Lägesrapport: Med det här blogginlägget så korsar jag alltså 500-strecket, och om ytterligare sisådär tio avsnitt så har jag klarat av 2/3 av min Star Trek-resa – vilket plötsligt inte alls känns lika imponerande. Bara att fortsätta att kämpa på!
Efter det lite jobbiga förra avsnittet så blev det här en gladare upplevelse (även om den innehöll både livshotande influensa och trepanering). Kanske beror mitt lite gladare humör på en 100% klingonfri Star Trek-upplevelse? Hela An Obol for Charon (titeln refererar alltså till karons mynt, traditionen att lägga ett mynt i en död persons mun) kändes hur som helst väldigt old school – nästan som ett recyklande av gamla Star Trek-tropes, framför allt jämfört med förra avsnittets mer stressade och informationstäta avsnitt. Oj! Vänta! Betyder det här att jag nu alltså har bytt åsikt, och numera tycker bäst om avsnitt som har fristående och självständiga intriger? Inte riktigt, men det är balansen mellan de två som måste vara absolut rätt.
I An Obol for Charon är Discovery på jakt efter Spock, men hejdas på sin färd av en jättestor sfär. Ett döende energiklot som man först tror är ett hot, men som man sedan inser bara behöver någon att prata med. Eller i varje fall någon att dumpa sina 100 000 år av minnen hos (lite som i Voyager-avsnittet Twisted). Men vägen till insikten om sfärens syfte är dramatisk och fyller nästan hela programtiden. Bland annat blir Saru jättesjuk och tror att han ska dö, detta genom någon form av empatisk överföring av känslor mellan sfären och honom. Men det visar sig att han snarare genomgår ett slags metamorfos. De där ganglierna som åker ut ur hans skalle när han blir orolig trillar liksom av, av sig själv! Och med det hans överdrivna oro och ångest. Det verkar alltså som om skälet till att rovdjursrasen på hans hemplanet plockar ut de sjuka ur kelpien-flocken är att de efter sin transformation inte längre är rädda, ängsliga och oroliga. Ett sätt att hålla sitt boskap förtryckta och undfallande, helt enkelt. Blir dock direkt lite orolig. betyder det här att den Saru vi lärde känna och tyckte om under förra säsongen nu är borta. Är det bara den inbilska och irriterande delen av personligheten kvar? Saru själv, däremot, funderar mer på om han kan åka hem och berätta sanningen för sitt folk – trots generalorder ett. Däremot så är jag så pass otrygg med Discovery vid det här laget att jag faktiskt för ett ögonblick på riktigt trodde att man skulle ta livet av Saru i det här avsnittet.
Parallellt med det här går kommunikationen med Tillys svampblobinfektion vidare. Bland annat genom att man borrar ett litet hål i huvudet på henne för att kunna trycka in ett implantat som gör det lättare kunna snacka med blobben. Det visar sig att Discoverys navigerande med hjälp av myceliumnätverket inte är utan konsekvenser. Lite som när man upptäckte att warpdriften satte spår i universums struktur, så visar det sig nu att svampdriften skadar de som lever i nätverket. Eller kanske rentav är nätverket. I varje fall är det slutsatserna som jag kan dra från samtalet. Blobben lyckas nämligen sluka Tilly och transporterat henne till en annan del av universum. Att den här plotlinjen fungerar så bra handlar förresten till stor del på Tig Notaros insats som Jett Reno. Hon visar sig på nytt vara ett av de bättre tillskotten till serien.
Annars är det ju intressant att man kommenterar jordens miljökris – som man tydligen löste med att sätta upp solfångare exakt överallt. Och att den där varelsen vars snor gjorde jobbiga saker i en hiss för något avsnitt sedan fick förklara att saurier har sex näskanaler. Ett intressant och kort inhopp görs också av Enterprises “nummer ett”. Hon verkar feisty! Och så uppskattar jag varje gång som universalöversättaren har problem – så ni kan liksom bara tänka er hur mycket jag gillar scenen där alla plötsligt börjar prata en massa olika språk.
Ett mycket underhållande avsnitt, lite nära döden-upplevelser piggar tydligen bara upp mig. Även om Michael Burnham är om möjligt ännu mer insmickrande och sympatisk i det här avsnittet än någonsin tidigare. Det måste verkligen vara en hemsk grej hon gjort mot Spock, eftersom hon är i stort sett flawless genom hela den här säsongen. Men extra plus för Major Tom sjungandet under skallborrandet och at Tilly hamnar inuti svampblobben två gånger. För att inte tala om Stamets och Renos svamptripp. Hurra!
Betyg: 9/10.
Star Trek: Discovery. Säsong 2, avsnitt 4/14. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 8 långfilmer och 500 tv-avsnitt.
Gillar grejen med Saru här och ser fram emot den eventuella karaktärsutvecklingen som kan komma av detta. Och enda sen short treken om hans hemplanet har jag varit väldigt nyfiken på hur det där funkar, vilka elakingar de där rovdjuren verkar vara! Känner att det finns mycket bra grejer som kan hända på den fronten. Sen funderar jag på om de håller på att försöka fixa kanon och lösa det där med svampdriften med början i det här avsnittet. Typ att det visar sig att man inte kan hoppa tvärs över universum utan att skada en massa snälla varelser, varför Starfleet måste återgå till gammaldags warp, varför det inte finns spordrift i resten av Star trek (men samtidigt… borde inte någon elak ras som inte bryr sig om andra utvecklat sin egen spordrift under alla dessa år? Jaja, SKA försöka sluta att tänka på ologiska grejer med kanon, jag SKA…).
Gillar nog de avslutande avsnitten mer (fast det är väl lite tidigt att säga än) men känner att serien börjar ta fart och bli bättre nu.
Det blir ju lite uppdateringar kring spordriften och dess konsekvenser i nästa avsnitt, har du kollat det ännu? För lite av våra teorier här vekrar falla….
Haha, ja såg det nu. Får försöka kommentera tidigare så mina gissningar håller i ett par dar i alla fall 🙂