VOY: Displaced. Det med de nyrianska piraterna.

Plötsligt försvinner det folk på Voyager, och de ersätts med förvirrade främlingar i gammalmodiga dräkter och ett slags nattmösseliknande saker på huvudet. Nykomlingarna ombord är lika frågande som Voyagers personal över det som händer, men Janeway inser ganska snabbt att eftersom utbytena bara fortsätter så här hennes egen besättning inom kort ersatt med nyriyaner, som folket kallar sig.

En av de som transporterats ombord på Voyager är en astrofysiker vid namn Rislan, och B’Elanna samarbetar med honom för att ta reda på mer om det märkliga fenomenet. Men alltför sent inser hon att det är att spela nyrianerna i händerna. De är nämligen ett slags kapare, som erövrar skepp, bosättningar och kolonier genom sin snillrika överraskningsmetod. De varelser de ersätter hamnar i holodäcksliknande biosfärer, anpassade efter artens önskemål och behov. När Janeway och de andra lyckas hitta en utgång ur reservatet upptäcker de att man befinner sig på ett rymdskepp med totalt 94 olika bosättningar av det här slaget.

Vår kära Voyager-crew lyckas till sist komma ur även den här knipan med både skepp och heder i behåll, men det krävdes hjälp av den numera transportabla hololäkaren, en främling vid namn Jarlath från grannbiosfären, Tuvoks hemmagjorda vapen och Janeway otroliga förmåga att behärska vilt främmande kontrollpaneler oavsett vilket språk, principer eller teknik som ligger bakom dem. Efter tjugo knapptryck har hon och Tuvok knäckt vilket datorsystem som helst. Å andra sidan verkar ju aliens ha lika lätt att ta sig in i Voyagers dator.

Displaced är faktiskt spännande på riktigt. Jag gillar inledningens mystiska försvinnande, fajterna kring övertagandet av skeppet (Chakotay saboterar) och sedan Janeways skadeglada hämnd där hon låter de två bossarna från det värmeälskande nyrianska folket frysa häcken av sig på en av deras holomiljöer – ett med is och kyla, förstås.

En annan sak som är bra med det här avsnittet är att man kombinerar den tydliga fristående handlingen med att fortsätta att teasa kring Paris och B’Elannas eventuellt spirande romans. Genom hela det här avsnittet går deras gnabbande som en röd tråd – ja, bitvis funderar jag på om deras relation egentligen är avsnittet huvudhandling. Att alla de där specialeffekterna och klimatrummen och nyrianska påfunden är en enda uppblåst kuliss för att i smyg kunna berätta en sammanhängande historia om Voyagers just nu hetaste kärlekspar. Extra roligt blir det förstås när de bråkar och får löpande kommentarer av hololäkaren.

PARIS: Er, about the programme. I didn’t mean to push you. 
TORRES: I know. You didn’t, and I didn’t mean to lash out at you like that. 
HOLOLÄKAREN: A typical defensive reaction. Using an aggressive outburst as a shield against a perceived emotional threat. 
PARIS: That says it, all right. 
TORRES: Oh, that’s very funny coming from you. 
PARIS: And what is that supposed to mean? 
TORRES: Well, you’re hardly one to talk about being defensive. 
PARIS: And why is that exactly? 
TORRES: Well, you just pretend that nothing bothers you and then you turn everything into a joke. 
EMH: That’s a valid observation. Defence mechanisms come in many forms. 
PARIS: That’s ridiculous. I am an easy-going person, who is just trying to be friendly to someone who is obviously terrified of having a friend. 
EMH: Fear of intimacy is a common indication of low self-esteem. Perhaps if you stopped to analyze the root cause, you might 
(Torres stänger av läkarens talsystem) 
TORRES: If you find it so difficult to be my friend, then why keep trying? 
PARIS: That’s a good question. I think I’ll stop wasting my time. 

Så nöjd med denna åktur! Stod och vacklade mellan sju och åtta, men valde glädje! Det här kändes som ett avsnitt som var genomfört med mycket gott humör. Och det är nog så viktigt.

Betyg: 8/10

Voyager. Säsong 3, avsnitt 24/26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 8 långfilmer och 481 tv-avsnitt.

The Mind’s Eye. Det där La Forge hamnar i The Manchurian Candidate.

tng mind 1

Och DÄR kom jag över 200-avsnittsgränsen. Åtminstone enligt mitt sätt att räkna på, där jag ser The Next Generations inledande dubbelavsnitt som två separata episoder av den samlade mängden tv-historia kallad Star Trek. Skönt! Då har jag bara lite mer än femhundra avsnitt kvar av den här bloggen! Inte för att jag egentligen tror att det tar slut då. Jag har nog några år till kvar av att läsa kringlitteratur, doktorsavhandlingar och fanfiction, tänker jag mig.

tng mind 4Romulanerna är verkligen på hugget här i slutet av säsong fyra, och de mysko samarbetena med regimkritiska klingoner fortsätter också. För bara några avsnitt sedan fick vi ju se en federationskritisk klingon bli ertappad med spioneri ombord på Enterprise och några avsnitt innan dess var det en romulansk agent som låtsades vara en vulcansk diplomat. Det som är lite lustigt är att det ju hintades om det här redan i slutet av säsong två och under säsong tre, men att jag trots det känner mig lite överrumplad av att plötsligt vara mitt uppe i värsta kalla kriget-scenariot. Från lite hotfullhet på distans så verkar det nu inte finnas något som romulanerna inte kan göra eller inte känner till. Som här, när man kidnappar och omprogrammerar stackars La Forge till att bli en fjärrstyrd mördare. Ett tryck på en knapp räcker för att han ska döda en i förväg utvald person efter att han blivit hjärntvättad – i det här fallet en klingonsk guvernör. Tanken är att ett sådant attentat skulle skapa en konflikt så stor och allvarlig att förbundet mellan Federationen och klingonerna inte skulle kunna räddas.

tng mind 3Det här avsnittet är i stort sett en enda lång hyllning till filmen The Manchurian Candidate (eller Hjärntvättad, som den fick heta på svenska). Och själva omprogrammeringen är snyggt och obehagligt gjord. Tanken att man kan använda portarna till La Forges visir för att mata hans hjärna full av bilder av tortyr och misshandel känns extremt obehaglig. Han kan inte ens blunda, liksom. I det här avsnittet får vi också, för första gången på länge, se hur La Forge upplever världen genom sitt visir, vilket också är tänkt att bygga på obehagskänslan – La Forge blir på något vis mer maskin än människa i de här point of view-bilderna.

tng mind 2Avsnittet är också ovanligt välskrivet, man bygger successivt på med ledtrådar till vem och vilka som står bakom komplotten ombord på Enterprise. Det är helt enkelt en lång och omsorgsfull uppladdning inför avsnittets klimax, scenen där La Forge ska skjuta ihjäl den klingonske guvernören Vagh. Och som vanligt i den här serien slutar det hela med vad som väl bara kan kallas för ett antiklimax. När La Forge ska avfyra sin phaser (som förresten mest ser ut som en fjärrkontroll till någon enkel elektronisk apparat) så avväpnar Picard honom lite för lätt, som om La Forge vore ett viljelöst barn. Varför blir det så här gång på gång? Här hade man ju för en gångs skull faktiskt lyckats bygga upp lite spänning genom korsklippning och ledtrådar – men ändå känner jag att avsnittet slutar i ett “jaha”.

För nördarna finns här däremot massor med små detaljer att glädja sig åt. Som de olika färgerna i klingonsernas och romulanernas transportörstrålar. Däremot undrar jag ju mycket över exakt hur dålig datorutrustningen i Stjärnflottans skyttlar är. När ett jättestort fiendeskepp materialiseras framför en farkost så borde väl ändå datorn varna för det, snarare än att spela loungemusik och leka frågesport?

Betyg: 6/10

Star Trek: The Next Generation. Säsong 4, avsnitt 24/26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 5 långfilmer och 200 tv-avsnitt. Det här är också mitt tjugonde inlägg i årets #blogg100-utmaning.