Det här avsnittet bevisar att det är fler än människor som gillar byråkrati och utförliga avtal. Sheliakerna till exempel, verkar älska paragrafrytteri. Eller så var det bara mänskligheten som framstod som så enfaldiga i deras ögon att minsta småsak var tvunget att regleras. Efter 111 års tystnad hör sheliakerna av sig igen till federationen för att upplysa dem om att de människor som bor på planeten Tau Cygna V måste dra därifrån inom tre dagar. Annars kommer de att bli utplånade. Ett ganska drastiskt vräkningsbesked, helt enkelt.
Enterprise emottar meddelandet och åker till planeten. Men då strålningen där är i stort sett dödlig för en utomstående så är det bara Data som kan åka ner och prata med bosättarna på planeten. Trots lock, pock och direkt skrämseltaktik så är deras inställning något i stil med “vi flytt int'”. Många har offrat sina liv genom historien ör att bygga upp en civilisation på planeten (bland annat de som inte klarade av strålningen där), allt det skulle vara förgäves om man evakuerade resonerar stadens ledare Gosheven. Även om de skulle gå med på en flytt verkar det dessutom omöjligt att genomföra den rent praktiskt på tre dagar – eftersom strålningen gör att skeppets transportör inte fungerar.
Så pågår två parallella försök att lösa problemet under avsnittets gång. Picard försöker förhandla med sheliakerna, vilket går väldigt trögt tills han inser att han måste möta dem på ett sätt som de förstår – paragrafrytteri. Samtidigt försöker Data få befolkningen på Tau Cygna V att inse att de måste flytta på sig. Vilket också går enormt trögt, tills han inser att han ska använda mer känslor och mindre logik i sitt sätt att resonera med dem.
Det här påminner om: evakueringsplaner är ett återkommande intrigelement i Star Trek, men de brukar vanligtvis bero på olika naturkatastrofer. Här har man hittat en ny twist på plotten som gör den mycket intressantare än vanligt.
Det här är nytt: Sheliakerna har mig veterligen inte dykt upp tidigare i serien – vilket ju kan bero på de där 111 åren av tystnad. De är en icke-humanoid ras, och därför pratas det en hel del i det här avsnittet om hur man ska kommunicera med en (bokstavligt talad) väsenskild existens.
Höjdpunkten är: att Data blir uppraggad av en kvinnlig tekniknörd bland bosättarna. Hon blir så till sig i trasorna bara av att höra om hans kretskort att hon både stöter på honom, och bjussar på lite hångel.
Ogillar: Att Data verkar helt oförstående inför de här inviterna. Hallå! Han fick ju faktiskt ligga i första säsongen (tydligen var det tänkt att romansen skulle utvecklas under avsnittets gång – men den bihandlingen ströks ur manuset). Överhuvudtaget är Data väldigt självhatande i det här avsnittet. Han dissar sig själv och sin oförmåga till mänsklighet, vare sig det handlar om att spela fiol eller hångla. Känns som några steg tillbaka från Datas vanliga attityd.
Vad har vi lärt oss? Det är alltid bra att läsa det finstilta när man har att göra med icke-humanoida varelser. Och att Data verkligen borde ragga mer bland tekniknördarna nere i maskinrummet på Enterprise. Är han förresten programmerad enbart för heterosexuellt sex, och i så fall varför? Ett annat legendariskt paradigmskifte var att jag för första gången såg Trois famösa kameltå i det här avsnittet – ett fenomen som Anna Thunman Sköld förvarnade mig om för några veckor sedan.
The Ensigns of Command känns som ett ganska välskrivet avsnitt, med två parallellhandlingar där man på olika sätt angriper samma problem. Data får visa nya sidor av sin personlighet (inklusive ett intresse för klassisk musik) och Star Trek-universumet utvidgas med ett nytt folkslag som förklaras och som det broderas ut kring lite. Men mest av allt gillar jag att det faktiskt blir lite otäckt för Data i hans arbete för att propagera för en evakuering nere bland bosättarna. Han stöter på både grupptryck och våld och som vanligt känns Star Trek en gnutta mer angelägen varje gång präktigheten byts ut mot lite mörker.
Betyg: 7/10
Star Trek: The Next Generation. Säsong 3, avsnitt 2/26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 5 långfilmer och 152 tv-avsnitt.
Återigen håller jag med dig. Det är ett avsnitt som man lätt skulle kunna tro är ganska tråkigt, eller iaf skulle det förmodligen varit det om det hade gjorts under de första två säsongerna, men det är ganska välskrivet och de har överlag gjort det intressant. De två olika handlingarna går ihop på ett fint sätt och vi fick lite mer erfarenhet och utveckling av framför allt Data. Det var faktiskt återigen Melinda Snodgrass som skrev det här avsnittet, hon som också skrev 2×09 The Measure of a Man. Så, hon verkar tycka om att utforska vem och vad Data är.
Data verkar omedvetet lyckas betydligt bättre i sitt kärleksliv än flera av de andra i besättningen, han kan får ge dem lite tips efteråt. Å andra sidan så är det svårt för de andra att bli androider, vilket var den stora faktorn till hans framgång den här gången. 😀
När det kommer till bosättarna sa har du ju en bra poäng. Vad gör de på någon annans planet och vad hade de förväntat sig för reaktion från Sheliakerna när de märkte det? Som tur är så har de en viss Jean-Luc Picard på sin sida. Scenen där han vänder på steken och därefter deklarerar att avtalet inte längre är giltigt då Sheliakerna bryter mot det, bara för att sen lugnt gå runt på bryggan en stund innan han svarar på deras anrop, är en klassisk scen från avsnittet. 🙂
https://www.youtube.com/embed/QvmQzyTvO1M
Kort och gott, ett välgjort och intressant avsnitt, men inte mer än så. Det kommer avsnitt som jag tycker betydligt bättre om, trots allt.
Jag tror du missförstår mig, jag tänkte att det borde finnas nördiga teknikintresserade kvinnor även ombord på Enterprise. Om det nu är nischen man måste arbeta utifrån.
Jodå, jag förstod. Det var snarare en poäng som jag tänkte på när jag läste det. Det finns folk på Enterprise som inte gör lika stor succé på datingscenen. 😉
Men ja, kanske är de inte lika imponerade av hans teknik? Eller så kanske det är lite taboo fortfarande, han är fortfarande ganska unik med att vara en så avancerad android. När folk fått veta att han låg med Yar så blir alla ofta väldigt förvånade och verkar tycka att det är pinsamt, trots att de är menade att vara väldigt öppna och accepterande med sexualitet. Kanske har han bara otur med den här besättningen. 😀
Är det bara jag som tycker att avsnittet känns mycket mindre klaustrofobiskt än vi är vana vid?