Ibland kan man ju undra varför det här bloggprojektet får sådana abrupta stopp, avbrott och pauser (Eller, jag funderar i varje fall en del över detta. Men har förstås full förståelse för om det inte är ett fullt lika akut problem för er som läser den här bloggen som för mig, personligen).  Ibland handlar uppehållen om att livet kommer emellan, eller jobbet. Det har hänt att det är den samlade produktionen av Gilmore Girls som tävlar om uppmärksamheten (det var i alla fall det under 2016, medan en stor del av min fritid 2017 gick åt till att se alla avsnitt av Will & Grace). Andra gånger är det sf-intresserade vänner som utan att förstå vidden av deras handlingar tipsar en om att kolla in The Expanse, varpå Discovery plötsligt känns lite scoutliknande väluppfostrad i jämförelse.  Men så, vid några enstaka tillfällen, handlar det faktiskt om något relaterat till just avsnittet jag ska blogga om. Något som får mig att tveka kring hur jag ska skriva om det. Ja, vad jag ens tycker om det.

I det här fallet (för nu har det väl typ gått sex veckor sedan jag sist skrev om ett avsnitt här på bloggen) så tror jag faktiskt att orsaken är ett visst mått av besvikelse. Jag tappade helt enkelt sugen efter att ha sett Si vis Pacem, Para Bellum. Och det blev lite extra jobbigt när jag såg att så många där ute i Trekfandomuniversumet var så oerhört förtjusta i just det här Discovery-avsnittet.

När jag försöker analysera min uppgivenhet så tror jag faktiskt att det är (till min egen stora förvåning) alltför klumpiga retrovibbar som gör mig lite kinkig. Och just retrokänslan är väl i stort sett omöjlig att undvika när man som här (för första gången i Discovery) ger sig på den klassiska Star Trek-subgenren “vi upptäcker en planet”.

Men mitt gryende missnöje handlar inte bara om “upptäcksresande i rymden”-tropen. Även den främmande livsformen på den här “sjungande planeten” känns som om den skulle kunna vara hämtad från originalserien. Jag menar, svävande glitter i luften, hur gulligt kan det liksom bli? Samma sak med sådana där mysiga detaljer som att hela Pahvo gemensamt har en puls som de skickar ut i rymden med hjälp av en organisk sändare. Eller att de längtat efter att bli upptäckta av omvärlden eftersom hela deras existens handlar om att skapa “harmoni av dissonans”. Rara detaljer som känns ett stycke bort från den här seriens inledande och betydligt mörkare avsnitt. Eller, ja. Det finns förstås den här grejen med att de formlösa pahvonierna typ programmerar om Sarus hjärna på nolltid. Men de vill ju, innerst inne, trots allt bara gott.

Och på tal om Saru…

…så börjar det väl kännas som att den här lättirriterade och långsinte figuren håller på att bli seriens egentliga stjärna. Lite som Discoverys motsvarighet till Spock. Skitjobbig besserwisser som man inte skulle vilja bli sittandes med på en öde ö, men som det däremot är rätt härligt att se plåga andra. Och i det här avsnittet känns det väl som att han för första gången fick sitt rättmätiga utrymme. Och blev dessutom galen, vilket också piggar upp. Att det är möjligheten till att för en gångs skull kunna slappna av som gör honom våldsam, aggressiv och skoningslös är en paradox som jag verkligen uppskattar.

Klingonernas osynlighetssköldar

Möjligheten att fara runt oupptäckt i rymden börjar nu spridas i den klingonska flottan, efter att allt fler av de klingonska husen lovat den storbossen Kol sin lojalitet. När Federationens jakt på ett sätt att knäcka det där osynlighetskamouflaget nu blir en viktig del av intrigen undrar man ju hur manusförfattarna ska förklara att originalserien aldrig hade ett sätt att lösa den här gåtan på. Och originalserien utspelas ju, som bekant, efter den här serien. Vilket osökt för oss in på:

Avsnittets mest långsökta teknologiska teori

Att livsformerna på Pahvo tillsammans skapar ett slags musik som sänds ut i rymden av en biologisk parabolsändare kanske jag kan gå med på. Men att just den här pulsen ska kunna användas som ett ekolod för att kunna upptäcka klingonernas skepp även när de är osynliga, även på enorma avstånd från planeten, skulle jag faktiskt vilja höra lite mer utförligt technobabble kring.

Romansen mellan Burnham och Ash Tyler

Låt oss försöka övertala chefen att få åka och upptäcka planeten tillsammans, sedan prata om “the needs of the many” och avsluta dagen med att sitta och hångla i ett ljusslingeupplyst….tält. Jodå, det här tuffar på precis som man anade. Och Tyler har visst något inom sig som han kämpar emot. Och vi har fortfarande inte sett till Vuq på flera avsnitt…

L’Rell är inte världens bästa på förräderier

Jag vet inte riktigt vad jag tycker om L’Rells sätt att planera sina förräderier. Eller, det vet jag ju. Hon är askass på det. Eller vad sägs om planen: jag säljer in mig själv som en jävel på att förhöra fångar, och levererar sedan ingenting när jag får chansen att tortera amiral Cornwell. Är inte helt övertygad om nivån på hennes flyktplan heller: låt oss gå runt helt öppet på skeppet och hoppas ingen lägger märke till oss.

Fast scenen med henne i klingonskeppets bårhuset var ju rätt rälig.

Däremot fick jag ju aldrig riktigt klart för mig hur det är med den där röda färgen som Kol smetar i ansiktet på de klingoner som är lojala med honom. Är den permanent eller måste man fylla på den ibland? Hur ofta gör man det? Eller måste man klara av ytterligare ett lojalitetstest för att få fortsätta att ha fejkblod i ansiktet?

Spordriftens pris

Stamets håller på att bli riktigt knepig av att transportera runt Discovery via det där mystiska spornätet. För nu verkar det som om även hans hjärna och medvetande reser runt på egen hand till märkliga platser. Som när han lite förvirrad plötsligt kallar Sylvia Tilly för kapten. Sorteras in under mer uppenbara planteringar inför framtiden. Vilket också förstärker helhetsintrycket av det här avsnittet:

Känslan av att vi laddar upp inför vinterfinalen

Si vis Pacem, Para Bellum (som alltså betyder “Den som önskar fred ska förbereda sig för krig”) känns i mycket som ett set up-avsnitt för höstterminens final. Inte så många avslut här, utan mer en rad uppspel som sedan ska stegras (och kanske till och med lösas) i det nästkommande avsnittet.

Och när jag nu sett om det här avsnittet för tredje gången, så är det kanske inte så medelmåttigt som jag trodde. Så jag summerar väl det så här:

Betyg: 6/10

Star Trek: Discovery. Säsong 1, avsnitt 8/15. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 7 långfilmer och 361 tv-avsnitt.