Tag: Sylvia Tilly

Star Trek Discovery-böckerna: The Way to the Stars. Den om Tillys tonårskris.

~ rogerwilson ~ Leave a comment

Bara för att en bok handlar om en sextonåring, så blir den förstås inte automatiskt en bok riktad till ungdomar. Men The Way to the Stars känns verkligen som en YA-bok, och det såg jag inte riktigt komma i den här serien av Discovery-böcker som i övrigt innehållit flera rätt så brutala rymdäventyr.

Om vi börjar med att försöka placera The Way to the Stars i Discoverys tidslinje, så är boken något av en hybrid. Det är faktiskt den första boken i serien som utspelas i tv-seriens nutid (närmare bestämt någonstans mellan säsong ett och två, tror jag) men samtidigt är större delen av innehållet (typ 99 procent) en enda lång tillbakablick till när Tilly var sexton år gammal och ganska förvirrad och vilse i livet.

Den korta ramhandlingen tar sin början natten innan Tilly ska börja sin befälsutbildning på Discovery, så hon är förstås nervös och kan inte sova. Hon vrider och vänder sig i sängen och håller därmed även rumskamraten Michael Burnham vaken. Till sist frågar Michael vad det är som tynger Tilly, och det är hennes svar som utgör den här pocketbokens innehåll: historien om Tillys ansträngda förhållande till sin federationsdiplomatsmorsa, och hur hennes vistelse som sextonåring på en internatskola höll på att få en ände med förskräckelse. Tilly rymmer nämligen från skolan och försöker hanka sig fram i galaxen på egen hand som någon form av teknisk begåvad handy-kvinna. Detta trots att mammans höga ställning inom federationen gör Tilly till ett potentiellt kidnappningsoffer för både den ene och den andre.

Av alla böckerna så här långt i Discovery-serien är The Way to the Stars den som lyckats bäst med att ge en fyllig backstory till sin huvudperson. Här får vi veta en hel del om Tillys bristande sociala förmågor, dåliga självförtroende och neurotiska förhållande till sin omvärld. Men det är ganska klassiska tropes vi talar om här: Tjejen som inte riktigt passar in i skolan, men som bakom blygheten visar sig vara supersmart. En dominerande och framgångsrik mamma som vill att dottern ska följa i hennes fotspår, och som tycker att hennes nördiga intressen (i det här fallet svampbiologi) mest är trams. Lillasystern som hela tiden jämförs med sin lyckade storasyster. Barnet med den kända föräldern som plågas av dåligt självförtroende och som tror att de vänner som hon trots allt lyckas få egentligen bara vill nätverka med hennes morsa. Och, till sist, skilsmässobarnet som tror att föräldrarnas separation beror på henne.

Sedan tycker jag ändå att Una McCormack får ihop en rätt så välsmakande häxbrygd av de här klassiska ingredienserna. Framför allt i de avsnitt som handlar om Tillys bossiga morsa så bränner det till på riktigt. Och rent allmänt så bygger McCormack vidare på den redan sympatiska bild som tv-serien gett av Tilly som person.

Vad menar jag då med att det här är en YA-bok? Ja, men först och främst kanske jag ska säga att YA inte innebär något negativt för mig, även om det är en lite oväntad genre i det här sammanhanget. Typiska YA-grepp i The Way to The Stars som skiljer den från de andra böckerna i serien är till perspektivet . Boken är berättad ur den tonåriga Tillys synvinkel. Trots att det här på något vis ska föreställa Tillys nattliga berättelse för Burnham, så finns det inget av den vuxna Tillys blick i skildringen av det som händer. Berättelsens fokus är också på Tillys personliga utveckling som tonåring, ett klassiskt YA-tema. Det här är berättelsen om hur Tilly blev Tilly och då är inte handlingen fylld med massor av action och spektakulära händelser, utan det är främst tonårstidens egen inneboende dramatik som fyller sidorna, åtminstone fram till de allra sista kapitlen. Riktigt snyggt hade det förstås varit om blobb-Mays verkliga förebild hade dykt upp på något hörn här, men om jag inte alldeles missminner mig så är hon inte en del av den The Way to the Stars.

Jag gillade till en början genrebytet, att man vågade slänga in en tonårsuppväxt mitt i Discoverys annars så mörka och dystopiska fiktionsvärld. Men sådär halvvägs började jag tröttna lite. Kanske att det hela blev lite väl gulligt för min smak, framför allt i upplösningen och det sista lite mer dramatiska äventyret. Men även det här med Tillys tonårstid kändes till sist lite tjatigt. Man kan ju fråga sig om och när Tilly ska få slippa att definieras av sina tonårskomplex, bristen på vänner och den ansträngda relationen till sin morsa. Det är ju trots allt de sakerna som har betonats gång på gång i både den här boken, Short Trek-avsnittet och storylinen om May i säsong två. Precis som Saru fick tappa sina rädslokörtlar bakom öronen så hade jag gärna sett att Tilly fick bli lite mer vuxen, både i sina egna och andras ögon.

Betyg: 6/10.

Star Trek Discovery: The Way to the Stars av Una McCormack. Bok 4 om Discovery-universumet. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 8 långfilmer och 501 tv-avsnitt, samt bloggat om fyra Star Trek-romaner och två Trek-seriealbum.. 

DIS: Saints of imperfection. Det där Hugh äntligen kommer tillbaka från svampiversumet.

~ rogerwilson ~ 6 Comments

Min första reaktion när jag sett Saints of imperfection var egentligen rätt sur. Jo, det är väl klart att det var superroligt att bögparet Stamets och Culber fick återförenas, men samtidigt är jag irriterad över att det tagit en sån jävla tid för oss att komma fram hit. Och själva sättet som man skrivit ihop Culbers återkomst i serien kändes också onödigt omständligt. Så mycket besvär för något som vi väl alla var tämligen övertygade om skulle hända? Jag menar, när Culber dog i förra säsongen så satt ju producenten i det officiella eftersnackprogrammet After Trek och mer eller mindre lovade att det här inte var slutet på bögparets förhållande i serien. En spoiler han troligtvis var tvungen att släppa till för att undvika att Discovery skulle råka ut för en hbtq-aktivistisk backlash liknande den som serien The 100 råkade ut för när en lesbisk plotline fick ett dödligt slut.

Så det var alltså bögparets återförening som hela plotlinen kring Tillys låtsas/blobkompis utmynnade i. Det som bloppens manifestering som “May” var förbannad över verkar alltså inte vara själva spordriften ombord på Discovery, som jag trodde efter förra avsnittet, utan att Culber hamnat där och tydligen förvandlats till något slags monster sett ur svampiversumets invånares synvinkel (ja, jag tycker att mycelnätverket känns lite för futtigt som begrepp och tänker använda nyordet svampiversumet i stället). Det här upptäcker Burnham och Stamets när de riskerar hela Discoverys existens när de drar till svampiversumet för att hitta den försvunna Tilly som ju transporterades dit från en blobbkokong i slutet av förra avsnittet. Culber blir helt enkelt ett slags bonusfynd i jakten på Tilly. Och det är ju onekligen en lite bättre utdelning på en räddningsaktion som utförs medan svampar äter sig igenom Discoverys skrov och hela rymdskeppet håller på att sjunka ner i svampsporer (visualiserat på ett rätt mysigt old school sätt som om Discovery var en båt och svampiversumet ett hav).

Men två räddade för samma pris som en är förstås en lite förenklad version av vads om händer. Tilly är verkligen instrumentell i Culbers återkomst till serien. Det är hon som till sist måste välja mellan vem som ska få följa med till Discovery från svampiversumet, och valet står mellan May eller Culber (det är något kring dna och portalkokonger som var rätt ointressant att lyssna på som gör att valet måste göras). Tilly väljer Culber, men lovar samtidigt May att de två (som nu verkar ha någon form av väldigt starkt beyond bff-band mellan sig) ska ses igen på något sätt i framtiden. Mitt problem med hela den här historien är väl snarare att det alltså var enklare för blobben att ta sig in i Tillys hjärna än hitta på ett sätt att kommunicera med Culber i svampiversumdimensionen.

När jag väl surat klart över den krångliga vägen fram till att Discoverys två bögar äntligen ska få börja ligga med varandra igen, så kunde jag börja ta in sättet som det här avsnittet faktiskt utgör tv-historia på. Tropen att bög- och flatpar antingen skrivs ut ur serier ganska snabbt, alternativt att någon i parkonstellationen dör, har pågått sedan de första flatorna och bögarna dök upp i amerikansk tv (minns Stephen Carrington i Dynastin till exempel). Manusförfattarna och producenterna gillar ofta att slänga in hbt som en samtidsmarkerande krydda i intrigen, men vet ofta inte riktigt vad de ska göra med homosexuella rollfigurer i det långa loppet.

När Star Trek på det här hyperdramatiska sättet låter Stamets och Culber bli ett par igen i serien så kan man välja att se det som ett slags revansch för alla dessa hbt-storylines som slutat med döden. En skildring av en kärlek som faktiskt övervinner allt — såväl svampiversumets begränsningar som tv-bolagens feghet genom åren. Det är den romantiska läsningen av det som händer. Men, rent krasst, om man bara ser till vad som inträffar i avsnittet, så är det ju faktiskt Tilly som är den som fattar beslutet om Culbers återkomst och övertalar May om att låta det hända. Bögarna kan älska och hålla på, men det är ändå till sist en straightidentifierad person som bestämmer i slutändan.

Jag är för övrigt väldigt road av att man på ett så retsamt sätt drar ut på att introducera Spock i serien. Alltså, att man faktiskt får se honom. Vad tror ni, hur länge kan de hålla på att retas på det här sättet? Den här gången var det Georgiou som klev ut ur Spocks rymdskepp, eftersom även Section 31 är på jakt efter den förrymda vulcanen. Det här leder till en del konkreta förändringar och omflyttningar av personer i serien. Viktigast är väl att Ash Tyler nu hamnar på Discovery som 31:ornas kontaktperson där. Mycket hundögon och rufsigt hår när Ash och Burnham kollar in varandra, och kapten Pike blir allt mer förvirrad av alla konstiga vibbar som finns mellan alla ombord och i section 31. Han är den ende som inte vet hur allt hänger ihop.

Michael Burnham har ju förvandlats till en ganska tråkig figur i den här säsongen, så det känns extremt välgörande att Spegel-Georgiou börjar få lite mer utrymme i serien. Hon är oförutsägbar, drastisk, opålitlig och har redan snokat rätt på dirt om sin nya chef för att använda i utpressningssituationer. Det känns som att serien har sin nya stjärna här. En gullig, men lite förvirrad blinkning till Voyager när Burnham dissar Georgious uträckta hand med repliken “Said the scorpion to the frog” . I Scorpion har Chakotay ju bytt ut grodan mot en räv, av någon anledning. Så är nu förvirrad över om man visste om att man gjorde en referens eller inte?

Ytterligare ett högoktanigt avsnitt med mycket som händer inom ramhandlingen, samtidigt som det innehåller ett avslutat äventyr och äntligen syr ihop historien om doktor Culbers försvinnande. Själv blev jag OERHÖRT stressad av att det skulle pratas så mycket under hela den där räddningsaktionen. Discovery höll gång på gång att glida ner i det där svamphavet för gott, och ändå höll alla de som befann sig i svampiversumet på att diskutera, lägga fram teorier, väga olika beslut mot varandra. Hur stresståliga kan man vara innan man begår tjänstefel) Undrar en stressad själ.

Betyg: 8/10.

Star Trek: Discovery. Säsong 2, avsnitt 5/14. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 8 långfilmer och 501 tv-avsnitt.

Star Trek: Short Treks. Runaway. Det där Tilly träffar en prinsessa på vift.

~ rogerwilson ~ Leave a comment

Jag räknar ner till starten av Star Trek: Discoverys andra säsong med att skriva om några Discovery-produkter som droppat in under säsongsuppehållet. Som till exempel Short Treks-avsnitten, en serie kortavsnitt som inleddes med Runaway i Oktober 2018.

På pappret såg det här med Short Treks ut som en intelligent och modern idé. Att upprätthålla kontakten med fansen under de långa uppehållen mellan säsongerna genom att producera några minavsnitt som släpps på nätet. Lite mer tidlösa, korta episoder som till exempel kan användas för att fördjupa rollfigurer, eller bara testa kul idéer som inte riktigt ryms i vanliga Discovery-avsnitt. Skitsmart. Och förhoppningsvis något som fler serier skulle kunna ta efter.

Det visar sig att världens just nu ledande medieföretag, Netflix, inte alls var lika positivt inställda som jag till den här idén. Bingetittandets hem på jorden var inte intresserade av att spotta ur sig kvartslånga godbitar under säsongsuppehållen (det är fortfarande oklart om avsnitten kommer att finnas med när Netflix nu släpper säsong 2 av Discovery). Jag hade i och för sig nog inte heller tackat ja till Short Treks om jag bara sett Runaway, den första av de fyra Trek-kortisarna. För det här blev lite för korthugget, gulligt och tramsigt för min smak. Valet av huvudperson är däremot klockrent. Sylvia Tilly, mästerligt spelad av Mary Wiseman, har verkligen blivit en stor favorit hos fansen – så även hos mig – och hon är väl också en av de rollfigurer som är en smula underutnyttjade i serien. Men nog hade både Wiseman och Tilly förtjänat något bättre än det här?

I Runaway träffar Tilly en mystisk varelse, stundtals helt osynlig, som tar sig in på skeppet genom lastdäcket och sedan bland annat hemsöker mässen där hon får matreplikatorerna att ösa ut käk över hela rummet. Som en food fight utan motståndare, ungefär. Varelsen materialiseras till sist, en ung kvinna som blöder orange blod från en skada. Men när Tilly försöker ta kontakt med den främmande kvinnan har hon verkligen uppförsbacke med relationsbyggandet.

Tilly: Tilly. I’m Tilly. What’s your name?

Po: My name is Keep Your Human Digits Off Me, Please. It’s a family name. My name is also I Can Build a Translator Like That in My Sleep. In fact, I did when I was nine.

Tilly blir nervös, stirrig och osäker av det som händer. Hon följer inte protokollet. Får andnöd när hon får reda på att Po är prinsessa. Jag kan liksom ana mig till att det här är tänkt som ett möte mellan två unga kvinnor som inte känner att de passar in i sina respektive miljöer, och där Tillys empatiska drag ska få Po att öppna upp, berätta om sitt liv och sedan faktiskt ta sig samman och återvända hem till sin egen kröning. Men konversationen känns mer pressad än spontan, och det går liksom lite väl fort för Po att gå från att vara superfientlig till att bli Tillys nya BFF.

Runaway är antagligen en snygg plantering, kanske rentav ett slags lång trailer, inför ett kommande avsnitt. Po har ju uppenbarligen uppfunnit en dilithiuminkubator, som eventuellt är något som man kan återkristallisera dilithium genom, men jag är inte säker. Tydligen är det jätteviktigt.

En annan av huvudingredienserna i det här miniavsnittet är Tillys skitjobbiga relation med sin morsa. Hon som inte tycker att Tilly ska försöka bli kommendör, som jämför Tilly med hennees syster och som klagar på oordningen på hennes rum när de pratar med varandra via hologram. Det finns inga exakta tidsangivelser för när Short Treks-avsnitten utspelas, men av de ledtrådar man placerat ut framgår det att det är strax efter avslutningen på säsong 1 av Discovery. Men för mig känns det här som ett avsnitt som mer handlar om hur Tilly var i början av Discovery. Inte den person som vi faktiskt lärt oss älska under den första säsongen. Så här våpig och osäker minns jag inte henne från slutet av första säsongen, och det är inte sådan jag vill se henne i andra säsongen. Nej, inte ens i Short Treks.

Det här var ingen vidare lyckad inledning av Short Treks. Avsnittet kändes för kort för att kunna tillföra något väsentligt, mer en teaser till vad som komma skall än ett avsnitt som står för sig själv. Och Tilly – nä, jag känner inte att jag fick veta så mycket nytt om henne. Det känns verkligen som om den bärande idén till hela avsnittet är att replikatorerna ska spy ut mat över ett helt rum. Men det kanske man hade kunnat göra ett ännu kortare avsnitt av?

Betyg: 4/10.

Short Treks, avsnitt 1/4. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 8 långfilmer och 488 tv-avsnitt.