Och här gick då Deep Space Nine full retard, eller ska man snarare säga “fullbordade transformationen till en tredje klassens fantasyserie”. Jag menar, kom igen. En intrig som kretsar kring en profetia om en uppgörelse mellan gott och ont, som kulminerar med en duell mellan två personer som kan skjuta ut energiblixtar från sina kroppar. En sån unik idé. Verkligen. Skämdes ögonen ur mig.
Ondskan i det här fallet är alltså ytterligare en pah-wraith, en sån där andegrej som intog Keikos kropp i The Assignment. Men nu har vi alltså växlat upp från sådana små hyss till DEN STORA KAMPEN MELLAN MÖRKRET OCH LJUSET! BÖRjAN ELLER SLUTET! Sånt kanske kändes hyfsat fräscht inom populärkulturen 1998 – men knappast efter de senaste årens fantasy- och superhjälte-tsunami.
Men ska vi börja från början? Under arkeologiska utgrävningar på Bajor hittar man en stentavla som handlar om The Emissary, budbäraren. En munk som heter Koral kallar på Sisko, som far dit för att kolla. När Sisko rör vid stentavlan så får han ytterligare en av sina profetvisioner. Men som vanligt är maskhålsvarelserna inte särskilt konkreta i sina budskap. “Profeterna” tar som vanligt formen av andra Deep Space Nine-figurer i de här visionen.
KORAL: The Sisko has come.
KIRA: The circle is complete.
JAKE: The reckoning must begin.
SISKO: The reckoning?
KIRA: Much will depend on the Sisko.
KORAL: He is corporeal.
JAKE: Limited.
KIRA: He is the Sisko. He will not waver.
JAKE: He is of Bajor.
KIRA: He will bring the reckoning.
SISKO: What is it you expect of me?
KORAL: It will be the end.
JAKE: Or the beginning.
SISKO: I don’t understand.
KIRA: The Sisko will know.
Inte så konstigt att The Sisko senare i avsnittet får ett utbrott där han vrålar rakt ut att han vill veta vad det är profeterna/maskhålsvarelserna vill och att de ska uttrycka sig lite tydligare. Okej, i alla fall, maskhålsvarelserna signalerar alltså till Sisko att något jobbigt är på gång, att han måste göra något för dem. Sisko tar med sig till stentavlan till Deep Space 9 för ytterligare analys. Detta åtföljs sedan av utbrott från maskhålet och en massa naturkatastrofer på Bajor. Och det är i frustration över allt det här som Sisko slänger tavlan i marken och några mystiska ljusfenomen far ut från dem, och försvinner bort.
Ett av de där ljusen, tror jag, intar Kiras kropp, en maskhålsvarelse (tror jag) som säger till Sisko att hans jobb nu är avklarat. Ja, förutom att han ska stå bredvid och se på medan den onda andemakten intar hans son kropp – den verkligt plågsamma konsekvensen och offret för Benjamin av den här fajten. Ett faktum som man hade kunnat förebåda och ladda inför på ett mycket bättre sätt än vad man gör här. Sloppy predestionationsdramaturgi, tycker jag.
Det är väl trots allt den här bodyswap-varianten som är det mest intressanta i det här avsnittet, inte heller det helt originellt – men någon måtta får det väl vara på mitt klagandet När det goda hoppade in i Kira, och ondskan försåtligt nog valde Jake så får vi ju ett upplägg som leder till att vi, oavsett utfall av fajten, riskerar att förlora någon som vi gillar i serien. Det här öppnar sedan i sin tur upp för en rad replikväxlingar där Bashir och Dax och de andra försöker få Benjamin Sisko att avbryta duellen. Men han vägrar. Han fick maskhålsvarelserna att stoppa Dominions invasion av alfakvadranten, nu känner han att han måste betala tillbaka. Kanske till och med genom att offra sin sons liv.
Kollar man på fansajten Memory Alpha så ser man att det funnits en hel del olika förslag i omlopp till hur det här avsnittet skulle utformas, bland annat en längre och mer avancerad slutfajt mellan de två andevarelserna. Ett annat var att den onda andemakten skulle välja Kai Winns kropp att ta över, i stället för Jakes. Men det kanske skulle ha blivit för enkelt och övertydligt?
Winn är dock med och rör till den här intrigen. Efter att på sistone gjort några sympatiska framträdanden är hon nu lika irriterande som förr, och som vanligt fajtandes för helt fel grejor. Hon far först till Deep Space 9 för att protestera över att Sisko tagit med sig den där bajoranska stentavlan till rymdstationen. Men när Kira sedan blir utvald att kämpa för det goda, så håller hon på att spricka av avund. Först blir Sisko budbäraren och sedan Kira profeternas förkämpe – vad ska en stackars Kai behöva göra för att bli sedd av rymdhålsvarelserna? Hennes lösning är som vanligt att fucka upp allt. I det här fallet sätta igång någon form av kemisk reaktion på promenaden så att de bägge stridande energierna drar därifrån.
Vilket ju leder till att vi får ännu ett fall av dramaturgisk Coitus Interruptus i Deep Space Nine. Tror inte att jag varit med om någon serie (förutom Days of our lives) som varit så benägen att skjuta upp alla avgöranden i sin storyline. Det vill säga, att all dramatik man byggt upp sätts on hold för att tas upp igen vid senare tillfälle, oklart när. Ett extra irritationsmoment i ett avsnitt som redan från början lyckades reta upp mig.
Men, jag ska ge The Reckoning några plus i kanten. Ett är att jag ändå aldrig har tråkigt medan jag kollar på det. Det må vara fasansfullt klyschigt här och där, men det går inte att sluta att glo på eländet. Kanske för att Kai Winn är så enerverande, har sällan varit med om en rollfigur som så konsekvent ställer sig på fel sida i alla konflikter. Det öppnar upp för två riktigt bra scener i det här avsnittet där Kira konfronterar Winn med hennes verkliga avsikter. Det må vara en återkommande situation i den här serien, men den här gången tycker jag att det blev skarpare ordväxlingar än vanligt.
KIRA: You defied the will of the Prophets, and you did it because you couldn’t stand the fact that a human, an infidel, had a stronger faith than you. The Emissary was willing to sacrifice his own son to serve the Prophets.
WINN: My faith is as pure as the Emissary’s.
KIRA: I think you’re confusing faith with ambition.
WINN: I’m not confusing anything, child. You are. The Prophets chose you as their instrument. That doesn’t mean you can speak for them.
KIRA: Because of your interference, the reckoning was stopped. The Evil still exists, And I’m not sure if even the Prophets know what that will mean for Bajor.
Det här är ju också första avsnittet sedan Kira och Odo hånglade offentligt. Jag tycker att det är fascinerande att skådespelarna, som spelar det nu så lyckliga paret, var så emot att deras rollfigurer skulle ha ett förhållande. Jag förstod först inte riktigt varför – är ju lite trött på att Deep Space Nine inte kommer till skott med saker och ting. Men när jag kollar på det The Reckoning så ger jag nog ändå skådisarnas instinkt rätt. Det är verkligen helt vidrigt att behöva se Kira och Odo nykära och nojsande. Inte okej med PDA i det här fallet.
Nästan lika jobbigt är det att någon i manusprocessen på nytt gått loss på det här med att Dax ska vara seriens stora skämtare. Man har lagt in ett helt batteri med “lustifikationer” i hennes repliker i det här avsnittet, oftast vid väldigt “olämpliga” tillfällen (SÅ TOKIGT, LIKSOM). Men vid ett tillfälle blir det faktiskt roligt. “Jag skrattade rätt ut”-roligt, till och med. Det är när Dax håller på att försöka tyda inskriptionerna på den där stentavlan. Hon har sedan tidigare fått fram en apokalyptisk start på översättningen, men så har hon fastnat på ett tecken.
DAX: The computer has given me two possibilities.
SISKO: They are?DAX: During the reckoning, the Bajorans will either suffer horribly or eat fruit.
SISKO: Eat fruit?
DAX: Given the tone of the rest of the inscriptions, I would bet on horrible suffering.
The Reckoning är ett bitvis fasansfullt avsnitt, som räddas från en katastrof av fyra, fem klarsynta och lite cyniska scener. Och en ond Kai Winn. Det är så här vi vill ha henne: Mild i rösten och med ondskefulla planer i bakhuvudet. Men inte ens hon kan ursäkta den här seriens fobi för att gå framåt i storylinen.
Betyg: 4/10.
Star Trek: Deep Space Nine. Säsong 6, avsnitt 21/26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 8 långfilmer och 549 tv-avsnitt.
Faktum är att jag till och med hade praktiskt nytta av läsningen i Stridens skönhet och sorg för att förstå allt som hände i …Nor the Battle to the Strong. I en av Englunds fotnoter fick jag nämligen reda på vad begreppet 
Situationen på Ajilon Prime blir mer desperat än någon kunnat förutse. Farragut, som skulle ha kommit till undsättning, skjuts ner och kolonisterna ansätts av attack efter attack från klingonerna. Jake konfronteras hela tiden med svårt skadade och döende patienter när han hoppar in och hjälper till att bära bårar på sjukhuset. En soldat går bort framför hans ögon: En annan visar sig ha skjutit sig själv i foten, skräckslagen inför tanken på att möta klingonerna i strid.
Även i en berättelse om krigets brutalitet finns det plats för lite Star Trek-gull på slutet. I övrigt får vi i det här avsnittet reda på att en graviditet bland ferengier ses som ett slags hyreskontrakt, och att Odo ibland skadar sig när han fortfarande får för sig att han har förmågan att förvandla sig till en kondor. Sedan kan jag tycka att det är lite synd att inte Andrew Kavovit fick en återkommande roll i serien. Han har ett slags härlig high school-filmkänsla i allt han gör i det här avsnittet. Ett obekymrat anslag mitt i krigets kaos. Ett lite piggt inslag i den här serien, tycker jag.
Ytterligare ett snyggt Deep Space Nine-avsnitt. Gillar när det, som här, nästan blir lite kammarspel av det hela. Inte så mycket flaxande fram och tillbaka mellan olika kvadranter, utan fokus på ett störtat skepp och dramat som sker i och omkring det. Och de oanade och allvarliga konsekvenser som en serie felaktiga beslut kan få.
Den första saken jag la märke till i The Ship var att det var ovanligt mycket mångfald i besättningen när Sisko och hans gäng är ute och letar efter cormaline på en okänd planet. Till min glädje såg jag flera nya ansikten och aliens representerade både bland manskapet nere på planeten och i runabouten i omloppsbana ovanför. O’Brien verkar dessutom ha blivit otroligt mycket bästis med Muniz, en besättningsman som tydligen varit med i några avsnitt tidigare men aldrig fått vara fullt så här framträdande och tjenis med O’Brien. Dessvärre kommer varken de nya inslagen i besättningen eller den där relationen att överleva det här avsnittet, bokstavligt talat.
Problemen börjar med att ett Jem’Hadar-skepp störtar på planeten som man undersöker, följt av ett annat skepp från Jem’hadar som först skjuter ner runabouten och sedan attackerar Sisko och hans manskap på planeten. Det uppstår en belägringssituation där Federationsstyrkan gömmer sig inne i Jem’Hadar-skeppet, vars teknologi de inte förstår sig på, medan Jem’Hadar-styrkan beskjuter skeppet utifrån. Sisko och federationens mål är att använda skeppet för att komma underfund med Jem’Hadars teknologi, så därför vill man inte lämna ifrån sig det. Men snart inser Sisko att det är något annat som är lurt med situationen. Jem’Hadar tar liksom inte i med hårdhandskarna, utan skickar hela tiden över en Vorta för att förhandla. Det måste finnas något på skeppet som är extremt värdefullt för Jem’Hadar.
Medan förhandlingarna pågår får vi följa Muniz dödskamp. Han har blivit svårt skadad under överfallet, och det finns ingen hjälp att få. Muniz skada och borttynande är ovanligt utdraget här. Det känns nästan som ett kontrollerat utbrott av realism, mitt i den vanligtvis så slicka Star Trek-världen (en smula av samma grepp och ton har vi redan tidigare sett i