The Bonding är på flera sätt likt förra avsnittet, Who watches the watchers? Bägge avsnitten inleds rätt så svagt för att sedan utvecklas till betraktelser över mänskligheten och dess egenskaper. Man skulle kunna säga att de två avsnitten tillsammans bildar ett slags minitema: döden i den tredje säsongen av The Next Generation. Picard spelar också en extremt viktig roll i bägge avsnitten, och visar tydligt att han vid det här lagetvuxit in i rollen som både skeppets befälhavare och dess filosofiska ankare.
Den generiska öppningen, där en patrull landsatts för att undersöka koinonianska ruiner på en främmande planet, är egentligen bara en ursäkt för att kunna ta livet av skeppets arkeolog, Marla Aster. På det sättet blir hennes tolvårige son Jeremy föräldralös, och avsnittets egentliga handling kan ta fart. The Bonding utvecklas nämligen till ett slags komplicerad vårdnadstvist där tre parter är onse om vad som är det bästa för den föräldralöse pojken. Worf, som ledde expeditionen där Aster dog, vill genom den klingonska R’usstai’-ceremonin som skulle göra dem till bröder. Troi vill iscensätta ett psykodrama där Jeremy kan leva ut sin mot Worf, som han innerst inne skyller moderns död på. Och så dyker, lite oväntat, pojkens mamma upp igen och vill ta hand om Jeremy. Hon visar sig vara en “energi” från planeten man nyss utforskat. Livsformen där har dåligt samvete över Jeremys öde och vill nu iscensätta ett annat liv åt pojken – ett där hans mama fortfarande lever. Det låter hemskt underligt när man skriver det, men jag köpte det rakt av när jag ser avsnittet.
Det här
är det smartast konstruerade avsnittet av The Next Generation hittills, eftersom Jeremys förlust river upp andras sorg ombord på skeppet. Worf identifierar sig med Jeremy, eftersom han själv blev föräldralös vnär han var sex år gammal. Och Wesley Crusher får äntligen berätta hur arg han länge var på Picard, som ju ledde den expedition där Wesleys pappa dog. Jeremy själv måste försöka förstå att kvinnan framför honom inte är hans mamma.
Jag såg det här avsnittet samma kväll som Who watches the watchers? och på något vis kändes det som om hela serien tog ett stort steg i sin utveckling i och med de här två avsnitten. De filosofiska resonemangen, som förekommit även tidigare, bottnade nu handlingen, och kändes varken krystade eller abstrakta. I Who watches the watchers? uppfattade jag budskapet som att det är dödens meningslöshet som gör att folk söker sig till religioner. I det här avsnittet går Picards budskap ut på att det är själva medvetandet om och accepterandet av döden som gör människor till människor. Som här när Picard försöker förklara för energin som tagit Marla Asters form varför Jeremy inte skulle bli lycklig av att leva i varelsen illusion av en lycklig tillvaro under resten av sitt liv.
PICARD: Do you honestly believe he would be happy in this total fiction which you wish to create? What reason would he have to live? What you’re offering him is a memory, something to cherish, not to live in. It is part of our life cycle that we accept the death of those we love. Jeremy must come to terms with his grief. He must not cover it or hide away from it. You see, we are mortal. Our time in this universe is finite. That is one of the truths that all human must learn.
Det här påminner om: Avsnitt där en gnistrande ljuskälla eller blixtar av energi har tagit sig ombord på Enterprise och försöker styra upp saker om bord har vi ju sett tidigare, både i originalserien och i The Next Generation. Min favoritljusboll är nog ändå den som levde på dålig stämning i Day of the Dove.
Det här är nytt: Aldrig förr har en katt återuppstått från de döda i serien. Nej, men tönterier åsido. Som jag skrev tidigare, det känns som om serien nyss lämnade sina fjuniga tonår och gick in i en ny, mogen fas. Jag hoppas att det håller i sig.
Vad har vi lärt oss? Det är medvetenheten om döden som gör oss mänskliga.
Jag gillar allra mest att: Det finns så mycket att välja mellan. Som när Troi faktiskt iscensätter ett psykodrama där både Wesley och Jeremy får leva ut sitt hat. Att en hel scen typ är inspelad genom ett galler i väggen (mkt arty!). Men jag börjar också ana att det är så fort den här serien börjar handla om döden som jag verkligen gillar den.
Jag tyckte inte om att: soffan på Picards kontor börjar se rätt sunkig ut. Kuddarna börjar sagga ihop. Finns det ett lager av nya soffor ombord, eller fixar man nya heminredningsdetaljer med en replikator/3D-skrivare? Så många frågor om livet ombord som fortfarande återstår att få svar på.
För mig är det här avsnittet uppe och väger mellan en åtta och en nia. Fan, vad svårt. Jag gillade verkligen hur jag först tittade uppgivet och irriterat, och sedan bara sögs in i handlingen.
Betyg: 8/10
Star Trek: The Next Generation. Säsong 3, avsnitt 5/26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 5 långfilmer och 155 tv-avsnitt.
Den här invändningen kan en del avfärda som löjlig, men den hör samman med andra frågor som väcks gång på gång under mitt tittande. Som det faktum att invånarna på Mintaka III är en 
Picard har här återtagit sin hårda inställning till generalorder ett, och anser till en början att doktor Crusher borde lämnat den sårade mannen på planeten åt sitt öde. Men när kulten av honom själv tar fart på planeten försöker han lösa problemet på ett betydligt mer fredligt sätt. Han transporterar upp stammens ledare för att visa att han och de andra besättningen är vanliga människor, inga gudar. Inga logiska argument biter förrän mintakernas ledare får se en av arkeologerna från expeditionen som nyss avlidit. Då förstår hon. Det är också förhoppningen om att kunna få tillbaka sin döda hustru i livet som driver mannen som startat Picard-kulten på Mintaka III. Det är det här som är myllan till all religion, verkar Star Trek-manusförfattarna vilja säga till oss – att vägra acceptera att livet är ändligt och att de döda faktiskt är döda. Ett tema som också tycker upp i nästa avsnitt.
Höjdpunkten är: Riker och Trois outfits när de ska infiltrera mintakerna är nog finast. I samband med deras uppdrag får vi också reda på att doktor Crusher kan göra tillfälliga plastikoperationer (praktiskt) och operera in mikrofoner under huden på besättningen (det hade ju varit praktiskt i tidigare avsnitt).
Efter en minst sagt trist, långsam och lite komplicerad början växer det här avsnittet. Scenen där Picard ber mannen som tror att han är Gud att skjuta en pil i hans hjärta, för att på det sättet överbevisa honom om sin mänsklighet är laddad och fin (att en allsmäktig Gud troligtvis kan fejka sin egen död är en annan fråga). Det här avsnittet växer när jag tänker på det i efterhand (framför allt efter att ha sett det följande avsnittet som har en liknande tematik, och på något vis lyfter det här). Innehållsmässigt är Who watches the watchers? en stark sjua, men då avsnittet också innehåller den minst spännande jaktscenen i en tv-serie gjord efter 1965 så blir det bara en…
I The Survivors känns det som om man använt sig av sin “alien ex machina”-möjlighet med viss omsorg och dessutom kompletterat den med djup, nyanser och en hel del tydliga ledtrådar. Vi förstår till exempel genast att det är något mycket märkligt på gång när Enterprise hittar två helt oskadda pensionärer på en annars totalförstörd planet. En okänd, främmande makt har attackerat planeten och överallt syns förödelsen – utom hos just det här gamla paret. Deras hus är helt intakt, precis som deras välskötta och prydliga trädgård. De är dessutom helt ointresserade av att få hjälp att fly från planeten – där de ju nu bor ensamma – och när folket från Enterprise istället försöker hjälpa dem med utrustning så de ska kunna hålla sig vid liv i framtiden så tas den emot med måttlig tacksamhet.
Det är när melodin från parets gamla speldosa fastnar i Trois huvud som vi kan vara helt säkra på att det är något fuffens på gång. Troi försöker läsa av de två gamlingarnas hjärnor och får istället en skrällande låt på repeat på hjärnan (lite samma känsla som när man går och nynnar på Chandelier i flera dagar efter en enda lyssning). Eftersom volymen på den där speldoselåten dessutom är högt uppskruvad så närmar sig Troi ganska snart ett psykbryt (lite som känslan när man är inne på tredje veckan av sitt nynnande på Chandelier).
Det här påminner om: Här är några andra deus ex machina-upplösningar i Star Trek: 
Det här avsnittet bevisar att det är fler än människor som gillar byråkrati och utförliga avtal. Sheliakerna till exempel, verkar älska paragrafrytteri. Eller så var det bara mänskligheten som framstod som så enfaldiga i deras ögon att minsta småsak var tvunget att regleras. Efter 111 års tystnad hör sheliakerna av sig igen till federationen för att upplysa dem om att de människor som bor på planeten Tau Cygna V måste dra därifrån inom tre dagar. Annars kommer de att bli utplånade. Ett ganska drastiskt vräkningsbesked, helt enkelt.
Så pågår två parallella försök att lösa problemet under avsnittets gång. Picard försöker förhandla med sheliakerna, vilket går väldigt trögt tills han inser att han måste möta dem på ett sätt som de förstår – paragrafrytteri. Samtidigt försöker Data få befolkningen på Tau Cygna V att inse att de måste flytta på sig. Vilket också går enormt trögt, tills han inser att han ska använda mer känslor och mindre logik i sitt sätt att resonera med dem.
Höjdpunkten är: att Data blir uppraggad av en kvinnlig tekniknörd bland bosättarna. Hon blir så till sig i trasorna bara av att höra om hans kretskort att hon både stöter på honom, och bjussar på lite hångel.
Vad har vi lärt oss? Det är alltid bra att läsa det finstilta när man har att göra med icke-humanoida varelser. Och att Data verkligen borde ragga mer bland tekniknördarna nere i maskinrummet på Enterprise. Är han förresten programmerad enbart för heterosexuellt sex, och i så fall varför? Ett annat legendariskt paradigmskifte var att jag för första gången såg Trois famösa kameltå i det här avsnittet – ett fenomen som Anna Thunman Sköld förvarnade mig om för några veckor sedan.
Hela avsnittet börjar med en närbild. En riktigt närgången närbild på Wesleys skrivbord som vi sakta panorerar över. Jag sitter mållös i tv-soffan och tänker att det här i det närmaste får räknas som experimentellt i The Next Generations väldigt tv-mässiga och funktionella bildspråk. För några sekunder undrar jag om serien ska ta ett skutt framåt nu, rent berättarmässigt, sen är ögonblicket över och allts om vanligt. Men vi fick åtminstone en närbild!
Det här är nytt: Beverly Crusher är tillbaka som skeppsläkare ombord på Enterprise i och med det här avsnittet. Lite mer bestämd än i första säsongen av The Next Generation, där hon mest gick runt och såg lidande ut. I det här avsnittet passar hon dessutom på att leva ut mer mammighet kring sonen Wesley än någonsin tidigare i serien. Arbetar han för mycket? Är det bra eller dåligt för Wesleys utveckling att ha sin mamma på samma rymdskepp? Och varför har han inte träffat någon trevlig flicka ännu?
Dessutom har vi ju en ny öppningssekvens i och med det här avsnittet. Numera lämnar inte Enterprise jorden och ger sig ut i solsystemet, utan befinner sig redan någonstans där ute. Jag tänker att det inte ens är Saturnus som swishar förbi i öppningssekvensen, utan en liknande planet, någon annanstans i galaxen.
Ogillar: I stort sett hela upplösningen på problemet med naniterna berättas lite väl ekonomiskt. Att bara lägga in en voice over som berättar hur allt löste sig känns mest som en snabb och billig lösning när avsnittsbudgeten tog slut. Och då har ingen lämnat skeppet under hela avsnittet!