Jag har i det lĂ€ngsta försökt hĂ„lla mig borta frĂ„n det trĂ€sk som utgörs av de hundratals Star Trek-romanerna som getts ut genom Ă„ren. Men nĂ€r jag nu sett igenom alla avsnitt, och börjat plöja igenom de tecknade serierna sĂ„ kĂ€nde jag att jag liksom bara var tvungen att förstĂ„ hur Ă€ven denna del av franchisen, och dess expansion, fungerade. Visst, det finns en utförlig wikipediasida och Memory Alpha och nĂ„gra bloggar och databaser â men de kĂ€ndes inte tillrĂ€ckligt pedagogiska för mig, utan gjorde mig snarare Ă€nnu mer förvirrad. Alla dessa serier och underserier och flödesscheman. SĂ„ jag tĂ€nker mig att jag fĂ„r göra precis som med tv-serierna. Beta av serie för serie tills jag inte orkar mer. Det Ă€r vĂ€l ocksĂ„ hĂ€r som jag officiellt gjort den hĂ€r bloggen till ett evighetsprojekt. För det Ă€r nog inte fysiskt möjligt att “komma ikapp” den hĂ€r delen av franchisen.
UppmÀrksamma lÀsare av den hÀr bloggen har kanske ÀndÄ mÀrkt att jag redan tjuvstartat med den hÀr verksamheten. Jag har lÀst Discovery-böckerna och de tillhörande seriealbumen, samma sak med de fÄ utgÄvor kring Picard-serien som kommit ut. Men nu börjar det bli dags att börja frÄn början igen. Med originalserien. Ett universum som fortfarande hÄller pÄ att kompletteras genom nya böcker och seriealbum. Men lÄt oss inte gÄ hÀndelserna i förvÀg.
Det första de uthungrade Star Trek-fansen kunde fÄ sig till godo i bokform var ett gÀng tunna minipocketböcker med novellversioner av avsnitten frÄn originalserien. 14 olika utgÄvor kom ut frÄn och med 1968 (Àven om en av dem tydligen var en omarbetning av del ett). För den som inte Àlskar att köpa second hand sÄ finns ocksÄ rubbet samlat i en utgÄva frÄn 2016. Mer Àn 700 sidor tjock, med ett förord av science fiction-författaren Norman Spinrad. HÀr har man sorterat alla novellerna efter avsnittsordningen i respektive sÀsong. Men för att göra allt lite svÄrare för mig, sÄ tror jag snarare att jag tÀnker lÀsa dem i utgivningsordning i stÀllet.
NÄgra av de sajter som jag tar till hjÀlp för att reda ut allt kring Star Trek-böcker Àr:
A Star Trek Literaty Adventure Ă€r lite som den hĂ€r bloggen â fast om böcker. Och hĂ€r försöker man lĂ€sa böckerna i den kronologiska ordningen, enligt tidslinjerna. Men hĂ€r verkar lĂ€slusten ha tagit slut hösten 2019.
Every Star Trek Book Ever Àr en ambitiös sajt med alla de skönlitterÀra utgÄvorna i en praktisk tabell, som man ocksÄ kan ladda ner om man vill följa med Flourish Klink pÄ resan genom trekiversumet i bokform. Men som sÄ mÄnga av de star trek-litteraturprojekt jag hittar pÄ nÀtet sÄ har man aldrig nÄtt mÄlet. Det hÀr projektet var som mest aktivt 2017, men upphovspersonen hÄller fortfarande pÄ med fandom i poddform, som i podcasten Fansplaining.)
Cygnus-X1.net innehÄller massor av Star Trek-information, bland annat en omfattande listning av romaner, fanzines, faktaböcker och tecknade serier om Star Treks universum.
Ett sÀtt att försöka beskriva det hÀr massiva utbudet Àr som Star Treks eget Lit-verse. Ett litterÀrt expanderat (och oftast icke-kanon) universum, helt enkelt, dÀr verken med Ären börjat referera till varandra. NÀstan som ett parallellt universum. PÄ Star Trek Lit-verse försöker man hÄlla reda pÄ alla trÄdarna (men med en layout som faktiskt ger mig en mindre panikattack). Och nÀr jag lÀst in mig lite ytterligare kanske jag kan titta pÄ The Almighty Star Trek Lit-verse Reading Order Flow Chart utan att gripas av en stor och stark kÀnsla av otillrÀcklighet och Ängest.
Men jag börjar frĂ„n början. Med den allra första lilla pocketen med sju korta noveller… Hörs nĂ€r jag kommit igenom den!
Som om inte allt redan kÀndes ganska invecklat nÀr det gÀller amerikanska Star Trek-serietidningar, med förlagsbyten och en uppsjö av olika upphovspersoner, sÄ finns det ocksÄ en form av parallell verklighet att ta in i den hÀr undergenren av Trekkiana. Samtidigt som Gold Key gav ut sina Star Trek-tidningar i USA, sÄ gjordes det Àven brittiska Trek-serier. HÀr fanns det ingen egen Star Trek-titel, utan berÀttelserna om Kirk och de andra ingick som en av flera serier i olika tidningar. Och jag anvÀnder pluralformen hÀr eftersom de dÀr serietidningarna hade en tendens att slÄs samman dÄ och dÄ. Ytterligare ett tillskott till Trek-seriens brokiga historia alltsÄ, som nu samlats i en rad lyxiga nyutgÄvor.
Den brittiska looken pĂ„ serierna Ă€r mer stilren och snyggare fĂ€rglagd Ă€n den lite mer plastiga och skrikiga amerikanska varianten, tycker jag, sĂ„ det kĂ€nns verkligen helt i sin ordning att serierna Ă€r tryckta pĂ„ ett lite bĂ€ttre papper och i en utgĂ„va som till och med har ett sĂ„nt dĂ€r litet tygband, sĂ„ man kan markera hur lĂ„ngt man kommit i boken. Men herrejesus vad irriterande det Ă€r nĂ€r man ska publicera serieuppslag i bokform, och serierna blir helt olĂ€sliga i mitten. SĂ„ hĂ€r ser ett uppslag ut i en digital version…
Och sĂ„ hĂ€r nĂ€r jag försöker lĂ€sa det i min bok…
Ăventyren Ă€r betydligt kortare Ă€n i den amerikanska versionen, de allra mest komprimerade ryms pĂ„ bara nĂ„gra uppslag, men Ă„tta sidor verkar vara standardformatet. RĂ€tt lite plats för att hinna med att introducera en ny vĂ€rld/ett nytt folk, och sedan bĂ„de starta och lösa en konflikt.
Rent generellt kĂ€nns det hĂ€r ocksĂ„ som serier med en brutalare ton Ă€n tv-serien, och i mĂ„nga fall Ă€ven den amerikanska versionen. PĂ„ det extremt begrĂ€nsade utrymmet finns det liksom inte plats för sĂ€rskilt mycket filosoferande â det Ă€r mycket pang pĂ„ rödbetan och upp med vapnen Blir man attackerad av frĂ€mmande makter sĂ„ hĂ„ller man inte direkt tillbaka nĂ€r man besvarar elden, eller gör en motattack. Det kompakta berĂ€ttandet blir inte direkt lĂ€ttare att följa med i nĂ€r tecknarna envisas med att introducera nya skyttelmodeller och andra tekniska innovationer i sin serie (att kalla Kirk för Kurt tror jag dĂ€remot att man slutar med efter premiĂ€rĂ€ventyret). Ăverhuvudtaget finns det nĂ„got vĂ€ldigt jobbigt med hela berĂ€ttarstilen. Jag misstĂ€nker att den första tidningen som publicerade Star Trek hade ett lite större format Ă€n boken den getts ut i, för den hĂ€r skumögde femtioĂ„ringen har lite svĂ„rt att hĂ€nga med i pratbubblornas pyttelilla text i Ă€ventyren i den första halvan av den hĂ€r samlingen. Och handlingen i teckningarna Ă€r ofta lika oklar den. “Vem var det dĂ€r igen?”, undrar jag nĂ€r graden av portrĂ€ttlikhet pĂ„ nytt faller under igenkĂ€nningsnivĂ„n.
Harry F Lindfield, som tecknat lite mer Ă€n den första halvan av den hĂ€r samlingen, verkar vara den mest begĂ„vade av tecknarna, men hans serieberĂ€ttande drar inte direkt in mig i handlingen. FrĂ„n och med avsnittet The Marshall plan tar Mike Noble över. Vid det laget har serien bytt format och Ă€r lite lĂ€ttare att hĂ€nga med i, och allt Ă€r lite mer serietidningsaktigt Ă€n tidigare (mycket zapp, bloff, paff etc). Sista serien i boken har Ron Turner tecknat, det Ă€r ocksĂ„ den dĂ€r britternas koloniala blick Ă€r tydligast â sĂ„ kanske inte superupphetsad över honom som tecknare sĂ„ hĂ€r lĂ„ngt.
Trots att den brittiska Star Trek-serien efter ett tag inte lÀngre berÀttas över uppslag, och sÄ smÄningom ocksÄ bjussar pÄ lite större pratbubblor och tydligare handling, sÄ blir jag ofta helt slut efter att ha tagit mig igenom ett blott Ättasidigt Àventyr. Somnar pÄ sÀngen eller soffan. Det kan vÀl inte bara ha att göra med att det Àr första veckan av min semester? Snarare kÀnns det som om de hÀr historierna rent generellt Àr rÀtt illa berÀttade. Men nu har jag i alla fall tagit mig igenom den första av de tre brittiska serievolymerna som finns utgivna.
Totalt finns det 18 historier samlade i den hÀr boken, sÄ hÀr kommer en lÀngre och lite utförligare beskrivning av kapten Kirks Àventyr i UK:
Om det ibland kĂ€nns som om de amerikanska Star Trek-serierna stĂ„r i konflikt med tv-seriens ideologi, sĂ„ Ă€r det nĂ€stan standardlĂ€get i den brittiska upplagan. Som i den första storyn i det hĂ€r albumet, dĂ€r Enterprise stöter pĂ„ en helautomatiserad robotplanet. Tydligen en mĂ€nsklig konstruktion frĂ„n början â men som utvecklat en AI som klarar sig helt pĂ„ egen hand. Ja, förutom det dĂ€r med energikĂ€llor. NĂ€r robotarna söker kontakt med Enterprise Ă€r det inte för att iscensĂ€tta nĂ„gon form av tĂ„rfylld Ă„terförening, utan avsikten Ă€r att lösa energiförsörjningen pĂ„ robotplaneten. Man vill komma Ă„t Enterprises brĂ€nslestavar och teknologi, men Ă€r helt ointresserade av personalen ombord.
Kirk vill förstÄs rymma, och lyckas sprÀnga robotplanetens centrala energikÀlla i luften. De robotar som inte förstörs av explosionen, slutar att fungera pÄ grund av energibrist. I Àventyrets tvÄ sista rutor diskuterar Spock och Kirk hur civilisationens eftermÀle kommer att formuleras i Kirks loggbok:
Spock: We are free, captain. This will read like an adventure story in your log book Kirk: I doubt it, Mister Spock. Our task is to map the stars…All my log will state is, “explored uninhabited planet…life form non-existent.
Okej, sÄ Kirk lÄter helt enkelt bli att berÀtta för Federationen om den hÀr robotcivilisationen, som faktiskt grundats av mÀnniskor. En superintressant pusselbit till mÀnniskans historia och ursprunget till Jordens civilisation sprÀnger man helt enkelt bara i bitar och skiter i att ens dokumentera. Sugigt uppförande.
I Àventyr 2, som bokens redaktörer döpt till The Crucial Element,blir delar av Enterprise-besÀttningen helt tossiga efter att ha andats in nÄgon form av knarkigt pollen under ett studiebesök pÄ en planet. Ett försök till myteri Àger rum, och som ett led i att försöka ta kontroll över Enterprise skickar myteristerna ivÀg Kirk, McCoy och Scotty i en skyttel och sÀger Ät dem att aldrig komma tillbaka.
De landar i sin tur pĂ„ en döende planet, Vultra, vars militĂ€ra ledare, Zella, vill fĂ„ hjĂ€lp att transporteras dĂ€rifrĂ„n. Men bara han, resten av befolkningen struntar han typ i. NĂ€r Kirk inte vill hjĂ€lpa honom pĂ„ de villkoren kastas han och de andra in i en fĂ€ngelsecell med sĂ„ kallade “sub-humans” â hĂ„riga grottmĂ€nniskor som genast börjar slĂ„ss. Men vistelsen i fĂ€ngelsehĂ„lan visar sig bara vara ett försök att fĂ„ Kirk och de andra att ge upp. Kirk vĂ€grar Ă€ndĂ„ envist att samarbeta, men kanske skulle han ocksĂ„ ha struntat i att berĂ€tta vad som var hans personliga röstkommandot â det som som lĂ„ser upp rymdskeppet. I alla fall nĂ€r Zella kunde spela in det. Hej dĂ„, rymdskeppet!
Men nĂ€r Zella far ivĂ€g med Kirks “space wagon” sĂ„ tror myteristerna att det Ă€r Kirk som kommer tillbaka â och skjuter den i bitar. NĂ€r Spock som hĂ€mnd skickar sina mĂ€n till Vultra sĂ„ upptĂ€cker han att Kirk fortfarande Ă€r i livet. Tillsammans hjĂ€lper man den kvarvarande befolkningen att bygga om sina rymdskepp sĂ„ att hela befolkningen pĂ„ den dödsdömda planeten kan emigrera. Ett actionfyllt Ă€ventyr â men man undrar ju vad som hĂ€nder med de dĂ€r sub-mĂ€nniskorna pĂ„ planeten? Men det kanske man inte hann fĂ„ med pĂ„ de hĂ€r Ă„tta sidorna.
I nĂ€sta Ă€ventyr fĂ„ngas Kirk och nĂ„gra till av ett gĂ€ng gigantiska bönsyrsor. JĂ€tteinsekterna tycker att nĂ„gra homo sapiens Ă€r ett perfekt tillskott till det Zoo som de driver. MĂ€nnen frĂ„n Enterprise lyckas, genom att samarbeta med ett folk av apliknande varelser, till sist stĂ€nga ner den dĂ€r zoologiska trĂ€dgĂ„rden, men inte förrĂ€n man besökt en frĂ€mmande planet med vildar (mörkhyade kannibaler förstĂ„s) och gĂ„tt till dödlig attack mot bönsyrsorna. I den senare fajten ger Spock till och med det vĂ€ldigt icke-Trekkiga kommandot “sikta pĂ„ deras huvuden”. Och för er som kĂ€nner igen det dĂ€r med ett zoo för galaxens olika varelser, sĂ„ förekommer ju temat Ă„tminstone i bĂ„deThe Cage och den animerade seriensThe Eye of the Beholder. Det kommer dessutom ett liknande Ă€ventyr lite senare i den hĂ€r samlingvolymen.
IThe Third Party blir Kirk tillfrĂ„gad om att medla i en konflikt mellan tvĂ„ tvillingplaneter. Kirk vĂ€grar, men blir Ă€ndĂ„ indragen i det hĂ€r inbördeskriget mellan tvĂ„ befĂ€lhavare med vĂ€ldigt utdragna pannor â hade jag varit frĂ„n Göteborg hade jag kanske kallat dem för lĂ„ngpannor rakt av. Det hĂ€r Ă€r en rĂ€tt förvirrande historia, dĂ€r jag gĂ€rna hade kunnat lĂ€sa Ă€ven serierutorna i mitten för att kunna hĂ€nga med â men till sist verkar det i alla fall som om det finns en tredje makt som tĂ€nker passa pĂ„ att invadera bĂ€gge de stridande planeterna. Enterprise slĂ„r tillbaka anfallarna, och det anordnas demokratiska val pĂ„ planeterna i stĂ€llet för inbördeskrig. Men valet vinns inte av nĂ„gon av huvudantagonisterna i historien, utan av en tredje, sjĂ€lvstĂ€ndig kandidat. Det mest anmĂ€rkningsvĂ€rda med det hĂ€r avsnittet Ă€r att de brittiska tecknarna verkar ha haft ett spĂ„nmöte för att ta fram snyggare skyttlar Ă„t Enterprise. PĂ„ grĂ€nsen till att vara oetiskt, tycker jag.
I The Children of Staistöter vi för första (och eventuellt sista) gÄngen pÄ den Galaktiska Unionen. Ett hÄrdfört imperium, dÀr folk gÄr klÀdda som gamla romare (var det sÄ hÀr britterna egentligen tyckte att romulaner skulle se ut?). Det hÀr riket har ett lite eget sÀtt att behÄlla planeter i sin union. NÀr det gÀller planeten Stai, som Enterprise besöker i det hÀr avsnittet, sÄ har man snott alla barn och placerat dem pÄ imperiets internatskolor pÄ en annan planet. DÀr hjÀrntvÀttas kidsen effektivt.
Kirk försöker frita skolbarnen, men blir sjÀlv hjÀrntvÀttad. Manipulationen av hans hjÀrna fungerar sÄ pass bra att Kirk Àr beredd att skjuta sin egen besÀttning nÀr han fÄr order om det. Lyckligtvis har Spock sinnesnÀrvaro nog att transportera ner en trupp frÄn Enterprise till planeten med barnen pÄ och pÄ det sÀttet lyckas man Äterföra alla kids till sina gamla hem (efter avprogrammeringen). Stai lÀmnar unionen nÀr de fÄtt sina barn tillbaka, men det Àr vÀldigt oklart hur de ska klara av att försvara sig mot det stora imperiet i framtiden. Just ovissa slut av den hÀr typen Äterkommer flera gÄnger i de hÀr serierna. Lite irriterande, faktiskt.
Skin Deep Ă€r ett lite lĂ€ngre Ă€ventyr, sexton sidor i stĂ€llet för de vanliga Ă„tta, sĂ„ hĂ€r fĂ„r man för första gĂ„ngen plats med bĂ„de lite upptakt och flera olika vĂ€ndningar. Men redan frĂ„n början sitter jag och förundras över nĂ„got sĂ„ korkat som att Kirk skriver sin loggbok för hand â vad Ă€r det hĂ€r? 1800-talet?
PoĂ€ngen med bildrutan med skrivandet i, Ă€r att vi ska fĂ„ se hur Kirk skriver “Spock” av misstag nĂ€r han ska summera dagen i sin loggbok. Och den skrivna besattheten fortsĂ€tter. Kirk rafsar ner “Spock must die” nĂ€r han ska signera ett dokument (det dĂ€r utropet Ă€r för övrigt titeln pĂ„ en Star Trek-roman som slĂ€pps först Ă„ret efter att den hĂ€r serien publicerades). Till sist, och det Ă€r nu alla inser att det Ă€r nĂ„got jĂ€ttekonstigt pĂ„ gĂ„ng, ristar han in “I MUST KILL SPOCK” pĂ„ Enterprises skrov. Vad det Ă€r som hĂ€nder? Jo, Kirk Ă€r telepatiskt pĂ„verkad av frĂ€mmande ljusvarelser som försöker röja Spock och kaptenen ur vĂ€gen för att ta över Enterprise.
Det dÀr hade ju rÀckt som premiss för ett vanligt sÄdant hÀr avsnitt, men med sin utökade lÀngd sÄ hinns sÄ mycket mera med. Uhura fÄr till exempel vara med i bild. Och sÄ Àr Enterprise fÄngad i en svart energisÀck, som fÄr alla ombord att tro att instrumenten ombord pÄ skeppet gÄtt sönder. Allt blir Ànnu lite mer komplicerat nÀr de illasinnade eldvarelserna bara Àr halva populationen pÄ sin planet. Den andra halvan Àr fredliga och vill inte skada Kirk och de andra.
De elaka eldvarelsernas plan att ta över Enterprise gĂ„r om intet. Det blir ett slags VĂ€rldarnas Krig-antiklimax nĂ€r de gulliga eldslĂ„gefigurerna sprĂ€ngs i syremĂ€ttad atmosfĂ€r. Först att möta Ă€r de elaka rödtottarnas ledare. NĂ€r hen Ă€r borta kanske det, trots allt, kan bli fred mellan de tvĂ„ eldfolken pĂ„ planeten? Vem vet â Kirk och hans crew drar ivĂ€g innan det blivit tal om nĂ„gra verkliga fredssamtal. Det Ă€r som att de tror att deras blotta nĂ€rvaro garanterar ett lyckligt slut.
The Eagles have Landed Àr ett rÀtt skruvat Àventyr. Enterprise stöter pÄ en jÀttestor örn ute i rymden. Det visar sig till sist vara ett rymdskepp, designat av ett slags fÄgelvarelser. Men pÄ det fientligt instÀllda skeppet finns ocksÄ en massa humanoider som ser mer ut som mÀnniskor, och som hÄlls fÄngna dÀr. Kirk tar fajten med örnskeppet, befriar fÄngarna och för dem till en nÀrbelÀgen planet. Sen kommer det massor av örnskepp, och efter ett lite mer avslappnat samtal inser Kirk att fÄgelfolket Àr intergalaktiska poliser, och att mÀnnen han befriade var brottslingar. SÄ han rÀttar till sitt fel, och lÄter fÄgelmÀnnen Äterta sina fÄngar. Enda problemet Àr vÀl hur Kirk kan lita pÄ den dÀr fÄgelpersonen sÄdÀr helhjÀrtat. Det Àr ju inte som att han visar upp sin legitimation.
Det hÀr med att det dyker upp ett örnskepp i den hÀr serien kan eventuellt ha sitt ursprung i en alltför bokstavlig tolkning av klingonernas/romulanernas skeppmodell Bird of Prey. irds Begreppsförvirringen Àr givetvis total nÀr Àven dessa örnskepp liknas vid samma namn i en av serierutorna.
Target: Zargot Ă€r det kortaste Ă€ventyret i samlingen, bara sex sidor. Enterprise undsĂ€tter en sjuk alien i ett frĂ€mmande skepp. Innan han dör ber han om hjĂ€lp Ă„ sin planets vĂ€gnar, dĂ€r hela befolkningen hĂ„ller pĂ„ att dö i en sjukdom. Botemedlet visar sig finnas pĂ„ en planet i nĂ€rheten, och efter att ha skjutit en massa pĂ„ vad som ser ut som förhistoriska djur sĂ„ kan Enterprise Ă„tervĂ€nda med de örter som sedan rĂ€ddar planetens befolkning. Mest förvĂ„nande med det hĂ€r avsnittet Ă€r att ingen pratar om karantĂ€n eller isolering av de sjuka, och att Kirk och de andra transporterar ner sig till en planet drabbad av vad som lĂ„ter som pestsmitta utan nĂ„gon som helst skyddsdrĂ€kt. Inte ens ett futtigt andningsskydd, liksom…
The Spectre of the Zond Ă€r egentligen samma grundstory som The Eagles has landed â det vill sĂ€ga Kirk blir lurad att hjĂ€lpa vad som sedan visar sig vara ett gĂ€ng skurkar. Men den hĂ€r storyn börjar Ă„tminstone lite kul, som en spökhistoria. Osynliga varelser som knackar folk pĂ„ axeln och kastar Kirks tĂ€cke och klĂ€der upp i luften nĂ€r han ligger och sover. De osynliga varelserna Ă€r zonds, och de har en smart plan för att ta över Enterprise. Först berĂ€ttar de om hur de blivit i stort sett utrotade av ett primitivt folk som bor under jord pĂ„ deras planet. Nu vill de ha hjĂ€lp med att ta tillbaka en maskin som kan ge dem deras kroppar tillbaka
Men allt Ă€r en stor bluff. Egentligen Ă€r det zonderna som invaderat det andra folkets planet, och nu Ă€r de ute efter Enterprise för att kunna dra vidare och plĂ„ga nĂ„gon annan planets befolkning. Spock gömmer sig pĂ„ Enterprise och lyckas ensam överta kontrollen över rymdskeppet. NĂ€r zonderna skickas tillbaka till planeten de kom frĂ„n sĂ„ sprĂ€nger de hellre skeppet Ă€n blir fĂ„ngar. VĂ€ldigt irriterande att Enterprise-crewen fortsĂ€tter att kalla planetens urfolk för “primitives”. Urrk.
Nor any drop to drink utspelas under vatten. Efter örnar och ett gÀng platthuvade björndjur sÄ Àr det nu dags att dyka under vatten och möta lite lÀskiga gÀdd-liknande monster. Enterprise gÄr nÀmligen pÄ grund pÄ en planet som helt och hÄllet bestÄr av vÀtska, och varken hennes motorer eller vapen fungerar dÀr under ytan. Skeppet fÄngas snabbt in av ett gÀng undervattenvarelser som Àr vÀldigt angelÀgna att döda mÀnniskorna, sÄ man kan dissekera dem och anvÀnda dem till forskning. VÀndpunkten kommer nÀr Kirk kommer stjÀl ett av deras frysvapen, och inser att om man gör om Enterprise till en isbit sÄ kommer hon att ÄtervÀnda upp till ytan. Oklart vad som hÀnde med personalen ombord under den dÀr nedfrysningen, men i slutet av historien sÄ lyckas i alla fall Enterprise ta sig dÀrifrÄn utan allt för stora skador.
I Menace of the Moloth hamnar Enterprise mitt i kriget mellan tvÄ parter, Eldor och Norus. HÀr Àr det inte sÄ mycket finlir eller ambivalens. Norusierna kidnappar Spock och Kirk, medan Eldorerna (med hjÀlp av överlÀgsen teknik) sedan hjÀlper till att bÄde frita de tvÄ bortrövade Enterprisesnubbarna, samtidigt som de krossar den norusiska civilisationen. Exakt varför norusierna helt plötsligt hade extremt överlÀgsen teknik jÀmfört med sina fiender förtÀljer inte historien. Men kanske viktigast i det hÀr avsnittet Àr det mÀrkliga gladiatorspelet dÀr Kirk och Spock slÄss mot en jÀttestor spindelkrÀfta (eller Àr det en krÀftsköldpadda) (som sedan visar sig vara ett jÀttestort robotdjur.
Jag Àr inte sÀker pÄ vad klingonerna i The Final Ultimatum ser ut som, men det Àr i varje fall inte klingoner. Oavsett utseende sÄ har de uppfunnit ett supereffektivt vapen som kan fÄ mÀnniskor och planeter att falla sönder i sina bestÄndsdelar (om klingonerna Àr pÄ gott humör kan de Àven sÀtta ihop saker igen). Efter att ha visat vapnets effekter pÄ en besÀttningsman frÄn Enterprise vill man nu att Kirk ska fara tillbaka till Jorden och berÀtta om vad klingonerna kan göra, och pÄ det sÀttet fÄ Jorden att ge upp inför den klingonska övermakten. Annars pulvriserar man Jorden. Som tur Àr ger sig Scotty pÄ egen hand ivÀg tillbaka till klingonerna och saboterar deras vapen sÄ att hela deras bas och alla dess forskare pulvriseras istÀllet. En spegeleffekt liksom. Men vid det hÀr laget har jag tröskat mig igenom sÄ mÄnga sÄdana hÀr Star Trek-stories att jag ÀndÄ börjat fundera pÄ hur det kan komma sig att vetenskapsmÀnnen i de hÀr serierna aldrig har en backup pÄ sin forskning nÄgon annanstans.
I The Marshall Plan kommer en skitjobbig ambassadör till Enterprise. Han tar befĂ€let över skeppet inför en diplomatisk förhandling med en vĂ€rld som Ă€r strategiskt placerad pĂ„ grĂ€nsen mellan Romulus och Federationen. Men allt visar sig vara en avancerad och ondskefullt uttĂ€nkt maskerad, med en kirurgiskt förĂ€ndrad ambassadör som egentligen Ă€r romulan. Ăven hĂ€r anvĂ€nds romarriket-inspirerade outfits av romulanerna. Och sĂ„ har fĂ€rgen försvunnit frĂ„n sidorna, det hĂ€r Ă€r det enda avsnittet i den hĂ€r samlingen dĂ€r hela avsnittet Ă€r gjort i svartvitt. Men det finns en hel del tecknarglĂ€dje, Ă€ndĂ„.
Som namnet antyder sĂ„ handlarMutiny on the Dorado om ett myteri. En skitstövel till kapten pĂ„ ett av Federationens rymdskepp blir avsatt av sina mannar. Men den nya bossen verkar om möjligt Ă€nnu mer olĂ€mplig Ă€n den första. Han styr skeppet mot klingonskt omrĂ„de för att söka asyl dĂ€r â fullt medveten om att det Ă€r skeppet som den forne fienden Ă€r mest intresserad av. RĂ€tt mĂ„nga turer fram och tillbaka i det hĂ€r Ă€ventyret nĂ€r myteristerna först angriper Enterprise, sedan hĂ„ller pĂ„ att luras av klingonerna (genom en ond robot laddad med nĂ„gon form av gas) och till sist bestĂ€mmer sig för att pĂ„ egen hand attackera klingonerna.
Genom avancerad telepati tar Spock över medvetandet hos sin vulcanske kusin som finns ombord pĂ„ myteristernas skepp. En lustig grej hĂ€r Ă€r att den vulcanske kusinen mĂ„ste vara medvetslös för att kunna fjĂ€rrstyras av Spock â nĂ€r kusinen börjar vakna upp sĂ„ fĂ„r Spock honom att banka sitt huvud i en kontrollpanel för att pĂ„ nytt tappa medvetandet. Med hjĂ€lp av kusinen fĂ„r Spock instrumenten pĂ„ myteristernas skepp att visa helt motsatta utslag Ă€n de verkliga, sĂ„ skeppet slutar att attackera klingonerna och far i stĂ€llet rakt i famnen pĂ„ Enterprise. AnmĂ€rkningsvĂ€rt: att Spock först hejdar Kirk frĂ„n att förstöra myteristskeppet (i sig ett rĂ€tt sĂ„ allvarligt disciplinbrott â dessutom av en sĂ„ o-spockig orsak som att rĂ€dda en kusins liv), men att det Ă€ndĂ„ sedan, mot slutet av serien, gĂ„r att fĂ„nga in myteristernas skepp genom att Enterprise skickar en missil med nĂ„gon form av sömngas mot den. Men som helhet ett av de bĂ€ttre avsnitten i den hĂ€r samlingen. Myterister inom Federationen kĂ€nns ju nĂ€stan som ett helt förbjudet Ă€mne i Roddenberrys idealistiska Star Trek-universum.
The Ageless One Àr ytterligare en sÄn dÀr zoo-historia, dÀr Spock och Kirk kidnappas av en mystisk blÄ enögd filur, som vill ha dem i sitt privata museum över olika livsformer. Och för att göra allt lite svÄrare sÄ förvarar han sin samling 1 000 Är in i framtiden. Förutom en vÀldigt blÄ skurk sÄ var det hÀr en rÀtt ointressant historia.
Thorpex Ă€r ett av de första serieĂ€ventyren som fokuserar ordentligt pĂ„ “natten” ombord pĂ„ Enterprise. Vi fĂ„r reda pĂ„ sĂ„ mycket om det hĂ€r skeppet och hur det fungerar, men det dĂ€r med skiftbyten och nattarbete tycker jag att man slarvat över â Ă€ven om jag har för mig att Ă€mnet i alla fall dök upp i The Next Generation. Tydligen vill jag se en dokumentĂ€r om bara allt det trĂ„kiga som görs ombord, tur att den kommande animerade serien Lower Decks verkar ha ett visst fokus pĂ„ detta.
Det finns lite ekon av tv-serien Picard ocksÄ hÀr, eftersom Enterprise hÀr anvÀnder sig av en skock med robotmekaniker som ska underhÄlla skeppets utsida. Men en av de dÀr robotarna har blivit kapad av ett slags ljusvarelse. Ett glödande klot, som sedan visar sig vara en komprimerad version av en varkan, ettintelligent kattdjur. I alla fall, den hÀr ockuperade roboten skickar ett falskt meddelande till Federationen, om att skeppet blivit attackerad av en frÀmmande makt. Eftersom katten/ljusvarelsen/roboten samtidigt sÀtter kommunikationssystemet ur spel sÄ Àr tanken att Federationen ska skjuta sönder Enterprise innan de hunnit sÀga att allt Àr lugnt ombord.
Jag tycker att det hÀr Àr ett Àventyr med en hyfsat sofistikerad intrig med en massa detaljer och utvikningar, som till exempel The Meissner test som kan lÀsa av en persons undermedvetna. Till sist drar det ÀndÄ ihop sig till en lite större konflikt. Resten av ljusklotsvarelserna attackerar Enterprise med sin stora farkost, som ser ut som en meteorit. Lösningen pÄ problemet Àr inte riktigt lika avancerad som restenb av storyn. Enterprise blÀndar sina motstÄndare med jÀttestarka lampor, och lyckas pÄ det sÀttet fÄ skyttlar laddade med bomber att explodera pÄ varkanernas konstgjorda meteorit. FrÄn det hÀr avsnittet tar jag frÀmst med mig den onomatopoetiska glÀdjen i serieberÀttandet.
Under the Sea Àr berÀttelsen om planeten Tekkor, som för 900 Är sedan drabbades av en syndaflod. Tre mÄnaders regnande förstörde hela den blomstrande civilisationen. Nu skickas Enterprise till planeten för att undersöka varför en tidigare expedition dit försvann spÄrlöst. Redan pÄ den tredje sidan fÄr vi en tÀnkbar lösning: en treögd jÀtteblÀckfisk.
Men faktum Ă€r att blĂ€ckfiskarna Ă€r rĂ€tt snĂ€lla, jĂ€tteĂ„larna dĂ€remot! Tekkorianerna bor i smĂ„ baser under vattnet, men Kirk lyckas missförstĂ„ dem hela tiden, och tror att de Ă€r fiender nĂ€r de egentligen bara vill hjĂ€lpa mĂ€nskligheten. Ett ganska simpelt Ă€ventyr som frĂ€mst bygger pĂ„ en massa missförstĂ„nd â men som rĂ€ddas av djuphavsmonster och undervattensmiljöer. Och sĂ„ gillar jag att den/de som skrev manus till den hĂ€r serien verkligen Ă€lskar ord som pandemonium.
Revolt on Dak-Alpha kÀnns som ett Ànnu mer ovanligt avsnitt Àn det som handlade om myterier. HÀr uppstÄr en revolution pÄ en planet som Federationen koloniserat. Oklart om det Àr urbefolkning eller bara en del av den inflyttade befolkningen som Àr osams med Federationen, men det kÀnns som om de brittiska kolonialvibbarna Àr ganska starka i det hÀr avsnittet. BÄde nÀr det gÀller hur revolutionÀrerna ser ut, och det totala ointresset för varför nÄgon överhuvudtaget skulle dra igÄng ett uppror. Revoltörerna Àr dessutom helt ointresserade av att följa ens nÄgon form av spelregler inom krigföring, eftersom man till exempel sprÀnger det fÀngelse dÀr de gamla makthavarna sitter fÄngna.
Vi fĂ„r se nĂ€r jag vĂ„gar mig pĂ„ de tvĂ„ Ă„terstĂ„ende volymerna i den hĂ€r seriesamlingen. Ăr inte helt övertygad om de brittiska tecknade Star Trek-Ă€ventyrens charm. Mer Ă€n som en konstig Ă„tervĂ€ndsgrĂ€nd inom ett franchise som vid det hĂ€r laget inte alls hade funnit sin form.
Star Trek â The Classic UK Comics Volume One 1969-1970. Det hĂ€r Ă€r volym ett (av tre) med brittiska Star Trek-serier. Den hĂ€r utgĂ„van innehĂ„ller serier som gavs ut mellan januari 1969 och december 1970. SĂ„ hĂ€r lĂ„ngt i min Startrekathon har jag sett 13 lĂ„ngfilmer och 768 tv-avsnitt, samt bloggat om sju Star Trek-romaner och elva seriealbum. Och lite till.
Nej, jag kan inte hÄlla pÄ att bara sitta och lÀsa gamla tecknade serier. SÄ hÀr kommer en utgÄva som i alla fall gjordes pÄ den hÀr sidan sekelskiftet. Star Trek/Legion of Super-Heroes Àr alltsÄ en sÄ kallad crossover-serie. IDW/Eaglemoss har gett ut nÄgra sÄdana Star Trek-varianter, som ett slags specialutgÄvor i sin lÀngre, sammanhÀngande serie av Star Trek Graphic Novels. HÀr finns Àventyr med Gröna lyktan och Apornas planet. Men det album jag fastnade för var alltsÄ det med Legion of Super-Heroes, eller Rymdens HjÀltar som de hette pÄ svenska. En av de serietidningar jag brukade försöka köpa pÄ Ica i VallÄkra nÀr jag var liten. Ibland hette den StÄlpojken och ibland Rymdens HjÀltar (pÄ konditoriet i VallÄkra hade de Atlanticserien och Fantastiska Fyran ocksÄ, men de brukade ramla in mer sporadiskt dÀr).
Jag har alltid varit lite skeptisk till den hÀr typen av samarbeten, men faktum Àr att korsningen mellan DC-universumet och Star Trek-vÀrlden den hÀr gÄngen kÀnns hyfsat logisk, i alla fall nÀr Àventyret kommit igÄng. Och hÀr anvÀnder jag alltsÄ logisk i ett vÀldigt speciellt sammanhang, en genre och koncept dÀr tidsanomalier, Àventyr i olika tidslinjer och orsak/verkan-effekter vid tidsresor Àr sÄnt som sker mest hela tiden.
Historien börjar med att bĂ„de rymdhjĂ€ltarna och Enterprise, var och en pĂ„ sitt hĂ„ll, fastnar i nĂ„gon form av tidsvirvel och spottas ut i ett universum de inte kĂ€nner till. Eller, det kĂ€nns bekant men samtidigt inte. Man kan beskriva platsen ungefĂ€r som Star Treks spegeluniversum, fast vĂ€rre, och med inslag av bĂ„de DC- och Star Trek-universumen. Rymdimperiet som har Jorden som bas Ă€r den hĂ€r gĂ„ngen Ă€nnu större, vidrigare och mĂ€ktigare Ă€n nĂ„gon gĂ„ng tidigare. NĂ€r man forskar lite i den lokala tidslinjen verkar det som om den hĂ€r jordcivilisationen for till mĂ„nen nĂ€r man pĂ„ vĂ„r jord fortfarande höll pĂ„ att “upptĂ€cka” Jordens kontinenter med segelfartyg.
Det Àr en konstig mix hÀr. Woke kommentarer om kvinnliga superhjÀltars minimala arbetsklÀder (frÄn Kameleontpojken), och Kirks evinnerliga raggande, samt ett konstaterande om att det Spock sÀger inte alltid Àr sÄ smart, Àven om det lÄter sÄ. Men ocksÄ en lite dissig kommentar kring romansen som en helt slash-kultur byggts kring: Spock och Kirk. Samt en ÄtergÄng till ett gammalt kÀrt tema hÀr i Star Trek-seriernas vÀrld: de primitiva vildarna frÄn mÀnniskans historia.
Efter lite initial fajt mellan de bÄde grupperna kommer de till sist pÄ att de faktiskt har en hel del gemensamt, och att de troligtvis behöver varandra för att kunna ta sig hem till sina respektive tidslinjer och universum igen. Men det finns grÀnser för samarbetet. Man kommenterar bÄde Kirks gubbsjuka och Spocks sÀtt att sÀga sjÀlvklarheter som om de vore otroligt djupsinniga och genomtÀnkta. Och sÄ gör man en hyfsat woke kommentar om en av de kvinnliga superhjÀltarnas minimala outfit.
NÄgra smarta saker man gjort hÀr: försökt hitta likheter mellan medlemmarna i de tvÄ gÀngen, sÄ att till exempel Brainiac och Spock liksom genast börjar samarbeta kring vetenskapliga lösningar pÄ deras problem. Man har ocksÄ hittat varsin skurk ur respektive universum som man slagit samman till en: Vandal Savage frÄn DC och Flint frÄn Star Trek. Jag kanske inte riktigt tycker att den hÀr eran inom serietidningsskapande ser sÀrskilt bra ut, men storyn Àr dÀremot rÀtt rapp och humoristiskt. Och sÄ tycker jag att det Àr rÀtt roligt att man skapat ett superhjÀltegÀng för det onda imperiet, dÀr man kombinerat Star Trek och DC-trÄdar lite hej vilt.
SjÀlv blev jag mest lite förbluffad över hur kul jag hade nÀr jag lÀste det hÀr. Och att det faktiskt gick att sy ihop de hÀr tvÄ vÀrldarna hyfsat enkelt, Àven om Star Trek-crewen egentligen har rÀtt lite att sÀtta emot ett gÀng hjÀltar med superkrafter. Att McCoy gÄr runt och söver ner folk med en spruta gÄng pÄ gÄng Àr inte en supersofistikerad skill.
Betyg: 7/10.
Jag har lÀst utgÄvan av Star Trek/Legion of Superheroes som Eaglemoss gett ut som en del av sin Graphic Novel Collection. Skriven av Chris Roberson och ritad av Jeffrey Mo. SÄ hÀr lÄngt i min Startrekathon har jag sett 13 lÄngfilmer och 768 tv-avsnitt, samt bloggat om sju Star Trek-romaner och tio seriealbum. Och lite till.
Egentligen hade jag tÀnkt sticka emellan med ett blogginlÀgg om ett album med brittiska Star Trek-serier hÀr, men det Àr faktiskt sÄ jobbigt att lÀsa de dÀr serierna att jag hann med att klÀmma ytterligare ett Gold Key-album i pauserna. De hÀr amerikanska serierna Àr liksom lite mer lÀttlÀsta, Àven om jag i det hÀr albumet tycker att man börjat utveckla en rÀtt rÄ och oempatisk ton. Ber om ursÀkt för extremt lÄngt blogginlÀgg, men det finns i alla fall en massa fina bilder hÀr!
Jag Àr inte heller riktigt lika förtjust i teckningarna i den hÀr utgÄvan. Framför allt i det första Àventyret kÀnns det som om allt Àr lite plattare Àn tidigare, Àr det en slump att det Àr en ny tecknare, Sal Trapani, inblandad hÀr? I de övriga avsnitten Àr det bara huvudtecknaren Alberto Giolitti som Àr inblandad.
De första tvÄ avsnitten Àr skrivna av Arnold Drake, som jag skrev om i förra blogginlÀgget. I The Haunted Asteroid ska Enterprise-crewen undersöka varför gravplundrare försvinner pÄ den mytomspunna asteroiden dÀr drottning Saeenas mausoleum finns. PÄ vÀgen in i mausoleet möts de av olika uppenbarelser och andar (fast allt visar sig sedan vara projektioner) som försöker skrÀmma bort dem. NÀsta svÄrighetsnivÄ innebÀr att man blir bortförd av androider, och satt i finkan. Tanken Àr att Äsynen av en hög benknotor i en av fÀngelsecellerna ska fÄ folk att lÀmna asteroiden ifred. Eftersom inget verkar kunna skrÀmma vÄra kÀra trekkers sÄ stÄr de till sist inför lösningen pÄ mysteriet: Den Äldrade Saeena. Hon Àr inte död, som alla tror, utan har i alla tider anvÀnt asteroiden som ett gömstÀlle. HÀr bodde hon under mÄnga Är tillsammans med sin kung, som övergav sin planet nÀr han insÄg att hans drottning hade en genetisk Äkomma som innebar att hon skulle Äldras extremt lÄngsamt.
Men att kĂ€nna till Saeenas hemlighet kommer med ett pris. Att man mĂ„ste stanna dĂ€r med henne pĂ„ asteroiden i all evinnerlighet (eller tills hon dör). För Kirk och de andra Ă„terstĂ„r bara att ta sig ut genom vĂ„ld. Och det Ă€r nu som den kvinnliga forskaren, som Ă€r ett slags gĂ€startist i den hĂ€r storyn, blir hysterisk. Tidigare har hon varit sassy och rapp i kĂ€ften, men nu blir hon sĂ„ rĂ€dd för att gĂ€nget ska dö nĂ€r de flyr frĂ„n drottningen att hon fĂ„r ett psykbryt. SĂ„ pass jobbig blir hon att Kirk mĂ„ste ge henne en örfil. (NĂ€r Ă€ventyret Ă€r avklarat ber hon sedan om ursĂ€kt för att hon varit sĂ„ jobbig, varpĂ„ Kirk tar det som intĂ€kt för en romantisk middag. Allt blev faktiskt rĂ€tt Ă€ckligt hĂ€r. Ăr straffet för att bli hysterisk att man mĂ„ste ligga med Kirk? Eller blev han sĂ„ tĂ€nd av att ge henne en örfil?)
GÀnget lyckas i alla fall ta sig ut, kort dÀrefter sprÀngs hela asteroiden, sÄ som drottningen sagt skulle ske nÀr hon dog. Det enda sÀttet jag kan tolka det hÀr pÄ Àr att det var Enterprise-patrullen som tröttade ut henne sÄ pass mycket att hon kolade. Ett inte helt lyckat uppdrag, i mina ögon. SjÀlva verkar de vara rÀtt sÄ obekymrade. Och ser asteroiden inte mystiskt mycket ut som det dÀr museet som vi fick besöka i förra samlingen. NÄgon verkar ha velat recykla lite.
Ăven nĂ€sta story handlar om kungligheter. En ung, bortskĂ€md prins ska föras till sin hemplanet â dĂ€r det eventuellt finns en konspiration som gĂ„r ut pĂ„ att döda honom. En ond general har gillat att vara t f despot, och vill inte se sin maktsfĂ€r förstörd av en ung monark. Och det verkar som om han har brĂ„ttom att röja sin konkurrent ur vĂ€gen. Redan pĂ„ flygplatsen försöker tvĂ„ personer döda prinsen, och sedan â inne i palatset â utför Ă€ven hans syster ett mordförsök. Spock kommer fram till att det hĂ€r INTE enbart Ă€r bevis pĂ„ en konspiration, utan snarare har folk blivit galna och lĂ€ttpĂ„verkade av stoft frĂ„n en komet som passerat planeten.
NÀr Spock och McCoy Àr ute pÄ en rymdpromenad för att samla in det hÀr stoftet med hjÀlp av tvÄ dammsugare (som av nÄgon anledning fungerar i rymden) blir Àven McCoy snurrig och attackerar Spock. En rÀtt snygg scen, faktiskt. (Det Àr tydligt att just den dÀr stÀndiga irritationen mellan McCoy/Spock Àr en av serietidningsförfattarnas favoritkonflikter. I förra Àventyret var det McCoy som rÀddade Spocks liv nÀr hans klÀder börjat brinna, varpÄ Spock klagade över att lÀkarens intensiva rÀddningsaktion lett till revbensskador).
Givetvis kommer man efter ett tag pÄ ett motgift mot galenskapssjukan och kan strö den över en arg folkmassa som precis ska lyncha den unge prinsen. Varför galenskapen yttrar sig nÀstan enbart som att man vill döda just prinsen, förtÀljer inte historien, men hans konkurrent missar ingen chans att hetsa folket mot monarken. Men vi fÄr Ätminstone se en soldat köra sin motorcykel rakt ut i en lavasjö i början av historien, sÄ kanske pÄgÄr det fler konstiga saker pÄ den dÀr planeten som vi aldrig fÄr se i detalj.
John David Warner har skrivit nummer 21 av Star Trek-tidningen, The Mummies of Heitius VII. Det hÀr Àventyret kÀnns sÄ himla sjuttiotal, pÄ nÄgot vis. NÀr jag tÀnker pÄ min barndom, sÄ kÀnns det som att Gà TAN MED PYRAMIDERNA verkligen var en sÄn dÀr sak som man alltid gick runt och tÀnkte pÄ. Ett koncept som Àn idag dyker upp inom populÀrkulturen, men det kÀnns inte lika frekvent som dÄ.
I Star Treks fall handlar alltsĂ„ storyn om hur man hittar resterna av en typisk egyptisk civilisation pĂ„ en planet lĂ„ngt borta. HĂ€r finns ocksĂ„ mumier, men de Ă€r snarare att betrakta som cyborger. En blandning av mĂ€nniskor och maskiner, dĂ€r den mĂ€nskliga sidan ruttnat bort genom Ă„ren. NĂ€r robotarna av misstag aktiveras försöker de följa sin ursprungliga programmering â att evakuera befolkningen frĂ„n sin dödsdömda civilisation. En evakuering som robotarna och den forskare som tagit fram dem aldrig lyckades genomföra â befolkningen dog hellre ut Ă€n att bli omgjorda till maskiner.
NĂ€r en av mumierna tagit kontroll över Enterprise hĂ„ller skeppet nĂ€stan pĂ„ att hamna pĂ„ Romulanskt territorium. VĂ€rt att lĂ€gga mĂ€rke till Ă€r att Romulanerna i den hĂ€r tecknade versionen har lite romerska riket-inspirerade outfits, som ju passar lite bĂ€ttre med namnet men inte stĂ€mmer överens med tv-serien. Ăven i den hĂ€r storyn finns förresten en kvinnlig forskare, och Ă€ven hĂ€r fĂ„r hon ett slags bryt. Hon försöker skydda en av mumierna, eftersom hon som forskare tycker att det Ă€r sĂ„ angelĂ€get att de bevaras. Den hĂ€r gĂ„ngen oskadliggör Kirk kvinnan med en elchock. Ăven hon ber om ursĂ€kt, den hĂ€r gĂ„ngen i sista rutan â sĂ„ vi fĂ„r aldrig reda pĂ„ om det blir en middag pĂ„ tu man hand med Kirk efter Ă€ven denna incident.
I Siege in Superspace recyklar man helt frÀckt konceptet med vÀxtmonster frÄn Star Trek-seriens allra första nummer. Fast den hÀr gÄngen Àr inte de vegetabiliska skrÀckfigurerna organiska, snarare styrs de av nÄgon form av kretskort. Hela Àventyret utspelas pÄ en planet som Enterprise kommer till efter att ha sugits in i ett svart hÄl.
Uhura fÄr vara med i Àven det hÀr Àventyret, men av nÄgon anledning Àr hon vit. Hennes medverkan Àr dock marginell jÀmfört med det hÀr Àventyrets andra kvinnliga karaktÀr och gÀstande love interest, Rhuna. Hennes folk har flyttat under jordytan pÄ sin planet. Dit tvingades man efter att planetens avancerade försvarssystem vÀnt sig mot sina egna herrar. (Som man ser pÄ bilden nedan sÄ passar tecknaren pÄ att bjussa pÄ en uppdragen kjol mitt i katastrofen).
De kassa levnadsförhÄllandena blev Ànnu sÀmre nÀr en besökare frÄn en annan planet först aktiverade det dÀr försvarssystemet, och sedan utlöste en atomkraftverksexplosion.
Det var efter det som hjĂ€rnan frĂ„n försvarssystemet började liera sig med vĂ€xter och skapa livsfarliga hybrider. I en inte allt för chockerande upplösning visar det sig att det Ă€r Rhuna som har det dĂ€r kretskortet, i ett armband som hon fĂ„tt av sin nu avlidne pojkvĂ€n. I en symbolisk scen skriker Kirk Ă„t henne att ta det av sig, för att sedan förstöra det. Och sĂ„ slutar Ă€ven vĂ€xtmonstren att fungera. NĂ€r Enterprise tagit sig tillbaka till sitt eget universum genom ett svart hĂ„l sĂ„ sitter han och drömmer om Rhuna. TĂ€nk om…
Avsnittet Àr skrivet av Gerry Boudreau, som hÀr gör ett kort inhopp i Star Trek-universumet med tvÄ Àventyr. Det andra Àr en mÀrklig remake av tv-seriens avsnitt Miri. Historien om planeten dÀr alla vuxna dör, men barn Äldras outsÀgligt lÄngsamt. Men hÀr Àr allt det roliga frÄn tv-versionen borta, kÀnns det som. Liksom i stort sett alla flickor frÄn den hÀr planeten (om de finns spelar de i alla fall ingen större roll i handlingen).
Boudreau verkar mest av allt bara ha snott grundförutsÀttningen för tv-serieavsnittet och sedan hittat pÄ en egen story. Handlingen har förflyttats frÄn 60-tal till nÄgon obestÀmd medeltid. Eller, man kan tro det frÄn början. Egentligen Àr riddarna man stöter pÄ en del av en högteknologisk försvarsmodell, som aldrig riktigt förklaras.
För tredje gÄngen i den hÀr seriesamlingen stöter vi pÄ en kunglighet, Àven om den hÀr lillkillen som styr och stÀller nog utsett sig sjÀlv till kung. Barnen pÄ Argylus, som planeten heter i det hÀr Àventyret, Àr intellektuellt helt mogna vid tre Ärs Älder. KÀnslomÀssigt Àr de dÀremot fortfarande barn, men efter en farsot som drabbat planetens alla vuxna sÄ Àr Àven deras livs utmÀtta. Vid 13 Ärs Älder sÄ slÄr sjukdomen till. Nu vill man att Enterprise och dess besÀttning ska hjÀlpa dem att fÄ fram ett motgift. Och för att göra alla lite mer motiverade sÄ berÀttar de inte det hÀr med sjukdomen förrÀn Enterprise-crewen Àr pÄ planetens yta och redan blivit smittade. Fem dagar har de pÄ sig att hitta en lösning.
Nurse Chapel Àr i alla fall med pÄ utflykten till den hÀr planeten, och stÄr för det kanske mest bevingade uttrycket i det hÀr Àventyret (se bild). Annars Àr den generella kÀnslan mest att det kÀnns lite trÄkigt. Som att Enterprise Äker fram och tillbaka till Ominnus för att fÄ tag i Àmnet Genitum Lars som behövs för att framstÀlla ett botemedel mot Äldrandesjukdomen. De blir förstÄs genast överraskade av vildar i höftskynken. Platsen dÀr man hittar vÀxterna med Genitum Lars Àr en av deras heliga platser. Men slagsmÄl blir det i alla fall, och Spock verkar ovanligt glad över att fÄ ge primitiva humanoider stryk.
Arnold Drake Àr tillbaka som manusförfattare i The Trial of Captain Kirk, dÀr en av de mer intressanta tekniska innovationerna i den tecknade Star Trek-serien görs. Ett slags robotar, i vars minne man kan mata in sin egen personlighet och kunskap. PÄ det sÀttet kan dom göra grovgörat pÄ farliga platser, medan man sjÀlv ligger avsvimmad av hjÀrnchocken som den hÀr sinnesöverföringen leder till.
Uppdraget den hÀr gÄngen Àr att jaga illegala gruvpirater, som utvinner saker i ett astreoridbÀlte som förklarats fridlyst. En uppgift som Àr omöjligt att fÄ rÀtt pÄ eftersom gruvbolagen mutat sig till inflytande lÄngt upp i Federationens maktsfÀrer. SÄ lÄngt upp i hierarkierna att Kirk sjÀlv hÄller pÄ att Äka fast nÀr han skjuter sönder ett av gruvpiraternas skepp (förklÀtt till en asteroidklippa, förstÄs).
Medan Kirk ska upp inför krigsrĂ€tt sĂ„ drar Spock och de andra ivĂ€g för att hitta bevis som kan fria honom. Exakt vilka bevis de för med sig hem Ă€r oklart, men eftersom Kirk genomgĂ„r en tillfĂ€llig skönhetsoperation sĂ„ kan han sjĂ€lv hitta den skyldige bakom komplotten mot honom. Kirks förklĂ€dnad varar bara en viss tid, men han lyckas Ă€ndĂ„ fĂ„ klarhet i att den skyldige Ă€r en av politikerna i juryn som ska stĂ€lla Kirk inför rĂ€tta (han dejtar en sekreterare, förstĂ„s). Som tur var Ă€r den dĂ€r politikern inte lika skicklig pĂ„ slagsmĂ„l som Kirk, sĂ„ allt ordnar upp sig till slut. Ăventyr och historier som handlar om korruption inom Federationen Ă€r alltid lite extra spĂ€nnande, eftersom de vĂ€l egentligen strider mot seriens grundtanke. Men hĂ€r lyckas man inte riktigt fĂ„ till nĂ„gon vidare intressant historia av det hela.
Varje del av den hÀr samlingen Ätföljs av en artikel, och den hÀr gÄngen handlar det om de mÄlade omslagen till Star Trek-tidningen. Alltid lite hÀftigare och mer fantasifulla Àn serien inuti. Falsk marknadsföring, men extremt snygg sÄdan.
Det hÀr Àr volym 4 (av 5) med serier frÄn det amerikanska förlaget Gold Keys Star Trek-utgivning. Den hÀr utgÄvan innehÄller serier som gavs ut mellan juli 1973 och maj 1974. Jag har lÀst den digitala versionen. SÄ hÀr lÄngt i min Startrekathon har jag sett 13 lÄngfilmer och 768 tv-avsnitt, samt bloggat om sju Star Trek-romaner och nio seriealbum. Och lite till.
Jo, jag har blivit lite besatt av det hÀr med de gamla tecknade Star Trek-serierna. Avslutar i stort sett varje kvÀll med att klicka mig igenom ytterligare ett mÀrkligt avsnitt. Men helst bara ett. Dels för att en viss skevhet och konstighet i plottarna gör mig lite utmattad. Men ocksÄ för att inte serierna ska ta slut för snabbt. Det Àr nÄgot med den tonen och uttrycket i de hÀr 70-talsserierna som kÀnns vÀldigt nostalgiskt.
NĂ€r jag nu scrollat mig igenom nummer 13 â 18 av förlaget Gold Keys Star Trek-utgivning sĂ„ Ă€r det Len Wein (som jag ju presenterade i förra blogginlĂ€gget) som skrivit manusen till de första fyra Ă€ventyren. De tvĂ„ sista historierna Ă€r dĂ€remot gjorda av Arnold Drake. Han Ă€r ytterligare en sĂ„n dĂ€r erfaren serieskapare som kallats in för att riva av nĂ„gra Star Trek-historier, mest kĂ€nd Ă€r han över att ha varit med och skapat DC-figurer som Deadman och The Doom Patrol, samt Marvels Guardians of the Galaxy. Men vi ska inte gĂ„ hĂ€ndelserna i förvĂ€g, utan börjar med en Wein-story, som pĂ„minner ganska mycket om det vi sett av honom tidigare i den hĂ€r franchisen.
I Dark Traveler har Len Wein pĂ„ nytt skrivit en “ensam makthungrig galning”-historia, men den hĂ€r gĂ„ngen vĂ€ntar han i alla fall med att introducera det förryckta geniet tills vi kommit in i Ă€ventyrets andra halva. Till en början sĂ„ handlar nĂ€mligen den hĂ€r storyn mest om en man med magiska krafter som liftar med Enterprise till sin gamla hemplanet. Eller, liftar och liftar. Kirk och de andra har inte mycket att sĂ€ga till om i frĂ„gan, den frĂ€mmande mannen dyker bara upp pĂ„ Enterprise och tar, till synes helt utan anstrĂ€ngning, kontroll över skeppets navigation. NĂ€r Enterprise kommer fram till frĂ€mlingens hemplanet bestĂ€mmer Kirk och de andra sig för att följa med dit och kolla pĂ„ platsen som mannen lyriskt beskrivit som ett paradis. Men nĂ€r man kommer till planetens yta Ă€r inget som förr. Fripassagerarens galne bror (som verkar vara onaturligt kort, eventuellt sitter han i rullstol) har lĂ„tit sina robotar ta makten och förslavat befolkningen eftersom han upplevde att han, som kort, var hĂ„nad och förlöjligad. Liftaren och Enterprise-besĂ€ttningen arbetar tillsammans för att avsĂ€tta den korte despoten, men utan att göra nĂ„gon nĂ€rmare efterforskning kring hur utbredd funkofobin Ă€r pĂ„ planeten. PluspoĂ€ng för att Enterprise-gĂ€nget fĂ„r testa pĂ„ att flyga pĂ„ en matta i det hĂ€r Ă€ventyret.
Vilken Kirk Àr den riktigt, och vilken Àr den klingonska kopian?
The Enterprise Mutiny var Ă€ven med i den första Gold Key-samlingen som jag skrev om. Det hĂ€r Ă€r en rĂ€tt underhĂ„llande historia dĂ€r man för första gĂ„ngen i tecknad form undersöker tropen med dubbelgĂ„ngare. I det hĂ€r fallet en falsk Kirk som tar kontroll över Enterprise, men dĂ€r hans trogna besĂ€ttning snart gör myteri mot bedragaren. Det Ă€r ocksĂ„ i den hĂ€r serien som det finns klingoner som inte ser ut som klingoner (bara skalliga mĂ€nniskor i nĂ„gon form av shortsdress). Samt en skrĂ€cködla. Och sĂ„ tvingas Spock lista ut vem som Ă€r den riktige Spock och bedragaren i en laddad scen â som dessutom Ă€r snodd rakt av frĂ„n avsnittet Whom Gods Destroy. Valuta för pengarna, helt enkelt.
Ett museum vid vĂ€rldens Ă€nde…
I Museum at the End of Time för nĂ„gon slags rymdorkan Enterprise till Limbo. DĂ€r, i mellanrummet mellan liv och död, trĂ€ffar de pĂ„ ett museum med en massa gamla rymdskepp och rymdresenĂ€rer som ocksĂ„ dragits in i en liknande rymdvortex. NĂ€r ett klingonskt skepp (dĂ€r bara en i gruppen ens pĂ„minner om tv-seriens sextiotalsklingoner) dyker upp i limbot sĂ„ blir det förstĂ„s brĂ„k. Men efter lite fajtande inser man att gemensamma krafter Ă€r det enda sĂ€ttet som man kan ta sig ur den hĂ€r mĂ€rkliga icke-vĂ€rlden pĂ„ â viljan till en lösning Ă€r dessutom ovanligt stor eftersom Spock just konstaterat att hela limbo-bubblan man befinner sig i hĂ„ller pĂ„ att kollapsa. Av nĂ„gon trist anledning sĂ„ vĂ€ljer alla de gamla rymdfararna att stanna i museet och invĂ€nta slutet. “Alla vi kĂ€nner har dött”, sĂ€ger dom, och dĂ„ har de Ă€ndĂ„ inte ens sett det dĂ€r avsnittet av The Next Generation dĂ€r ett tre personer vaknar upp frĂ„n sin kryosömn och hade extremt svĂ„rt att anpassa sig till framtidens samtid.
Som helhet var ÀndÄ det hÀr ett lite vÀl mesigt Àventyr. Det saknades faktiskt en galen tyrann eller vetenskapsman. Höhöhö.
Day of the Inquisitors: Kirk och hans crew har varit ute pÄ ett diplomatiskt uppdrag, men pÄ vÀgen tillbaka till Enterprise skadas deras skyttel av en meteoritstorm och man tvingas nödlanda pÄ en planet i nÀrheten. Det visar sig dessvÀrre vara en plats som styrs av ett gÀng xenfober som gÄr klÀdda i KKK-liknande kÄpor. De stÀmplar allt som de inte gillar som den ondes verk. Gissa om de blir förskrÀckta nÀr de ser Spock. Honom skickar de raka vÀgen in i tortyrkammaren.
Det finns flera mÀrkliga saker i det hÀr Àventyret. Som att Kirk och hans mÀn helt oprovocerat slÄr ner vakterna som de trÀffar pÄ vid en stadsport. DÄ har de fortfarande inte en susning om att staden styrs av onda mÀn i kÄpor. Vad hÀnde med att man inleder en kontakt med ett frÀmmande folk med att i varje fall försöka prata lite? Men vÄldsamheterna verkar vara centrala för den hÀr seriens skapare. Rent generellt har de tecknade serierna som getts ut av Gold Key sÄ hÀr lÄngt hÀngett sig Ät mer knytnÀvsvÄld Àn jag minns frÄn originalserien. Fajterna utgör liksom höjdpunkten i mÄnga av serierna jag lÀst. PÄ samma sÀtt Àr kvinnorna helt osynliga i de civilisationer som Kirk och de andra kommer i kontakt med. Visst, i den hÀr serien finns Uhura och en nypÄhittad kvinnlig besÀttningsmedlem med, men pÄ planeten man kommer till syns inte ens kvinnorna till pÄ stan. Det blir allt som oftast nÀstan lite löjligt patriarkalt.
PĂ„ pluskontot kan vi kanske lĂ€gga det faktum att man i det hĂ€r avsnittet i varje fall experimenterar med tvĂ„ parallella handlingar. Ombord pĂ„ Enterprise fĂ„r nĂ€mligen tf-kaptenen Scotty order om att avbryta sökandet efter Kirk och de andra, för att i stĂ€llet ge sig ut pĂ„ ett uppdrag i SIGMA-kvadranten â den tror jag aldrig att jag hört talas om!
Kirks och de andras problem med inkvisitorerna löses nÀr de religiösa fanatikerna tvingar Spock att anvÀnda skyttelns radioutrustning för att visa hur han hÄller kontakten med hin hÄle. PÄ det sÀttet kan han anropa Enterprise och se till att han och resten av besÀttningen blir transporterade bort frÄn planeten. Enterprise-crewen har ocksÄ varit i kontakt med den lokala motstÄndsrörelsen. Oklart om de verkligen fÄtt tillrÀckligt med luft under vingarna för att kunna avsÀtta planetens religiösa ledare. Helt Àrligt verkar Kirk mest intresserad av att Äka hem till sitt rymdskepp igen.
The Cosmic Cavemen har faktiskt en kvinnlig huvudperson. Men hon verkar Ă„ andra sidan vara den enda kvinnan pĂ„ en planet fylld med olika grupper av muskulösa, halvnakna mĂ€n som utkĂ€mpar olika krig mot varandra. Men sĂ„ Ă€r hon ocksĂ„ en telepatisk drottning, som vĂ€ntat pĂ„ Spocks ankomst hur lĂ€nge som helst. Spock, eller Unruho som han kallas pĂ„ planeten, Ă€r sĂ„ viktig att man karvat fram hans ansikte ur berget, som man tillbedjer. Hur det dĂ€r blev till Ă€r ett av Ă€ventyrets större mysterier â men till sist kommer Spock pĂ„ att drottningen mĂ„ste ha plockat upp en stark telepatisk signal frĂ„n honom nĂ€r han blev jĂ€tterĂ€dd för en stor dinosaurliknande varelse under en expedition.
Drottningens fok heter Tol, och hotas av den mer “barbariska” Kovars-stammen. Enterprise-crewen försöker hĂ„lla sig utanför konflikten, men till sist gör Spock ett framtrĂ€dande â en gudomlig uppenbarelse â som fĂ„r de tvĂ„ stammarna att enas. Det hĂ€r Ă€r dĂ„ den första Star Trek-historien som Arnold Drake skrivit, och jag tycker att det kĂ€nns lite annorlunda. Mer fartfyllt och omvĂ€xlande Ă€n tidigare. Men ocksĂ„ lite mer gubbsjukt och smĂ„rasistiskt. Förutom drottningen sĂ„ blir inte befolkningen pĂ„ den hĂ€r planeten mycket mer Ă€n ett gĂ€ng vildar, Ă€ven om Tol-folket Ă€r duktiga pĂ„ hantverk och har viss potential, enligt Spock.
Det hĂ€r Ă€r ocksĂ„ det första Ă€ventyret som har bĂ„de Alberto Giolitti och Giovanni Ticci som tecknare. BildsprĂ„ket Ă€r faktiskt lite mer expressivt i det hĂ€r avsnittet, och fĂ€rglagt lite annorlunda. Men kombinationen av de hĂ€r tre upphovspersonerna ger ocksĂ„ en lite mer vĂ„ldsam och brutal serie â vi fĂ„r till exempel se förberedelserna till en avrĂ€ttning, och i slutet av den hĂ€r historien försöker Scotty till och med börja slĂ„ss med Spock (Scotty stĂ„r förresten ocksĂ„ för den tecknade seriens första riktigt utvecklade romans â lite för sent inser han att den dĂ€r drottningen egentligen kanske bara var ute efter hans vapen). Varför kapten Kirk har en orange tröja fĂ„r vi dĂ€remot inte riktigt nĂ„gon bra förklaring pĂ„.
Det Ă€r tydligt att manusförfattaren hĂ€r har tröttnat pĂ„ begrĂ€nsningarna nĂ€r det gĂ€ller de tekniska landvinningarna i Star Trek. I The Hijacked Planet hittar dĂ€rför Arnold Drake pĂ„ en makalös maskin som kan spela in en hel planets befolkning pĂ„ nĂ„gon form av fantastiskt band. Ja, till och med hela planeten, visar det sig. Den komprimerade planeten i frĂ„ga, som man spelat in för att den inte ska brinna upp av en sol som hĂ„ller pĂ„ att förvandlas till en supernova, utgör ocksĂ„ ett ytterst attraktivt byte för en skurk som vill utpressa Federationen. “Ge mig massor av pengar, annars dödar jag 600 miljoner mĂ€nniskor”.
Det framstĂ„r med all önskvĂ€rd tydlighet att den gode Arnold Drake gĂ€rna vill ha lite mer romance och Ă„trĂ„ i Star Trek-serien â vilket i och för sig ocksĂ„ ligger helt i linje med tv-serien som den utgĂ„r frĂ„n. Lite skeptiskt blir jag Ă€ndĂ„ nĂ€r han hĂ€r lĂ„ter en femme fatale anlĂ€nda till Enterprise för att förföra Spock. Hennes plan Ă€r att stjĂ€la den dĂ€r inspelade planeten för sin brors rĂ€kning. Och Spocks ovanligt tillmötesgĂ„ende sĂ€tt mot kvinnan förklaras sedan med att han redan börjat misstĂ€nka henne för att vara en bedragare, och dĂ€rför valde att spela med i charaden. Men inte ens Spocks logik kan förhindra att han blir lurad. Och sĂ„ mĂ„ste han och Kirk och de andra jaga fatt i hennes bror, utpressaren, och försöka fĂ„ tillbaka det dĂ€r bandet. Och faktum Ă€r att Spock, i en av Ă€ventyrets sista rutor, erkĂ€nner att han nog Ă€ndĂ„ tappade huvudet en smula i det dĂ€r romantiska dubbelspelet. En vĂ€ndning i intrigen som vĂ€l nĂ€stan Ă€r Ă€nnu mer orimligt Ă€n den dĂ€r maskinen som kunde komprimera hela planeter?
Det hÀr Àr ett ovanligt sprittande Àventyr. Inte sÀrskilt smart, men med Ätminstone nÄgra ovÀntade vÀndningar.
Det hÀr Àr volym 3 (av 5) med serier frÄn det amerikanska förlaget Gold Keys Star Trek-utgivning. Den hÀr utgÄvan innehÄller serier som gavs ut mellan februari 1972 och maj 1973. Boken Àr slut pÄ förlag, sÄ jag har lÀst den som digital utgÄva. SÄ hÀr lÄngt i min Startrekathon har jag sett 13 lÄngfilmer och 768 tv-avsnitt, samt bloggat om sju Star Trek-romaner och Ätta seriealbum. Och lite till.
I den andra samlingsvolymen av gamla Gold Key-tidningar kÀnns det som att den tecknade serien nÀrmat sig tv-serien nÄgot. Allt Àr lite mer bekant, Àven om manusförfattarna Àr oproportionerligt förtjusta i de vassa ordvÀxlingarna mellan Spock och McCoy. Spock fortsÀtter ocksÄ att flera gÄnger vara den tecknade seriens centrum. Kirk fyller ibland mest funktionen som en nÄgot mer verbal hjÀltefigur Àn Spock, en sidekick som Àr bÀttre pÄ knytnÀvsslagsmÄl Àn att fundera ut lösningar pÄ kluriga problem.
Det första Ă€ventyret i den hĂ€r samlingsvolymen Ă€r skrivet av Dick Wood (som skrev alla de sex historierna i förra boken), men sedan tar Len Wein över ansvaret för seriemanusen. Och ganska snart mĂ€rker vi att Wein har en viss förkĂ€rlek för stories om galna vetenskapsmĂ€n. Eller Ă„tminstone ensamma “genier” som drabbats av storhetsvansinne gĂ€rna offrar allt och alla för sin egen vinnings skull. En smula tjatigt en bit in i den hĂ€r boken, faktiskt. Wein var dock knappast nĂ„gon oprövad kraft nĂ€r han tog det hĂ€r jobbet, och efter Star Trek Ă€gnade han sig Ă„t göttiga arbetsuppgifter som att vara medskapare till Swamp Thing och X-Men’s Wolverine. Och sĂ„ var han redaktör för Watchmen en gĂ„ng i tiden. Men han gjorde alltsĂ„ Ă€ven nĂ„gra skift i Star Trek-fabriken.
Det hÀr albumet innehÄller serier som gavs ut 1970-71. En period dÄ Star Trek var nedlagd som tv-serie, och den animerade serien Ànnu inte hade börjat visas pÄ amerikansk tv. Det hÀr var berÀttelserna som skulle hÄlla fansen nöjda under tiden, eller kanske rentav hÄlla varumÀrket vid liv. Ju mer jag lÀser om de tecknade serierna, desto tydligare blir bilden av att de var den enda kontinuerliga Star Trek-utgivningen under de allra magraste Ären.
BÄde Spock och Kirk kÀnner igen Dressler, trots att det hÀr Àr hans första framtrÀdande i Star Trek nÄgonsin. Vi lÀsare fÄr i varje fall reda pÄ att han regerade över ett litet rike pÄ Jorden, men flydde dÀrifrÄn efter att han hamnat i brÄk. Tydligen fortsatte han med att framstÀlla vÀtebomber, nÀr resten av planeten försökte utplÄna vapnet. Nu ska Dressler hÀmnas pÄ Jorden. Tanken Àr att anvÀnda sitt nya voodoovapen för att utpressa myndigheterna pÄ Jorden sÄ att han kan ÄtervÀnda dit som en fri man. Utöver Eiffeltornet hinner Dressler ocksÄ med att förstöra Colosseum, det lutande tornet i Pisa samt Sfinxen i Giza. Men Àven Spock och Kirk fÄr kÀnna av hur det Àr att bli utsatt för voodoo-docktortyr nÀr Dressler hamnar i en fajt med dem.
Spock hittar sĂ„ smĂ„ningom en liknande voodoo-teknik i nĂ„gon gammal Vulcansk historisk kĂ€lla (tydligen har han med sig ett helt bibliotek av gamla böcker ombord pĂ„ Enterprise). Genom att bekĂ€mpa Dressler med hans egna vapen sĂ„ fĂ„r man till sist honom pĂ„ fall. Sedan bestĂ€mmer man sig för att göra en “Khan” och slĂ€ppa av honom pĂ„ en obebodd planet. Ett bra sĂ€tt att göra en sequel möjlig, tĂ€nker jag. Men hittills har faktiskt ingen annan Star Trek-produkt valt att plocka upp Dressler frĂ„n det allra dammigaste hörnet av Star Trek-arkivet.
NÀr Bones blir en ung man i The Youth Trap fÄr Kirk panik. LÀgg ocksÄ mÀrke till ryggsÀckarna pÄ bilden, en adderad detalj i serierna som irriterar alla Star Trek-historiker.
I nÀsta Àventyr, The Youth Trap, pÄminner storyn till viss del om ett kommande avsnitt av The Animated Series, som ocksÄ kretsar kring ett omvÀnt Äldrande som ett slags hot. I det hÀr tecknade Àventyret har en vetenskapsman tagit fram ett vapen som kan pÄverka en persons Älder, och han anvÀnder Enterprises besÀttning för att testa och finjustera det. Det vill sÀga, han ligger pÄ en klippa och skjuter pÄ dem.
Men nÀr vapnet vÀl fungerar tillfredsstÀllande sÄ snor hans vapendragare Kooba det. Han planerar att anvÀnda det för att ta makten över sin hemplanet. Efter en hel del action och slagsmÄl sÄ lyckas Kirk sÀtta stopp för Kooba, genom att anvÀnda en bit blank plÄt som reflektera Äldersvapnets strÄlar tillbaka mot angriparen. PÄ det sÀttet förvandlar han den onde Kooba till ett litet barn, varpÄ han sedan slÄr sönder vapnet. Brottslingen fÄr chansen att terrorisera sin omvÀrld pÄ dagis, och Kirk slipper ta itu med problemet under sin livstid. Det hÀr Àr det andra Àventyret i rad dÀr Kirk pÄ nÄgot sÀtt Àr bÄde domare och jury. Ett extra plus till scenen dÀr Kirk och de andra liksom surfar fram pÄ en klipphylla som lossnat frÄn ett berg.
SlagsmÄl med historiska personer i The Legacy of Lazarus.
Uhura fÄr Àntligen en biroll i The Legacy of Lazarus(inte jÀttestor, men i alla fall nÄgot). Den hÀr gÄngen Àr skurken en knÀppgök till historiker som byggt androider programmerade med kÀnda individers personligheter (kÀndisarnas hjÀrnmönster har han lyckats spela in med hjÀlp av en en jÀttestor antenn, oavsett hur lÀnge de varit döda). I hans samling finns bland annat George Washington, Kejsar Nero, Alexander den store, Cleopatra och Abraham Lincoln (som ju Àven dykt upp i ett vanligt Star Trek-Àventyr). HÀr finns faktiskt ocksÄ Hitler (beviset för att historien inte utspelas i himmelriket). DÀremot lyckades man inte förutspÄ vem den 45:e presidenten i USA skulle bli, han heter ju inte Anton York, som han gör hÀr.
Den galne historikern, Alexander Lazarus, har nu blivit uttrÄkad av att Àlta Jordens historia och vill dÀrför dammsuga Spocks hjÀrna pÄ historiekunskap (en process som tyvÀrr ocksÄ gör den obruklig). Men planen gÄr sÄdÀr, Lazarus lyckas lÄsa in sig sjÀlv i brain-drain-maskinen och dör pÄ kuppen. EnterprisebesÀttningen lyckas transportera sig ombord Enterprise, just innan hela planeten de besökt exploderar.
Ytterligare lite slagsmÄl med skÀggiga fredsaktivister gone barbarkrigare i Sceptre of The Sun.
ISceptre of The Sun Ă€r historikern utbytt mot en magiker, Chang. Han hĂ€vdar att han ligger i krig med en annan trollkarl, Xandu, och pekar pĂ„ det stora brinnande svĂ€rdet som svĂ€var över hemstaden. Chang tvingar ivĂ€g Kirk, Spock och de andra pĂ„ ett uppdrag: att hĂ€mta en magisk spira i ett annat hörn av planeten. PĂ„ vĂ€gen dit fĂ„r man bland annat slĂ„ss med stenjĂ€ttar och en argsint robot. Lyckligtvis har de Marla som leder dem pĂ„ rĂ€tt vĂ€g mot spiran, klĂ€dd i minimala magdansösklĂ€der, förstĂ„s. I och med det blir hon , den tecknade Star Trek-seriens första renodlade babe. Ăven hĂ€r har man alltsĂ„ rĂ€ttat sig lite efter tv-seriens estetik och ton. Man ser ocksĂ„ till att rĂ€tta till det dĂ€r misstaget frĂ„n de tidigare serierna dĂ€r Enterprise flyger runt i olika planeters atmosfĂ€r, hĂ€r Ă€r det FULLSTĂNDIGT omöjligt.
Chang visar sig vara en bedragare, en illusionist vars största förmÄga Àr att lura folk till att tro att han har magiska krafter (hur Spock kan gÄ igenom en illusion med samtidigt kan klÀttra pÄ en annan blev aldrig riktigt klart). Changs egentliga mÄl Àr att sno Enterprise för att lÀgga under sig fler vÀrldar genom sin magi. Han genomskÄdas, och nÀr han försöker döda Kirk med ett svÀrd, blir han trÀffad av en dödlig blixt. En intressant detalj Àr att .Chang och delar av befolkningen pÄ planeten egentligen Àr gamla fredsaktivister som flydde frÄn Jorden och krigen dÀr för att testa ett nytt liv pÄ en annan planet.
I nÀsta Àventyr blir besÀttningen försöksdjur för en man med flugögon. Jo, The Brain Shocker börjar i och för sig med att vulcanska kÀnslor tappade pÄ flaska smiter ut pÄ Enterprise. En nÄgot bisarr grundstory, men som ger tecknaren en chans att skapa suggestiva bilder om demoner som försöker angripa besÀttningen pÄ Enterprise. Men historien fortsÀtter sedan med att Enterprises besÀttning lockas besöka en planet dÀr en mystisk man med fasettögon anvÀnder besökare som ett slags liveunderhÄllning. Men hans sÀtt att manipulera sina försökspersoners kÀnslor straffar sig, och han blir sjÀlv instÀngd i sin plastkupol med de vulcanska demonerna.
RymdÄlderns pirater shoppar tydligen sina klÀder pÄ nÄgon form av Buttericks-outlet.
BerĂ€ttelserna om de ensamma galningarna/genierna fĂ„r ett vĂ€lbehövligt avbrott i The Flight of the Buckaneerâ en historia om rymdpirater. Och det hĂ€r Ă€r pirater som tar sin yrkestillhörighet pĂ„ allvar. De har ringar i ena örat, randiga tröjor och slĂ„ss med vĂ€rjor. Dessutom designar de sina skepp sĂ„ att de ser ut som gamla segelfartyg. Och lĂ„ter sina fĂ„ngar gĂ„ pĂ„ plankan (i smĂ„ tunna rymddrĂ€kter sĂ„ att de ska dö lĂ„ngsamt). Ja, i det hĂ€r Ă€ventyret finns till och med en skattkarta som leder till en skatt av stulet dilithium. Men Ă€ven hĂ€r utkristalliseras efter en stund en huvudskurk, Black Jack Nova. Han sprĂ€ngs i luften pĂ„ slutet, nĂ„got med att nĂ„gonting i hans farkost punkterades av Kirks vĂ€rja.
Ett extremt tramsigt Àventyr, det hÀr. Men ju mer jag lÀser, desto mer övertygad blir jag om att det Àr tramset som jag Àr ute efter nÀr jag lÀser de hÀr serierna. Jag tycker nÀstan att det Àr lite trÄkigt att den tecknade serien nu börjar inordna sig i tv-seriens konventioner. Det Àr i överdrifterna, fjompigheterna och de campiga ögonblicken som jag gillar de hÀr gamla tecknade serierna som bÀst (drag som i och för sig Àven Äterfinns i originalserien, men mer sÀllan lika hejdlöst som hÀr). Antagligen en Äsikt som Àr den helt motsatta mot vad jag hade tyckt om jag lÀst den hÀr serien nÀr jag var liten. Men sÄ har barn ofta en alldeles för dÄligt utvecklad kÀnsla för ironi. Fast just rymdpiraterna i maskeradkostymer blev kanske vÀl mycket, Àven för mig.
Det hÀr Àr volym 2 av 5 med serier frÄn det amerikanska förlaget Gold Keys Star Trek-utgivning. Den hÀr utgÄvan innehÄller serier som gavs ut mellan mars 1970 och november 1971. Boken Àr slut pÄ förlaget, sÄ jag har lÀst den digital utgÄvan. SÄ hÀr lÄngt i min Startrekathon har jag sett 13 lÄngfilmer och 768 tv-avsnitt, samt bloggat om sju Star Trek-romaner och sju seriealbum. Och lite till.
Mjukstartar utforskandet av tecknade Star Trek-serier med ett samlingsalbum med minnesvÀrda Gold Key-utgÄvor.
Det finns en kort text i slutet av det hĂ€r samlingsalbumet, ett slags sammanfattning av Star Trek-seriens enkla, och ofta rĂ€tt sĂ„ slarvigt utförda, ursprung. En summering som nĂ€stan frossar i hur fel det blir hĂ€r och dĂ€r. Misstag som vĂ€l egentligen inte Ă€r orimliga med tanke pĂ„ att de stackars serieskaparna skulle göra en tie-in-produkt till en tv-serie som de inte ens sett. Bland annat Ă€r fĂ€rgen pĂ„ tröjorna fel, Enterprise genomför intergalaktiska resor och Ă€ventyren tar sig dĂ„ och dĂ„ vĂ€gar som Ă€r helt otĂ€nkbara i tv-serien. Och visst kan man se det dĂ€r som pinsamma missar, men egentligen tycker jag att det nu â drygt 50 Ă„r senare â mest piggar upp. Felaktigheterna kĂ€nns mer som lite anarkistiska injektioner i Star Trek-konceptet, anomalier som faktiskt innebĂ€r att i stort sett vad som helst kan hĂ€nda i den tecknade serievĂ€rlden. Det Ă€r ju rent generellt ocksĂ„ den stora fördelen med tecknat. Produktionskostnaden för en serietidning blir ju inte dyrare för att man skriver in en gigantisk dinosaurie eller sporer som förvandlar marsvin till trĂ€d i handlingen.
Serien om besöket pĂ„ vĂ€xtplaneten, frĂ„n den allra första Star Trek-tidningen nĂ„gonsin, blir bara konstigare och konstigare ju lĂ€ngre det pĂ„gĂ„r. BesĂ€ttningen upptĂ€cker en planet dĂ€r sporer förvandlar vissa organismer till trĂ€d, men dĂ€r buskarna och vĂ€xterna Ă€ven anvĂ€nder djur â och eventuellt ocksĂ„ mĂ€nniskor âsom föda (inte sĂ„ konstigt, egentligen, till och med jag har ju köttĂ€tande vĂ€xter hemma pĂ„ fönsterbrĂ€dan). Vi har alltsĂ„ hamnat pĂ„ en ombytta roller-planet. Allting Ă€r jĂ€ttebisarrt och surrealistiskt.
Det hÀr var bland det roligaste jag lÀst i serievÀg pÄ ett bra tag. Nostalgin var total. De hÀr tidiga Star Trek-försöken pÄminde mig sÄ mycket om min barndoms serieupplevelser. Dels den hÀr typen av tie-ins, dÀr huvudpersonerna i den tecknade upplagan ibland inte var sÀrskilt lika sina förlagor. Men jag kÀnde ocksÄ igen hela estetiken frÄn nÀr jag var liten (jag fick helt plötsligt ett enormt sug efter att grÀva fram mina gamla nummer av Rymdens HjÀltar). Manusförfattarna har ocksÄ kryddat texten med mÀrkliga alliterationer, vilket förstÀrker den dÀr kÀcka 60-talskÀnslan. Och slutet pÄ The Planet of No Return mÄste ha gett Gene Roddenberry en hjÀrtattack. Eftersom de dÀr humanoida vÀxterna avger sporer som reser genom rymden sÄ anser Spock att man mÄste utplÄna allt liv pÄ planeten sÄ att de hÀr livsformerna inte kan sprida sig. SÄ man eldar upp allt liv dÀr. Ojojoj.
De andra tvĂ„ avsnitten bjuder ocksĂ„ pĂ„ hĂ€rliga Ă€ventyr. Dels ett om ett vapen som gör att man kan förĂ€ndra varelsers Ă„lder (ett liknande tema undersöks ju faktiskt i ett avsnitt av den animerade serien). HĂ€r finns ocksĂ„ ett lite mer traditionellt Ă€ventyr dĂ€r Kirk blir personlighetsförĂ€ndrad â men hĂ€r kan man fröjdas Ă„t klingoner som inte alls ser ut som klingoner. DĂ€remot gillar de vinröda uniformer med smĂ„ shorts.
à ldersvapnet förvandlar vuxna mÀn till bebisar.
Klingonernas nya stil…
Det hÀr var ett kul litet samlingsalbum, som jag köpte digitalt. Det enda irriterande med den hÀr utgÄvan Àr nÀmligen att den överlappar de andra samlingsvolymerna som förlaget IDW gett ut med gamla Star Trek-serier. Men det hÀr kÀndes Ä andra sidan som en mycket lustfylld introduktion. Jag blev enormt sugen pÄ mer. Mer! MER!!
Star Trek Gold Key 100-page spectacular ges ut av IDW, och finns till exempel pÄ webtjÀnsten Comixology. Den innehÄller Àventyren i nummer 1, 8 och 14 av Gold Keys Star Trek-Àventyr, i tidningar som gavs ut 1967, 1970 och 1972. SÄ hÀr lÄngt i min Startrekathon har jag sett 13 lÄngfilmer och 768 tv-avsnitt, samt bloggat om sju Star Trek-romaner och fem seriealbum. Och lite till.
Det börjar bli dags för nÀsta steg i mitt Star Trekkande, sÄ jag har tillbringat den senaste veckan Ät att tÀnka pÄ det bÀsta sÀttet att gÄ vidare.
Kanske Àr det Star Trek-romaner? Jag har redan tillbringat flera kvÀllar med att sitta och scrolla igenom listor pÄ olika Star Trek-publikationer, och har sedan lÀnge haft den 700 sidor tjocka samlingen av gamla Star Trek-noveller i min hylla. Just den tegelstenen Àr kanske inte vÀrldens mest lÀttuggade start pÄ en fÀrd genom Trek-liten, men nÄgon gÄng Àr det vÀl dags att gÄ till botten med de klassiska avsnitten i nedskriven form. Men vilken röra det Àr kring utgivningen, nÀstan omedelbart. Olika förlag, och sedan ett antal bokserier som pÄ varierande sÀtt hÀnger samman med Star Treks olika tv-serier (jag har redan hittat tvÄ bloggar dÀr man försökt sig pÄ att lÀsa allt som getts ut om Star Trek, och bÀgge ebbar ut en bit in i den nÀstan oÀndligt lÄnga litteraturlistan). Men jag hittade ocksÄ den hÀr artikeln av den fantastiska Charlie Jane Anders och gick förstÄs genast igÄng. En del guldklimpar verkar dölja sig i oceanen av Star Trek-publikationer.
Samtidigt har jag börjat kolla pĂ„ hur det egentligen ser ut med de tecknade serierna genom Ă„ren, och det var som att tuta i ytterligare ett ymnighetshorn av nyutgĂ„vor. Olika förlag som gett ut olika serier, ompublicerade i nyutgĂ„voar dĂ€r man kunnat göra egna böcker av till exempel brittiska serier och seriestrippssamlingar. SĂ„ mycket seriearkeologi att ta sig an…och sĂ„ kul allt ser ut. I alla fall det riktigt gamla.
Men det Ă€r vĂ€l det hĂ€r myllret som ocksĂ„ gör det hĂ€r sĂ„ lockande. Ăven om produkterna ofta drivits fram genom ett rĂ„barkat kommersiellt tĂ€nkande, sĂ„ Ă€r det Ă€ndĂ„ nĂ„got fascinerande med hela företeelsen som brukar kallas tie in-material. Det kvittar liksom att kvaliteten varierar och de inte godkĂ€nns som kanon âböckerna och serierna har utvecklats till en enormt viktig del av fandomen. Produkter för dem som inte riktigt kan fĂ„ nog av sin Ă€lskade franchise â framför allt inte pĂ„ den tiden dĂ„ det varken fanns dvd-boxar eller streamingtjĂ€nster. Visst, jag har försökt hĂ€nga med nĂ€r det gĂ€ller det som publicerats kring Discovery och Picard â men det Ă€r ju bara toppen pĂ„ isberget. Charlie Jane Anders har förstĂ„s skrivit en artikel om tie in–romanernas historia ocksĂ„, Ă€ven för andra koncept Ă€n Star Trek.
SÄ vad har jag kommit fram till? Att mjukstarta lite. Jag började helt enkelt med en samlingsutgÄva med gamla serier som jag kunde lÀsa digitalt. Och det var faktiskt bland det roligaste Star Trek-relaterade jag gjort pÄ lÀnge. En mer detaljerad rapport kommer inom kort.
Allt Àr lite annorlunda i den hÀr franchisen, det mÀrker man redan nÀr man hÄller i den första Picard-boken. För det verkar som om man förvÀntar sig att de potentiella Picard-lÀsarna har lite mer pengar att röra sig med Àn andra Star Trek-fans. Riktig hardback ska det vara. Det hÀr Àr Star Trek-kultur som riktar sig till en mogen mÄlgrupp.
Författare Àr Una McCormack, som jag först bekantade mig med nÀr hon skrev Discovery-romanen The Way to the Stars. Den var rÀtt sÄ YA i tonen, nu Àr det snarare det rakt motsatta hon ska skriva om. Det som blev slutet pÄ karriÀren för en Àldre man.
Och vet ni, det dĂ€r sorgliga som ligger till grund för tv-serien Picard, det Ă€r faktiskt Ă€nnu vĂ€rre nĂ€r man lĂ€ser om det hĂ€r. Det Ă€r vĂ€l en sak att i efterhand inse att Picard dragit sig undan vĂ€rlden efter nĂ„got som utvecklades till en gigantisk flopp. Det Ă€r lite vĂ€rre att lĂ€sa om hur det egentligen intrĂ€ffade. Hur han gick in i arbetet för att rĂ€dda romulanerna undan deras exploderande sol â fylld av höga ideal och förestĂ€llningar om att han verkligen kunde göra skillnad. Och sedan fĂ„ följa honom nĂ€r det enda som Ă„terstĂ„r Ă€r nederlaget.
Misslyckandet finns redan inbyggt i bokens struktur. Den första tredjedelen har döpts till The Hope 2381-2382. Sedan kommer The Best 2383-2384, varpÄ boken avslutas med The Last 2385. Fem Ärs spann, frÄn den största humanitÀra insatsen i Federationens historia, till ett skamligt avslut. Men kanske inte helt ovÀntat. Varken Federationen eller StjÀrnflottan Àr nu lÀngre de idealistiska organisationer som de framstod som i gamla Star Trek-inkarnationer.
Lite skamfullt mĂ„ste jag nog ocksĂ„ erkĂ€nna att jag tyckte att skildringarna av Federationen som en politiskt splittrad sammanslutning var bland det mest underhĂ„llande i den hĂ€r boken. Som nĂ€r vi fĂ„r lĂ€ra kĂ€nna Olivia Quest, den karriĂ€rinriktade representanten frĂ„n planeten Estelen, som utnyttjar missnöjet som existerar bland de mindre medlemmarna inom Federationen. Hennes hemplanet och flera andra smĂ„system kĂ€nner sig undanskuffade, och tycker att de fyra stora styr och stĂ€ller som de vill – det vill sĂ€ga Jorden, Vulcan, Andor och Tellar.
Picard framstĂ„r som ett idealistisk fossil jĂ€mfört med de politiska aktörerna inom Federationen. Oförmögen att tĂ€nka pĂ„ annat Ă€n moral, rĂ€tt och fel och galaxens framtid. Medan politikerstjĂ€rnan Quests starkaste argument kring hela den romulanska rĂ€ddningsaktionen Ă€r en slogan: “Romulan Space is Better for Romulans”. Okej, inte superklatschig, tycker jag, men tydligen funkar den för nyhetssĂ€ndningarna inom Federationen. HĂ€r följer alltsĂ„ McCormack upp det mediekritiska (medieföraktande?) spĂ„r som Ă€ven fanns i Picard-serien. Till och med de tillbakadragna romulanerna verkar ha ett utbyggt utbud av verklighetsfrĂ„nvĂ€nd underhĂ„llnings-tv. Man undrar ju bara hur man rekryterar programledare och medverkande frĂ„n ett sĂ„nt hĂ€r superhemligt folk?
Den politiska likgiltigheten inom Federationen inför Romulus öde verkar Äterspeglas inom andra delar av organisationen. PÄ skeppsvarvet pÄ Mars Àr alla forskare till en början mest sura för att de mÄste fokusera pÄ att bygga rÀddningsskepp tÀnkta Ät före detta fiender, i stÀllet för att arbeta med sina egna projekt. Samma reaktion har förstÄs Bruce Maddox, som Àr den som tar fram de dÀr arbetsrobotarna som vi fÄr se i tv-serien, samtidigt som han drömmer om att kunna skapa intelligent syntetiskt liv (han och Agnes Duratis förhÄllande fÄr ocksÄ en ordentlig genomgÄng hÀr).
Bokens författare, Una McCormack, bor i Storbritannien, och det kĂ€nns som om hon skrivit in en hel del BrexitĂ„ngest i skildringen av den sönderfallande Federationen. Ja, frĂ„gan Ă€r om hon inte vĂ€vt in varenda stor zeitgeistföreteelse i samtiden i den hĂ€r boken. HĂ€r finns ekona frĂ„n de senaste Ă„rens flyktingkris i Syrien och Europa. Jag sitter och tĂ€nker pĂ„ miljöfrĂ„gan nĂ€r Romulus ledande skikt ignorerar stora klimatförĂ€ndringar, och folket liksom köper deras version om att allt nog Ă€r lugnt, “annars hade vĂ€l nĂ„gon gjort nĂ„gonting”. Katastrofen pĂ„ skeppsvarvet vid Mars kĂ€nns som ett terrordĂ„d. Och sĂ„ blotta existensen av politiker, som Quest, som kommunicerar genom slogans och hĂ„rt vinklade nyhetsinslag, snarare Ă€n utifrĂ„n ideologi och ansvarskĂ€nnande. Det pĂ„gĂ„r ett rĂ€tt sĂ„ uppenbart samtidsrally i bakgrunden av den hĂ€r storyn.
DÀremot tycker jag att McCormacks fantasiser om hur romulanerna lever Àr rÀtt kul. Att man Àr ett sÄ hemligt folk att hemmen byggs sÄ att inte ens medlemmarna i en och samma familj vet var de andra befinner sig. För att inte tala om att man mÄste ta sig igenom en labyrint och hitta lönndörrar för att kunna ta sig in en av deras herrgÄrdar. Det lÄter ocksÄ otroligt ineffektivt och tidsödande, och utan nÄgon som helst genomförbarhet i praktiken.
Det huvudsakliga syftet med Last Best Hope fixar McCormack med bravur, nĂ€mligen att skapa ett trovĂ€rdigt bakgrundsmaterial till tv-serien Picard. Hon knyter samman och förklarar de flesta av de lösa trĂ„dar som man aldrig fick svar pĂ„ i tv-serien, allt frĂ„n Musikers skilsmĂ€ssa till kaoset pĂ„ Vashti blir utrett. Och sedan antyds det ocksĂ„, pĂ„ inte mindre Ă€n tvĂ„ olika stĂ€llen, att supernovan som intrĂ€ffar i Romulus sol inte beror pĂ„ naturliga orsaker. Ăr det hĂ€r fakta som jag missat tidigare, eller Ă€r det en ny ledtrĂ„d till vad som förorsakade Romulus öde?
Men mest av allt var Last Best Hope extremt ojÀmn. Jag gick verkligen frÄn att lÀsa intresserat till att hÄlla pÄ att somna av uttrÄkning (och tillbaka igen) hur mÄnga gÄnger som helst. SÄ, ett nyttigt tillskott till Picard-franchisen, men med sÄ mÄnga uppgifter att bocka av att det aldrig blev nÄgon vidare berÀttarglÀdje i slutresultatet.
Betyg: 6/10.
SÄ hÀr lÄngt i min Startrekathon har jag sett 13 lÄngfilmer och 768 tv-avsnitt, bloggat om sju Star Trek-romaner och fyra seriealbum. Och lite till.
Visst Ă€r det helt okej att lĂ€sa serier digitalt, men det gĂ„r inte upp mot kĂ€nslan att fĂ„ sĂ€tta de första fettiga fingeravtrycken pĂ„ ett fysiskt albums glossiga omslag. Jepp, jag Ă€r tillbaka i serie-trĂ€sket nu, och har köpt albumet dĂ€r man samlat de tre delarna av Aftermath â historien om vad som hĂ€nde efter det sista avsnittet av Discoverys andra sĂ€song. Eller nĂ€rmare bestĂ€mt, ett Ă€ventyr som liksom gĂ„r att skjuta in nĂ„gonstans under det sista avsnittets avslutande minuter. För sĂ„vĂ€l det hĂ€r albumet som avsnittet avslutas ju med att Spock rakar av sig sitt skĂ€gg och pĂ„ nytt tar plats pĂ„ bryggan pĂ„ Enterprise.
NÀr jag skriver det hÀr sÄ har beskedet kommit om att kapten Pike och de andra pÄ Enterprise ska fÄ en egen spinoff-serie. Ett rÀtt sÄ vÀntat beslut, med tanke pÄ hur mycket fokus som Pike och Spock fick i Discoverys andra sÀsong, och i de efterföljande Short Treks-historierna. Att bara slÀppa de karaktÀrerna hade man vÀl kunnat se som ren kapitalförstöring av IP.
Tony Shasteen har ritat Aftermath och det Àr vÀl lite ojÀmnt överlag. HÀr finns till exempel en hel sida som bara bestÄr av olika inzoomningar pÄ en och samma bild. Lazy. Samtidigt tycker jag att han oftast fÄtt till portrÀttlikheten pÄ till exempel Pike, och hÀr finns ocksÄ nÄgra levande scener som kÀndes lite roligare Àn det ofta rÀtt ödesmÀttade tilltalet i de hÀr seriealbumen. Rent generellt hÄller Aftermath ÀndÄ lite högre klass Àn till exempel det allra första Discovery-albumet. Men sÄ har vÀl ocksÄ tecknarna lite fler tv-avsnitt och stillbilder att anvÀnda som förlagor nÀr de ska göra sina teckningar nu.
Lata lösningen…
Den lite mer levande sidan…
I albumet finns Ă€ven ett bonusĂ€ventyr. Saru leder Discovery pĂ„ en rĂ€ddningsaktion nĂ€r Tilly och hennes farsas skepp försvunnit. Det visar sig att det Ă€r skurkarna frĂ„n Orionsyndikatet som kidnappat dem. En helt okej story, men kanske inte sĂ„ mycket mer. Ăven om jag i och för sig gillar i stort sett allt som har med Saru att göra. För mig som nu börjar bli mer och mer fascinerad över hur Kirsten Beyer bygger upp det hĂ€r utökade universumet, sĂ„ Ă€r det kanske mest intressanta hur hon lyckas fĂ„ in referenser till tvĂ„ romaner hĂ€r â bĂ„de Fear Itself och The Way to The Stars.
Lite av en intetsĂ€gande besvikelse det hĂ€r albumet. En typiskt “glöm inte att vi finns”-utgĂ„va som i och med beskedet om den nya Star Trek-serien kĂ€nns Ă€nnu mer intetsĂ€gande. Inte tillrĂ€ckligt med nu information, helt enkelt. Lite mer mĂ„ste man vĂ„ga om det ska bli nĂ„gon substans av det hela.
Betyg: 4/10.
Star Trek: Discovery â Aftermath Ă€r skriven av Kirsten Beyer och Mike Johnson, och tecknad av Tony Shasteen och Angel Hernandez. Finns dels som fysisk utgĂ„va, men kan Ă€ven köpas digitalt â till exempel pĂ„ Amazon-sajten Comixology.
SÄ hÀr lÄngt i min Startrekathon har jag sett 13 lÄngfilmer och 768 tv-avsnitt, bloggat om sex Star Trek-romaner och fyra seriealbum. Och lite till.
