Jag vet inte. Det här avsnittet…det liksom bryter av en hel del mot den annars lite högtidliga hållningen som Deep Space Nine haft när det gäller Bajoransk religion och maskhålsrymdvarelserna. Så sent som i förra avsnittet så pysslades det en hel del med teckentydning och profetia-analyser för att försöka förstå hur man skulle hantera en komet som hotade att förstöra maskhålet. Efter att ha sett det här avsnittet undrar man varför inte Sisko helt enkelt bokade en tid hos de mystiska ljusvarelserna för att reda ut saker och ting direkt med dem istället för att försöka förstå en flera tusen år gammal profetia. För i det här avsnittet pågår det ju i det närmaste någon slags skytteltrafik till maskhålsvarelserna,, både Quark och stornagusen Zek är där och har möten och diskussioner och förhandlingar. Nästan som om de mystiska maskhålsvarelserna var någon man kunde åka och träffa så länge man passade de fasta mottagningstiderna, ungefär.
Ja, premisserna i det här avsnittet är faktiskt så pass weirda att jag funderar på om de inte hade passat bättre för den där parodiboken Warped som jag skrev om i somras. I huvudintrigen anländer nämligen en personlighetsförändrad stornagus till Deep Space 9. Alla gamla karaktärsdrag är som borta, istället har han förvandlats till en generös person, som håller på att skriva om den ferengiska bibeln Rules of Acquisition från en kapitalismens katekes till en moraliskt uppbygglig skrift om givmildhet. Quark, som agerar värd åt stornagusen Zek, försöker i det längsta intala sig att det hela är en del av någon form av bluff. Men genom en vision han får när han hittar stornagusens orb så inser han att det är varelserna i maskhålet som framkallat förändringen. Chockerade över ferengins ruttna karaktär gjorde de helt enkelt om honom. Återstår för Quark att åka till maskhålet och försöka rädda ferengiernas usla, giriga och pengatörstande samhällssystem. Och han lyckas. Genom att lova att aldrig mer kontakta maskhålsfolket. Inte världens mest avancerade förhandling, om jag får tycka till.
Först tänkte jag att det inte var särskilt gudomligt av varelserna i maskhålet att uppföra sig så här. Hjärntvätta stornagusen, och sedan förhandla med Quark om att ändra tillbaka honom igenl. Men sen funderade jag lite till, och kom fram till att det i och för sig var lite likt gudaberättelserna från antika Grekland och Romarriket. Är det den typen av gudar/aliens som finns i maskhålet så kan det bli ganska mycket action framöver. Väntar till exempel spänt på vem av rollfigurerna som egentligen är halvgud, och vem som kommer att få en ödesdiger giftpil i hälen. Ser fram emot en fortsättning på det här temat framöver (men håller kanske inte andan).
B-handlingen är inte heller direkt seriens starkaste. Den handlar om att doktor Bashir blir rätt så nervös över att han gått till final i en stor läkartävling. Från att från början bara ha varit smickrad över att ha blivit nominerad så lyckas folk omkring honom hissa upp förväntningarna så han till sist tror att han har en chans att vinna – trots att priset vanligtvis brukar delas ut efter lång och trogen tjänst. Fattade inte poängen med storyn förrän jag läste backstoryn. Intrigen har fått sin inspiration från när The Next Generations sista säsong blev nominerad till en Emmy för bästa dramaserie. Även där lyckades folk bygga upp förväntningar, trots att man innerst inne visste att man var chanslösa.
Som helhet: ett lite för tramsigt avsnitt för min smak. Det här avsnittet var för övrigt det första som skådespelaren Rene Auberjonois (Odo) regisserade. Och som en liten bonus fick vi se Bashir och O’Brien kasta pil för första gången.
Betyg: 5/10
Star Trek: Deep Space Nine. Säsong 3, avsnitt 16/26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 7 långfilmer och 348 tv-avsnitt.
Det råder lite allmän oro på Bajor. Även inom den religiösa världen. En av orsakerna att de bokstavstrogna bajoranerna börjat damma av sina undergångsprofetior är det nya fredsavtalet mellan Bajor och Cardassien , som rört upp starka känslor.. Det faktum att cardassiska forskare ska komma till Deep Space 9 för att försöka bygga en relästation för budskap genom maskhålet låter misstänkt likt en av Trakors profetior om några ormar som ska återvända till sitt gamla bo, tycker man. En profetia som man skulle kunna tolka som att hela maskhålet som används för transporter till gammakvadranten kan förstöras. Sisko avfärdar det hela, medan Kira fortfarande tvekar. Och det är också hon som till slut lyckas formulera en teori som gör tron på profetior lite mer rimlig (även om Sisko fortfarande försöker skjuta värdet av de gamla texterna ifrån sig i den här scenen):
Sisko väljer att fortsätta samarbetet med de cardassiska forskarna, vilket ger oss lite mer info om livet i deras värld. Det är nämligen inte frid och fröjd mellan de tre cardassiska forskarna som kommer på besök. En av dem kommer nämligen från den obsidianska orden och verkar mest vara där för att övervaka allt som händer. Ja, kanske till och med att sabotera lite när andan faller på.
Destiny bjuder på en komet, ett maskhål som håller på att kollapsa samt en rätt så bökig färd genom maskhålet med stora sten/is-bumlingar. Rätt så mycket action, trots allt. Och upplösningen lyckas både befästa och ifrågasätta profetiornas betydelse och vikt. För visst stämde Trakors profetior, men det var först efter att hela incidenten med kometen var avslutad som man kunde göra en korrekt tolkning och analys av de flera tusen år gamla skrifterna. Och det är väl det som är problemet. Profetiorna betyder någonting, men vad är svårt att veta. Och varje feltolkning av förutsägelserna om framtiden kan leda till en potentiell katastrof. Så frågan är förstås vad man ska göra med de där gamla skrifterna? Är de till hjälp eller snarare bara besvär? Sisko är i alla fall för allra första gången riktigt intresserad av vad som står i dem!
Men innan vi når så långt så är Heart of stone ett högst ordinärt avsnitt. Odo och Kira förföljer ett rebellskepp till en mystisk måne. Där springer de i tunnlar under jorden för att hitta skeppets pilot. Efter att de skilts åt för att leta var för sig blir Odo anropad av Kira, hon har fastnat i en sten. Eller, något som ser ut som en sten, men som är organiskt och sakta växer, och så småningom nästan omsluter henne. Odo försöker komma på något sätt att få Kira fri. Hon vill att han ska prata med henne. Ett desperat sätt att försöka glömma bort den där stenen som sakta håller på att omsluta hela hennes kropp. Det hela slutar ytterst dramatiskt när Odo till sist förklarar sin kärlek till Kira. Och hon säger att den är besvarad.
Det riktigt sorgliga är att Kiras ord inte har avsedd effekt på Odo. När hon säger att hon älskar honom, förstår han att något måste fel. Det svaret var så pass osannolikt att han inser att alltihopa var en bluff. Det är inte Kira han hängt med där i grottan, det är den kvinnliga überchangelingen från 
B-handlingen handlar, precis som i
Life Support är ett sånt här avsnitt, och mycket riktigt lyckas man slarva bort ett råmaterial som på pappret är extremt dramatiskt: Kiras pojkvän Vedek Bareil skadas under transporten från Bajor till Deep Space 9. Doktor Bashir dödförklarar först honom, men inser sedan att allt hopp inte är ute, och lyckas genom en metod som inbegriper en rad flummiga förklaringar (om än faktiskt godkända av en fackexpert) återuppliva honom igen. Den svage Bareil är en viktig spelare i pågående fredsförhandlingar mellan Bajor och Cardassien, och han prioriterar dem framför vila och hälsa. När Bashir upptäcker skadliga bieffekter av behandlingen väljer Bareil fortfarande att hellre ge sina sista dagar i livet åt förhandlingsarbetet än att sövas ner tills man hunnit kolla upp andra behandlingsmetoder.
B-handlingen lämnar också ett och annat att önska, framför allt som bihandling i ett avsnitt där producenterna och manusförfattarna tar livet av en rollfigur. Intrigen här handlar om Jake, som ska gå på dejt med en tjej. Hans ferengipolare Nog tvingar honom att göra om den till en dubbeldejt, och som tack för besväret totalsabbar Nog hela dejten genom att uppföra sig som en riktig mansgris. Helt i linje med hur Ferengier behandlar sina kvinnor, bland annat får vi reda på att kvinnorna i deras kultur både skär upp och tuggar maten åt sina män. Under Deep Space Nines gång har vi successivt sett hur ferengierna blivit allt mer nyanserat skildrade, men det här avsnittet är verkligen en återgång till hur det var förr. Ännu konstigare är att kapten Sisko försvarar Nog och skyller hans kassa stil på ferengikulturen. Som om inte Nog skulle vara tillräckligt assimilerad för att förstå hur man ska bete sig mot det motsatta könet.
Historien i Past tense använder sig av ett gammalt hederligt berättargreppet inom Star Trek. Det är på grund av krångel med transportören som Sisko, Dax och Bashir av misstag hamnar på Jorden år 2024. Ett rätt tufft samhälle. Att inte ha giltig legitimation på sig innebär att man genast kastas in i ett läger för lösdrivare, hemlösa och arbetslösa. Det ödet möter Dax och Bashir, medan Dax hittas av en miljonär inom tv-branschen som tar hand om henne och fixar allt hon behöver.
Sisko är så pass inläst på Jordens historia att han snabbt inser att de råkat hamna i San Francisco bara några dagar innan ett stort uppror bryter ut bland de internerade i lägret. En revolt som på sikt förändrar hela samhället, och leder till ett framtida samhälle präglat av humanism. Han inser också faran med att han och de andra på något sätt påverkar händelseförloppet. Det skulle kunna få allvarliga följder för framtiden på hela planeten. Så givetvis blir Bashir attackerad av någon idiot i lägret, och en man dör när han försöker gå emellan de två. Och mycket riktigt är det förstås Gabriel Bell, den person som utpekats som en hjälte under upploppet. Och i ett ögonblick har hela Jordens framtid förändrats. I framtidens 2300-tal så sitter Kira och O’Brien och inser att allt det som kallats för Federationen i deras tid på ett ögonblick har försvunnit. Inte ens en enda kommunikationssatellit kretsar kring Jorden.
Jag kan förstås lista en rad svagheter med Past tense. De klyschiga porträtten av de mer kriminella elementen i uteliggarghettot,och de löjliga tidsresorna som Kira och O’Brien gör till olika tidsåldrar på jakt efter sina kollegor. Men samtidigt märks det att det här avsnittet är gjort med genuint engagemang. Redan från början var tanken att göra något som relaterade till den stora mängden uteliggare som manusförfattarna och producenterna själva såg i Santa Monica och Los Angeles. Men ämnet kändes nog ännu mera aktuellt då det, medan man satt och filade på manus, dök upp ett förslag om att internera stadens hemlösa på ett område omgivet av höga stängsel dök upp i debatten.
Och det här är faktiskt väldigt bra. Ett slags helgjutet berättande som jag ofta saknat i de “moderna” Star Trek-produktionerna. Dubbelavsnittsbudgeten utnyttjas också till att använda ovanligt många statister och bygga upp slitna stadsmiljöer, en slags realism uppstår som också känns rätt ovanlig i en serie som så ofta utspelas i blanka futuristiska miljöer. Och, som jag sagt tidigare, för en gångs skull känns inte en tidsresa i serien bara som en ursäkt för att få dyka ned i utklädningslådan och kunna återanvända färdiga kulisser. Nej, här finns en mening, ett syfte och en tydlig vilja bakom avsnittet. Och jag skulle dessvärre inte vilja säga att den känns mindre aktuell idag än 1995. Tvärtom.
Bonusfakta: Intressant att det till och med finns ett rasifieringsperspektiv i det här avsnittet, det är den vita kvinnan som lotsas in i överklassens skydd, medan araben och den svarte mannen sätts bakom lås och bom. Det här är också första gången man pratar om “Starfleet’s temporal displacement policy”, ska bli kul att höra om vilka reglementen man egentligen har kring tidsresor inom Federationen.
Det är alltså dags för vad man väl nästan får kalla det årliga 
Annars är väl avsnittets egentliga höjdpunkt de scener där Kira läser lusen av Tom Riker. Först säger hon att han inte är en riktig terrorist, sedan att han bara vill anfalla cardassierna för att göra något som utmärker honom gentemot sin klon, Will Riker. Kira är tuff som fan mot Tom Riker, främt för att hon försöker få honom att förstå att en attack från Defiant kan hota hela fredsfördraget mellan Cardassien och Federationen. Men det slutar i det privata:
Den cardassiske militärbossen Gul Dukat fortsätter förresten att förbrylla. I det här avsnittet är han väldigt förstående, och köper genast storyn om att Rikers klon stulit Defiant. En mer naturlig Dukat-reaktion borde ju vara att tro att Federationen låtit Riker stjäla skeppet för att på det sättet stötta Maquis. Att han mitt i det spända säkerhetsläget sitter och tänker på sin sons födelsedagsfirande är om något ett bevis för att han håller på att tappa greppet. Däremot är Korinas frän den obsidianska ordens Korinas. Hon är listig, ondskefull och lite skräckinjagande.
Samtidigt i en parallellhandling så stöter en främmande alien på Kira. När hon avböjer hans inviter så ger han i uppdrag till Quark att skapa ett holoprogram där han kan ha sex med Kira. En storyline som nog inte skulle uppfattas som fullt lika tokrolig idag som man gjorde här, som till exempel scenen där Quark försöker smygplåta Kira med en holokamera. Det här är dessutom det andra avsnittet i rad där ett creep från en främmande planet bestämmer sig för att bli obsessed av Kiras fysiska attribut. Börjar kanske tycka lite synd om Nana Visitor. Här försöker hon skapa en tuff, kompetent och superbutch rollfigur, och det enda manusförfattarna vill är att få henne objektifierad, klä sig i lack i parallelluniversumet och hamna i säng med en religiös ledare.
Att både ladiesarna i det här avsnittet dras in i intriger kring kärlek och erotik är kanske ett sätt att försöka vinna över fler i målgruppen unga män till serien. Men det känns precis så krystat som det låter som. Dax lovestory känns dessutom mer som en tonårsfling än den verkligt stora, fantastiska passionen. Och Kira-storylinen (som egentligen är rätt otäck) tramsas bort till förmån för ett moneyshot på slutet (Kiras kropp – dock gjord med en bodydouble – med Quarks huvud på).
I boken Star Trek Deep Space Nine Companion så verkar det här vara avsnittet som alla mest skäms över och inte vill snacka om. Tycker ändå att själva grundidén med en 
Sisko vill börja utnyttja de utrymmen ombord på basen som användes för de straffarbetesliknande arbetetsuppgifterna där man hanterade det som man brutit i de bajoranska gruvorna. En symboliskt viktig ommöblering, alltså. När Jake och O’Brien försöker rensa bort gamla cardassiska datorprogram från en av terminalerna där så i råkar man också utlösa ett dolt säkerhetssystem. Ett förinspelat videomeddelande med basens förre cardassiske befäl Gul Dukat dyker upp på skärmarna, I det uppmanar han arbetarna i gruvavdelningen att avbryta sin revolt, annars kommer de att bestraffas. Samtidigt låses alla dörrar till lokalerna.
Som ett led i det här säkerhetssystemet har datorn också låst in alla våra olika rollfigurer på olika platser på rymdstationen, varpå intrigen utvecklas till tre parallella kammarspel. Ett är på rymdbasens brygga där bland annat Kira, Dax, Bashir och så småningom Garak försöker hitta nya sätt att lösa det här problemet på. Samtidigt är Odo och Quark är instänga på Odos kontor, medan Sisko och de andra försöker ta sig fram på egen hand genom stationen. Till sist transporterar självaste Gul Dukat sig ombord, men han vill inte hjälpa till att lösa problemen (han har den viktiga säkerhetskoden som skulle kunna stänga av hela processen)utan att först få något tillbaka. Han väljer den här pressade situationen för att försöka förhandla till sig en fast cardassisk militär närvaro ombord på Deep Space 9 i en förhandling med Kira. Hon vägrar.
Jag tycker att det här avsnittet är upplagt på ett ganska raffinerat sätt. Att varje åtgärd leder till att man är ännu djupare i trubbel är ganska kul i en serie där alla alltid verkar fatta optimala beslut. Sen finns det flera minnsvärda scener och situationer här. En favorit är scenen där Gul Dukat ska transportera sig över till sitt skepp från stationen, och cardassiernas dator tolkar det som ett flyktförsök, med hård åtgärd som svar. Det var en twist som fick mig att sitta och flina i tv-soffan, såklart att säkerhetssystemet har ytterligare ett säkerhetssystem som övervakar det första. Vi får också reda på ytterligare detaljer kring 
Svaren kommer i form av en rymdbebis som Quark hittar i ett vrak han köpt. Eller, babystadiet är faktiskt ganska snabbt passerat, det här ären broilerbebis som växer extremt snabbt och som dessutom verkar ha en mängd information förprogrammerad i hjärnan. Inte särskilt mysig info, dock. Utan mer så här: “Döda alla utom Grundarna”. “Alla andra raser jag möter är lägre stående än jag själv – förutom Grundarna”. “Vem ska jag få döda idag – tycker grundarna?”. Jem’Hadar är helt enkelt genetiskt framavlade soldater, dessutom beroende av ett särskilt enzym. Grundarna har helt enkelt sett till att göra sina elitsoldater helt nerknarkade. Abstinenst är ett enkelt sätt att styra dem på.
Federationen är förstås intresserade av det här, och vill nu detaljstudera babyn, som vid det här laget vuxit till sig och är en ung man. Men då griper Odo in. De två har utvecklat en mycket speciell relation. Eftersom Odo är en changeling, precis som grundarna, är han den ende som Jem’Hadar-ynglingen lyssnar på. Odo, å sin sida, är ju alltid en försvarare av främmande livsformer, och vill inte att Jem’Hadar-ynglingen ska behöva växa upp i ett laboratorium, som han själv gjort. Men han vill nog också visa för andra, och sig själv, att han inte är som de andra changelings, och tar därför sig an den namnlöse ynglingen och försöker undervisa honom i det fria valets innebörd och möjligheter. Han talar dessvärre för döva öron. Den unge stridslystne mannen varken vill eller kan släppa sin förprogrammerade linje.
Jag gillar inte rymdbebisar. Även om den här hinner utveckla lite mer personlighet än Trois snabbväxande alienbaby i 
Trots allt som händer i det här avsnittet gillar jag nog ändå allra mest den lilla glimt av Odos inredningsstil som vi får i det här avsnittet. Odo har skaffat ett eget rum, slutat använda sin spann när han regenererar och verkar ha fått massor av inspiration från Grundarna i sättet han kan använda sin förvandlingsförmåga på. Men framför allt så är det andra gången den här säsongen som man pratar om inredning på Deep Space 9. Ser vi en ny trend? Håller folk på att boa in sig på stationen, och i serien? Ser fram emot mer sånt här.