The Squire of Gothos. Det med rymdvarelsen som älskar Napoleon.

Jag har precis läst om hur hysteriskt produktionstempot under den första säsongen av Star Trek var. Hur sändningsdatumen bestämdes utifrån vilka avsnitt som var klara, snarare än när de var inplanerade i seriens handling. Och hur produktionsteamet ständigt var försenade, stressade, på gränsen till att missa sina deadlines. Men det var ju inget som tittarna visste. De stod ju bara inför fullbordat faktum. Avsnitt som vagt påminde om vad de sett tidigare. Universum är oändligt, men uppenbarligen inte uppslagen på Star Treks manusavdelning.

The Squire of Gothos inleds med att Enterprise åker genom en “stjärnöken”, det vill säga en stor tom rymd mellan solsystem. Plötsligt dyker en märklig planet upp! Lika plötsligt försvinner Sulu och Kirk från bryggan! Inte fullt lika plötsligt lyckas Spock beama ner sig själv och några till ur besättningen till planeten. Snart befinner de sig i ett gammalt slott i europeisk stil, i ett rum fyllt av antika möbler, med en nisse i antika kläder som säger att han heter general Trelane och är pensionerad. Trelane visar sig vara ett stort Jorden-fan, och eftersom det tar många hundratals år för ljuset att färdas till Trelanes planet är han fullt övertygad om att hans idol Napoleon fortfarande är i livet. Det har han ju sett i sitt teleskop. Trelane har därför byggt sitt hem i värsta vräkiga antika jorden-stilen. Och vill gärna prata krigshistoria och dra lite rasistiska skämt med Enterprisarna, som förgäves försöker förklara att mänskligheten utvecklats, och att det han ser utspelades för 900 år sedan.

Men det är människans mörka sidor Trelane är fascinerad av. Ilska, våld och grymhet. “Vet ni om att ni är en av de få rovdjursarterna som jagar sin egen art?”, frågar han pillemariskt, och försöker sedan provocera delar av besättningen till att tappa humöret. Visa lite av den där “mänskligheten” som han är så förtjust i.

Snart inser besättningen att Trelane 1. Inte har någon fast fysisk form. 2. Kan transportera sig själv och andra till synes utan ansträngning. 3. Ibland använder en maskin för att framställa föremål, men ibland verkar fixa det själv. 4. Gillar dueller.

Våra vänner från Enterprise är storögda kring Trelanes förmågor. Vilket är en smula märkligt. De har ju precis sett liknande materialiseringseffekter i avsnittet Shore Leave. Och även avsnittets upplösning känns bekant…

The Squire of Gothos slutar med en Deus ex Machina, bokstavligt talat. Ju längre avsnittet håller på, desto mer regredierar Trelane, och blir barnsligare och barnsligare. När hans mamma och pappa kommer för att hämta hem sin odåga till avkomling inser vi att han är ett barn. Och att hans föräldrar troligtvis är en sorts gudar. Men vänta, har vi inte sett det här också förut? Jo, slutet där ett barn med stora förmågor hämtas hem av någon form av föräldraauktoritet minns vi från Charlie X (även om det här barnet ser ut som en vuxen man). Sedan pekar förstås det här avsnittet också framåt, till rollfiguren Q i kommande Star Trek-utgåvor. Trelane är helt enkelt en sorts råskiss på vad som komma skall.

Jag är kanske lite orättvis, serien var ju inte gjord för att ses med ett avsnitt om dagen. Alla avsnitt sändes i improviserad ordning. Men jag märker att jag surnar till rätt så mycket över just de där kontinuitetsgrejorna. Idéer, motiv och intriger som påminner för mycket om varandra. Och i just det här fallet spelades faktiskt Shore Leave och The Squire of Gothos in precis efter varandra.

Å andra sidan är jag väldigt nöjd med att shapeshiftern från seriens första avsnitt, The Man Trap, står uppstoppad hemma hos Trelane. För visst är det väl hens speciella gap som syns på bilden ovan.