Och så var vi tillbaka i Spegeluniversumet. Igen. Och det är dessvärre inte till någon fördel för Deep Space Nine att jag just har sett Star Trek: Discoverys intelligenta hantering av samma koncept. Through the looking glass känns väldigt primitivt och klumpigt utfört i jämförelse.
Avsnittet börjar med att Spegeluniversumversionen av O’Brien kidnappar Sisko, och för honom till sin parallella verklighet genom en vanlig transportör som han ändrat inställningarna på. Tanken är att Sisko ska ersätta sin dubbelgångare i spegeluniversumet – och på det sättet rädda den rebellrörelse som tappert, men föga framgångsrikt, har startat ett uppror mot det klingon-cardassiska imperiet.
Här blir det då lite extra spegeluniversumsförvirrat för mig. Det här är ju inte alls den parallellvärld jag nyss sett i Discovery. Jag får gå tillbaka till blogginlägget för Crossover och läsa på om hur Deep Space Nine har behandlat ämnet för att förstå bakgrunden till det som händer. I den här serien är spegeluniversumet helt förändrad efter Kirks besök i den här dimensionen, i originalserien. Där och då lyckades han göra spegel-Spock till pacifist, vilket till sist ledde till att det grymma Terranska imperiet gick under – bara för att ersättas med en allians mellan klingoner och cardassier. Och vips hade Jordens befolkning förslavats.
En liten rebellrörelse finns, dock. Ledd av Spegel-Sisko. Men när han dör i strid verkar den lilla skärvan av motstånd ha tappat riktning. Därav Spegel-O’Briens desperata kidnappning. Det som får “vår” Sisko att gå med på att spela sin egen spegelversion är att hans avlidna fru lever i Spegel-universumet. Hon arbetar för den nya fiendealliansen, och en del av Siskos uppdrag här i spegelvärlden är att övertala henne att byta sida.
Här finns ju en enorm potential för drama. Sisko ska återse sin döda fru, hon som han sörjt och saknat under så lång tid. Helt smärtfritt är tyvärr inte återseendet. I det här universumet hatar hon honom – spegel-Sisko är givetvis ett svin. Men det här drömläget tappar serieskaparna helt bort. Det här lyfter inte alls, snarare skulle jag vilja beskriva hela avsnittet som träigt. Avery Brooks (Sisko) ,går genom avsnittet som något av en sömngångare. Betydligt bättre är Felecia M Bell, som spelar hans fru, Jennifer. Det känns som om de är med i två olika tv-serier.
Sen är det ju det här med den nästan parodiska kåtheten som finns i Deep Space Nines spegeluniversum. Det verkar finnas en hel del uppdämd kättja hos manusförfattarna. Och allt ska tydligen ut i det här avsnittet, för här ska Sisko hångla med både Dax och Kira – utöver att försöka vara romantisk med sin fru. Spegel-Kira struttar på nytt runt i ett tajt fodral. En rymd-dominatrix med bisexuella böjelser, något som jag känner igen från Georgiou i sista avsnittet av Discovery. Det är något ruttet med att seriens kvinnor först får vara sexuellt utlevande först när de är onda spegelversioner av sig själva, och att den ondskan då på något vis leder till bisexualitet.
Trots det är det den överspelande Nana Visitor,och hennes spegel-Kira som stjäl det här avsnittet. Hon har ju också en lite roligare roll än de andra, det är något med att få lov att säga repliker om hur slumpartade avrättningar kan användas som ett medel för att göra arbetare pigga och motiverade som förstås öppnar upp för en lite…friare rolltolkning.
Att Sisko sedan löser alla problem genom att en befälskod är samma siffer- och bokstavskombination i spegeluniversumet som i hans hemmauniversum är förstås urbota dumt (ett grepp som ju faktiskt också används i Discovery – en tribut?). Men en passande halvdan avslutning på ett rätt mediokert avsnitt.
Betyg: 5/10.
Star Trek: Deep Space Nine: Säsong 3, avsnitt 19/26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 7 långfilmer och 371 tv-avsnitt.
Kul att Tuvok från Voyager är med, men skandal att han inte har getskägg, det ska man ju ha i spegelvärlden! Tänker lite på skillnaden mellan när Worf hamnar i en parallell värld där han är gift med kurator Troy. Han tycker det hela är väldigt besvärande och jobbigt men sen på sluten så blir det en lite kyss. När Sisko däremot märker att spegel-Dax är hans älskarinna så verkar han inte riktigt ha något problem med det. Efter ett lamt försök till avvärjning (“vi har mycket att planera”) så tycks han inte direkt lida av att behöva ligga med henne. Speglar kanske skillnaden serierna emellan, den högfärdiga moralen i TNG saknas i DS9. Klart man ligger med sin attraktiva kollega man har ett professionellt förhållande till då tillfälle dyker upp i ett parallellt universum liksom.
Jag som tänkte…liksom…att de kanske inte låg? Men inser nu att jag förstås var naiv och godtrogen. För det är ju det här krångliga med att Sisko kände Dax som man. Det har i alla fall tidigare lagt viss hämsko på hånglandet. Men kanske inte nu. Var det här i själva verket ett queert avsnitt???
Javisst, dels bisexuella Kira och så Dax, vars karaktär i sig är könsöverskridande. Sisko ligger med sin gamle mentor han fortfarande, i Jadzias form, brukar benämna “old man”. Det är ganska queert ändå.
What happens in the mirror universe, stays in the mirror universe.