Deep Space Nine fortsätter med avsnitt som, i mitt tycke, består av två b-handlingar. Det vill säga, storylines som är lagom gulliga, roliga och spännande. Men lättviktiga, ingen av historierna i The Ascent kan egentligen riktigt bära det här avsnittet.
Det här avsnittets ena intrig handlar om Roms och Benjamin Siskos besvär med sina avkommor. Nog har efter sin tid på Stjärnflottans akademi blivit en extremt målinriktad plugghäst och strukturfascist. Jake Sisko, däremot, ägnar sin tid åt sitt skrivande. Bara åt skrivande, och eventuellt datorspel. Men han städar aldrig. Så när de här två kompisarna för en tid ska bli sambos på rymdstationen (Nog ska göra sin praktik där) så blir det inget kul alls. Nog vill gå upp 04.30 och gymma, Jake vill mest ha kul och slappa. Samboskapet blir en katastrof, och de flyttar bägge snart hem till pappa igen. Men papporna är inte helt förtjusta. Rom skulle gärna se att Nog slappnade av lite mer, och Benjamin att Jake blev lite mer målinriktad och ordningssam. Den enkla lösningen; att tvinga de två att flytta ihop igen så bägge kan påverkas lite grand av den andre. En rar liten sedelärande historia.
Den andra intrigen i det här avsnittet handlar om Odos och Quarks märkliga vänskap. De två är ju ärkefiender, i varje fall kan det ju verka så vid första åsyn. Quark är ständigt sysselsatt med smugglande och andra skumraskaffärer, säkerhetschefen Odo försöker hela tiden sätta dit honom. Men de två är ju också på något vis varandras enda vänner – och gång på gång har det anats en viss ömhet mellan de två.
Nu har Quark kallats till Federationens åtalsjury, och Odo ska föra honom dit. Odo är märkbart triumferande och uppspelt. Flera års slitande ska äntligen ge lön för mödan – Quark kommer äntligen att hamna i fängelse och få sona sina brott. Men på vägen till domstolen upptäcker de två en bomb på skeppet. Det visar sig att Quark haft samröre med den livsfarliga maffiaorganisationen Orionsyndikatet – och de tänker inte låta honom vittna om det inför domstol. Man lyckas nästan desarmera bomben, men skeppet blir svårt skadad, kraschlandar på en obebodd planet och omgivande berg blockerar all radiotrafik. Återstår för de två att försöka ta sig till en av bergstopparna, utan tillräckligt mycket lämpliga kläder för den kalla planeten eller mer än typ två matransoner. Till råga på allt bryter Odo benet mitt under deras vandringsfärd.
Det här är en rätt jobbig historia, för de där två gnatar och skäller på varandra konstant genom hela avsnittet. Att se på The Ascent motsvarar ungefär av att vara småbarnsförälder till två ungar i trotsåldern. Man blir lite trött i huvudet, trots att det bakom allt gnatande ändå finns den där märkliga frienemy-kemin. För att överleva behöver de varandra. Ingen av de två hade klarat av vandringen till bergstoppen på egen hand –även om Quark låtsas att det han får ut av sällskapet är möjligheten att använda Odo som matförråd om hungern skulle bli för stor.
Deras vänskap summeras i avsnittets sista scen, då de två räddats tack vare att Quark använde sina sista krafter till att komma upp på ett berg.
QUARK: Odo? Odo? Are you awake?
ODO: I am now.
QUARK: We survived.
ODO: We did.
QUARK: I bet you were surprised I actually made it all the way to the top.
ODO: Astounded.
QUARK: You remember back there when I told you I hated you, and you told me you hated me?
ODO: Vividly.
QUARK: I just wanted you to know I meant every word of it.
ODO: So did I.(avslutas sen med lite höhöhö-ande från bägge två)
Jag är inget stort fan av bergsklättringsstories, varken i bokform eller film. Jag tyckte också att hela intrigen om Odos och Quarks vandrande på den där kalla planeten var hemskt tjatig och ointressant. Storyn om Jakes och Nogs samboskap likaså. Jo, jag förstår att det här är två historier om vänskap – och att få den att överleva ibland kan kännas som att bestiga ett berg. Men det gör inte avsnittet mindre långtråkigt. Och detta trots att utförandet egentligen inte var dåligt. Det var bara trist.
Betyg: 4/10.
Star Trek: Deep Space Nine. Säsong 5, avsnitt 9/26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 8 långfilmer och 454 tv-avsnitt.
Jag tror inte ens att Worf i badbyxor hade räckt för att ge substans åt den här urvattnade historien (dessvärre får vi bara se badbyxorna – Worf hävdar envist att hans uniform är tempererad och fungerar utmärkt även på solsemester). New Essentialists måste vara de minst genomarbetade Star Trek-skummisarna hittills – de används egentligen bara som ett slags verktyg för att fördjupa det glapp i kommunikationen som finns mellan Dax och Worf. Först efter att Worf har gått Jordan B Peterson-bonkers en stund kan han och Jadzia äntligen tala ut. Han berättar då om en traumatiserande barndomsupplevelse där han av misstag råkade döda en kompis i en en nickduell under en fotbollsmatch. Sedan dess har han känt ett tvång att behärska sig (och inte gå klädd i badbyxor?). Som helhet är väl det här avsnittets hela poäng att fördjupa relationen mellan de två. Det är allvar nu, liksom.
I övrigt är det lite märkliga saker jag tar med mig från det här avsnittet. Den bajoranska separationssedvänjan som Bashir och Leeta pysslar med på Risa, till exempel. En ritual som både verkar handla om en del farväl-sex och att ligga runt med andra personer som finns i närheten. En lite mer avslappnad inställning till tvåsamheten än Worfs, mycket av konflikterna mellan honom och Jadzia i det här avsnittet handlar om hans svartsjuka.
En av incidenterna som väcker Worfs irritation är när Jadzia drejar på ett halvsensuellt sätt tillsammans med Arandis – en av Curzon Dax gamla älskare (ni vet, den förra trillen som bar runt på Dax-symbionten). Arandis spelas förresten av Vanessa Williams – första afro-amerikanen som vann miss America och skådespelare i bland annat Ugly Betty och Desperate Housewives. Jag har faktiskt suttit bredvid Williams en gång, på en fri grupp-föreställning av Angels in America i New York (hon kände någon i casten). Jag har alltid undrat när jag skulle kunna göra en grej av denna upplevelse – äntligen kändes det rätt. 
Trials and Tribble-ations är alltså Deep Space Nines bidrag till det 30-årsfirande för Star Trek som pågår hösten 1996 (precis som Voyagers 
Ursäkten för att göra en tidsresa i det här avsnittet heter Barry Waddle, en människa som Defiant plockar upp i Cardassien. Fast han heter inte Barry, egentligen och är inte människa heller. Hans verkliga namn är det nordiskt klingande Arne Darvin, den klingon förklädd till människa som är skurken i originalseriens The Trouble with Tribbles. Han använder sig av en magisk bajoransk orb ombord på Defiant för att resa tillbaka till tiden för det där avsnittet, där han tänkt rätta till det som gick fel i hans plan förra gången, och eventuellt spränga Kirk i luften. Men även Sisko och hans crew klär ut sig i originalseriestass och bordar rymdstationen och Enterprise för att hindra honom.
I avsnittet varvas nyinspelade scener med att skådespelarna stoppas in i befintligt material. Det är förstås skitkul att se alla i de gamla outfitsen och frisyrerna. Men eventuella konstigheter går inte okommenterade förbi. Dax noterar till exempel hur korta kjolar kvinnorna ombord på Stjärnflottans skepp bar förr i tiden. Och Worf pressas på svar om varför klingonerna på 2200 talet ser helt annorlunda ut jämfört med 2300-talsupplagan.
Hela det här avsnittet är förstås en fest i nostalgi och fandom. En riktigt snygg sådan också. Men allra mest elegant tycker jag nog att den sista scenen ombord på gamla Enterprise är, den där Sisko går fram och tackar Kirk för att han fått tjänstgöra på hans skepp. Scenen som man klippt in Sisko i är ursprungligen en av de där snuskgubbescenerna, där en snygg brud kan föranleda menande blickar och leenden mellan männen. Nu är det istället Sisko som man tycker är lite gullig i sin beundran. Bra jobbat, genusombudsmannen på Star Trek-kontoret.
Mitt lilla agg mot Keiko gör att The Assignment blir riktigt underhållande. Här tar en ond bajoransk ande kontroll över Keikos kropp, och hotar att döda henne om inte Miles bygger om Deep Space 9 till ett gigantiskt vapen som kan döda varelserna i maskhålet. Skådespelerskan Rosalind Chao fick för en gångs skull byta ut den mesiga alt småsura äkta fru-framtoningen mot hårda och kalla demonminer. Det blir ganska genast rätt så camp. Oklart om det beror på att Chao är en jätterolig komedienne, eller bara en väldigt dålig skådespelare. Hennes överspel som ond demon är hursomhelst väldigt njutbart.
Det här är också avsnittet där O’Brien äntligen inser att Quarks bror Rom är ett tekniskt geni (och dessutom gränslöst lojal mot O’Brien). Det är Rom som i rekordfart hjälper O’Brien med att uppfylla demonens önskningar, men också den som först genomskådar dess plan. Jag kan dock fortfarande reta mig på att Rom oftast spelas som vore han extremt imbecill. På sistone tycker jag att han har fått vara lite mer redig, men nu var vi tillbaka på lallande fåne-nivån igen.
Även om jag nu tycker att det här avsnittet är lite camp så är det också rätt så obehagligt. Allt i Keikos och Miles samliv blir otroligt jobbigt. Hur firar man sin födelsedag när man vet att ens fru är besatt av en ond ande? Hur avslappnad känner man sig när det är dags att gå och lägga sig om man delar säng med en mara? Ett videosamtal där Keiko borstar håret på dotter förvandlas till ett mordhot om man vet att det är en demon som har kontrollen över fruns kropp. Dessutom är Miles helt maktlös inför det som händer. Vad finns att göra när den onda anden sagt att det på sin höjd tar någon tiondels sekund för den att ge Keiko en hjärnblödning. Demonstrationen där demonen tvingar Keiko till att handlöst kasta sig ned från promenadens övre däck övertygade honom om att den menar allvar. Personligen tyckte jag ändå att hela intrigen blev lite sämre när det visade sig att den var en del av den bajoranska mytologin, och blandade in varelserna som bor i maskhålet, men så har jag också något slags fobi mot religiösa inslag i den här serien. Så det blev nästan en liten besvikelse när anden inte lyckades med sin plan att förinta maskhålsvarelserna.
Faktum är att jag till och med hade praktiskt nytta av läsningen i Stridens skönhet och sorg för att förstå allt som hände i …Nor the Battle to the Strong. I en av Englunds fotnoter fick jag nämligen reda på vad begreppet 
Situationen på Ajilon Prime blir mer desperat än någon kunnat förutse. Farragut, som skulle ha kommit till undsättning, skjuts ner och kolonisterna ansätts av attack efter attack från klingonerna. Jake konfronteras hela tiden med svårt skadade och döende patienter när han hoppar in och hjälper till att bära bårar på sjukhuset. En soldat går bort framför hans ögon: En annan visar sig ha skjutit sig själv i foten, skräckslagen inför tanken på att möta klingonerna i strid.
Även i en berättelse om krigets brutalitet finns det plats för lite Star Trek-gull på slutet. I övrigt får vi i det här avsnittet reda på att en graviditet bland ferengier ses som ett slags hyreskontrakt, och att Odo ibland skadar sig när han fortfarande får för sig att han har förmågan att förvandla sig till en kondor. Sedan kan jag tycka att det är lite synd att inte Andrew Kavovit fick en återkommande roll i serien. Han har ett slags härlig high school-filmkänsla i allt han gör i det här avsnittet. Ett obekymrat anslag mitt i krigets kaos. Ett lite piggt inslag i den här serien, tycker jag.
Kira har ju flyttat in hos familjen O’Brien i sin egenskap som surrogatmamma, hon bär ju på Keikos och Miles barn. Denna tresamhet (fyrsamhet om man räknar paret O’Briens tidigare barn Molly) fungerar ju sådär. Alltså, Keiko verkar vara överförtjust, men Miles och Nerys hamnar i gräl och bråk. Först mot slutet av avsnittet inser de att det inte beror på att de är ovänner. Snarare tvärtom. Bägge blir panikslagna över att det plötsligt börjar slå lite gnistor kring de två, det är bara Keiko som inte fattar något alls. När Nerys ska åka på semester, för att undvika den lite märkliga situation som uppstått, så tjatar Keiko för att Miles ska följa med och “ta hand om” Nerys.
Jag hade verkligen glömt bort Grilka. Ja, kanske till och med förträngt 
Trots att Worf gör några ambitiösa försök att uppvakta Grilka (av typen gå in på en bar och slänga bort folk från deras platser) , så blir han ganska snabbt briefad om att han inte har en chans. Så vanärat är både hans och hans hus rykte att det är en omöjlighet (vi minns ju att Worfs bror hellre ville dö än
Eller kanske snarare så här: Worf blir uppraggad av Dax på ett aggressivt sätt, just som han går runt och surar över att han inte får ligga med Grilka. Den här attraktionen har ju planterats tidigare, men jag hade nog ändå tänkt mig att Dax och Worf skulle fortsätta att flirta och ha sig ett bra tag framöver. , men inte då. Nu får vi bara se hur mycket såpa det blir över de här tvås framtida relation och romans. Så här avslutas i varje fall avsnittet:
Ytterligare ett snyggt Deep Space Nine-avsnitt. Gillar när det, som här, nästan blir lite kammarspel av det hela. Inte så mycket flaxande fram och tillbaka mellan olika kvadranter, utan fokus på ett störtat skepp och dramat som sker i och omkring det. Och de oanade och allvarliga konsekvenser som en serie felaktiga beslut kan få.
Den första saken jag la märke till i The Ship var att det var ovanligt mycket mångfald i besättningen när Sisko och hans gäng är ute och letar efter cormaline på en okänd planet. Till min glädje såg jag flera nya ansikten och aliens representerade både bland manskapet nere på planeten och i runabouten i omloppsbana ovanför. O’Brien verkar dessutom ha blivit otroligt mycket bästis med Muniz, en besättningsman som tydligen varit med i några avsnitt tidigare men aldrig fått vara fullt så här framträdande och tjenis med O’Brien. Dessvärre kommer varken de nya inslagen i besättningen eller den där relationen att överleva det här avsnittet, bokstavligt talat.
Problemen börjar med att ett Jem’Hadar-skepp störtar på planeten som man undersöker, följt av ett annat skepp från Jem’hadar som först skjuter ner runabouten och sedan attackerar Sisko och hans manskap på planeten. Det uppstår en belägringssituation där Federationsstyrkan gömmer sig inne i Jem’Hadar-skeppet, vars teknologi de inte förstår sig på, medan Jem’Hadar-styrkan beskjuter skeppet utifrån. Sisko och federationens mål är att använda skeppet för att komma underfund med Jem’Hadars teknologi, så därför vill man inte lämna ifrån sig det. Men snart inser Sisko att det är något annat som är lurt med situationen. Jem’Hadar tar liksom inte i med hårdhandskarna, utan skickar hela tiden över en Vorta för att förhandla. Det måste finnas något på skeppet som är extremt värdefullt för Jem’Hadar.
Medan förhandlingarna pågår får vi följa Muniz dödskamp. Han har blivit svårt skadad under överfallet, och det finns ingen hjälp att få. Muniz skada och borttynande är ovanligt utdraget här. Det känns nästan som ett kontrollerat utbrott av realism, mitt i den vanligtvis så slicka Star Trek-världen (en smula av samma grepp och ton har vi redan tidigare sett i 
Det är verkligen jättesvårt för mig att undvika spoilers om vad som händer framöver i de olika Star Trek-serierna. Till och med i de de där companionböckerna jag läser så avslöjar man här och där avgörande plot-twists. Som i vilken säsong Gowron dör, eller om en framtida relation mellan två Voyagerkaraktärer som tydligen kommer att resultera i ett bröllop. Det verkar inte som om de där böckerna är helt anpassade för oss som ser avsnitten för första gången, liksom.
Intrigen tar sitt avstamp i det som händer i slutet av förra säsongens avslutningsavsnitt. Där får ju Odo får en plötslig vision. I Grundarnas kollektiva medvetande har han snappat upp att det är något skumt med klingonernas ledare Gawron, och kommer till slutsatsen att han måste vara en förklädd grundare. Därför åker Sisko, O’Brien, Worf och Odo till klingonerna för att avslöja bedragaren. Till sin hjälp har man tung kosmetisk kirurgi (Bashir förvandlar alla till klingoner) samt små bollar vars strålning ska få Grundaren att tvingas släppa sin kurs.
Sen följer lite grundkurs i klingonbeteende för våra förklädda vänner, samt en hel massa blodvinsdrickande på ett stort Klingonevent. Men trots att våra tappra klingonimitatörer verkligen gör vad de kan för att vara trovärdiga i sina roller (dricker massor, slår ner alla som kommer i närheten), så går allt åt helvete precis när man ska sätta igång den där strålningsgrejen. Gawrons närmsta man Martok känner igen Sisko och avslöjar honom, men samtidigt borde det ha funnits tillräckligt mycket tid för Sisko att bara trycka på den där fjärrkontrollen och aktivera sändarna. I stället åker han och de andra in i finkan. Fast bara en stund. För sen kommer Martok på att han också tycker att Gawron är rätt skum och släpper de fyras gäng fria för att de ska ta kål på Gawron.
In alle är det här ett underhållande avsnitt, med maskeradoutfits som är svår att se sig mätt på. Men var det ändå inte lite tunt på intrigfronten? Ett endaste litet uppdrag, och en väldigt lång startsträcka innan det blev action? Jag hade rätt så kul på vägen, men det är ändå märkligt att mitt i alla dessa nogsamt utformade masker (Sisko var ju den som verkligen såg ut som en klingon, de andra såg mest lite tilltufsade ut) så är det ändå Gowrons/Robert O’Reillys glosögon som är mest fascinerande. En sån fantastisk och vansinnig look.