VOY: The Disease. Det där Kim ligger med en alien.

Äntligen lite sexytime i Voyager igen! Och som så ofta tidigare är det Harry Kim som hamnar i en lite speciell relation (jag minns till exempel med glädje när han blev kidnappad av ett gäng kvinnor som skulle suga ur all livskraft ur honom). Den här gången finner Harry kärleken när Voyager teamar upp med ett Varro-skepp. Tanken är att Voyagers besättning ska hjälpa dem att få igång sina warpmotorer – men Varro-folket är hela tiden ytterst misstänksamma och ibland till och med fientligt inställda till hjälparna. De har haft en hel del dåliga erfarenheter i deltakvadranten, och utvecklat en närmast främlingsfientlig attityd. Men Janeway ger sig inte, mest för att hon är extremt sällskapssjuk, verkar det som. Och så vill hon ju så gärna ha några allierade i Deltakvadranten. Men allra mest verkar det nog som att hon ser Varro-skeppet som ett slags förebild. Kanske måste även Voyager bli ett generationsskepp på vägen mot Jorden.

Harry Kim är också sällskapssjuk. Så pass mycket att han smiter iväg på arbetstid för att ligga med Tal, en kvinna ur Varro-besättningen. Det visar sig att den typen av aktiviteter strider mot reglementet – oavsett om den utförs på arbetstid eller fritid. Man ska tydligen fråga sin kapten först, och helst läkaren med, innan man har sexuellt umgänge med aliens. Kims lilla romans går nämligen inte att dölja i längden. Hans kropp reagerar på de intima lekarna med Tal genom att huden blir självlysande. När orsaken till de här besvären når kapten Janeway så väntar förstås en utskällning.

JANEWAY: I expected more from you. 

KIM: I’m sorry. I don’t know what I was thinking. 

JANEWAY: Don’t you? I’ve seen Tal. She’s an impressive young woman, beautiful. But that’s no excuse to ignore your obligations as a Starfleet officer. 

KIM: Yes, ma’am. 

JANEWAY: There’s a reason you took a semester of interspecies protocol at the Academy. There’s also a reason why the Handbook on Personal Relationships is three centimetres thick. 

KIM: All Starfleet personnel must obtain authorisation from their C.O. as well as clearance from their Medical Officer before initiating an intimate relationship with an alien species. 

JANEWAY: Bravo. Unfortunately, your recitation comes a little late.

Janeway är mer än lovligt sur på Kim för det han gjort, så pass ilsken att Chakotay till och med ifrågasätter hennes beteende. Kim å andra sidan får reda på att hans hudförändringar (som försvinner ganska snabbt) kallas för Olan’vora – det delade hjärtat. En rent fysisk reaktion på att han haft sex med Tal. Tydligen så skapar sex och kärlek rent kroppsliga förändringar hos Varrofolket – och Kim med. Tillbringar man riktigt mycket tid tillsammans så kan en det delade hjärtat till och med brista när man skiljs åt – och innebära livsfara för Tal.

Förutom denna fysiska manifestation av kärleken så berör Tal och Kim faktiskt också rena praktikaliteter kring alien-sex i det här avsnittet. Hur man ligger med varandra när man är från olika planeter är annars ett ämne som man brukar undvika i den här serien.

TAL: So you liked what happened?

KIM: Yeah, a lot. 

TAL: Enough to try it again? 

KIM: Absolutely. I’ve got to be honest, I wasn’t expecting something so different. 

TAL: Neither was I. Our species look so similar. Well, at least on the surface. 

KIM: I would’ve never guessed when it came down to the basics. Well, let’s just say the birds and bees would be very confused. 

TAL: The birds and bees?

Men The Disease handlar inte bara om blommor och bin. Varro-folkets farkost är ett så kallat generationsskepp, det har alltså färdats genom galaxen under flera generationer – 400 år för att vara exakt. Man har varit ute för att upptäcka, och i takt med att tiden har gått så har man byggt ut det – så att det nu består av en rad mindre skepp. Men nu har en del på skeppet tröttnat och tycker att det är dags att stanna någonstans. Att befälen på skeppet bara ser risker och faror överallt, och därför undviker kontakt med alla andra befolkade planeter som kommer i deras väg. En av dem som är med i denna underjordiska rörelse är Tal. Och hennes metoder för att uppnå sina mål är minst sagt okonventionella. Hon har skapat ett slags syntetiska parasiter som äter upp den metall som håller samman generationsskeppet. Hennes tanke är att ramen ska brista och att personerna på varje mindre skepp själva ska få bestämma vart man ska färdas.

Janeway riskerar sitt eget skepp när Varro-farkosten rämnar, för att minska risken för omkomna där. Det var modigt, men riskabelt. Hon tvingas också att acceptera att Harry Kim inte längre är den oprövade besättningsman som hon rekryterade till Voyager för fem år sedan. Och att hon nog måste sluta behandla honom som ett barn. När hon vill att Kim ska ta medicin för att botas från den Olan’vora-relaterade olyckliga kärleken som han lider av så säger Kim för en gångs skull emot:

KIM: Good. I have served on this ship for five years and said, yes, ma’am to every one of your orders. But not this time. 

JANEWAY: You’re willing to risk your rank, your career, over this? 

KIM: Have you ever been in love, Captain? 

JANEWAY: Your point? 

KIM: Did your skin ever flush when you were near another person? Did your stomach ever feel like someone hollowed it out with a knife when you were apart? Did your throat ever swell when you realised it was over? Seven of Nine, Seven of Nine told me love’s like a disease. Well, maybe it is. Pheromones, endorphins, chemicals in our blood, changing our responses, physical discomfort, but any way you look at it, it’s still love. 

JANEWAY: For the sake of argument, let’s say you’re right. Your feelings for Tal are no different than mine for what, the man I was engaged to marry? Well, I lost him and you’re going to lose Tal. You know that. What the Doctor is offering you is a way to ease the pain. 

KIM: That man you were going to marry. If you could have just taken a hypospray to make yourself stop loving him, so that it didn’t hurt so much when you were away from him, would you have done that? 

Jag tyckte mycket om det här avsnittet. Tyckte det var skönt att Harry Kim fick ligga lite, och samtidigt göra uppror mot Janeway – som lite gått över gränsen i mammigt beteende gentemot både Kim och Seven of Nine på sistone. För Kim fortsätter ju faktiskt att träffa Tal, trots Janeways utryckliga order om motsatsen. Att han revolterade här var nästan en lättnad. Det tog bort en del av den töntstämpel han haft tidigare under serien. Tyckte att Kims uppror också hängde hyfsat väl samman med B-handlingen om de syntetiska termiterna – även Tal gör uppror mot sin kapten. Om än med lite större konsekvenser.

En ny twist på “veckans alien”, karaktärsutveckling för Kim och ett slut som för en gångs skull inte går ut på att Janeway är en supermorsa – även hon har sina svagheter. Det här kändes piggt och oväntat. Och framför allt går The Disease emot den barnprogramsvänliga trend som skymtats när det gäller innehållet en hel del under den här säsongen, i och med Naomi Wildmans stora närvaro.

Betyg: 9/10.

Star Trek: Voyager. Säsong 5, avsnitt 17/26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 9 långfilmer och 589 tv-avsnitt.

VOY: Blood Fever. Det där B’Elanna blir ett kåtmonster.

Äntligen släpper Voyager-författarna till lite och låter ett avsnitt handla väldigt mycket om sex. Fast, eftersom det här faktiskt fortfarande är Star Trek, så styrs sexdriften förstås av något som mest är att likna vid ett livsfarligt sjukdomstillstånd. Sjukdomar är ju ett stående inslag i den här tv-serien, sexualitet känner man sig oftast lite mer obekväm inför. 

Det är den annars så behärskade (ja, nästan beskedlige) Vorik som lyckas smitta B’Elanna med sin Pon Farr-kättja. Det är något i stil med att han skapar ett telepatiskt band till henne när han redan är, hur ska vi kalla det….uppspelt. Eller kanske är “galen av brunst” rätt sätt att beskriva det som händer. Eller faktiskt bara kvinnomisshandlare, rakt av. Den där mentala kopplingen uppstår ju när han faktiskt överfaller B’Elanna efter att hon tackat nej till hans frieri. Pon Farr- överföringen drar sedan igång hennes klingonska gener som skapar en egen, och högst labil, version av det vulcanska parningstillståndet.  

Det här är ett ganska bra exempel på hur Star Treks manusförfattare ofta handskas med sexuella inviter och knullande (förutom när det gäller Kapten Kirk). Man gör det till en avvikelse, en anomali, hos de annars så behärskade och perfekta Starfleetmedlemmarna. Gärna förknippat med sjukdom eller sinnesförvirring. Ta till exempel när stackars Kes hamnade i sin parningsperiod för någon säsong sedan, få i den här serien har sett mer dödssjuka ut än hon gjorde då. Eller här, där både Vorik och B’Elanna blir personlighetsförändrade när åtrån får dominera och bestämma.  

En fascinerande sak här är att pon farr tydligen är något som man inte talar högt om, ens vulcaner emellan. Det anses som oerhört pinsamt och skamfullt att en vulcans logik och mentala kontroll ersätts av enbart instinkt och drifter. Bäst att inte låtsas om att det blir sådär vart sjunde år, tydligen. Inget ämne lämpligt att avhandla runt fikaborden på Vulcan, alltså. Eller med utomstående. Eller med någon alls. #pratainteomdet. 

Hade Vorik kunnat prata om att han var på väg in i sin brunstperiod hade troligtvis det mesta av det här avsnittets händelser kunnat undvikas. Tystnadskulturen  ställer också till det för Voyagers hololäkare när han försöker behandla Pon Farr-utbrottet. Det kan tydligen utvecklas till ett livshotande tillstånd. Ja, man kan åtminstone få allvarliga hjärnskador om man varken får ligga eller slåss medan man är i “tillståndet”. Därav B’Elannas desperation när Tom Paris, antagligen för första gången i sitt liv, tackar nej till sex. Nu, när hon faktiskt behöver ligga för att inte bli hjärnskadad, så bestämmer han sig för att vilja vänta med sexandet tills han vet att det är vad B’Elanna verkligen vill, och att det inte bara är hennes drifter som talar. Äntligen, en man som inte bär sig åt som ett as utan helgar samtyckesprincipen. Eller är det bara den gamla vanliga moraliserande skillnaden mellan kärlek och se som han hänger upp sig på?

Å andra sidan, det här är en nödsituation. Så ganska snart är de två trots allt på väg att ge sig på lite “hårda tag”-sex tillsammans, men blir avbrutna av en vansinnigt svartsjuk Vorik. Det blir inget sex, i stället slåss B’Elanna och Vorik med varandra, vilket kanske är den bästa lösningen för alla inblandade.

I en epilog så inser vi däremot att relationen mellan B’Elanna och Tom Paris fortfarande är stel efter det som har hänt. Hon som hävdade att hon inte vågade besvara hans känslor, har på nytt krupit in i sitt skal. 

I serien av iakttagelser kring sex och holodäcket noterar jag att hololäkaren praktiskt taget tvingar Vorik att ha sex med en hologramtjej i det här avsnittet. En företeelse som, lite motsägelsefullt, både verkar vara en självklarhet och ändå något som hololäkaren måste föreslå på ett menande sätt. Fortfarande ytterst oklart om det är socialt accepterat att använda holodäckets personer som någon form av digitala sexdockor inom Stjärnflottan. Och är detta i så fall officiellt sanktionerat från Federationens sida? Kan sexet till och med vara själva syftet med holodäcket från början? Jakten på ledtrådar går vidare. 

Jag kanske ska nämna den rätt så menlösa b-handlingen också (eller om det kanske är a-handlingen, svårt att avgöra). Voyagercrewen letar i varje fall efter “gallicite”, och hittar en planet med övergivna gruvor. Som sedan visar sig inte alls vara övergivna, utan i dem finns resterna av planetens befolkning. De gömmer sig för en övermäktig fiende som en gång i tiden attackerade dem och höll på att utrota hela folket. Vem det var får vi veta i avsnittets sista scen då man hittar liket av en….borg!

Jag tyckte att det här var ett rätt kul avsnitt. Men komplicerat. Även om det här är gjort före #metoo så har man verkligen varit tvungna att balansera hit och dit för att inte sluta i något som är väldigt likt sexuella övergrepp eller sexuellt utnyttjande. Det är liksom inte avslappnad hippiestämning och fri kärlek som kännetecknar Pon Farr. Tvärtom, det är mer tvångsmässigt, våldsamt och plågat. Märkligt blir det också när Tuvok typ nästan ger order till Paris om att ligga med B’Elanna. Bonusfakta: från början var det meningen att Tuvok var den som skulle gå in i Pon Farr, men det ansågs som för vågat, eftersom han ju är gift och har barn i en annan del av galaxen. Kåtslag kan man eventuellt hantera i en sån här tv-serie, men inte otrohet. 

Oavsett är det faktiskt alltid lite skönt att se avsnitt där huvudpersonerna för en gångs skull agerar lite mänskligt (skrev den uppenbart inkonsekventa person som blev jätteupprörd när Sisko agerade utanför protokollet i förra avsnittet, men det jag menar med mänskligt här är väl mer drifter, sex och andra mer privata grejor).  

Lite extra bonuspoäng för en bra “mjuk” cliffhanger. Det är annars nästan bara i dubbelavsnitten som man använder sig av cliffhangers i Star Trek–serierna, men här kom det! Att hitta ett borglik indikerar ju att dessa kramgoa figurer snart kommer att dyka upp i Voyager, även om det kanske inte måste hända i nästa avsnitt (vilket det i och för sig gör, men å andra sidan var det här och förra Voyageravsnittet producerade i omvänd ordning, något som gör att den lite speciella stämning som finns mellan B’Elanna och Vorik i det avsnittet egentligen beror på det som hände här). Sedan är det ju svårt att inte bli nostalgisk och börjar längta till att börja om från början och se alla avsnitt igen, bland annat originalseriens lätt homoerotiska Pon Farr-avsnitt. 

Betyg: 8/10.

Voyager. Säsong 3, avsnitt 16/26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 8 långfilmer och 464 tv-avsnitt.

VOY: Alter Ego. Det där ett alienhologram blir besatt av Tuvok.

Det uppstår dålig stämning när Tuvok börjar spela sällskapsspel med hologramtjejen som Harry Kim har en crush på. Fun fact: Sandra Nelsons baddräktslinne fick akutfodras on set för att undvika styva bröstvårtor i bild (det var tydligen rätt kallt i studion).

Okej, det här avsnittet hade jag nog stängt av halvvägs om jag inte hållit på med det här projektet. Så pass ointresserad är jag av avsnittets inledande drama, det där Harry Kim är kär i Marayna, en tjej på holodäcket. Jo, det förekommer en sällsynt nebulosa också, som man står och beundrar på bryggan. Starten på Alter Ego är nästan orimligt svag. 

I alla fall, Harry är så knäckt av sin crush att han överväger att gå all in vulcan för att få lite koll på sina känslor. Han söker sig till Tuvok som bemöter honom med en blandning av förakt och överlägsenhet. Men gissa vad som händer när Tuvok träffar holodäcksromansen (i rent studiesyfte förstås)? Han trillar förstås också dit – helt oförberedd på att en holodäcksbaddräktsbrud kan vara smart och intellektuell. Och vilja spela vulcanskt plockepinn, kal-toh.

Så här långt in i avsnittet sitter jag och tänker på hur avancerat det där holodäcksprogrammet måste vara om det kan konstruera exakt rätt typ av samtalspartner till alla som kommer in för att uppleva ett äventyr. Och så funderar jag på om det räknas som otrohet om man ligger med en holodäcksperson – de finns ju egentligen inte på riktigt utan bara i ett datorprogram. I Deep Space Nine har det väl mer än antytts flera gånger vad man kan ha för sig i Quarks holosviter, men här är man en aning mer kyska – trots att behovet av nära relationer måste vara akut hos många ombord, isolerade som man är från sin omvärld. 

B’Elanna hinner både med att brottas med onda hologram och bli uppvaktad av vulcanen Vorik i det här avsnittet. 

Nu visar det ju sig förstås att Marayna inte är en vanlig holodäcksindivid, utan faktiskt en alien som lyckats ta sig in i Voyagers datorprogram från en närliggande rymdstation där hon i all ensamhet håller den där nebulosan i schack. När det där upptäcks leder det faktiskt till ganska kul action. Holodäckets polynesiska paradis förvandlas på ett ögonblick till en mardröm, där B’Elanna håller på att bli strypt av en blomster-lei. 

Till sist får Tuvok träffa den verkliga Marayna, som sitter där på sin rymdstation och med ett kommando kan utplåna hela Voyager. Hon förklarar honom sin kärlek, och berättar att hon sett hur ensam och isolerad Tuvok är ombord på sitt skepp. Borde det inte vara bättre att leva med henne på stationen i stället? Tuvoks fantastiska svar på tal, som till fick den kärlekstörstande alienkvinnan att släppa honom fri? Jodå, han kom dragandes med sin vigselring. 

MARAYNA: But you are more like me than you are like them. I’ve seen the way you isolate yourself. Even in a crowd of people, you’re alone. We should be together. 
TUVOK: I must admit, I have found our conversations stimulating. Your insight and intelligence, fresh and unexpected. In other circumstances, I would be willing to spend time in your company, to continue to share knowledge and ideas. But I have a home and a spouse on Vulcan. I have a mission, and colleagues who depend on me. I do not have a complete understanding of emotions, but I believe that if you truly care for me, you will not pursue this course of action. 

Ja, men ni fattar. Man sitter i deltakvadranten och känner sig unik men osynliggjord. En stilig man med spetsiga öron anländer, och man förstår att det där är ens tvillingssjäl. Och när man sedan uppvaktar honom (om än på ett lite aggressivt “du är min gisslan och om du drar dödar jag alla dina kompisar”-sätt –  ja, då börjar han prata om sin fru.

Parförhållandet, monogamin och äktenskapet är institutioner som verkar vara universella. Eller åtminstone galax-normativa. För det är när Tuvoks  fruga börjar komma på tal som luften går ur Marayna. Eller så var det det där gamla vanliga tricket som han kör: “om du verkligen bryr dig om mig så skulle du inte göra så här mot mig”. Det där är inte bara en väldigt lam upplösning på ett halvintressant avsnitt, utan också ytterligare ett bevis på bristen på fantasifullhet och normöverskridande tankeexperiment hos Star Trek-författarna. Inte bara ser alla varelser ut som människor med  roliga masker, de verkar också ha organiserat sina liv på sätt som påminner extremt mycket om människans, åtminstone om sättet som hon levde på under 90-talet. 

Den trista upplösningen kombineras förresten med en rätt så tradig epilog också, där Tuvok och Harry spelar ett parti kal-toh tillsammans. Male bonding kan ju faktiskt Tuvok ägna sig åt, även om han är gift.

Alter Ego har kopplingar till två av de avsnitt jag kanske är mest skeptiskt till i hela The Next Generation-produktionen: Elemantary, Dear Data och Ship in a Bottle (som fick 4 respektive 3 i betyg av mig). Det kanske förklarar en viss skepsis hos mig i början av det här avsnittet. Trånande efter holodäckskaraktärer är en sak, men när de tar över hela skeppets dator och börjar materialisera sig både här och där så blir jag lite trött. Det verkar liksom lite för enkelt att ta över Voyagers (och de andra Federationsskeppens) dator- och styrsystem, det händer gång på gång utan att någon installerar ett ordentligt virusprogram. Sen är det något med en fiende som har lite för mycket makt, som blir lite trist. I det här fallet har Marayna kontroll över skeppets styrsystem, kan transportera sig överallt ombord i hologramform och i hotfulla situationer ladda ner sig själv i datorn. Nog för att jag gillar visioner kring artificiella intelligenser, men det där gör mig bara förbannad. Fast när jag sedan får reda på att det är en alien som tagit kontroll över Voyager, så blir jag på lite bättre humör och lite mer förlåtande. 

Men inte ens det kan dölja det mediokra hos Alter Ego – även som mellanavsnitt sett. Actioninslagen (om än lite valhänt genomförda) piggar dock upp. Den instabila nebulosan måste dock vara en av de allra tristaste b-handlingar jag varit med om. Som att stå och se på färg som torkar, även om den knyts ihop med huvudhandlingen i avsnittets upplösning.

Lider lite extra med det här misslyckandet, eftersom jag verkligen skulle vilja se fler storylines med Tuvok. Tycker för övrigt att resten av besättningen utsätter honom för rena rama vuxenmobbningen ibland, med sina ironiska skämt över hans brist på känslor och det logiska i hans tänkande. Men ett intressant Tuvok-avsnitt  måste nog innehålla större utmaningar än ett parti kal-toh med en attraktiv lady. 

Betyg: 5/10.

Voyager. Säsong 3, avsnitt 14/26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 8 långfilmer och 460 tv-avsnitt.