Ibland kan man ju undra varför det här bloggprojektet får sådana abrupta stopp, avbrott och pauser (Eller, jag funderar i varje fall en del över detta. Men har förstås full förståelse för om det inte är ett fullt lika akut problem för er som läser den här bloggen som för mig, personligen). Ibland handlar uppehållen om att livet kommer emellan, eller jobbet. Det har hänt att det är den samlade produktionen av Gilmore Girls som tävlar om uppmärksamheten (det var i alla fall det under 2016, medan en stor del av min fritid 2017 gick åt till att se alla avsnitt av Will & Grace). Andra gånger är det sf-intresserade vänner som utan att förstå vidden av deras handlingar tipsar en om att kolla in The Expanse, varpå Discovery plötsligt känns lite scoutliknande väluppfostrad i jämförelse. Men så, vid några enstaka tillfällen, handlar det faktiskt om något relaterat till just avsnittet jag ska blogga om. Något som får mig att tveka kring hur jag ska skriva om det. Ja, vad jag ens tycker om det.
I det här fallet (för nu har det väl typ gått sex veckor sedan jag sist skrev om ett avsnitt här på bloggen) så tror jag faktiskt att orsaken är ett visst mått av besvikelse. Jag tappade helt enkelt sugen efter att ha sett Si vis Pacem, Para Bellum. Och det blev lite extra jobbigt när jag såg att så många där ute i Trekfandomuniversumet var så oerhört förtjusta i just det här Discovery-avsnittet.
När jag försöker analysera min uppgivenhet så tror jag faktiskt att det är (till min egen stora förvåning) alltför klumpiga retrovibbar som gör mig lite kinkig. Och just retrokänslan är väl i stort sett omöjlig att undvika när man som här (för första gången i Discovery) ger sig på den klassiska Star Trek-subgenren “vi upptäcker en planet”.
Men mitt gryende missnöje handlar inte bara om “upptäcksresande i rymden”-tropen. Även den främmande livsformen på den här “sjungande planeten” känns som om den skulle kunna vara hämtad från originalserien. Jag menar, svävande glitter i luften, hur gulligt kan det liksom bli? Samma sak med sådana där mysiga detaljer som att hela Pahvo gemensamt har en puls som de skickar ut i rymden med hjälp av en organisk sändare. Eller att de längtat efter att bli upptäckta av omvärlden eftersom hela deras existens handlar om att skapa “harmoni av dissonans”. Rara detaljer som känns ett stycke bort från den här seriens inledande och betydligt mörkare avsnitt. Eller, ja. Det finns förstås den här grejen med att de formlösa pahvonierna typ programmerar om Sarus hjärna på nolltid. Men de vill ju, innerst inne, trots allt bara gott.
Och på tal om Saru…
…så börjar det väl kännas som att den här lättirriterade och långsinte figuren håller på att bli seriens egentliga stjärna. Lite som Discoverys motsvarighet till Spock. Skitjobbig besserwisser som man inte skulle vilja bli sittandes med på en öde ö, men som det däremot är rätt härligt att se plåga andra. Och i det här avsnittet känns det väl som att han för första gången fick sitt rättmätiga utrymme. Och blev dessutom galen, vilket också piggar upp. Att det är möjligheten till att för en gångs skull kunna slappna av som gör honom våldsam, aggressiv och skoningslös är en paradox som jag verkligen uppskattar.
Klingonernas osynlighetssköldar
Möjligheten att fara runt oupptäckt i rymden börjar nu spridas i den klingonska flottan, efter att allt fler av de klingonska husen lovat den storbossen Kol sin lojalitet. När Federationens jakt på ett sätt att knäcka det där osynlighetskamouflaget nu blir en viktig del av intrigen undrar man ju hur manusförfattarna ska förklara att originalserien aldrig hade ett sätt att lösa den här gåtan på. Och originalserien utspelas ju, som bekant, efter den här serien. Vilket osökt för oss in på:
Avsnittets mest långsökta teknologiska teori
Att livsformerna på Pahvo tillsammans skapar ett slags musik som sänds ut i rymden av en biologisk parabolsändare kanske jag kan gå med på. Men att just den här pulsen ska kunna användas som ett ekolod för att kunna upptäcka klingonernas skepp även när de är osynliga, även på enorma avstånd från planeten, skulle jag faktiskt vilja höra lite mer utförligt technobabble kring.
Romansen mellan Burnham och Ash Tyler
Låt oss försöka övertala chefen att få åka och upptäcka planeten tillsammans, sedan prata om “the needs of the many” och avsluta dagen med att sitta och hångla i ett ljusslingeupplyst….tält. Jodå, det här tuffar på precis som man anade. Och Tyler har visst något inom sig som han kämpar emot. Och vi har fortfarande inte sett till Vuq på flera avsnitt…
L’Rell är inte världens bästa på förräderier
Jag vet inte riktigt vad jag tycker om L’Rells sätt att planera sina förräderier. Eller, det vet jag ju. Hon är askass på det. Eller vad sägs om planen: jag säljer in mig själv som en jävel på att förhöra fångar, och levererar sedan ingenting när jag får chansen att tortera amiral Cornwell. Är inte helt övertygad om nivån på hennes flyktplan heller: låt oss gå runt helt öppet på skeppet och hoppas ingen lägger märke till oss.
Fast scenen med henne i klingonskeppets bårhuset var ju rätt rälig.
Däremot fick jag ju aldrig riktigt klart för mig hur det är med den där röda färgen som Kol smetar i ansiktet på de klingoner som är lojala med honom. Är den permanent eller måste man fylla på den ibland? Hur ofta gör man det? Eller måste man klara av ytterligare ett lojalitetstest för att få fortsätta att ha fejkblod i ansiktet?
Spordriftens pris
Stamets håller på att bli riktigt knepig av att transportera runt Discovery via det där mystiska spornätet. För nu verkar det som om även hans hjärna och medvetande reser runt på egen hand till märkliga platser. Som när han lite förvirrad plötsligt kallar Sylvia Tilly för kapten. Sorteras in under mer uppenbara planteringar inför framtiden. Vilket också förstärker helhetsintrycket av det här avsnittet:
Känslan av att vi laddar upp inför vinterfinalen
Si vis Pacem, Para Bellum (som alltså betyder “Den som önskar fred ska förbereda sig för krig”) känns i mycket som ett set up-avsnitt för höstterminens final. Inte så många avslut här, utan mer en rad uppspel som sedan ska stegras (och kanske till och med lösas) i det nästkommande avsnittet.
Och när jag nu sett om det här avsnittet för tredje gången, så är det kanske inte så medelmåttigt som jag trodde. Så jag summerar väl det så här:
Betyg: 6/10
Star Trek: Discovery. Säsong 1, avsnitt 8/15. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 7 långfilmer och 361 tv-avsnitt.
Jaha, var fanfolket förtjusta i det här avsnittet. Jag tyckte nog bara det var helt ok. Håller med om att en “elak” Saru var en frisk fläkt.
Apropå andra serier att fastna i, har du kollat in The Orville? Efter en något trevande (men ändå bra) inledning tycker jag det är kanon. Har hittat helt rätt ton nu (efter 10 avsnitt), och det känns som att upptäcka en tidigare okänd men mycket bra Star Trek-serie.
+1 på den!
Kanske lite dumt i ett inlägg där Roger klagar på att han får tips på en massa andra serier som distraherar honom från den här bloggen. Men. The Orville skulle ju faktiskt passa in i det här bloggprojektet med (lex Galaxy Quest). Tycker The Orville har allt, det är liksom mer Star Trek än Star Trek självt. Eller, kanske, som om man skulle filmatiserat den där skämt-åttonde säsongen. Då STD utvecklat en ny, annorlunda och mörkare ton så är The Orville som att besöka en gammal vän.
Ja, det vore intressant att höra vad folk tycker om Orville! Själv tycker jag den är oerhört märklig, som fanfiction med en budget, perfekt för nostalgiska trekkers som är sura på JJ Abrams, vilket kanske inte är det bästa… Samtidigt är karaktärerna vädigt bra, vilket gör de medelmåttiga avsnitten väldigt sevärda. Det tyckte jag. Jojjenito och Kaj tycks mer reservationslösa… eller?
Håller väl med om vad du säger, bara att “nostalgiska trekkers som är sura på JJ Abrams” för mig inte är kritik, utan snarare en bra beskrivning av mig 🙂
Det märkliga är hur nära det ligger Star Trek (framförallt TNG) i själva tonen. Det är samma struktur på berättandet, liknande karaktärer, liknande design och signaturmelodi, samma klassiska teman för historierna osv. Det är bara lite fånigare. Men riktiga Star Trek var ju fånigt med! Det var aldrig blodigt allvar, man måste köpa förutsättningarna med att alla i galaxen ser ut som människor med annorlunda öron eller något veck i pannan, man ler åt Data och Worfs på sina olika sätt stela oförståelse inför olika aspekter på mänskligheten, man accepterar alla förenklingar. I dagens ljus, då effekter och annat blivit bättre, ter sig det fåniga med de gamla serierna ännu tydligare, men de bakomliggande historierna, det moraliska dilemmat, samhällskommentarerna och så vidare är de samma.
Och The Orville har precis samma mix.
Jag skrev i höstas en artikel i Arbetaren där jag gick igenom de tidigare inkarnationerna av Star Trek inför lanseringen av Discovery. Jag vädrade då att det nu, efter åratal av trender med dystopier och postapokalyps, var på tiden för hopp och utopier att återkomma till sci-fi genren. Det gjorde det inte, vad gäller Discovery, istället blev det The Orville som infriade mina förhoppningar på den fronten.
Skrev ett längre svar, men det försvann visst. Prövar igen!
Kaj:
Att Orville är fånigt är det verkligen inget fel med, och ibland är det till och med roligt, underhållande och många av karaktärerna är bra och har en bra dynamik sinsemellan. Och jag håller med, till ytan har de allt rätt. Men det som lockar mig med Star Trek har alltid varit hur de hanterar och gestaltar filosofiska frågor, ofta på ett fantastiskt sätt, båda via karaktärer och plot. Orville har varit en fullständig katastrof, tråkigt ytligt som bäst och fruktansvärt klumpigt som värst. Deras diskussion om ett barns rätt till sitt kön var otroligt ytligt, och ett avsnitt ägnas åt att komma på ett sätt att mörda alla vuxna Kriller på ett skepp utan att barnen tar skada. Detta saknar fullständigt den humanism som alltid genomsyrat Star Trek. Jag har svårt att tänka mig Picard mörda Drogen i “Into the Fold”. Många avsnitt känns mer som ytliga kopior av Star Trek-avsnitt (eller Black Mirror: Majority Rule). Jag gillar ju verkligen inte JJ Abrams version, men Orville är ju knappast ett bra subsitut. Och precis som med Abrams frågar jag mig mest: Varför göra allt det här om slutresultatet är så meningslöst?
Och även fast Discovery knappast är utopisk så finns det mycket värme, ibland välgestaltade filosofiska frågeställningar och bra karaktärer, så även om Orville känns mer som Star Trek än Discovery så är det bara till ytan, inehållet i Discovery tycker jag nog är betydligt närmare tidigare serier. Men jag håller med, det vore verkligen intressant att se utopisk science fiction producerad idag!
Så märkligt att vi tycker så lika men samtidigt så olika! Gillar ju också den filosofiska aspekten av Star Trek.
Just de avsnitten du nämner är de jag tvärtom skulle framhålla som typiska exempel på bra Star trek-teman (bara lite fånigare då). Det med könstillhörigheten – själva frågan mer uppdaterad till nutiden, formen det Star Trekska rättegångsavsnittet. Och det med krillskeppet som bar på ett massförstörelsevapen på väg mot nån koloni – klassiskt moraliskt dilemma.
Det som drog ner annars fantastiska Majority rule var ju just att det var en sån tydlig kopia av ett Black Mirror-avsnitt. Tydligen hade det skrivits, eller till och med spelats in, innan Black mirror-avsnittet kommit ut. Det är vad de hävdar i alla fall. Hur det än är med den saken så fick det mig att fundera en del på hur Black mirror och The Orville faktiskt kompletterar varandra. Sci-fi som kommentarer på samtiden, det ena mörkt och dystopiskt, det andra lättsamt och utopiskt. Till detta behövs kanske inte längre Star Trek?
Alltså, jag gillar Discovery – nu börjar det dessutom bli bättre och bättre, tycker jag. Jag tycker också mycket av den kritik som fansen kommit med är oförtjänt hård och det ska bli spännande att se hur det utvecklas. Men det är mer som The Expanse eller någon annan nyare serie; bra och spännande sci-fi, dock inte med det filosofiska djup som i de gamla serierna. Det har vi istället The Orville och Black mirror till.
Javisst visar dom avsnitten typiska Star Trek-teman, det är bara det att temana inte behandlas på ett Star Trek-sätt. Jag kan inte tänka mig Riker (ens på 90-talet) argumentera att tjejer är bra för de kan vara starkare än män. Kelly framstår mest som om hon framför hemläxan på gymnasiet. Och att det finns ett dilemma i Krillavsnittet är inte relevant eftersom det inte behandlas som ett dilemma. Karaktärerna kommer fram till vad de ska göra med en gång och helt utan samvetskval.
Håller med om att Black Mirror är den mest och bästa filosofiska sci-fi-serien just nu, ljusår bättre än Orville som bara är yta och inte innehåll. Missförstå mig rätt, underhållande yta som jag gillar att titta på, men den ger åtminstone inte mig någonting att grubbla på mellan avsnitten (förutom på denna metanivå om popkulturella iaktagelser då.. 😉 ) Vi tycks ju som sag gilla ganska lika trots allt.
Snyft Roger jag saknar dina inlägg som sjutton. Jag håller tummarna för att du snart hittar tiden och motivationen igen.
tack, jag håller på att ta mig samman för att ta tag i det här igen. så sakteliga, så sakteliga.