju bara att eftersom ingen har facit till frågan om vem som spelade den manliga huvudrollen i filmen så är det rätt godtyckligt om hon svarar rätt på frågan eller inte (hon har fel, det är Cary Grant förstås). Och på tal om film, kul att se veteranen Kurtwood Smith som Anorax i det här avsnittet (han har varit med i flera Star Trek-avsnitt och i That 70’s Show, men också i filmen Robo-Cop). Det här dubbelavsnittet innebär också debuten för Janeways nya, korta frisyr.

Betyg; 9/10 och 8/10.

Voyager. Säsong 4, avsnitt 8 & 9/26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 8 långfilmer och 513 tv-avsnitt.

VOY: Scientific Method. Det med rymdvarelserna som gör experiment på Voyagerbesättningen.

Att mystiska väsen, varelser eller entiteter i smyg tar sig in på Star Trek-skepp och på olika sätt påverkar besättningsmedlemmar har vi sett flera gånger tidigare. Ofta är inkräktarna gestaltade som pulserande energier utan kroppar, det är ju en enkel förklaring till varför ingen kan se dem.

Scientific Method är en ny variant av denna trope, och en aning mer underhållande än vad den här typen av avsnitt brukar vara. Eftersom de inkräktande varelserna den här gången har fysiska kroppar men samtidigt är helt osynliga för Voyagers personal, så kan de vandra runt, inspektera och undersöka besättningen utan att de märker något. Eller, snarare så här, besättningen märker effekterna av vad undersökarvarelserna gör men förstår inte vad som händer. De där alienvetenskapspersonerna har nämligen laddat upp med en arsenal av vidriga djurförsöksliknande experiment som de utsätter besättningen för. Till exempel att köra in en massa tunna järnspett i Janeways huvud och se hur mycket dopamin hon klarar av att hantera innan hon förlorar självkontrollen. Just den grejen ska man kanske inte göra mot en kapten på ett rymdskepp. Blir man avslöjade har man ju plötsligt en ursinnig befälhavare att hantera.

Ja, det är faktiskt rätt så synd om Janeway i det här avsnittet. Kate Mulgrew ser ovanligt utmattad, irriterad och osminkad ut, men så är det också mycket press som hon är utsatt för av väldigt olika slag. Som i avsnittets första scen där Voyagers kapten befinner sig i en massagebänk, mörbultad och grundligt uppläxad av hololäkaren för sitt oförståndiga leverne och bristen på träning. Hon har dessutom plågats av huvudvärk i flera dagar, inte kunnat sova och verkar nätt och jämnt hålla sig flytande. Då orkar man heller inte med att undersåtar som Paris och B’Elanna håller på att smyga med sin relation på ett högst iögonfallande sätt, vilket bland annat innebär att de hånglar så fort de får en chans – även på jobbet. Så småningom får vi reda på att det Janeway lider av inte går att bota med vare sig raska promenader, stretching eller utskällningar av underordnade. Det hon behöver är någon som kan dra ut spetten från hennes huvud!

Det är hololäkaren som avslöjar inkräktarna ombord, och genom att förändra inställningarna av Seven of Nines syn så hon kan se inkräktarna och deras vidrigheter. Och det är de där scenerna och bilderna från Seven synvinkel som jag gillar allra mest med det här avsnittet. Voyagers besättningsmän som traskar runt helt ovetande om att de har främmande föremål fästade på huvudet eller kroppen. Andra blir “bara” utsätta för injektioner eller genetiska förändringar av de brunklädda forskarna, som ogenerat går runt bland sina forskningsobjekt medan de bryter ned deras fysik. De här scenerna är absurda på en rätt så fantastisk nivå. Men, till skillnad från hur man nog hade gjort idag, så frossar man inte i äckligheter i det här avsnittet. Allt är skildrat på ett lite avmätt och distanserat sätt (vi ser ju trots allt det här genom Seven of Nines ögon). Följderna av experimenten märks däremot i sjukstugan, där bland annat ett av “försöksobjekten” (eller besättningsmedlemmar som vi annars brukar kalla dem) dör. Chakotay tappar bara håret och åldras massor av år.

Seven lyckas fånga en av de här experimenterande varelserna, men när Janeway pratar med henne om vad hon gjort så möter hon ingen ånger, skuld eller sviktande samvete. Det är tydligt att man ser Voyagers besättning som lägre stående varelser som man har rätt att utföra sina experiment på.

JANEWAY: From where I stand you’re a hostile invasion force. I want to know how long you’ve been here and exactly what you’ve been doing to us. 
ALZEN: I can’t answer those questions. It’s a breach of protocol for me to be speaking to you at all. 
JANEWAY: Oh, how convenient. That way you never have to face your victims. 
ALZEN: Captain, please. You’re exaggerating the situation. Our techniques are as benign as we can make them. 
JANEWAY: What I’ve been through for the last few days certainly hasn’t felt benign. 
ALZEN: Please understand that there’s a purpose to our actions. The data we gather from you may help us cure physical and psychological disorders that afflict millions. Isn’t that worth some discomfort? 
JANEWAY: I’m sure you’d see things differently if your people were the ones being subjected to these experiments. 
ALZEN: Just as your perspective would change if your people were the ones to live longer and healthier lives as a result. Don’t forget, we’ve been observing you, Captain. I know the most important thing to you is the welfare of your crew. You’d even kill to protect them. 
JANEWAY: If necessary. 
ALZEN: Of course you would. You take care of your own, just as we do. We’re really more similar than you care to admit. 

Det är svårt att inte tänka på djurförsök, förstås. Men även nazisternas brutala experimenterande på fångar i koncentrationsläger, dyker upp i mitt huvud. Eller för den delen skallmätning och experiment på folk med intellektuella funktionsnedsättningar i Sverige. Janeway blir i alla fall extremt irriterad på den där alienkvinnan och hennes icke-svar. Voyager-kaptenens lösning på problemet? Att sätta plattan i mattan på Voyager, och försöka ta sig rakt emellan två farliga roterande neutronstjärnor. Det är eventuellt inte det smartaste hon tagit sig för hittills, men så ÄR hon också full av dopamin som gör henne extra skitförbannad. Alienforskarna blir i varje fall så pass skraja av Janeways chicken race att de lämnar Voyager. En klen tröst när Tuvok konstaterar att man har en chans på tjugo att klara sig levande genom färden mellan stjärnorna. Tänk så snopet om man bara hade avbrutit serien här. “Nej, det gick inte, Janeway gjorde en missbedömning så tyvärr. Nu la vi ner serien. Resan är över.” Men så går det förstås inte till. Härregud, vi har ju mer än tre säsonger till som vi ska vara ute och åka med Janeway och de andra.

Good fun, det här! Så pass kul att jag helt glömde bort att Voyager höll på att svämmas över av den här typen av intriger i förra säsongen (som till exempel Flashback (minnesvirus) och Alter Ego (ett datorintrång som slutar i en holodäcksalien). Antagligen för att jag verkligen älskar när Janeway är skitarg. Tyckte också att slutscenen hade ovanligt mycket av den där berömda glimten i ögat. I den funderar Paris och B’elanna på hur länge aliensforskarna varit på skeppet – och om kärleken de känner för varandra kanske manipulerats fram av dem som ett led av ett experiment. Och när de tänkt på det ett tag ligger de med varandra ändå (ja, vi får ju bara se hångel – men vi förstår ju vad som ska hända.

TORRES: Just a feeling. So our whole relationship might be based on some alien experiment. 
PARIS: You never know. 
TORRES: Well, I think that explains it. 
PARIS: I guess we should just call it off, then. 
TORRES: I think so. 
PARIS: Thank God we found out in time. 
TORRES: Thank God. 
(They kiss.)
PARIS: I don’t know about you, but I’m curious to see how this experiment turns out.

Betyg: 9/10.

Voyager. Säsong 4, avsnitt 7/26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 8 långfilmer och 509 tv-avsnitt.

VOY: The Raven. Det där Seven of Nine återvänder till platsen för sin assimilering.

Säga vad man vill om Neelix mat, men den sätter verkligen sina spår hos Seven of Nine. Det är när hon ska inta sitt historiska första lagade mål mat sedan sin assimilering till borg som det händer. Två tuggor av Neelix matlagning räcker för att hennes kropp ska gå in i försvarsläge, reaktivera vilande implantat och göra henne till borg på nytt. Den där reaktionen kan i och för sig också handla om att borglämningarna i hennes kropp snappat upp en signal från en borgsändare, men det känns lite roligare att skylla på Neelix gastronomiska kreationer, eller hur?

Nyborgska Seven of Nine är dessvärre ännu mer oövervinnelig än hon var i sin tidigare Borg-inkarnation. Inget och ingen på Voyager kan stoppa henne när hon först skaffar sig vapen och sedan snor en skyttel. Först när Janeway snokat lite i Sevens sjukjournaler får hon en aning om vad som är på gång och vart nyborgen åkt. Som ett led i Seven of Nines förmänskligandeprocess verkar hennes undermedvetna ha kickat igång. Det plågar henne med drömmar och hallucinationer som hon inte kan tolka, om hotfulla borger och en stor fågel. Bara Janeway förstår vad korpen i Sevens drömmar innebär. The Raven är nämligen namnet på Sevens föräldrars skepp. Det som de åkte till deltakvadranten med, där de så småningom blev upptäckta och assimilerade av borger.

Sökandet efter och jakten på Seven of Nine försvåras av att hon åkt rakt in i B’omar-territorium. Ett område som styrs av ett ganska nervöst folk som är ytterst tveksamma till Voyager och hennes personal. Janeway vill ta en genväg genom deras hörn av rymden, men under förhandlingarna visar det sig att de har enormt många förbehåll och villkor för detta. Till exempel vill de att Voyager ska färdas genom deras territorium på en rutt med så många kringelikrokar att det nästan tar lika lång tid som att åka omvägen runt deras område. Men trots B’omarernas hotfulla attityd och avancerade vapensystem så lyckas såväl Seven of Nines som Paris och Tuvoks skyttlar ta sig igenom deras frontlinje. Ja, till och med Voyager kör så småningom rakt in i deras välde för att rädda Seven och de andra.

Målet för Seven of Nines resa är mycket riktigt föräldrarnas skepp. Numera ett fallfärdigt vrak, men som fortfarande härbärgerar en sändare som skickar ut en Borgsignal. Seven förväntar sig att det ska finnas borger på plats, och att hon ska kunna reassimileras in i deras gemenskap när hon kommer fram till skeppet, men det visar sig att borgerna lämnat den här platsen för länge sedan. I stället blir det här till ett rent terapeutiskt besök för Seven, där de förträngda minnena från hur hon blev tillfångatagen på The Raven väcks till liv. Hur hennes föräldrar skrikande fördes bort och hennes egen panik när hon förgäves försökte gömma sig för borgerna. Med de där återerövrade minnena kanske vi kan hoppas på att Seven inte fortsätter att psyka alla omkring sig genom att rabbla vilket nummer deras ras borgernas rasexcelark, eller hur många av deras sort Borgerna assimilerat. Ett första steg till social kompetens blir liksom en eventuell bonusvinst med resan till platsen för barndomstraumat för Annika (som hon ju Seven hette när hon var människa).

Det finns ett embryo till något intressant här, en historia om bortträngda minnen och falska minnesbilder. I avsnittets början hävdar ju Seven of Nine bestämt att det inte alls var traumatiserande för henne att bli assimilerad av Borgerna, medan minnesbilderna som bubblar upp i hennes hjärna ju skvallrade om något helt annat. Men man fördjupar sig inte så mycket i det där, utan The Raven känns mest som ett backstoryavsnitt där man gestaltar ett sårigt förflutet på ett lite överslätande sätt. Eller så är det bara det att Tuvok inte är världens mest lämpliga person att berätta om jobbiga berättelser ur livet för.

SEVEN: It happened here. This is where it began. This is where I was assimilated. 
(She finds the ship’s plaque – The Raven.) 
SEVEN: This was our ship. We lived here. We lived here for a long time. My father did experiments. They were very important, and we had to travel a long way. I had my birthday here. My cake had six candles on it, and one more to grow on. And then the men came. Papa tried to fight them but they were too strong. I tried to hide. Maybe they wouldn’t find me because I was little, but they did. And Papa said we were going to crash and the big man picked me up, and then suddenly we weren’t on the ship anymore. We were somewhere else. And then I became Borg. 
TUVOK: Fascinating. This resonance signal must have been active since the ship was assimilated, and Voyager passed within range.

Börja prata om sändaren precis efter att en kollega har berättat om den mest traumatiska händelsen i sitt liv. That’s caring for you! Sen blir skeppet beskjutet och det finns inte mer tid att snacka känslor!

Kanske beror känslan av ytlighet också på att Seven of Nine är ovanligt korkad i det här avsnittet. Som när hon, som är proppfull med information om alla världens folkslag och raser, inte ens kan ta till sig konceptet kring mat eller hur man äter. Man skulle välvilligt kunna tolka hennes uppförande genom hela det här avsnittet som att hon går lite i barndom nu när minnena från den tiden gör sig påminda. Men snarare skulle jag säga att sättet hon skildras på i The Raven känns ungefär som Data på en dålig dag (även Data drömde förresten en massa om korpar). Det är som att en person med stor okunskap om mänskliga relationer och Jordens kultur alltid framstår som lite rubbade och korkade i den här serien.

Visst är Seven of Nines utforskande av sina mänskliga sidor en bitvis plågsam process. Känslomässigt är hon ju fortfarande ett slags analfabet, den sidan av personligheten har ju hon inte fått uttrycka sedan hon var barn. Men ändå är det något som inte riktigt faller på plats för mig i The Raven. Som om man gått igång på idén till det här avsnittet, men inte riktigt vet vart man vill komma med Seven of Nines rollfigur med det. Mer än att hon tydligen blivit jätteintresserad av att skulptera i keramik, då.

Betyg: 6/10.

Voyager. Säsong 4, avsnitt 6/26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 8 långfilmer och 505 tv-avsnitt.