Åh, äntligen ett nytt Trillavsnitt! Ett sånt som tar upp och fördjupar det märkliga samspelet mellan triller och symbionter (symbionterna är den där masken som ligger i trillernas mage). Symbionterna blir ju mycket äldre än trillerna, så varje symbiont avverkar ett gäng triller som värdkroppar under sin livstid, vilket betyder att trillerna i sin tur byggt upp ett urvalssystem för att välja ut vilka av dem som är mest lämpade att ha en symbiont i magen.
Sist vi närmade oss den här problematiken var väl i avsnittet Invasive procedures, där en bitter trill som misslyckats i uttagningen försäkte stjäla Dax, symbionten som ligger i DS9-rollfiguren Jadzias mage. I Playing God får vi istället följa just en del av den där urvalsprocessen för symbiont-prospects. Arjin, en rätt stel och nervös praktikant anländer till Deep Space 9 för att göra praktik hos Jadzia. Skälet till hans oro är Dax rykte som en ökänt hård handledare, han har tydligen skickat hem 57 praktikanter under sin karriär. Därför litar Arjin inte riktigt på Jadzia, som har en mer frejdig och vänlig framtoning. Han väntar bara på att det ska visa sig vara ett test av något slag, medan hon förgäves försäker förklara att hon är Jadzia, en egen person – inte bara en värdkropp åt Dax.
Egentligen är det här det första avsnittet som ger en ordentlig fördjupning av Jadzia. Vi får se henne förlusta sig med både klingoner och ferengier, och i en uppmärksammad scen också hennes intresse för privata fribrottningslektioner med en vältränad instruktör (uppmärksamheten handlade väl lite om att skådisen bara hade på sig en handduk här). Överhuvudtaget verkar hon ha en rätt så lättsam inställning till förhållandet mellan arbete och fritid, något som inte är så vanligt bland arbetsnarkomanerna inom federationen. Här får vi också för första gången reda på att även hon en gång i tiden var praktikant hos Dax – och att hon blev hemskickad. Men genom målinriktat arbete blev hon till sist trillen som fick bli Dax nya värdkropp. Men den där traumatiska upplevelsen göra att hon in i det längsta försöker undvika att dissa Arjins stela attitiyd. En omsorg som snarare försämrar än förbättrar hans chanser, om han inte får veta vad han gör fel, hur ska han då kunna ändra stil?
Den här intrigen varvas med en ganska slarvigt hanterad historia där det som först verkar vara lite klet som fastnat på en skyttel visar sig vara ett nytt och expanderande universum. Första reaktionen ombord på Deep Space 9 är att bara förstöra den dör klumpen med protoplasma, men så inser man att det kanske finns intelligent liv där inne någonstans. Upplösningen, där man dumpar det hela på andra sidan maskhålet förstår jag inte riktigt. Kommer inte det nya universumet att sabba en massa där också, när det tränger undan det existerande stjärnsystemet?
Ett helt okej avsnitt, tycker jag. Intressant att äntligen få se rollfiguren Jadzia bli lite fördjupad. Hon har verkligen hamnat i skuggan av sin symbiont, det känns som om Dax och hans förflutna fått lite väl mycket uppmärksamhet hittills i serien. Sen är väl själva praktikanthistorien mest en förevändning för att få göra det. Storyn om det expanderande universumet hade kunnat bli så mycket mer om man vågat sig på att bli lite mer filosofiska. Är kanske vi själva en klump plasma i någon annans universum? Det hade kunnat bli en intressant uppföljning av det här längre fram i tråden, men det hyser jag inte så mycket hopp om. Just nu verkar hela Star Trek-universumet mest bestå av den typen av tappade trådar. Som vad som egentligen hände med råttinvasionen ombord på Deep Space 9 under den kommande parningsperioden. Jag kräver ett svar kring detta!
Betyg: 8/10.
Star Trek: Deep Space Nine. Säsong 2, avsnitt 17/26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 6 långfilmer och 308 tv-avsnitt.
Den här veckan är det Odo och Dax som får chansen att åka ut och upptäcka galaxen i Deep Space Nine! Och om förra avsnittet av serien kretsade kring en civilisation vars ledare försökt gömma den från Federationen, så hittar man den här veckan en stad som egentligen inte finns. Känslan av att manusteamet är på flykt från det trista livet på rymdstationen gör sig fortfarande påmind hos mig som tittare, även om två av manuset tre storylines (ovanligt många för att vara Deep Space Nine, man brukar nöja sig med max två) faktiskt utspelas på stationen.
Till exempel får Kira besök av sin gamla flirt, den religiöse ledaren Vedek Bareil. Men det blir inte bara mys, ganska snart inser Kira att Bareils besök är iscensatt av hennes antagonist Quark, för att avleda hennes uppmärksamhet från en av hans skumraskaffärer. Kira verkar dock inte allt för upprörd över att avbryta romantiken för att ge Quark en näsbränna, vilket i sig kanske är lite oroväckande. Den där tjejen kan aldrig sluta att tänka på jobbet! (himlar med ögonen).
Men huvudintrigen är alltså den där Dax och Odo ska undersöka ett ovanligt partikelfält, och lite överraskande upptäcker en Yaderansk koloni. Den lilla staden verkar idyllisk och rar, men på sistone har folk börjat försvinna spårlöst därifrån. Det tar cirka fem minuter av efterforskningar innan Odo och Dax har svaret på gåtan: Hela staden och alla dess invånare är ett hologram. Det visar sig att den döende byäldsten Rurigan står bakom det hela. Efter att hans hemvärld tagits över av Dominion-väldet så flydde han därifrån. Genom sitt hologram kunde han skapa en avbild och en framtid för den värld han levt i tidigare. Exakt vad Dominionväldet är för något har vi fortfarande ingen aning om, och Dax och Odo ställer inte heller några följdfrågor i ämnet.
Det slutar alltså på ett nästan ruskigt gulligt sätt. Hologramfolket får fortsätta att leva. Kira får både sätta dit skurkar och ligga. Och Jake Sisko får själv bestämma över sitt liv. Ganska… menlöst, alltså. Och det här märkliga ska vi inte heller glömma: att Odo ska bonda med en liten flicka i det här avsnittet, bara sex dagar efter att avsnittet sändes ut där Data gjorde 
Det som från början verkar vara jungfuligt och idylliskt visar sig så småningom också ha mörkare sidor. Gruppens ledare, Alixus, delar ut hårda bestraffningar mot dem som bryter mot det lilla samhällets regler. Hon försöker ganska snart också bearbeta Sisko och O’Brien för att de ska bli en del av det nya samhället. Hon växlar mellan piska och morot – när Sisko inte uppskattar att hon skickar en ung kvinnlig kolonist till honom på nattligt besök så tar hon till bestraffningar istället. När Sisko vägrar att ge vika (Alixus vill till exempel inte att han ska ha på sig sin uniform i lägret) så trappas läget snabbt upp. I avsnittets mest dramatiska scener stängs Sisko in i en metalllåda under den brännheta solen. När han, uttorkad och svimfärdig, sedan ges möjligheten att inordna sig i ledet, så väljer han hellre att återvända in i den där lådan. En fabulöst överspelad scen från Avery Brooks sida, men en där hans rätt så fyrkantiga spelstil för en gångs skull fungerar.
Givetvis visar det sig att hela skeppsbrottet, hela kolonin det hela är ett nogsamt uttänkt bedrägeri. Alixus, nybyggarnas ledare, har själv installerat den störsändare som förhindrar elektronik och datorer från att fungera. Hennes dröm var att starta ett nytt slags samhälle, rensat och rent från alla moderna bekvämligheter och teknik skulle man leva sannare. Men den verkliga twisten kommer alldeles i slutet av avsnittet. Trots att Alixus avslöjats som en bedragare och förs bort för att avtjäna sitt straff så stannar hennes lärjungar kvar på planeten hon valt ut åt dem. Kanske ett resultat av Stockholmssyndromet kombinerat med en högeffektiv gröna vågen-hjärntvätt.
När O’Brien kommer hem till rymdstationen efter några dagars resa är allt lite…märkligt. Liksom annorlunda, och på ett dåligt sätt. Hans fru och barn är stela och avståndstagande. På jobbet verkar beslut fattas över hans huvud – ja, till sist mister han till och med säkerhetsnivån som ger honom tillgång till hemliga dokument och loggar. På något sätt verkar alla ombord ha blivit hjärntvättade, ungefär som de kontrolleras av någon främmande makt. Ja, till sist vågar han inte ens mäta midddagen som hans fru lagat, eftersom han är rädd för att bli förgiftad. O’Brien anar att det har med en kommande fredskonferens att göra, och snor ett skepp för att kunna varna delegaterna från Parada om sina misstankar om ett kommande sabotage.
Jag känner mig nästan lite korkad, för jag gick på alla de fintar som manusförfattaren Paul Robert Coyle skrivit in i manuset. Efter att ha sett så pass många rätt snälla Star Trek-avsnitt så förväntar jag mig visst inte längre att de ska överraska mig på slutet. Eller så är jag, som sagt, korkad. Och lättlurad. Tycker att det här var snyggt och elegant genomfört. Man klarade av hela avsnittet utan att överdriva eller trampa fel. Och som en vardagsparanoiker kändes det här som ett manus som jag verkligen kunde identifiera mig med.
Bashir och O’Brien fortsätter sin motvilliga bromance i Armageddon Game. Den här gången är det ganska öppenhjärtiga samtal mellan dem om kärlek och förhållanden. Ja, så pass djuplodande att jag kom på mig själv med att tänka på avsnittet som en bottle episode – trots att den utspelas på olika platser och har två olika sorters alien-of-the-week. Bashir och O’Brien reser den här gången tillsammans till en rymdstation där man ska hjälpa regeringarna från T’Lani III och Kellerun att förinta sina kemiska massutplåningsvapen, så kallade Harvesters.
De två raserna har fajtats i flera århundraden, men har nu enats om fred – trots sina diametralt motsatta frisyrideal. Men just när det sista massförstörelsevapnet ska neutraliseras så kommer beväpnade Kellerunska män in i labbet och börjar skjuta ner forskarna som arbetat med projektet. Har hela fredsprocessen varit en plan för att Kellerunerna ska kunna behålla sina vapen, eller är det något annat fuffens på gång? Och även om O’Brien och Bashir lyckas fly, vad innebär den där droppen som landade på O’Briens arm? Är han nu smittad med Harvesterviruset? Så många frågor, och för en gångs skull vill jag inte spoila allt som händer.
Låt mig bara säga att det här är riktigt piggt skrivet av Morgan Gendel, han som bland annat låg bakom det hyllade TNG-avsnittet 
31 avsnitt in i Deep Space Nine och shapeshiftern Odo är i mångt och mycket 
Men det visar sig att relationen mellan Odo och Mora inte är helt avslappnad. Kanske för att Mora bär sig åt som en skitjobbig förälder, en sån som kommer med störiga och pinsamma kommentarer om hur man var när man var liten, och hela tiden hittar känsliga saker att anmärka på. Som när Mora först möter Odo på stationen och genast kommenterar det lite klumpiga utseendet på Odos öron. Rude! Eller när han gång efter annan pratar över Odos huvud med de andra på rymdstationen, som om Odo fortfarande vore ett vetenskapligt studieobjekt och inte en person..
Sen blir det skaka-kameran-tajm, en jordbävning på den där planeten gör att gas pyser ut ur jorden och alla utom Odo blir medvetslösa. Fast….efter ett tag visar det sig att även han blivit påverkad av den, och att Odo förvandlas till ett aggressivt monster när han ligger och tar igen sig (han regenererar på något sätt sig själv var sextonde timme i en spann). Det hela blir till ett slags materialiserade mardrömmar, dör Odos undermedvetna går bärsärk på rymdstationen (scenerna när Odos ansikte liksom börjar rinna är en ganska bra gestaltning av hur det känns att bråka med föräldrar). Doktor Mora inser efter ett tag att det är han som triggar reaktionen hos den sovande Odo och får vara lockbete när man ska försöka fånga in blobmonstret. Till sist lyckas Mora rensa ut resterna av gasen från Odos kropp, och de två bestämmer sig lite för att börja om på ny kula.
Nej, det här var ju inte en särskilt inspirerad tillställning. Snarare ett dussinavsnitt enligt en redan känd formula i Star Trek-sammanhang: Mystisk främling/alien anländer till rymdstationen med skumraskaffärer i sikte, blir påkommen av säkerhetschefen Odo. Komplikationer uppstår men till sist skipar Odo ordning, reda och rättvisa. Veckans alien, men med en kriminell twist, ungefär.
Mazur kommer nämligen över en liten spelautomat som verkar ge honom obegränsad tur. Alltså replikerar han den lilla leksaken och öppnar en egen spelhåla ombord på rymdstationen. Men något verkar inträffa när alla de där tur/otur-automaterna finns på en och samma plats. Personer på hela stationen – oavsett om de spelar eller ej – förföljs antingen av tur eller otur. Men inte för alltid, någon gång verkar det alltid vända. Det hela slutar i en rätt trist intrigvändning där Quark och Mazur konkurrerar om kunderna på promenaden. Gäsp.
Nej, det här avsnittets stora bidraget till Deep Space Nine-serien verkar främst vara att O’Brien tar av sig tröjan i en scen. Utan att vara supervältränad. Kanske ska vi se det som en hommage till kapten Kirks alla tröjlösa scener? Okej då, jag kanske vinklade det där lite orättvist. Tydligen var det Bashirs tajta träningsoutfit som var det här avsnittets mest omtyckta ingrediens.
Ett avsnitt i en helt annan klass än sist jag skrev om Deep Space Nine. Sanctuary är rikt med detaljer (jag fick till exempel googla vad 
Inflödet av flyktingar på Deep Space Nine går inte helt smärtfritt. Eftersom skreeanerna varken har pengar eller någon egentlig uppgift på rymdstationen så driver de mest omkring. Odo oroar sig därför över en eventuell ökad kriminalitet, medan Quark går runt och påpekar att skreeanerna fäller hudflagor över hela stationen. Samröret med skreeanerna underlättas inte av att deras kultur är ett utstuderat matriarkat – de har därför extremt svårt att ta rymdstationens manliga befäl på allvar.
Note to self. Om du blir uppraggad av mystisk okänd kvinna med generös urringning och rolig frisyr mitt i natten på Promenaden på Deep Space Nine, var lite misstänksam. Börja inte genast le lystet med ansiktet förvridet i värsta förförarvarggrinet. Framför allt inte om du för befäl över rymdstationen och skulle kunna bli utsatt för utpressning, kidnappning eller andra typer av bestämda påtryckningar från främmande makt. Om den där heta donnan dessutom inte kan berätta något om vem hon är, var hon kommit ifrån och vart hon är på väg, vrid upp den där misstänksamhetknappen ytterligare några snäpp. Om hon till på köpet har för vana att med jämna mellanrum försvinna spårlöst – ibland mitt framför ögonen på dig – ja, då ska du nog ta dig ur den där flirten så snabbt som möjligt. Annars kan det gå som för kapten Sisko i Second Sight. 
Ska man bli orolig när Deep Space Nine börjar bygga hela avsnitt på tillbakablickar och flashbacks redan i andra säsongen? Det brukar väl ofta annars vara något man tar till när man inte kan hitta på några nya storylines? Eller är det snarare så att manusförfattarna till Deep Space Nine varit lite väl snåla med backstories för våra huvudpersoner, och att det kanske borde satsas mer på flashbacks för att få en fördjupning och insikt i hur livet tedde sig på rymdstationen under cardassiernas styre?
Ja, Necessary Evil triggade igång bägge de där tankarna samtidigt.Här får vi nämligen reda på vilken relation Odo och Kira hade till varandra under Cardassiernas ockupation av Bajor. Genom Odos flashbacks får vi se hur han får i uppdrag av den cardassiske befälhavaren Gul Dukat att utreda ett mord som begåtts ombord på rymdstationen. En av de huvudmisstänkta är Kira, och Odo mer eller mindre räddar henne från att hamna i cardassiernas klor. Men mot slutet av avsnittet får han till sist, flera år senare, reda på hennes verkliga roll i mordet. Eller ska man kanske kalla det för vad det egentligen var. En ren avrättning, genomförd av de bajoranska rebellerna.
Nej, det är som en utbyggd bakgrundshistoria som Necessary Evil fungerar bäst. Här får vi till exempel en insikt i Odos stenhårda inställning till etik och moral, något som han ser som en ledtråd till sitt okända ursprung. Däremot är jag inte helt säker på att det här avsnittet förklarar den spända relationen mellan Odo och Kira i första säsongen. Jag minns det som att hon var kritisk till Odos position som säkerhetsansvarig, eftersom han tidigare arbetat med Cardassierna. Inte riktigt så man brukar behandla någon som räddat en från fängelse. Eller ska man se det som att hon överdriver sin reaktion för att han inte ska förstå att hon var skyldig till mordet då, för länge sen. Och på tal om brott och straff…det här är ett av Quarks mer misslyckade avsnitt. Han är på nytt ett samvetslöst svin, men den här gången håller han nästan på att stryka med i någon form av instant karma-bestraffning.