DS9: The Reckoning. Det där Kira och Jake fajtas för det goda och onda. Nästan.

Och här gick då Deep Space Nine full retard, eller ska man snarare säga “fullbordade transformationen till en tredje klassens fantasyserie”. Jag menar, kom igen. En intrig som kretsar kring en profetia om en uppgörelse mellan gott och ont, som kulminerar med en duell mellan två personer som kan skjuta ut energiblixtar från sina kroppar. En sån unik idé. Verkligen. Skämdes ögonen ur mig.

Ondskan i det här fallet är alltså ytterligare en pah-wraith, en sån där andegrej som intog Keikos kropp i The Assignment. Men nu har vi alltså växlat upp från sådana små hyss till DEN STORA KAMPEN MELLAN MÖRKRET OCH LJUSET! BÖRjAN ELLER SLUTET! Sånt kanske kändes hyfsat fräscht inom populärkulturen 1998 – men knappast efter de senaste årens fantasy- och superhjälte-tsunami.

Men ska vi börja från början? Under arkeologiska utgrävningar på Bajor hittar man en stentavla som handlar om The Emissary, budbäraren. En munk som heter Koral kallar på Sisko, som far dit för att kolla. När Sisko rör vid stentavlan så får han ytterligare en av sina profetvisioner. Men som vanligt är maskhålsvarelserna inte särskilt konkreta i sina budskap. “Profeterna” tar som vanligt formen av andra Deep Space Nine-figurer i de här visionen.

KORAL: The Sisko has come. 
KIRA: The circle is complete. 
JAKE: The reckoning must begin. 
SISKO: The reckoning? 
KIRA: Much will depend on the Sisko. 
KORAL: He is corporeal. 
JAKE: Limited. 
KIRA: He is the Sisko. He will not waver. 
JAKE: He is of Bajor. 
KIRA: He will bring the reckoning. 
SISKO: What is it you expect of me? 
KORAL: It will be the end. 
JAKE: Or the beginning. 
SISKO: I don’t understand. 
KIRA: The Sisko will know.

Inte så konstigt att The Sisko senare i avsnittet får ett utbrott där han vrålar rakt ut att han vill veta vad det är profeterna/maskhålsvarelserna vill och att de ska uttrycka sig lite tydligare. Okej, i alla fall, maskhålsvarelserna signalerar alltså till Sisko att något jobbigt är på gång, att han måste göra något för dem. Sisko tar med sig till stentavlan till Deep Space 9 för ytterligare analys. Detta åtföljs sedan av utbrott från maskhålet och en massa naturkatastrofer på Bajor. Och det är i frustration över allt det här som Sisko slänger tavlan i marken och några mystiska ljusfenomen far ut från dem, och försvinner bort.

Ett av de där ljusen, tror jag, intar Kiras kropp, en maskhålsvarelse (tror jag) som säger till Sisko att hans jobb nu är avklarat. Ja, förutom att han ska stå bredvid och se på medan den onda andemakten intar hans son kropp – den verkligt plågsamma konsekvensen och offret för Benjamin av den här fajten. Ett faktum som man hade kunnat förebåda och ladda inför på ett mycket bättre sätt än vad man gör här. Sloppy predestionationsdramaturgi, tycker jag.

Det är väl trots allt den här bodyswap-varianten som är det mest intressanta i det här avsnittet, inte heller det helt originellt – men någon måtta får det väl vara på mitt klagandet När det goda hoppade in i Kira, och ondskan försåtligt nog valde Jake så får vi ju ett upplägg som leder till att vi, oavsett utfall av fajten, riskerar att förlora någon som vi gillar i serien. Det här öppnar sedan i sin tur upp för en rad replikväxlingar där Bashir och Dax och de andra försöker få Benjamin Sisko att avbryta duellen. Men han vägrar. Han fick maskhålsvarelserna att stoppa Dominions invasion av alfakvadranten, nu känner han att han måste betala tillbaka. Kanske till och med genom att offra sin sons liv.

Kollar man på fansajten Memory Alpha så ser man att det funnits en hel del olika förslag i omlopp till hur det här avsnittet skulle utformas, bland annat en längre och mer avancerad slutfajt mellan de två andevarelserna. Ett annat var att den onda andemakten skulle välja Kai Winns kropp att ta över, i stället för Jakes. Men det kanske skulle ha blivit för enkelt och övertydligt?

Winn är dock med och rör till den här intrigen. Efter att på sistone gjort några sympatiska framträdanden är hon nu lika irriterande som förr, och som vanligt fajtandes för helt fel grejor. Hon far först till Deep Space 9 för att protestera över att Sisko tagit med sig den där bajoranska stentavlan till rymdstationen. Men när Kira sedan blir utvald att kämpa för det goda, så håller hon på att spricka av avund. Först blir Sisko budbäraren och sedan Kira profeternas förkämpe – vad ska en stackars Kai behöva göra för att bli sedd av rymdhålsvarelserna? Hennes lösning är som vanligt att fucka upp allt. I det här fallet sätta igång någon form av kemisk reaktion på promenaden så att de bägge stridande energierna drar därifrån.

Vilket ju leder till att vi får ännu ett fall av dramaturgisk Coitus Interruptus i Deep Space Nine. Tror inte att jag varit med om någon serie (förutom Days of our lives) som varit så benägen att skjuta upp alla avgöranden i sin storyline. Det vill säga, att all dramatik man byggt upp sätts on hold för att tas upp igen vid senare tillfälle, oklart när. Ett extra irritationsmoment i ett avsnitt som redan från början lyckades reta upp mig.

Men, jag ska ge The Reckoning några plus i kanten. Ett är att jag ändå aldrig har tråkigt medan jag kollar på det. Det må vara fasansfullt klyschigt här och där, men det går inte att sluta att glo på eländet. Kanske för att Kai Winn är så enerverande, har sällan varit med om en rollfigur som så konsekvent ställer sig på fel sida i alla konflikter. Det öppnar upp för två riktigt bra scener i det här avsnittet där Kira konfronterar Winn med hennes verkliga avsikter. Det må vara en återkommande situation i den här serien, men den här gången tycker jag att det blev skarpare ordväxlingar än vanligt.

KIRA: You defied the will of the Prophets, and you did it because you couldn’t stand the fact that a human, an infidel, had a stronger faith than you. The Emissary was willing to sacrifice his own son to serve the Prophets. 
WINN: My faith is as pure as the Emissary’s. 
KIRA: I think you’re confusing faith with ambition. 
WINN: I’m not confusing anything, child. You are. The Prophets chose you as their instrument. That doesn’t mean you can speak for them. 
KIRA: Because of your interference, the reckoning was stopped. The Evil still exists, And I’m not sure if even the Prophets know what that will mean for Bajor.

Det här är ju också första avsnittet sedan Kira och Odo hånglade offentligt. Jag tycker att det är fascinerande att skådespelarna, som spelar det nu så lyckliga paret, var så emot att deras rollfigurer skulle ha ett förhållande. Jag förstod först inte riktigt varför – är ju lite trött på att Deep Space Nine inte kommer till skott med saker och ting. Men när jag kollar på det The Reckoning så ger jag nog ändå skådisarnas instinkt rätt. Det är verkligen helt vidrigt att behöva se Kira och Odo nykära och nojsande. Inte okej med PDA i det här fallet.

Nästan lika jobbigt är det att någon i manusprocessen på nytt gått loss på det här med att Dax ska vara seriens stora skämtare. Man har lagt in ett helt batteri med “lustifikationer” i hennes repliker i det här avsnittet, oftast vid väldigt “olämpliga” tillfällen (SÅ TOKIGT, LIKSOM). Men vid ett tillfälle blir det faktiskt roligt. “Jag skrattade rätt ut”-roligt, till och med. Det är när Dax håller på att försöka tyda inskriptionerna på den där stentavlan. Hon har sedan tidigare fått fram en apokalyptisk start på översättningen, men så har hon fastnat på ett tecken.

DAX: The computer has given me two possibilities.
SISKO: They are? 

DAX: During the reckoning, the Bajorans will either suffer horribly or eat fruit.

SISKO: Eat fruit?

DAX: Given the tone of the rest of the inscriptions, I would bet on horrible suffering.

The Reckoning är ett bitvis fasansfullt avsnitt, som räddas från en katastrof av fyra, fem klarsynta och lite cyniska scener. Och en ond Kai Winn. Det är så här vi vill ha henne: Mild i rösten och med ondskefulla planer i bakhuvudet. Men inte ens hon kan ursäkta den här seriens fobi för att gå framåt i storylinen.

Betyg: 4/10.

Star Trek: Deep Space Nine. Säsong 6, avsnitt 21/26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 8 långfilmer och 549 tv-avsnitt.

DS9: …Nor the Battle to the Strong. Det där Jake Sisko blir krigskorrespondent.

ds9 ...Nor the Battle to the Strong 4

I samma veva som jag kollade på …Nor the Battle to the Strong höll jag också på att läsa den femte och avslutande delen i Peter Englunds nya, utökade version av WW1-skildringen Stridens skönhet och sorg. En rätt passande kombination, visade det sig. Just det här avsnittet måste ju vara det närmaste Star Trek kommit (så här långt) när det gäller att försöka skildra konsekvenserna av krig på ett realistiskt sätt. Den huvudsakliga spelplatsen i …Nor the Battle to the Strong är därför inte slagfältet, utan i stället ett tillfälligt fältsjukhus. Det finns ekon av klassiska krigsskildringar när Jake Sisko här stapplar runt bland sårade och förblödande soldater. Egentligen är det bara kläder, vapen och medicinsk utrustning som skiljer scenen i Deep Space Nine från ett av kapitlen i Englunds bok. Så var också avsnittet delvis inspirerat av Ernest Hemingways upplevelser av första världskriget.

ds9 ...Nor the Battle to the Strong 5Faktum är att jag till och med hade praktiskt nytta av läsningen i Stridens skönhet och sorg för att förstå allt som hände i …Nor the Battle to the Strong. I en av Englunds fotnoter fick jag nämligen reda på vad begreppet triage, som nämns i …Nor the Battle to the Strong, är för något. Sedan är jag kanske personligen inte helt övertygad om det sannolika i att framtida rymdkrig kommer att föras just så här. Redan nu har ju till exempel drönare spelat en stor roll i krigen i Afghanistan och Irak, och många tror ju att det snarare är olika former av robotar och fjärrstyrda vapen som kommer att utkämpa många av framtidens konflikter. Å andra sidan är ju klingonerna alltid väldigt old school. Deras förkärlek för att utkämpa strider med sina bat’leths har ju mer att göra med gammalmodig bajonettstrid än hyperteknologisk krigföring, liksom. Så då kanske det blir så här gammalmodigt och brutalt per automatik.

I …Nor the Battle to the Strong är det för en gångs skull Jake Sisko som är huvudperson. Den unge, aspirerande författaren har lyckats sälja in en porträttartikel om doktor Bashir till en tidskrift, men jobbet som journalist är inte lika kul som Jake tänkte sig. I avsnittets inledning är de två på väg hem från en läkarkonferens. Jättespännande tycker Bashir att det varit, medan Jake tyckte att hela grejen kändes urtrist. Resten av researchen flyter inte heller vidare bra. Bashir är helt enkelt lite för bekväm med att vara huvudpersonen i ett idolporträtt och hans självupptagna babbel gör bara Jakes jobb ännu svårare. Och plågsammare. Den stela intervjusituationen avbryts dock av ett nödrop från kolonin Ajilon Prime. Vapenvilan med klingonerna från säsongspremiären höll tydligen bara i fyra avsnitt, och nu råder det akut läkarbrist på den sargade kolonin. Bashir tvekar inför att ta åka dit med chefens son i släptåg, men Jake övertalar honom. Den scoop-sugne reportern vill nämligen ha en spännande inramning till sin artikel. Man kan väl säga att han får mer än han vågat drömma om.

Beskedet om att Jake nu befinner sig vid det klingonska krigets frontlinje leder till ett nytt lågvattenmärke när det gäller Dax förmåga att skämta vid fel tidpunkter. När Benjamin Sisko våndas inför Jakes situation tycker Dax att lite humor säkert kan lätta upp stämningen.

SISKO: According to the latest reports, Klingon ground troops have captured two settlements in the northern hemisphere.
WORF: Half the colonists are still trapped on the planet. There are no ships in the area to evacuate them.
O’BRIEN: We’re three days away at best.
SISKO: The Farragut will get there the day after tomorrow. Bashir says that he and Jake will leave as soon as the relief teams are in place.
DAX: That means they’ll be home by Thursday. Doesn’t give you much time to snoop through Jake’s things.

ds9 ...Nor the Battle to the StrongSituationen på Ajilon Prime blir mer desperat än någon kunnat förutse. Farragut, som skulle ha kommit till undsättning, skjuts ner och kolonisterna ansätts av attack efter attack från klingonerna. Jake konfronteras hela tiden med svårt skadade och döende patienter när han hoppar in och hjälper till att bära bårar på sjukhuset. En soldat går bort framför hans ögon: En annan visar sig ha skjutit sig själv i foten, skräckslagen inför tanken på att möta klingonerna i strid.

När Jake och Bashir ska hämta en portabel generator vid deras Runabout så är det dags för Jake att inse sina egna brister och svagheter. När de två överraskas av ett regn av granater får Jake panik och lämnar en troligtvis skadad Bashir åt sitt öde. Han springer utan att riktigt veta vart han är på väg, och hamnar till slut hos en dödligt sårad soldat som inte direkt lindrar Jakes skuldkänslor kring det som hänt.

BURKE: The doctor. You left him.
JAKE: It was a mistake.
BURKE: That’s what you call it.
JAKE: I didn’t mean for it to happen.
BURKE: And now you think bringing me back is going to make everything all right. Sorry, kid. Life doesn’t work like that.
(Burke dies coughing up blood, and Jake flees the crater.)

För att vara Star Trek är det här en ovanligt krass berättelse om den tunna linjen mellan mod och feghet i krig. Av misstag lyckas nämligen Jake bli en hjälte. När han i panik skjuter mot klingoner i en grotta lyckas han riva hela taket, något som visar sig rädda massor av patienters liv. Men istället för att nöja sig med att bli hyllad för sitt mod, så skiver han ner en text om alla sina upplevelser.  En orädd text om att bli rädd, som får pappa Benjamin att bli ännu mera stolt.

(Sisko is reading.)
JAKE [OC]: The battle of Ajilon Prime will probably be remembered as a pointless skirmish, but I’ll always remember it as something more. As the place I learned that the line between courage and cowardice is a lot thinner than most people believe.
JAKE: I wasn’t sure whether to show it to you or not.
SISKO: Anyone who’s been in battle would recognise himself in this, but most of us wouldn’t care to admit it. It takes courage to look inside yourself and even more courage to write it for other people to see. I’m proud of you, son.

ds9 ...Nor the Battle to the Strong 2Även i en berättelse om krigets brutalitet finns det plats för lite Star Trek-gull på slutet. I övrigt får vi i det här avsnittet reda på att en graviditet bland ferengier ses som ett slags hyreskontrakt, och att Odo ibland skadar sig när han fortfarande får för sig att han har förmågan att förvandla sig till en kondor. Sedan kan jag tycka att det är lite synd att inte Andrew Kavovit fick en återkommande roll i serien. Han har ett slags härlig high school-filmkänsla i allt han gör i det här avsnittet. Ett obekymrat anslag mitt i krigets kaos. Ett lite piggt inslag i den här serien, tycker jag.

Som man kanske anat så gillade jag det här avsnittet, som man i sitt lite mer realistiska anslag kan se som ett slags fortsättning på The Ship. Det hade nog kunnat bli en nia i betyg om man skippat det lite för gulliga slutet.

Star Trek: Deep Space Nine. Säsong 5, avsnitt 4/26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 7 långfilmer och 445 tv-avsnitt. 

DS9: The Ship. Det med Jem’Hadar-skeppet som störtar.

ds9 the ship 3Ytterligare ett snyggt Deep Space Nine-avsnitt. Gillar när det, som här, nästan blir lite kammarspel av det hela. Inte så mycket flaxande fram och tillbaka mellan olika kvadranter, utan fokus på ett störtat skepp och dramat som sker i och omkring det. Och de oanade och allvarliga konsekvenser som en serie felaktiga beslut kan få.

ds9 the ship 5Den första saken jag la märke till i The Ship var att det var ovanligt mycket mångfald i besättningen när Sisko och hans gäng är ute och letar efter cormaline på en okänd planet. Till min glädje såg jag flera nya ansikten och aliens representerade både bland manskapet nere på planeten och i runabouten i omloppsbana ovanför. O’Brien verkar dessutom ha blivit otroligt mycket bästis med Muniz, en besättningsman som tydligen varit med i några avsnitt tidigare men aldrig fått vara fullt så här framträdande och tjenis med O’Brien. Dessvärre kommer varken de nya inslagen i besättningen eller den där relationen att överleva det här avsnittet, bokstavligt talat.

ds9 the ship 2Problemen börjar med att ett Jem’Hadar-skepp störtar på planeten som man undersöker, följt av ett annat skepp från Jem’hadar som först skjuter ner runabouten och sedan attackerar Sisko och hans manskap på planeten. Det uppstår en belägringssituation där Federationsstyrkan gömmer sig inne i Jem’Hadar-skeppet, vars teknologi de inte förstår sig på, medan Jem’Hadar-styrkan beskjuter skeppet utifrån. Sisko och federationens mål är att använda skeppet för att komma underfund med Jem’Hadars teknologi, så därför vill man inte lämna ifrån sig det. Men snart inser Sisko att det är något annat som är lurt med situationen. Jem’Hadar tar liksom inte i med hårdhandskarna, utan skickar hela tiden över en Vorta för att förhandla. Det måste finnas något på skeppet som är extremt värdefullt för Jem’Hadar.

ds9 the ship 4Medan förhandlingarna pågår får vi följa Muniz dödskamp. Han har blivit svårt skadad under överfallet, och det finns ingen hjälp att  få. Muniz skada och borttynande är ovanligt utdraget här. Det känns nästan som ett kontrollerat utbrott av realism, mitt i den vanligtvis så slicka Star Trek-världen (en smula av samma grepp och ton har vi redan tidigare sett i The Quickening). Framför allt får vi följa O’Briens växande ångest och frustration när hans vän bara blir sämre och sämre. Det finns dessutom ytterligare ett parallellt dödsspår i det här avsnittets intrig. Det visar sig att Jem’Hadar-skeppets hemlighet är en svårt sjuk Grundare ombord. Hen lyckas hålla sig gömd länge, men när hen dör så blir han synlig för Sisko och de andra ur federationen. Det var Grundarens liv som Jem’Hadar ville rädda, men tack vare de rökridåer man la ut vid sina förhandlingar så misslyckades man. Sisko och vortan Kilana blir lite matta på både sig själva och varandra när de inser att om alla hade sagt som det var hade ingen behövt dö.

KILANA: You should’ve trusted me.
SISKO: How could I? The first word out of your mouth was a lie. This isn’t your first mission outside the Dominion, is it?
KILANA: I regret saying that, but my offer was genuine. All that mattered to me was the Founder.
SISKO: Then you should have told me about him.
KILANA: You might have killed him or made him a hostage.
SISKO: No. All I wanted was the ship.
KILANA: And I was willing to let you take it. So, this is how it ends.

För övrigt verkar det som om Sisko äntligen börjar tröttna på Dax skämt. Som här efter att en cynisk Worf och en extremt känslosam O’Brien typ hamnat i bråk om Muniz möjligheter att överleva.

SISKO: I said, that’s enough! You’re Starfleet officers. Now start acting like it!
DAX: Tough guys. A little pressure and they buckle.
SISKO: Dax! Maybe you haven’t noticed, but no one’s laughing. Now I know it’s hot, we’re filthy, tired, And we’ve got ten isotons of explosives going off outside, but we will never get out of this if we don’t pull it together and start to act like professionals. Chief, I want that power grid up and running.

Å andra sidan börjar jag tröttna på att Sisko ska kalla Dax för “old man” hela tiden. När ska någon säga till honom om det?

Igen ett avsnitt med många bra ambitioner, men som sedan kanske inte mynnar ut i något särskilt. Kanske för att man inte fullföljer sitt kammarspel, utan ska ha de där konstiga förhandlingarna med vortan stup i kvarten. Jag är också lite förvånad över Siskos extrema envishet i den här situationen. Att han verkligen är beredd att låta reseten av sin crew dö på grund av vraket av ett Jem’Hadar-skepp.

Betyg: 8/10.

Star Trek: Deep Space Nine. Säsong 5, avsnitt 2/26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 7 långfilmer och 442 tv-avsnitt.