Om det kändes som att lyxblogga från Star Trek-konventet i Birmingham så är jag nu tillbaka i den grå vardagen och min egentliga uppgift: att komma igenom alla de där avsnitten i Star Trek-serierna. När jag ser dubbelavsnittet av Gambit så känns det lite som att personerna bakom The Next Generation också ville bryta sig loss från vardagen, och framför allt de korta dramaturgiska bågarna. Mer så än att det faktiskt fanns ett behov av låta den här storyn expandera till den dubbla längden än vanligt. Det känns mer utdraget än fördjupat.
Det första avsnittet av de två kretsar kring sökandet efter en försvunnen Picard- Ja, det befaras till och med att kaptenen på Enterprise kanske har dött under sin permission. Under letandet blir Riker tillfångatagen och hamnar på samma skepp där Picard befinner sig. Fast det blir ingen lycklig återförening med kramar och pussar och sånt, för Picard är på skeppet under falsk identitet. Han låtsas vara en frifräsande småtjuv som livnär sig på att smuggla och sälja historiska fynd. Tanken är att imponera på besättningen ombord som består av legosoldater som far runt i galaxen och stjäl artefakter från olika arkeologiska utgrävningar. I smyg börjar Picard och Riker samarbeta för att ta reda på vad legosoldaternas uppdrag egentligen går ut på. Men för att verka trovärdiga måste de låtsas tycka illa om varandra, och till och med attackera Enterprise.
I det andra avsnittet rullar dubbelspelet på legosoldaternas skepp vidare, det visar sig att det finns fler där som är missnöjda och som smider planer på myteri. En stor del av intrigen i avsnittet går därför åt till scener där lojaliteter måste bevisas och dimridåer skapas. Men här finns också några riktigt imponerade vändpunkter i intrigen. Så småningom får vi i varje fall reda på att legosoldaterna är på jakt efter Gols sten. En konstruktion som gör att man kan fokusera och koncentrera telepatiska förmågor så att de kan användas för att döda – en mackapär som tydligen också kan kallas för en psionisk resonator. Allt verkar jätteläskigt tills Picard inser att resonatorn kräver att offren är arga eller rädda för att fungera – vilket gör att vapnet har begränsad effekt. En gullig, men lite menlös, upplösning på det här dubbelavsnittet.
Just idag, när alla pratar om uppförandekoder på nätet och vulgariseringen av det offentliga samtalet, så tänker jag att desinformation och trolleri på sociala medier fungerar som en psionisk resonator. Överhuvudtaget känns faktiskt twitter och facebook som vår civilisations version av Gols sten – ett sätt att göra tankar till farliga vapen. För Vulcanerna var den enda utvägen att koppla bort känslorna och enbart låta logiken styra deras samhälle. Är det något som vi borde lära oss av?
Annars är nog det mest minnesvärda med det här avsnittet de fabulösa frisyrerna och outfitsen som rymdpiraterna har. De ser ut som en blandning mellan Adam & The Ants och Thompson Twins, liksom. Mest spännande blir det på legosoldaternas befälhavare Baran, vars mask, smink och peruk får honom att se ut som en uggla.
Det finns några fina scener i de här dubbelavsnitten. Som scenen där Data läxar upp Worf för att han inte uppträder korrekt som t f försteofficer. Eller den rätt upprörande scenen när Riker med berått mod först skjuter både doktor Crusher och Worf, varpå Picard låtsas ta livet av Riker. Men eftersom det här är Star Trek och inte Game of Thrones så tror man egentligen aldrig att någon är i fara på riktigt, inte ens när Picard är försvunnen i början av det första avsnittet. Handlingen flyter liksom på, trots rätt allvarliga situationer så känns inget jättespännande. Vi har liksom sett varianter av den här intrigen förr i serien. Det enda som eventuellt sticker av är när Riker och Troi skäller på varandra kring den korrekta sorgebearbetningen när de antar att Picard verkligen dött. Tyvärr spelar de bägge över på ett helt oacceptabelt sätt där.
Tydligen hade Star Treks skapare Gene Roddenberry utfärdat ett förbud mot intriger som innehöll rymdpirater. Det är inte utan att man tycker att det var en korrekt bedömning efter att ha sett de här avsnitten. För som helhet blev det här mest lite småtrist. Gambit 1 innehöll ovanligt mycket actionliknande eldstrider och spännande aliens med välgjorda masker, men var verkligen ett väldigt ospännande avsnitt. Gambit 2 var mer välskrivet, med många vändpunkter och en del överraskningar, men samtidigt med väldigt lite action. Så det blir samma, lite genomsnittliga betyg, på bägge avsnitten.
Betyg: Gambit 1: 7/10, Gambit 2: 7/10.
Star Trek: The Next Generation. Säsong 7, avsnitt 4 & 5/26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 6 långfilmer och 282 tv-avsnitt.
Det börjar med ett test av en teknisk innovation. La Forge är på uppdrag utan att vara på platsen där uppdraget utförs. Han är nämligen testperson för ett nytt sätt att fjärrstyra sonder, så att man till exempel ska kunna utföra reparationer där det finns farlig strålning eller annan livsfara. La Forge visar sig vara en ideal person att testa den nya tekniken på tack vare de kontakter han har vid tinningarna – de som i vanliga fall tar emot sinnesintryck via hans visir. Det nya med den här fjärrstyrningen är att Geordi gör det här klädd i en särskild dräkt som ger honom en helkroppsvariant av en virtual reality-upplevelse. Så stark är känslan av närvaro att han får psykosomatiska hostningar när sonden omges av rök, ja till och med brännmärken när sonden utsätts för värme.
När Geordi är ute på ett räddningsuppdrag på ett skepp där hela personalen omkommit, så uppstår ett oväntat fenomen. Geordi ser sin mor framför sig på skeppet. Hon och hennes skepp har precis försvunnit på en annan plats i galaxen, men hon säger nu åt Geordi att hennes skepp finns där, på planeten de befinner sig vid. Bara längre ner i atmosfären. Trots att han får nej från kapten Picard så blir Geordi besatt av tanken på att rädda min mamma – och lyckas övertala Data att hjälpa honom att genomföra en räddningsaktion.
Det hela visar sig förstås handla om en främmande livsform. Om det är varelserna som har förmågan att skifta form och läsa tankar, eller om det är sonden, vr-dräkten och La Forges hjärna som tillsammans översätter informationen som ges till att ta form som till Geordis mammas är inte helt tydligt, tycker jag. Att konsten att fjärrstyra genom vr-glasögon inte kommit ännu längre i framtiden kändes däremot lite underligt. Och påhittet att ge hela kroppen upplevelsen av att vara någon annanstans verkade faktiskt mest av allt hälsovådligt – Geordi höll ju för fanken på att dö flera gånger på grund av saker som hans kropp och psyke utsattes för under hans vr-experiment.
Det handlar om kulturellt utbyte med ambassadörer från planeten Iyar. Avsnittets stora twist är att de där ambassadörerna är lite mer hands on än att bara prata om kultur. De ser sig mer som upptäcksresande som provocerar fram beteenden. En av dem äter sig igenom alla sötsaker som en replikator kan producera, en annan försöker förstå ilska genom att irritera Worf, en tredje låtsas krascha med en skyttel för att i stort sett låta Picard vara med i en remake av en av bihandlingarna i originalseriens 
I de två Descent-avsnitten syns för första gången en verklig svaghet hos borgerna. Detta kollektivistiska folk som – ständigt uppkopplade med varandra via högteknologiska implantat – tänker, fattar beslut och agerar som en enda organism. 
Det är rätt enkelt att tolka det här som en kommentar till den förvirring och frustration som uppstod i östeuropa och Ryssland efter kommunismens fall – eller för den delen det som händer i vilket samhälle som helst där en stark centralmakt plötsligt faller och ett nytt system ska införas. Alltså är det också bekvämt att anta att borgerna i sig tidigare i serien har varit en lätt förklädd skräckvision av socialism. Kollektivismen som ett effektivt sätt att skapa en krigsmaskin på, där individen snabbt förvandlas till en viljelös slav som underkastar sig kollektivets vilja.
Jag fortsätter jakten på fler Borgtolkningar framöver. Men om det numera individualistiska borgskeppet är en tolkning av post-kommunismen i öststaterna så kan man se Datas onde tvillingbror 
Den andra delen av Descent innehåller ovanligt mycket action, åtminstone i Star Trek mått mätt. Läskigast är väl när Geordis hjärna ska ersättas med en artificiell version av hans personlighetsförändrade ex-bff Data. Mest pinsamt är det att Picard lyckas med det gamla “locka vakten till cellen genom att låtsas att någon är sjuk”-tricket (de lättlurade borgvakterna verkar varken ha läst Musse Piggs deckaräventyr eller kollat på originalserien av Star Trek). Däremot gillade jag doktor Crushers sammanbitna ledarstil när hon är inne och vikarierar som kapten. Även om hon kör skeppet rakt in i en sol grundat på ditintills oprövade teorier. Kul dock med den feministiska blinkningen där den manlige besättningsmedlemmen mycket motvilligt tvingas ta sin yngre, kvinnliga kollega på allvar.
xakt hur långt individualismen nått i det stora borgmedvetandet stod inte riktigt klart efter det här avsnittet. Kommer jag att vara tvungen att vänta på långfilmen för att få reda på det, tro?